Smärta

Idag var det då dags för läkarbesök hos psyk i Södertälje. En nybakad underläkare, SAS, tog emot mig idag. Hon fick ett plus och det var att hon verkade ha läst min journal för det senaste halvåret. Wow. Vanebildande läkemedel är aldrig bra, det förstår jag med, men jag blir likafullt oerhört trött när varje läkare vill att jag ska bli av med någon sådan. Idag var det Stilnoct. Jag har precis trappat upp Lamictal långsamt och försiktigt under 3,5 månads tid och jag har alldeles nyss börjat utfasningen av Lyrica och så ska jag ändra ytterligare. Naturligtvis kan jag inte tvingas och naturligtvis vill jag inte ta vanebildande mediciner, men ändå… Alternativet till Stilnoct blir Propavan som jag ska prova och sedan ta endast vid behov. Det återstår att se… Jag förklarade att utfasningen av Lyrica går bra, än så länge, men att jag känner av en viss ökning av ångest som jag sa är hanterbar även om den inte är behaglig. Hon skrev ut Lergigan att användas endast vid behov. Där är nog chansen större. Jag tackade ja till samtalskontakt. Faktiskt. Besöket tog 45 minuter och sög musten ur mig och jag hade sååå ont i både knä och vrister efteråt. Jag somnade i soffan efter lunchen i en helidiotisk sned ställning, men det var skönt ändå.

Jag har bett om en tid hos Fysioterapiteamet, hos JA, men det tar några veckor. Hälsporren i höger häl är inte att leka med, men jag gillar inte den i vänster häl heller. Jag ska börja göra fotövningarna jag fick från honom; musten gick ur mig när förra sommarens värmebölja inte avtog.

Hunden Selma. Nu har besvikelsen lagt sig och självförsvaret har stuckit upp sitt huvud. Hon var intensiv. Hon hade inte lärt sig att gå fot utan gick hela tiden 5 meter framför mig eller hur långt löpkopplet nu var. Min ena arm var alltid sträckt framåt. Jag hann ikapp henne när hon nosade på något och sedan drog hon iväg igen. Hon ville gosa. Mycket och klängde bokstavligen på mig och hade inte lärt sig kommandot “ned” eller “nej”. Hon var jobbig. Oerhört söt och snäll, men jobbig. Punkt.

Numera väljer jag skogsstigen till Södertälje sjukhus i stället för att gå nere (till vänster) längs kanalen. Träd…

Träning

Igår vaknade jag klockan 5 eftersom jag var kissnödig och sedan kunde jag inte somna om. Det är inte första gången det blev så. Jag har fått ändra tiden för min kvällsmedicin inklusive Stilnoct för att kroppen inte ska inbilla sig att den har sovit färdigt redan klockan 5 för jag har så svårt för de där svintidiga timmarna särskilt så här års. De gånger jag har lyckats somna om närmare 7 har jag sedan varit så trött när mobilen väckt mig vid 8 att jag inte har orkat stiga upp, än mindre komma iväg på någon promenad, men igår gjorde jag inte så utan steg faktiskt upp före 7 och åt frukost i lugn och ro, drack te och väntade på dagsljuset. Kvart i 9 gick jag ut och då var det 10 minusgrader och det nöp ordentligt i kinder och näsa. Det blev ännu en långpromenad på 70 minuter, men det var inte lika skönt som i söndags och jag fick så ont i hela kroppen efteråt – det sliter att halka runt och trippa runt ojämnheter. Resten av dagen var jag äckeltrött och hade jag varit 3 år hade jag gnisslat och gråtit högt.

Inatt sov jag tungt och idag vaknade jag vid halv 9, men låg kvar i sängen en dryg timme till. På dagens schema fanns ett pass med gummibanden, men när det drog ihop sig tog det emot rejält. Jag var så trött och jag hade ingen lust. “Vad 17 ska jag göra hela eftermiddagen då?” Jag tränade med gummibanden. Det var tungt och flåsigt, men jag orkade igenom hela passet och det känns rejält i överkroppen. Det tog emot. Det var tungt, men det var likafullt skönt!

Måsten

Om jag ska klara mig helskinnad genom den här medicinska övergångsperioden måste jag acceptera att det inte finns några som helst marginaler och jag måste anamma mitt rutinspäckade sätt att leva ännu mer, så vida det är möjligt. Jag måste ta mig ur sängen vid 8-tiden för att inte gå miste om allt dagsljus under förmiddagen. Jag måste äta middag tidigast klockan 17 för att kunna hålla mig mätt resten av kvällen och inte gå i kvällstuggs-fällan. Jag måste ta Stilnoct klockan 9 för att bli lagom trött till 23 och jag måste, måste, måste komma i säng en bra stund före midnatt för att få tillräckligt med sömn. Idag sov jag ända till halv 13 på grund av öronpropparna som gjorde att jag inte hörde mobillarmet och öronpropparna hade jag i för att slippa höra Pär hosta och snora (han är hemma med en förkylning). Den ständigt närvarande ångesten gör att jag inte har någon som helst tolerans för den sortens ljud – nerverna sitter utanpå huden – så när jag såg att klockan var lunch blev jag förbannad och hade kunnat klippa till Pär som precis då valde att komma in och säga “god morgon”. Det planerade gummipasset blev aldrig av och det gav mig ångest. Jag skulle ha kunnat hetsa mig igenom uppvaknandet och någon sorts frukost och sedan träna, men jag vet att det inte hade fungerat – det hade blivit ett träningspass från helvetet. Jag skulle ha kunnat straffa mig själv i piska-fläsket-anda genom att tvinga mig igenom ett pass, men med samma slutresultat. De 2 kilona som jag hade gått ned förra veckan har kommit tillbaka, så straff-stämningen har legat tung här. När jag var yngre kunde jag få ångest av att hoppa över träningen och mitt i all den nuvarande ångesten måste jag se till att inte gå i den i fällan heller. Det är utmattande att leva just nu. Mer utmattande än vanligt och därför måste jag, behöver jag hålla mig benhårt inom marginalerna. Det handlar om överlevnad.


Att göra det man måste är att göra det man vill.”

Mikael Rickfors “Vingar för pengarna”


Min mobil ger mig oxå ångest. Jag köpte den i maj och redan efter 3 månader började den knasa sig när det hördes knastrande och sprakande ljud i lurarna så fort jag rubbade kontakten. Jag ringde ju Tele2 förra måndagen och har fått ett emballage hemskickat, men det var inte förrän idag som jag äntligen tog tag i den onödigt komplicerade process som det innebär att väcka liv i en gammal mobil som kan vikariera medan den senaste läggs in för översyn. Jag är så jävla okunnig och har svårt att fatta det som ska göras t.ex. att se till att alla mina kontakter följer med när SIM-kortet flyttas över eller att de bilder jag vill ha kvar kopieras över till, i det här fallet, datorn eftersom de riskerar att försvinna annars. En sån sak som att det behövdes en SIM-korts-adapter (???!) eftersom kortet i den här senaste mobilen är mindre än det som satt i den gamla. Om Pär inte hade hjälpt mig och om Tele2 inte hade skickat med en check-lista, så är det inte omöjligt att jag bara stängt av mobilen, packat ned den och skickat iväg den. Jag har aldrig behövt skicka in en mobil för reparation. Inte som jag minns i alla fall. Just den här mobilen har jag valt att ta på avbetalning och det innebär att jag kommer att betala av på den till och med maj 2020. Är det då inte typiskt på ett märkligt och oerhört irriterande sätt att det blir just den här mobilen som behöver läggas in? Det löste sig till sist och nu lyssnar jag igenom en av mina listor hos Spotify på min Samsung Galaxy S5 Mini medan den nyaste Samsung Galaxy S7 ligger inlindad i bubbelplast och sidor från en Gudrun Sjödén-katalog i en igentejpad kartong.


Vi fick en extra Earth Hour här i Rönninge när allt elektriskt ljus slocknade med en suck vid kvart över 19 och kom tillbaka 1,5 timme senare. Innan strömmen kom tillbaka stod jag vid balkongfönstret och tittade ut. Det lyste bara i några enstaka fönster i föreningen, men det var inte svart som i en säck utomhus trots att det är mulet utan mer som den känsla av skymning som infinner sig när ovädersmolnen är riktigt seriösa. Kusligt. Jag var frestad att gå en sväng… Just idag hade jag tänt varenda lampa utom taklamporna för att hålla tröttheten stången och då blir det strömavbrott. Ironin haglar hos oss.


TRISS

Idag är jag tacksam för …

… att Pär hjälpte mig med mobilen utan att bli irriterad på mig.

… att jag är medveten om hur jag agerar, reagerar och hanterar.

… att jag har en mobil som kan vikariera.

Tidsluckor

Vissa dagar verkar så långa. Jag menar inte sega eller tråkiga utan snarare fyllda av luckor. Tidsluckor, men inte minnesluckor. Jag kan se tillbaka på dagen till exempel idag och uppleva det som att “Var det verkligen i förmiddags, alltså förmiddags idag, alltså före lunchen idag, torsdag, som jag var på apoteket och på Ica?! Det känns ju så länge sen!” Mina rutiner och vanor sitter i ryggmärgen så att jag inte får någon uppfattning av att tiden går, men det är inte en negativ känsla för mig. Jag upplever inte att ännu en dag är till ända utan att Något Utöver Det Vanliga har inträffat. Jag älskar min vardag! Däremot är tidsluckorna lite kusliga…

Jag steg upp halv 8 och gav Bibbi frukost och sedan gav jag mig själv frukost, klädde på mig, morgonpysslade och gick sedan, via tennishallen (tennisbacken var gräslig idag!) till Salem och apoteket för att hämta ut min andra nya medicin och Stilnoct. Sedan hämta 2 paket och så in på Ica där jag köpte mjölk och godis. 35 minuters promenad dit som inte utgjorde någon direkt njutning och 25 minuters promenad hem som var snäppet värre. Jag var trött i fötterna och fick ont i både knäna och ryggen.

Medan jag satt i fåtöljen i Lilla rummet och suckade av lättnad över att slippa stå upp och att få dricka en mugg te, så ringde min läkare, MR som avtalat. Han hade resultatet av tum-röntgen och det visade faktiskt tydliga tecken på artros vid tumbasen – en minskning av det nödvändiga brosket. Jag hade rätt alltså. Nu skulle jag kunna kontakta en arbetsterapeut dvs. sjukgymnast och få tips om övningar för att minska smärtan och stöd för tummen. Tummen i fråga har mått alldeles utmärkt de senaste veckorna… MR ska ju dra vidare i sin läkarutbildning och jag har sagt rent ut att jag inte är särskilt förtjust i min nuvarande ordinarie läkare, JP och MR ska se om han kan flytta över mig till den läkare som har handlett honom medan han varit på vårdcentralen. Najs!

Medan jag åt lunch såg jag “Pitch Perfect 3” och den var så dålig att det var pinsamt. Dålig på det sätt som porrfilmer är dåliga: man bygger upp en allt annat än trovärdig handling runt det som det egentligen handlar om nämligen sex eller i “Pitch Perfects” fall, a capella-sång. Skämskudden togs fram eller rättare sagt:  jag snabbspolade. Efter den besvikelsen hade jag inget motstånd kvar att hantera vare sig ryggvärk eller trötthet, så jag tog 2 Alvedon och lade mig i Lilla Rummet och sov i nästan 2 timmar. Ljuvligt!

TRISS

Idag är jag tacksam för …

… att eftermiddagsluren blev så skön.

… att jag inte är eller känner mig tvungen att läsa ut en dålig bok.

… att det går allt bättre att dra ned på det förbannade sockret.

 

Islossning

Förra veckan blev det ingen styrketräning och det var nära att sluta på samma sätt idag, men jag vill undvika att hamna i börja-om-från-början-läge eftersom det känns så tröstlöst, så jag körde ett lätt pass idag. Det var inte jobbigt rent styrkemässigt och jag kände att det fanns mer att ta av och det var uppmuntrande och gjorde att jag kände att det var rätt beslut att träna, trots allt. Det var skönt oxå. Stundtals var jag helt försjunken och koncentrerad på både övningarna och musiken – en flykt från vardagen. Tyvärr, har jag haft en stor spik inkörd i ryggen sedan dess och en första värkkombo var effektlös, så nu på kvällen tog jag en till plus tigerbalsam.

Nu har all effekter av antidepressiva mediciner slutat, både positiva och negativa. Jag mår skitdåligt och umgås med Tunga Tankar mest hela tiden. Dessutom har en större islossning kommit igång eftersom medicinernas avtrubbande effekter har avtagit. Jag har gråtit flera gånger de senaste dagarna. Tårarna står i konstant kö i tårkanalen och börjar rinna av de mest skilda anledningar: mitt liv känns fullständigt hopplöst eller när en animerad robot dör i en film eller när jag tragglat med samma nivå i ett av mina mobilspel hur jävla länge som helst (det är ett under att jag inte kastat mobilen i väggen) eller att jag är så in i helvete trött. Svärfar åt middag med oss i lördax och det var skittråkigt. Han och Pär pratade mest om Pärs nuvarande arbete och hans (förhoppningsvis) nya arbete. Eftersom det bara var vi 3 märktes en av svärfars mindre tilltalande sidor mer än vanligt: han är alltid så tvärsäker i sina uttalanden. “Vågar du diskutera med en 84-årig professor?! Gör du det?” Det finns ett område där jag skulle kunna klå honom på både längden och tvären: depression, ångest, mediciner och psykvården. Till saken hör att han aldrig, aldrig skulle få för sig att fråga mig om något av det, så det lär väl aldrig hända. Jag är så trött på att alltid behöva gå till torgs med vad som händer i mitt liv!!! Jag förstår mig inte på den här familjen jag har gift in mig i! Vid ett tillfälle när jag var så uttråkad att jag ville skrika var det nära att jag fick ett psykbryt i stil med det jag fick när Elins förre pojkvän åt middag med oss för x antal år sedan, men jag lyckades bita ihop. Det är frånvaron av medicinerna, det är jag medveten om, men egentligen har detbara har fört alla de här känslorna närmare ytan för känslorna är varken nya eller obekanta.

Nu har Lyricas biverkningar som fått fritt spelrum och de är legio. Jag har tittat närmare i FASS och insett att det kryllar av förklaringar till hur jag har mått de senaste åren. Läs och häpna, du oxå! Vanliga biverkningar som jag har märkt av är irritabilitet (särskilt de senaste veckorna), darrningar, domningar, muntorrhet, uppsvälld buk, berusningskänsla, viktökning, ledsmärta (men det kan ju även bero på reumatism). Mindre vanliga biverkningar som jag har märkt av är högt blodsocker (som inte blir bättre av att jag är fet, men övervikten är alltså  inte enda anledningen), humörsvängningar, svårighet att finna ord, likgiltighet, yrsel vid stående, ökad känslighet för ljud (som även är en del av introversionen), torra ögon, vallningar (som om inte klimakteriet fixar det alldeles själv…), svettningar och frossa (jag fryser så att jag nästan hoppar medan kinderna är varma och flammiga), kalla händer och fötter. Förra gången jag var mellan mediciner, 2011/12, hade jag varken Lyrica eller Stilnoct, så det borde inte finnas någon risk för att det ska bli lika illa den här gången. Fast jag vet inte om jag är orolig för det för jag vet inte hur mycket jag bryr mig.

Blåsigt

Den 4 juni invigde jag mina senaste MBT-skor och blev fruktansvärt besviken. Eftersom det ändå handlar om en utgift/investering på 1500 kr kände jag mig tvingad att ge dem en andra chans och det gjorde jag igår när jag gick till frissan. Inget större fel på dem! De är annorlunda och de har tunnare sula än jag är van vid och modellen är mjukare vilket inte kapslar in foten i lika hög grad, men de fungerar. Påminner mer om vanliga gympaskor än MBT.  Idag ville jag ta en längre provtur genom att gå tur och retur Salem för att hämta Stilnoct. Det faktum att ovandelen av skon är mjuk och luftig och inte så stabil kändes i vänsterfoten genom att jag blev betydligt tröttare i den än i den högra och jag kände att jag fick jobba mer med hållningen som kommer automatiskt med de vanliga MBT. Annars var de helt ok; inga skavsår, tårna klämdes inte ihop och de är så pass luftiga att dagens kraftiga vindar faktiskt kändes genom ovandelen.

Drogad

I morse kunde jag sova! Halleluja! Mobillarmet gjorde det det skulle och jag stängde av det, somnade om och vaknade halv 10. Det kändes som att jag försov mig eftersom jag hade bestämt med Elin att jag skulle komma vid halv 11. Jag blev bara en halv timme sen efter att ha köpt med mig en påse blandade frallor från Kaffestugan. Det finns få njutningar som toppar lukten, smaken och känseln av busfärskt bröd. Vi drack te och åt frallor och pratade. Tyvärr, har Mios och mitt förhållande kraschat innan det fick en ordentlig chans. Han förknippar min närvaro med fasthållning och kloklippning – det blev tydligt idag trots att det inte var därför jag var där. Lilla gubben… Nåväl…. det blev av att promenera idag, 30 minuter dit (långsamt) och 40 minuter hem (den andra, längre vägen).

Jag älskar Lyrica och Stilnoct och den lätt drogade känsla jag får när ångesten blockeras och huvudet känns yrsligt och ofokuserat. Luddigt. Jag är beroende. Punkt slut. Jag är medveten om det och jag väljer att inte sluta med någon av medicinerna. Jag är mer rädd för hur jag skulle komma att må om jag slutade än jag är för långvariga biverkningar. Livet i det stora hela är överskattat och jag känner inte att “min kropp är mitt tempel” som jag måste behandla med vördnad. Jag tar emot alla mediciner som gör att det blir uthärdligt att släpa mig runt en dag i taget.

Vår lilla choklad-gris.

 

Smärta

Jag sover sällan bra natten innan jag ska iväg på någonting t.ex. laserbehandling. Jag är rädd för att försova mig för det har hänt. Idag kom jag upp i tid. Trött, ont, leds. På tåget satt jag och spände mig och fick ont i ryggen och så var det en kille som stank vitlök. Att ta sig upp från Stockholm Citys djupa djup. Ont, ont ont till rulltrappan. Ont, ont, ont ut på Vasavägen där jag upptäcker att jag inte har någon som helst ork, så det var tur att jag tog det tidigare tåget. Ont i hälen, ont i ryggen. Fot. Rygg. Fot. Rygg. Fot. Rygg. Apoteket för att köpa tigerbalsam och hämta ut Stilnoct. Fot. Rygg. Fot. Rygg osv fram till sjukgymnasten som var aningen försenad idag. Jag drog ned småpratet till noll och JA lasrade min häl och sedan gick jag  haltade jag ut igen tills nästa måndag. Ont, ont, ont, till tebutiken. Ont, ont, ont, till Centralen. Ont, ont,ont ned till tåget. En viss vila. Jag kliver av i Rönninge och det gör ont, ont, ont. Stationshissen ned och sedan ett medvetet steg i taget tills jag äntligen var hemma igen. Jag får av mig ytterkläder, klarar av toalettbesöket, men sedan lägger jag mig i vilrummet.Horisontalt viloläge med fluffig filt. Jag somnade efter ett tag. Det känns så lyxigt att ha Elins gamla rum att dra sig undan i.

Hälkuddar

Läkarbesök. Blodtryck, lungor och hjärta var utan anmärkning. Kolesterolet var förhöjt jämfört med förra året vilket är märkligt eftersom jag  har gått ned i vikt och det har trummats i mig som Den Enda Lösningen eftersom jag fortsätter att vägra använda statiner. Blodsockret var även det förhöjt. Jag kände mig tjurig och avog och kommenterade inte JP:s konstaterande. Jag hade inga avsikter att ta upp någon som helst problematik med honom utan ville bara förnya alla recept och så blev det. Vi träffas 1 eller 2 gånger per år och har ju långt ifrån samma kontakt som jag hade med EW, men “Tar du Stilnoct varje dag?” JAAAA!!!  “Använder du Levaxin?” JAAAA!!!” Han frågade ingenting om hur jag mått sedan besöket i september och hade inga invändningar mot att jag har ändrat doseringen av både Sertralin och Lyrica. En sak vet jag nu och det är att han fungerar bättre på eftermiddagarna än på morgnarna.

Mitt favoritväder: ett par minusgrader och frost – kallt och torrt. Inte halt. Jag tog mina odubbade isbuggar med hälkuddar i med förhoppningen om att slippa få ont. Skorna satt bättre och jag slapp känslan av att daska fram med plattfötter, men ont fick jag lik förbaskat; i ryggen och i hälarna. Efter nyår ska jag kontakta Fysioterapiteamet för stötvågsbehandling och så har jag beställt MBT:s vinterkängor.