Nemas problemas!

En långsam paket- och medicinhämtarpromenad, 20 minuter plus 35 minuter. Skönt att kommat ut, som vanligt. Skönt att komma hemifrån och att få vara för mig själv. Lite ont i foten.

Jag fyllde en hälsokasse (ironiskt) hos Konsum med Cola, chips och 3 donuts med choklad. När jag mår dåligt pga. att jag är fet blir jag ofta självdestruktiv och äter det jag absolut inte ska äta eftersom jag blir ännu fetare. Ett kontraproduktivt beteende som alla i samma situation som jag förmodligen känner igen. Väl hemma var jag småhungrig och tog ett medvetet beslut att göra något som jag väldigt sällan gör, men eftersom jag är fet är det ingen som tror mig när jag säger att jag så gott som aldrig gör det jag medvetet valde att göra idag: jag åt alla 3 donuts på raken och de var så jäkla goda!!! De var goda tack vare att de var färska och de var goda just för att jag var hungrig. Åh, det var så gott och åh, vad det förstörde aptiten till lunchen, men det sket jag högaktningsfullt i!

Ju mer sällan jag äter en sån här desto godare är den!
Ju mer sällan jag äter en sån här desto godare är den!

Jag tänker anta en utmaning. En blogg-utmaning. #”Blogg 100″ där jag ska skriva ett inlägg varje dag i 100 dagar med start i morgon den 1 mars. Nemas problemas! Min blogg fyllde 8 år igår och även om den inte har funnits på den här adressen hela tiden, så räknas det som 8 år i alla fall.

Tidsbokat förbrytarfoto kostar 400 kr

Det är minst 5 år sedan jag skaffade nytt id-kort och på den tiden var det “Välkommen att vänta flera timmar på din tur medan ohyfsade snorungar rusar omkring och gapar utan att föräldrarna säger till!”- andan som gällde hos polisen. (Gången före det fixade jag ett foto i en automat och gick till ett postkontor. Ett gammalt hederligt postkontor – vilka minnen!) Det var dax igen att uppdatera förbrytarfotot och nu har polisen tröttnat på att kreti och pleti trängs på deras arbetsplats, så jag kunde boka tid via nätet. Hur smidigt som helst! Det stod att jag kunde anmäla mig tidigast 20 minuter före avtalad tid och senast 5 minuter innan. Eftersom jag tog mig dit med SL såg jag till att vara ute i god tid och checkade in 30 minuter för avtalad tid och det var ju inga problem. En skylt informerade mig om att jag, utifall att jag checkade in tidigt även kunde få komma in före utsatt tid. Nemas problemas! Det kanske gäller såna som känner att de måste ut och röka eller springa iväg och köpa kaffe eller gud vet vad och därför riskerar att missa sin tur. Jag hade bokad tid klockan 10 och fick komma in 20 i 10. Jag undrar om det innebär en straffkommendering att sitta bakom luckan och instruera pöbeln? Den unga damen som tog emot mig hälsade med samma entusiasm som Ross gör i det allra första avsnittet av Vänner och Joey svarar med: “Han säger hej och får mig att vilja ta livet av mig!”. Identifiering, betalning, “Ta av glasögonen!”, “Sänk hakan och titta mot det blåa fältet!”, namnteckning på skrivplattan, kvitto och sedan var det färdigt. 5 minuter.

Nu vet jag varför jag ska fortsätta att undvika speglar. Jag ser för jävlig ut! Jag menar det! Det är inget jag säger för att få tröstande komplimanger. Jag. Ser. För. Jävlig. Ut. På mitt nuvarande id-kort ser jag ut som en kriminell från “Efterlyst”. “Om någon har sett denna kortklippta, överviktiga kvinna i 40-årsåldern, med stirrande blick ring omedelbart 112!” Faktum är att jag har skämts lite varje gång jag har varit tvungen att visa id-kortet. Ibland har jag fått medlidsamma blickar, men ingen har ringt 112. Min spontana reaktion när jag fick se årets foto var “Jamenfyfaaan!!”. Jag vet inte om jag sa det högt. Den unga polisen frågade om jag ville ta om det och jag funderade 2 sekunder, sedan suckade jag och sa: “Det är ingen idé…”. Skillnaden mellan det nuvarande och det nya kortet är att jag inte längre är överviktig utan fet. “Om någon har sett denna kortklippta, feta kvinna på 49 år, med stirrande blick ring omedelbart 112!” Kinderna hänger, hakorna har förökat sig, ögonen är nedåtvinklade liksom mungiporna plus att hyn är osminkat flammig. Det slog mig att jag är väldigt lik mig själv som liten där allt hänger och är fördubblat, ledsna ögon och tjurig mun.

Här är jag ca 5 månader. Tjock och butter och tiderna är inte gladare så här 50 år senare. Det var kanske gullgt då, men det är det inte nu.
Här är jag ca 5 månader. Tjock och butter och tiderna är inte gladare så här 50 år senare. Det var kanske gullgt då, men det är det inte nu.

 

Svimfärdig trapptämjare

Utflyktsdax för stugsittaren! Det var dax att klippa håret så jag begav mig hela vägen till Rosie. Elin var oxå inbokad (hon fick en klippning i födelsedagspresent) och vi träffades på Östermalmstorgs t-bana. För en dryg vecka sedan fastnade en kvinna med ett ben i en rulltrappa och sedan dess har många rulltrappor varit avstängda i väntan på besiktning. De flesta stationer har även vanliga trappor, men Östermalmstorg med uppgång mot Sibyllegatan har inte det och endast 1 hiss. Rulltrappor är inte gjorda för att gå i och som lök på laxen är de överjävligt långa och branta på den här stationen.

Rulltrappan i Östermalmstorgs t-bana.
Rulltrappan i Östermalmstorgs t-bana.

Både Elin och jag var förberedda på att få klättra och jag klarade den första trappan även om jag var svimfärdig när jag kommit upp. Elin med sin lilla, nätta kropp och halva min vikt promenerade upp. Den andra trappan klarade jag inte utan att pausa 2 gånger. En av gångerna frågade en man om jag mådde bra. Jag log och nickade för jag klarade inte av att prata. Väl uppe stod en kille och hällde upp vatten i muggar till alla överlevande. Det var kallt och friskt.

Sedan fick Elin håret fixat före mig eftersom hon skulle tillbaka till en föreläsning.  Nu är även mitt hår avklippt och det är såååå skönt! Efter det var det dax att ta sig nedför dessa otäcka trappor och det är värre. De hade klistrat dit lappar som uppmanade en till att gå försiktigt och att hålla i sig. Jag blåhöll mig i ledstången och blicken nedåt för att inte trampa fel, men det räfflade mönstret på trappstegen gjorde att det till slut började flimra framför ögonen. Obehagligt! På centralen studsade jag upp på Drottninggatan och gick in i fullsmockad Ur&Penn för att byta batteri i min armbandsklocka och trots fullsmockan behövde jag inte köa. Häpp! Sedan drog jag iväg längs Drottninggatan och svängde in på Kungsgatan och till Thebutiken Danielson. French Earl Grey, Lady Grey och Havana (svart te med lite rooibos, jordgubbe, rom och eterneller). Apoteksplock och sedan hem  och när mitt tåg har kommit så långt som till Flemingsberg, så dyker Elin upp igen och vi gör sälle resten av vägen hem. Jag var hemifrån 5,5 timme och det kändes som flera dagar!

Klockan

Mitt bidrag till Skrivas novelltävling.

”Hon blev med barn för att straffa mig!”

Det var svårt att undgå att höra hans upprörda stämma. Affären var inte stor eller full av kunder. Selma såg att han lämnade in ett väggur av ek med silverdetaljer.

”Sälj eländet eller ge bort det bara jag slipper se det igen.” Han vände om och lämnade affären utan att ha fått ett prisförslag. Selma gick fram till disken och bad att få se på klockan. Den var stilren och silvret bröt av fint mot den mörka ytan.

”Jag är intresserad av den här klockan.”, sa hon till expediten. ”Jag kunde inte låta bli att höra vad mannen sa angående priset, men jag är villig att betala 500 för den. ”

”500 får det bli. Varför krångla till det?”

 

När Selma hade fått upp klockan där hon ville ha den gjorde hon en kanna te och tog med den till vardagsrummet där hon satte sig för att läsa. Tick-tack, tick-tack, tick-tack. Den tickade inte högt och ljudet var rofyllt. Varje föremål som haft en tidigare ägare bar på en historia och hon undrade vad den här klockan skulle ha att berätta. Hon försjönk i sin bok och drack flera muggar te. Timmarna gick när det plötsligt var något som hade förändrats. Klockan hade stannat. Hade hon satt i klena batterier? Selma tog ur batterierna och satte sedan tillbaka dem och klockan började ticka igen.

”Tror du verkligen att jag blev med barn för att få ha kvar dig?”

Selma ryckte till. Rösten var hög och upprörd och den var där vardagsrummet.

”Du blev med barn för att straffa mig, ja! Även om du inte vill få mig att stanna, så kommer vi att ha ett barn gemensamt för resten av våra liv och för mig känns det som ett straff för jag vill inte ha barn och det vet du!”

Två figurer framträdde ur ingenting och blev allt tydligare och Selma kände igen mannen som han som lämnat in klockan som hon hade köpt.

”Men nu är jag med barn och vi måste lösa det på något sätt!”

”Hur vet jag att barnet är mitt?”, frågade han. ”Om du nu älskar och respekterar mig borde du ha tagit hänsyn till det faktum att jag faktiskt inte vill ha barn. Det har du vetat från början. Du äter väl piller?”

”Ja, jag äter piller och jag har ätit piller oavbrutet medan vi har träffats, men inte ens piller är hundra procent säkra. Om du försöker antyda att jag har varit otrogen så jävlar…”

Selma stod som fastfrusen nedanför klockan och lyssnade på grälet. Hon fick intrycket av att de inte kunde se henne, men varför kunde hon se dem? Hade det med klockan att göra? Mannen gick fram till en vägg och plockade ned just den klockan som han sedan inte ville veta av.

”Vad tänker du göra med klockan?” Kvinnan lät med ens orolig. ”Det är ju vår klocka…” Hon betonade vår. ”Du? ”Nu lät hon bedjande. ”Prata med mig.” Hans grepp om klockan var varsamt, men fast. Det märktes att den hade en speciell betydelse.

”Minns du när vi berättade våra jobbigaste minnen för varandra?”, frågade han. ”Den där eftermiddagen när snön vräkte ned och bäddade in oss i en kokong.” Hon nickade. ”Vi hade köpt den här klockan och efter alla bekännelser och tårar bestämde vi att den skulle symbolisera en nystart för oss.”

Hon stod nära honom nu. ”Du berättade att du inte vill ha barn på grund av din sjukdom, men att ditt ex hade blivit med barn i alla fall och det barnet var inte friskt och hade inte levt länge och därför vill du inte gå igenom det en gång till, men det behöver inte bli så.”

Selma hade inte rört sig ur fläcken trots att det hade varit svårt att höra delar av samtalet när de sänkte rösterna, men nu vågade hon ta några steg framåt. Mannen höll i klockan och kvinnan hade lagt sin arm runt hans rygg och ena handen över hans.

”Det behöver inte bli så…”, upprepade hon och då var det som om mannen vaknade till och ryckte åt sig klockan. ”Jag vågar inte!”, sa han. ”Jag vill inte! Vi kan inte fortsätta träffas. Jag går nu!” Han tog klockan med sig och försvann. Selma tittade på kvinnan som såg fruktansvärt sorgsen ut. Sedan försvann hon lite i taget och var borta. Selma var åter ensam med klockan som mannen hade varit så angelägen att bli av med.

Fy för den lede!

35 minuter med stavarna till Salem för att hämta paket och 50 minuter hem. 50 minuter som tar 40 minuter i vanliga fall, men idag hade jag mest lust att sätta mig vid vägkanten och ringa efter en taxi hem. Det fanns inget som helst njutbart med dagens träning. Ingenting! Med otroligt god vilja och naivt positiv inställning skulle jag kunna kalla det för intervallträning. Starta upp i lagom tempo, öka, sakta ned, öka, sakta ned, stanna och pusta, starta upp, sakta ned, stanna, stå till och be om förmågan att spöktransferera. Det är alltid ljuvligt att komma hem, men idag nådde den ljuvligheten nya höjder. Paradisiskt! Mellan 5 i 15 och 5 i 18 låg jag i soffan. Jag bara låg och låg och låg. Halvsov utan att somna helt. Ryggmusklerna har fått sig en omgång de luxe, men jag har inte ont i foten. Kroppen är bara trött. Dagens pass var så genomuselt att jag blev deprimerad! Fy för den lede!!

Stavgång, kattsug och skratt

70 minuters kvalitetstid med stavarna och det gick väl så där. Snön försvinner i rask takt även om isen ligger kvar på skuggiga partier, men den isen är … löjligt hal. Jag passerade ett sånt parti idag med den vanliga vinterkängorna på och det är så jävla läskigt att inte få fäste! Numera är jag riktigt rädd för att ramla och inte bara för att det gör ont utan med tanke på hur långvariga skadorna kan bli (ryggen 5 år sedan och foten 16 månader sedan). BungyPump-stavar utan pigg är till föga hjälp…

“Mitt liv med Bob” av James Bowen med Matthias Linderoth som uppläsare var precis lika underbar som “Gatukatten Bob”!! Jag kan ofta tycka att det är fånigt när personer blir erbjudna bokkontrakt för någon absurd prestation, men James Bowen och Bob förtjänade det big tajm för JB slet hund för att bli drogfri och för att kunna ta hand om sin katt och tack vare bokkontraktet och allt vad det innebar fick han en möjlighet att ta sig bort från gatan. Åsså fick jag ett förnyat kattsug …

“Saker min son behöver veta om världen” av Fredrik Backman med Martin Wallström som uppläsare är en kortis på dryga 3 timmar. Precis som med “Min mormor hälsar …” har jag skrattat högt och länge och det är väl lugnast att lyssna på den sortens bok i hemmets lugna vrå, så ingen ringer 112 efter en plingplongtaxi som tvångskör en till den där enrummaren utan utsikt och med mjuka väggar. Det är härligt att få skratta, men det är oxå så himla skönt att lyssna på en snäll bok som svämmar över av kärlek och respekt till frun och sonen utan att det blir smörigt. Det är bra saker som FB vill lära sin son och det täcker allt från manlighet till att inte gå emot strömmen på IKEA.