Frisyrprojekt

Numera är mitt hår kortkort. Jag sa till min frisör att om jag fortsätter att klippa litet kortare varje gång slutar det med en liten tofs uppe på skallen. Den skulle jag i och för sig kunna färga i en knallig färg. Hm… Nu har jag med hjälp av frisören – som oxå är kortklippt vilket jag upplever som en fördel – på börjat ett frisyr-projekt där idén kommer från Namaara från “Raya och den sista draken”.

Min första reaktion var “Wow…” och “Jag vill oxå ha håret så!”. När jag kände att det var dax för förändring visade jag en bild på betydligt kortare varianter för jag är, trots allt realistisk, men det är redan nu möjligt att snagga nacken (check!) och nästan-snagga sidorna (check!). Luggen är satt på utväxt och jag kommer nog att behålla en del hår på vänstra sidan även om det blir kortkort. Problemet är att jag inte har Namaaras raka hår. Det finns självfall och virvlar som inte vill samarbeta. Pling! Plattång för luggen! Jag hittade en laddbar variant som dessutom är kort, bara 15 cm och perfekt för kort hår och jag slipper sladden och den ryms i necessären. Den är bra!! Nu plattar jag luggen i stället för att försöka tämja den med kladdigt vax.

Bland det snyggaste jag vet är riktigt kort hår tillsammans med många eller stora örhängen i silver. Lägg till en polotröja och en kavaj – voilà!

Klant-skurkar

Har ni hört den om polisen som stoppar en bil där golvet visar sig vara fullt av sedelbuntar? Konstapeln frågar föraren vad han ska med så mycket pengar till.
“Jag ska använda dem till att ta körkort”, säger mannen.
“Äsch”, avbryter hustrun, ”lyssna inte på honom, han pratar så mycket strunt när han är full”.
I baksätet vaknar morfar och gormar: ”Det var då själva fan! Jag sade ju att vi inte skulle komma så långt med en stulen bil.”
Det blir knäpptyst i några sekunder. Sedan hörs en dov röst från bagageutrymmet: ”Har vi korsat gränsen än?”

Hahahaha!! Lysande! Att få in så många förbrytelser i en kort historia är skickligt!

Språkpolisen

Det är en konst att skriva trovärdiga historiska romaner vare sig de utspelar sig på 1500-talet eller 1930-talet. Det knepigaste är nog språket. Jag har läst så många lysande romaner i den genren att jag – som vanligt – blivit allergisk mot taffliga försök. Som ett exempel kan jag nämna en svensk bok (som var så dålig att jag inte minns titeln) där man sydde ihop sår på 1500-talet. Skulle inte tro det! Det var lindor och diverse omslag som gällde. En av de sämsta översättningar av tv-serier jag har stött på är “The Tudors” där Henrik VIII undersåtar svarade med “Ok.” vid mötena. Nu lyssnar jag på “Urskog” som utspelar sig 1930. Författaren klämmer in “glanar” som betyder titta/iakttar på rätt sätt, men använder “tilta” när någon håller huvudet på sned. Det ordet blev inte svenskt förrän på 1970-talet och härstammar dessutom från engelskan som definitivt inte börjat influera svenskan. Tycker du att jag överdriver? Inte jag. Att behärska ett språk är oerhört viktigt!

Jag läser en bok om Titanic som är skriven 1986 och översatt från amerikansk engelska. Här handlar det om slöhet och inkonsekvens från översättarens sida. Mått och storlek anges oftast i fot och jag får ingen uppfattning alls om t.ex. storleken på propellrarna. När det handlar om isberg rent generellt mäts höjden i meter. (Isberget som rev sönder Titanic mätte 15 meter över vattenytan och tillhör gruppen små isberg.) Samma sak med avstånden mellan de sjösatta livbåtarna och Titanic. Irriterande!

Sömnlös

Jag somnade aldrig igår utan först närmare 5 imorse. Vaknade kvart i 8. Slumrade lätt mellan 9 och 10. Somnade en kort stund i läsfåtöljen innan lunch. Jag hoppades kunna somna tidigare än 5 eftersom jag tränade med gummibanden igår, men det var naivt av mig. Är det psykologi inblandat? Är det så att de kvällar jag inte tar Stilnocthalvan blir en själuppfyllande profetia; jag vet att sömnen förmodligen uteblir och då kan jag inte slappna av och sen är det kört. Inte ens 1 timmes avslappning hjälper. Ikväll är en Stilnoctkväll och det är en lättnad, en garanti som gör att jag kan slappna av.

Drickande

Du skall icke dricka ensam.” Det påbudet är nästan lika etablerat som något av budorden, men jag undrar varför? Dricker man mer om man är ensam? Knappast. Är det patetiskt att inte ha sup-sälle av samma anledning som det anses vara att gå på restaurang ensam? När man dricker ensam finns det ju inga vittnen som kan oja sig. Vem hittade på det och varför?!

Deckare

Varför läser svenskar så många deckare? Varför gillar svenskar deckare och, på senare år, de menlösa pusseldeckarna? Varför?! När jag letar efter nya ljudböcker är 8 av 10 deckare. Jag avskyr deckare! De är så fantasilösa och ospännande och töntiga och jag begriper inte hur det är möjligt att så stor del av nyutgivningen utgörs av deckare!! Det är allmänt känt att det är ohemult svårt att få en bok utgiven, men jag tror inte på det med tanke på alla dessa jäkla deckare som fortsätter att prånglas ut i en takt som ger intryck av att det är ett deckar-stopp på g. Jag kan ju alltid hoppas. Om jag hade FB skulle jag starta gruppen “Vi som inte gillar deckare.”. Det finns kanske redan en sån?

Pärlor

Idag firar Pär och jag pärlbröllop. Vi har varit gifta i 30 år, tillsammans i 32. Det svindlar för mig. Inte för att vi hållit ihop utan för att 3 årtionden har susat förbi samtidigt som jag minns den första tiden lika tydligt som om det passerat endast 1 år. Att ha varit gift i 30 år är alltid något att vara stolt över, speciellt nu för tiden, så Pär och jag kan verkligen malla oss. Vi har bara 1 råd om vad som behövs för att en relation ska hålla: kommunikation. PRATA med varandra! Håll liv i samtalet. Så enkel är det.