Månad: maj 2024

Torsdag klockan 5 över 21. En skata sover i hasseln. Sssh…

Smält chokladen i ett vattenbad. Den här är den godaste!

Bred ut den på bakplåtspapper. Strö ut Start…

…. russin …

…. och hackade hasselnötter eller solroskärnor. In i kylen! Jag brukar låta det stå framme en stund innan jag skär upp den i munsstora bitar. Mitt senaste dille!

Så har jag slitit ut ännu ett par hörlurar och köpt ett par nya. Det känns inte kul längre. Det är ett beroende och att vara beroende är aldrig kul. Dessutom blir det dyrt. Den modell jag har köpt de senaste åren har slutat tillverkas och det är min valiga otur eller, i det här fallet, tur. Jag valde en annan modell som är 1000 kr billigare, men som fungerar lika bra och har samma funktioner. Skillnaden ligger i att de inte är lika tryckkänsliga, så när jag vill t.ex. pausa måste jag trycka hårdare än på den dyrare modellen, men det är väl en vanesak. En positiv skillnad är att jag slipper höra “Battery low!” som alltid tar mig på sängen eller “No device connected!” de gånger ihopkopplingen inte funkar. “Hear through!” och “ANC!” (Active Noice Cancelling) har bytts ut mot ett boingande.

Film och tv. När ett par är nyförälskat och man får se ett montage där de strosar, picknickar, äter middag på restaurang eller bygger snögubbe tillsammans och sen sitter framför brasan. Varje gång de samtalar är det alltid kvinnan som skrattar åt mannens skämt, inte tvärtom. Notera och begrunda, mina vänner!

Min favoritkrönikör på DN, Emma Bouvin, skrev härom dagen om att män är dåliga på att ställa frågor. Hon reserverade sig mot att inte alla män är det. Jag reserverar mig inte. Män är urusla på att ställa frågor. Kvinnor får ofta ansvaret för att ett samtal hålls vid liv.

Ett exempel är när Elins kusin bytte bostad. Pär pratade med svägerskan (kusinens mamma) om det. När jag sedan frågade om hur kusinen trivdes svarade Pär att han inte visste för det frågade han inte. Meh!!

“God morgon! Hur är det?” frågade Pär när jag lyckades släpa mig ur sängen vid halv 11. Jag stängt av mobilmarmet 3 gånger (jag har 3 larm med 15 minuter emellan i stället för snooze). Det blev ingen promenad idag heller. Kroppen slåss mot pollen och det blir ingen ork över för fysiska överdrifter. Besvikelse och lätt panik: ingen promenad alls den här veckan mer än till Konsum och då blev jag så pass dålig att jag sov ett par timmar efteråt. Mitt svar på Pärs äckelhurtiga morgonhälsning blev att jag mådde skit. Jag hade 1/2-Lergigan-ångest och tog itu med att stuva om i frysfacken. Jag får ofta dra ut det ena facket efter det andra för att hitta det jag är ute efter och har ledsnat. Att rensa och röja är en klassisk ångestsyssla för mig och det blir ofta att jag går hårt fram och är irriterad. Jag bad honom att identifiera innehållet i några matlådor och att gå igenom grönsaksfacket. Vi hade vår vanliga diskussion om ett par burkar med havtornsbär (jag avskyr havtorn; smaklökarna får kramp av den sur-beska smaken) som har legat i frysen i 100 år och som han tänker göra marmelad av när som helst. Jag tycker att det räcker med en av dem, den stora, men jag vet att han smusslade ned den andra bland grönsakerna när han ställde tillbaka lådan i frysen. Efter det hade vi inte så mycket kontakt. Jag sov middag efter lunch. När vi åt middag var stämningen inte på topp och jag frågade om han var irriterad. “Vet inte. Det verkar vara du som är irriterad.” Det är här som ofrågvisheten kommer in.

Han vet att allergin är intensiv och jag skulle uppskatta en omtänksam fråga om på vilket sätt jag mår dåligt (TRÖTT, ögonen svider, näsan kliar och jag hostar). En fråga är ett tecken på att att han bryr sig även om det är samma sak varje vår. Följdfrågor! Visa intresse! Omtanke! Han vaknade inte till förrän jag frågade hur vi ska göra med middagen på fredag eftersom han ska bara med på “Scania hack” på både torsdag och fredag. Då blev det jobbsnack. S.U.C.K. Jag behöver aldrig ställa frågor för då är han självgående.

Jag tittade på Melodifestivalen igår. Mobilen var uppallad på köksbordet medan jag gjorde minimosaik under tiden. Anledningen till att jag såg den var att den tog plats i Sverige och är det något SVT är bra på, så är det stora evenemang. Petra Mede är alltid en fröjd att se. 50 år sedan Abba vann! Ett halvt århundrade och jag minns det… 😳 Pär visste att jag skulle titta, men tror du att han tog initiativet genom att fråga om det? Icke. Jag fick sjäkv berätta.

När jag kommer tillbaka från en promenad och han är hemma frågar han alltid hur det gick. När jag har tränat med gummibanden frågar han aldrig hur det gick ens när han är hemma medan jag gör det. Varför är det så? Är det ett sätt att markera ointresse från hans sida, men varför?! Jag är van, men blir ändå sårad. Jag är trött på det ojämna förhållandet i våra samtal. Jag tänker strejka. Jag ska tiga ihjäl honom. Jag har alltid fått höra att jag är svårpratad. Pyttsan!

“Tjohoooo!”

Jag har lyssnat på 3 småroliga och annorlunda böcker som var så pass bra att jag kommer att lyssna igen. Samtliga inläsare var proffs.

“Meter i sekunden” av Stine Pilgaard med Anna-Carin Henricsson som inläsare. Den handlar om en ung kvinna som flyttar till Västjylland med sin sambo och lille son. Av en ren slump får hon arbete som rådgivare i en frågespalt. 🤭

“Help wanted” av Adelle Waldman med Amanda Ronconi som inläsare. Det är ett spretigt gäng som arbetar på lagret på ett varuhus. Chefen ska sluta och de inser att de kan påverka vem som blir hans efterträdare. En plan kokas ihop. 🤨

“There’s no such thing as an easy job” av Kikuko Tsumora (översatt från japanska till engelska). Inläst av Cindy Kay. En ung kvinna, som blivit utbränd på sitt senaste arbete, söker jobb. Det är svårt att beskriva vad den handlar om utan att avslöja allt, men jag kan säga så mycket att det finns många olika jobb… Det bästa med boken är att få en inblick i japansk vardag. 🤓

Danskt, amerikanskt och japanskt. ☺️