Långsamt

Igår körde jag ett lätt pass med gummibanden efter ett uppehåll på 2 veckor. I början litade jag inte på att knäet skulle hålla plus att jag var oerhört medveten om hur fet jag är. Koncentrationen blev därefter och det krävdes en del för att göra övningarna rätt, för att det skulle bli mindre tungt. Det lossnade så småningom och kändes hyfsat bra. Jag blev åtminstone genomvarm… Jag tog 2 Alvedon direkt efteråt för knäet…

Idag gick en långsam runda på 65 minuter. Kroppen kändes ganska tung efter gårdagens träning, men det var skönt. Jag såg ett svanpar som flög iväg medan de honkade på svanars vis; lite gällare än gässens läte. Jag har flera deviser. En av dem är att långsamt också leder någonstans. Långsamt leder mig alltid hem. Kanske leder det till hälsa.

Lisa Nilsson har gjort en låt som heter just “Långsamt”. Lyssna på texten!

Stresshantering

Två och en halv vecka utan egentlig träning och utan att justera ätandet har lett till en viktökning på 1 kg. Det är väl inte så mycket egentligen, men det kilot känns. Det känns när det försvinner och det känns ännu mer om det kommer tillbaka. Jag känner mig tung och otymplig och har ont överallt. När jag vaknade i morse ville jag inte något. Tung och klumpig. Minnet av förra måndagens promenad som gjorde så ont. Allmän tristess och otillfredsställelse. En kombination av elände som stressar mig och ger mig huvudvärk. Men jag kom iväg på en promenad. Faktiskt! Jag bestämde mig för att gå långsamt. Det viktiga var att komma ut och iväg, inte att hålla ett högt tempo. Jag lyssnade på min lugna lista. Efter ungefär tredje låten och en långsam lunk gick pulsen ned. Andningen sjönk från struphuvudet till magen. Det var så skönt! Det bästa av allt var att jag inte haltade, att vridningen av knäet äntligen har rättat till sig efter 2,5 vecka. Jäss! Visserligen kände jag mig stel efteråt, men jag känner mig alltid stel efter all träning. Jag gick min kortaste runda och det tog 55 minuter i snöglopp och med behagligt få människor i rörelse.

“Don’t trust the rain” har jag haft på min lista i ett par år nu och jag tröttnar inte. Den är lugn och mjuk, lätt och svävande.

Don’t trust the rain to fall /better wash away your tears / Go easy on your self / don’t trust the rain…

Träningsbyxor

Träning med gummibanden idag. Ett andra mediumpass, men jag känner att det finns ork att ta av till nästa vecka och då kommer jag att gå upp i fullt pass igen. Jag har köpt nya träningsbyxor. Egentligen likadana som de jag har haft, men storleken mindre. De ska sitta tajt och de gör de nya – det kändes som att ta på sig strumpbyxor! Det blev ett väldigt skönt pass, men bra flyt och koncentration.

Träning

Igår vaknade jag klockan 5 eftersom jag var kissnödig och sedan kunde jag inte somna om. Det är inte första gången det blev så. Jag har fått ändra tiden för min kvällsmedicin inklusive Stilnoct för att kroppen inte ska inbilla sig att den har sovit färdigt redan klockan 5 för jag har så svårt för de där svintidiga timmarna särskilt så här års. De gånger jag har lyckats somna om närmare 7 har jag sedan varit så trött när mobilen väckt mig vid 8 att jag inte har orkat stiga upp, än mindre komma iväg på någon promenad, men igår gjorde jag inte så utan steg faktiskt upp före 7 och åt frukost i lugn och ro, drack te och väntade på dagsljuset. Kvart i 9 gick jag ut och då var det 10 minusgrader och det nöp ordentligt i kinder och näsa. Det blev ännu en långpromenad på 70 minuter, men det var inte lika skönt som i söndags och jag fick så ont i hela kroppen efteråt – det sliter att halka runt och trippa runt ojämnheter. Resten av dagen var jag äckeltrött och hade jag varit 3 år hade jag gnisslat och gråtit högt.

Inatt sov jag tungt och idag vaknade jag vid halv 9, men låg kvar i sängen en dryg timme till. På dagens schema fanns ett pass med gummibanden, men när det drog ihop sig tog det emot rejält. Jag var så trött och jag hade ingen lust. “Vad 17 ska jag göra hela eftermiddagen då?” Jag tränade med gummibanden. Det var tungt och flåsigt, men jag orkade igenom hela passet och det känns rejält i överkroppen. Det tog emot. Det var tungt, men det var likafullt skönt!

Skitvecka

Söndag kväll strax efter klockan 21 och jag drar en suck av lättnad över att den här skitveckan är slut! Däremot vet jag inte om jag orkar lägga ned energi på att hoppas på att nästa blir bättre.

Igår var vi hemma hos Elin på middag. Nye Pojkvännen var oxå där och hon har gjort ett fantastiskt fynd i honom! Det var väldigt trevligt och inte alls krystat eller alltför trevande med tanke på att det var första gången vi fick träffa honom ordentligt (de var förbi hemma hos oss en kortis i somras för att bryta isen). Mitt vibb-känsliga jag tog inte emot några som helst negativa signaler liknande de jag fick med Skitstöveln och R. Mio var självklart med och jag fick den hjärtevärmande äran att gnugga honom i pannan.

Titta på de pyttiga framtassarna…

Naturligtvis förde gårdagens middag med sig anspänningar. Anspänningar som jag egentligen inte ville erkänna ens för mig själv för vi skulle ju bara hem till vår snorpa och hennes Pojkvän som jag redan visste är mer än godkänd, men idag har jag varit så in i helvete trött! Jag kan ju lägga till magkrasch och städning och brist på träning och redan existerande depression och medicinering… I morse steg jag upp vid 8, som vanligt, tog morgonmedicinerna, gick på toaletten och stod sedan vid balkongfönstret och tittade på det strålande höstvädret utanför och längtade efter att gå ut och få andas in frisk luft och bli av med spänningarna i ryggen. Jag fortsatte stå där medan tröttheten och tröstlösheten tryckte ned mig så att knäna nästan vek sig. I stället för en promenad tog jag kuddar och täcke och öronproppar och lade mig i lilla rummet. Det dröjde en halv timme eller mer innan jag somnade, men sedan sov jag till 12. Efter det uppvaknandet stod dagens göromål uppradade och väntade: städa hos Bibbi, tvätta, förbereda medicinerna för nästa vecka, göra matsedel och beställa från Coop on-line. Nu ikväll började jag läsa den sista boken från min senaste beställning och den verkar bra för Maggie O’Farrell kan man lita på, men jag blev trött och somnade en kort-kort stund.

På tal om böcker har jag – och nu är det bäst att du sitter ned – börjat tröttna på ljudböcker. Så där! Nu har jag skrivit det som gnagt i mig i flera veckors tid. Lurarna blir liggande allt oftare eller så lyssnar jag på musik. Jag har blivit alltför kräsen och överpetig för att någon ljudbok ska falla mig i smaken. Det finns åt helvete för många deckare och kriminalromaner. Jag förstår inte varför svenskarna är så svaga för den genren och att den har kommit att dominera så pass att det börjar likna monopol. Och så de här eviga feel-good-böckerna som bara gör mig avundsjuk över att ingen ingriper i mitt liv, så att jag får det jag tycker att jag borde ha! Storytel introducerar nya inläsare där den ena är sämre än den andra. Min bokhylla är väldigt tunn med bara 40 böcker, nästan hälften av dem är sådana jag vill lyssna på igen och många av de 40 är på engelska. Oktober 2014 blev jag medlem, ganska precis 4 år. Ska det ta slut här?

Rutschkana

Igår gick jag en kortis på 45 minuter. Högbackarundan, uppför-varianten. Det gick bra och det var skönt och jag fick inte ont efteråt.

Idag hade jag tid hos läkare A någonting på Södertälje psyk. Vad hade jag  förväntat mig? En justering av medicinen i form av tillägg eller byte till någon annan medicin /eller en plan för att bli av med Lyrica. Vad hände? Vi pratade i nästan 1 timme. Punkt. Än en gång fick jag förklara varför läkare MR på vc remitterat mig och varför det blev en så kraftig försämring av mitt mående. Än en gång fann jag mig i ett samtal om hur länge jag har lidit av depressioner och ångest, hur mina nuvarande levnadsförhållanden är, mitt (icke existerande) sociala nätverk, träning, hobbies, sjukpensionär och bla BLA BLAAAA!!!! Jag blir tokig!! Jag kommer att få en ny tid om 3-4 veckor och det är inte säkert att jag får träffa dagens läkare som egentligen är stationerad i Malmö och bara gör gästframträdanden i Södertälje någon gång i månaden. Är det meningen att jag ska sitta och rapa upp samma skit en gång till och en gång till och en gång till bara för att de inte har haft tillräckligt med tid att läsa igenom min digra journal?! Så fan heller! Det var inget fel på människan. Hon var trevlig att prata med och det var det som var lurigt för under hela samtalet väntade jag på att en lampa skulle tändas ovanför hennes huvud och hon skulle sätta ett pekfinger i luften och utbrista att “Så här ska vi göra med dina mediciner!”, men det blev ett antiklimax för det enda medicinska tillägget hon kunde föreslå har jag redan provat för många år sedan (jag blev så utslagen av den att jag inte kunde vakna till mer än korta stunder de första dagarna, så nej tack!), så det bidde ingenting. Vänta och se. Lyrican ville hon definitivt inte ändra i nuläget. Nähä. Mot slutet påpekade hon att vi pratat i närmare 1 timme och att hon inte kände igen den djupt deprimerade kvinnan från journalen (för 2 veckor sedan). Vi hade fört ett sammanhängande samtal med god ögonkontakt och utan vare sig stel mimik eller brist på gester, jag var hel och ren osv. Naturligtvis är det ett tecken på att Venlafaxin har effekt, att jag kan tolka det hon sa på det viset, men det är inte första gången någon inom vården har sagt ungefär att “Du ser inte sjuk ut”. På ett avigt sätt tolkar jag det som att jag inte blir trodd. Så frågade hon vilket mitt mål är och jag blev svarslös. Att få leva? Att få bli frisk? Att få må så bra som möjligt? Att kunna fungera i vardagen? “Jag vill slippa fundera på varför jag över huvud taget försöker.”, fick jag ur mig till slut. Jag har ingen lust att försöka längre. Mitt nyfödda försök att gå ned i vikt kommer att självdö av just den anledningen att jag egentligen inte strävar efter att överleva. Jag vill inte överleva. Jag vill inte leva. Fundera på det till nästa gång! Rutschkana på ångestbanan med ryggvärk.

 

Höst!

ÄNTLIGEN! Äntligen har vindarna vänt! Det är riktigt, riktigt svalt om nätterna, nästan kallt och inte mer än 12-13 grader på dagarna. När jag gick ut klockan 9 var det inte ens 10 grader och kalla vindar och äntligen (igen!) passade den nya västen in. Själva promenaden blev ingen höjdare. Jag var trött efter för få timmars sömn, benen kändes tunga och ovilliga efter gårdagens träning (“Meh! Hur vore det med lite vila?!). Jag kände av vartenda jävla kilo jag är tvungen att släpa på. Blä!

De ringde från Södertälje psyk för att meddela att jag har fått en tid hos en läkare, som jag inte uppfattade namnet på, redan på torsdag. På tal om läkarbesök, så blev mitt senaste besök hos L, som är AT-läkare och av den anledningen kostar 150 kr, omvandlat till ett akutbesök i och med att jag fick träffa en Riktig Överläkare och då kostar det 350 kr. Jag såg det när jag loggade in på banken. Alltså anmälde jag mig i receptionen och betalade 150 kr som under den timme jag var där steg till 350 kr. Vad ska jag tycka om det? Att det inte är helt ok, högkostnadsskydd i all ära.

Greppändring

Idag var det gravsättning av urnan med Svärmors aska. Planerna var att jag skulle ha deltagit, men som jag har mått den senaste veckan hoppade jag av.

Mina föräldrars gravsten på kyrkogården i Poikkijärvi.

Träning med gummibanden. Ett mediumpass. Eftersom jag har fått så ont i ryggen efter den senaste träningspassen och egentligen efter tidigare pass med, så ändrade jag 2 av övningarna från enhandsgrepp till tvåhandsgrepp för att undvika en felaktig vridning. Det känns som om det hade avsedd effekt för jag har inte haft ont efteråt.

Träning

Igår blev det 60 minuter med stavarna och det gick väldigt bra och var skönt. Idag gick jag solo i 70 minuter och bitvis var det småtungt och jag blev väldigt trött efteråt. Och sedan fotövningarna som jag fick från JA och som fungerar bra för jag upplever en ökad styrka i fötterna och anklarna.