Språkpolisen

Det är en konst att skriva trovärdiga historiska romaner vare sig de utspelar sig på 1500-talet eller 1930-talet. Det knepigaste är nog språket. Jag har läst så många lysande romaner i den genren att jag – som vanligt – blivit allergisk mot taffliga försök. Som ett exempel kan jag nämna en svensk bok (som var så dålig att jag inte minns titeln) där man sydde ihop sår på 1500-talet. Skulle inte tro det! Det var lindor och diverse omslag som gällde. En av de sämsta översättningar av tv-serier jag har stött på är “The Tudors” där Henrik VIII undersåtar svarade med “Ok.” vid mötena. Nu lyssnar jag på “Urskog” som utspelar sig 1930. Författaren klämmer in “glanar” som betyder titta/iakttar på rätt sätt, men använder “tilta” när någon håller huvudet på sned. Det ordet blev inte svenskt förrän på 1970-talet och härstammar dessutom från engelskan som definitivt inte börjat influera svenskan. Tycker du att jag överdriver? Inte jag. Att behärska ett språk är oerhört viktigt!

Jag läser en bok om Titanic som är skriven 1986 och översatt från amerikansk engelska. Här handlar det om slöhet och inkonsekvens från översättarens sida. Mått och storlek anges oftast i fot och jag får ingen uppfattning alls om t.ex. storleken på propellrarna. När det handlar om isberg rent generellt mäts höjden i meter. (Isberget som rev sönder Titanic mätte 15 meter över vattenytan och tillhör gruppen små isberg.) Samma sak med avstånden mellan de sjösatta livbåtarna och Titanic. Irriterande!

Sömnlös

Jag somnade aldrig igår utan först närmare 5 imorse. Vaknade kvart i 8. Slumrade lätt mellan 9 och 10. Somnade en kort stund i läsfåtöljen innan lunch. Jag hoppades kunna somna tidigare än 5 eftersom jag tränade med gummibanden igår, men det var naivt av mig. Är det psykologi inblandat? Är det så att de kvällar jag inte tar Stilnocthalvan blir en själuppfyllande profetia; jag vet att sömnen förmodligen uteblir och då kan jag inte slappna av och sen är det kört. Inte ens 1 timmes avslappning hjälper. Ikväll är en Stilnoctkväll och det är en lättnad, en garanti som gör att jag kan slappna av.

Drickande

Du skall icke dricka ensam.” Det påbudet är nästan lika etablerat som något av budorden, men jag undrar varför? Dricker man mer om man är ensam? Knappast. Är det patetiskt att inte ha sup-sälle av samma anledning som det anses vara att gå på restaurang ensam? När man dricker ensam finns det ju inga vittnen som kan oja sig. Vem hittade på det och varför?!