Blogg 100 2015 | Mitt liv i ord

#Blogg 100 del 130

Mååål! #Blogg 100 är slut och jag gick i mål med plus 30 inlägg! Det har bara varit roligt och det har inspirerat mig till att skriva om det som jag kanske inte skulle ha lagt ned tid på att skriva om i vanliga fall och det i sin tur är – över huvud taget – bra för mitt skrivande. Jag har hittat några nya bloggar att läsa och jag tror att jag har fått några nya läsare oxå. Aj lajk it!

Jag gick min favoritrunda idag, 60 minuter runt Flaten. Nu har Simvastatinet lämnat kroppen plus att jag gör mig av med överflödig vätska och det känns för det var inte alls flåsigt på samma sätt. Eftersom jag släpar på dryga 100 kilo, så tillhör uppförsbackar inte mina favoriter, men jag känner mig inte längre i behov av syrgas efter minsta uppförslut.

Regntunga skyar som inte längre utgör något hot för mig eftersom jag numera har en regnjacka!

Den 27 april tog jag den här bilden. Vitsippor i klunga, men inte så grönt.

Idag, 1,5 månad senare, är vitsipporna borta, men det är desto grönare.

Jag drog in djupa andetag av min favoritdoft: syren.

#Blogg 100 del 129

Vi köpte en blu ray-spelare i julklapp till oss själva. Efter en daglig användning i 6 månader och 2 dagar var det psykbrytvarning när jag efter 4 omstarter försökte se ett avsnitt av “Game of Thrones” och till slut gav upp. Det var inte första gången som spelaren inte samarbetade och faktum är att jag fick 5 blu ray-skivor av “Vänner” utbytta (utan problem och med fantastisk service hos Discshop) pga. att den hackade i det ena avsnittet efter det andra. Det var förmodligen inte skivorna det var fel på … Vi åkte till El-giganten i Kungens Kurva och tack vare att garantin inte hade gått ut blev det inga protester. Vi lämnade den ifrån oss, fick ett tillgodo-kvitto, valde ut en ny och lade till 300 pix. Vi var hemma igen på mindre än 1 timme. Pär har kopplat in den och den började visa avsnittet jag försökte se utan tjafs. En fördel med den nya är att den är av samma fabrikat som tv:n, så nu behöver vi bara 1 fjärrkontroll i stället för 2.

Vad övrigt är är tvätt och allergiska ögon. Förra veckans tvättdag när jag var färdig till lunch känns som en avlägsen dröm. Jag startade nyss den 5:e maskinen och har 4 kvar och allt är sånt som inte ska tumlas. Idag var första gången jag var utomhus sedan i tisdags. Jag befinner mig under en intensiv pollenattack och då fungerar inte mycket annat än att jag håller mig inomhus. Efter promenaden i tisdags var mina ögon oerhört irriterade och både den dagen och onsdagen maxade jag doseringen av ögondroppar. I torsdags var det betydligt bättre och i fredags behövde jag bara 1 dos. Igår städade jag och då var det klippt igen. Soffkuddar och mattor låg ute hela dagen och sög i sig pollen medan jag viftade runt i dammolnen inomhus. Idag vaknade jag av att ögonen kliade och var halvt igenklibbade. Doseringen av ögondroppar är återigen maxad och irritationen ger mig huvudvärk. Suck.

#Blogg 100 del 128

3 böcker av Mikael Bergstrand som handlar om Göran och Yogi med Björn Granath som inläsare. “Delhis vackraste händer”, “Dimma över Darjeeling” och “Gurun i Pomonadalen”. MB har bott i New Delhi i 4 år och jag anade nästan det eftersom beskrivningarna av Indien sträckte sig förbi turistguidernas och var levande och trovärdiga. Böckerna är fristående från varandra och jag har nämnt dem i kronologisk ordning. Den första var bra och smårolig. Den andra är den bästa, tycker jag för då hade karaktärerna satt sig och historien kändes inte lika trevande. Den tredje var hyfsad. Fortfarande smårolig, men med en uttjatad känsla. Yogis förmåga att göra varje enskilt uttalande till djupsinniga monologer som hela tiden resulterade i ett konstaterande om att svenskarna har märkliga traditioner var till slut bara tröttande. Hans konstanta förvåning över västerlänningars sätt att vara, reagera och förhålla sig till omvärlden finns med i alla 3 böcker och även om det kanske är meningen att det ska vara en parodi på fördomarna om indiernas djupsinnigheter och avsaknad av ytlig materialism, så nådde MB inte hela vägen. Varför detta tjat om Yogis runda figur och dubbelhakor? Björn Granath är en bra uppläsare och jag blev imponerad av att han fixade den allra grötigaste skånskan och kvinnan som talade med dansk brytning där satsmelodin gjorde susen. Hatten av!

#Blogg 100 del 127

Åh, vilket bra gummipass det blev! Skönt jobbigt och svettigt med bra flyt och ork och jag tog ett steg närmare fullt program. Aj lajk it!

Jag hoppades på att verkligen bli av med vätska i kroppen med hjälp av Waterloss och det verkar fungera, men ett plus är detox-effekten. Det är ett fasligt spring på toaletten och då är det inte bara kissande utan magen har varit väldigt aktiv. Inte dålig eller körig, men väldigt aktiv (3-4 gånger per dag). Enligt vågen har det försvunnit 1,3 kg sedan i tisdags och jag känner mig lättare i kroppen och det är en uppiggande känsla. Det är inte omöjligt att jag kör en sån här rensning fler gånger.

#Blogg 100 del 126

Ett citat av Neil Gaiman ur boken “Oceanen vid vägens slut”.

“Osynlig, men ständigt närvarande som baksidan av mitt huvud.”

Det är den här sortens klockrena, självklara saker som jag önskar att jag hade kommit på …

#Blogg 100 del 125

“Längtan bor i mina steg” av Klara Zimmergren, en författaruppläsning. Klara Zimmergrens göteborska var mysig att lyssna till. Hon har samma humor som jag och den sortens uppfinningsrika språk som fick mig att tänka på Fredrik Backman. Jag skrattade en del, log väldigt ofta och fick en varm känsla i kroppen och allt detta trots att hon tar upp ett laddat ämne, ofrivillig barnlöshet. Mia Skäringer upptäckte jag när jag såg “Solsidan” och sedan fick jag veta att hon utgjorde den ena halvan av “Mia & Klara”. Jag såg en snutt av “Mia & Klara” på svt.play och tyckte att de var urfåniga. När någon säger att något är “hysteriskt roligt” kan de lika gärna hissa röd flagg och jag hissar röd flagg för “Mia & Klara”. När det gick upp för mig att Klara var ena halvan av “M & K” blev jag besviken och ett tag tyckte inte att hon var rolig längre utan bara fånig. Det är svårt med humor medan det är lättare att vara allvarlig och att blanda ofrivillig barnlöshet med lustigheter är riskabelt och KZ gör det hyfsat. Det märks att hon har en komisk bas och det märks att barnlösheten är känslig. Kanske är det för känsligt och därför vågar hon inte lämna ut sig helt. Jag fick ingen känsla för hur tärande det förmodligen är eller hur det egentligen påverkade förhållandet med L. Ingen tidsuppfattning mer än i förbigående. Något som framgick desto tydligare var hennes kärlek till djur i allmänhet och hundar i synnerhet. Där fångade hon mig! Jag led med henne när hon fick avliva Anton och jag blev varm av glädje när de hämtade hem Frasse och jag blev grön av avund när hon berättade om reportagen för “Djursjukhuset”. I det stora hela är boken värd att lyssna på om man vill ha omväxling till uppsjön av deckare och mysromaner.

#Blogg 100 del 124

Det har varit ett väldigt rännande tur & retur Salem och idag var jag där igen, men den här gången fick jag returnera ett av de paketen jag hämtade förra veckan och det är inte fullt så lajbans. Det var frestande att bara behålla den misshagande prylen för att slippa gå den här uttjatade sträckan igen, men jag har inte pengar i såna mängder att jag tycker mig har råd till den sortens extravaganta uttryck av bekvämlighet. Det känns surt att behöva betala 70 spänn för att mina förväntningar inte infriades. Jag tycker det är företaget som ska betala det! Det blev den billigare skicka-som-brev-varianten. Om jag hade valt paket-varianten hade det gått loss på 155 kr och fördelen hade varit att jag hade fått ett kvitto som gör det möjligt att spåra paketet. Nu får jag lita på att det kommer fram och att jag, så småningom, får tillbaka pengarna som jag direktbetalade vid köpet.

Det tog 25 minuter dit och 25 minuter hem och det gick inte fort. Det var ovanligt tungt och flåsigt och kroppen ville bara hem och sova. Lätt huvudvärk, skum känsla i magen (det är kanske alla bamsekapslar och allt vatten) och en allmän jag-ger-upp-stämning.

PS. Jag skrev till Designonline:

“Jag har precis returnerat vasen “Grass” eftersom jag blev besviken på den. Beskrivningen av den på hemsidan är alldeles för vag. Höjden finns med, men inte bredden och det var jag fundersam över, men det visade sig att bredden är oväsentlig eftersom det ju är en “formad urgröpning” inuti vasen som avsevärt minskade möjligheterna att arrangera blommorna. Om det hade funnits med i beskrivningen, helst i bildform, hade jag sluppit knata fram och tillbaka till postombudet och lägga ut 70 kr på returen.”

#Blogg 100 del 123

Vätska skall med vätska fördrivas! I ett försök att bekämpa den nya tröttheten och andfåddheten provar jag vätskedrivande, “Waterloss”. I vanlig ordning är dessa kosttillskottkapslar gigantiska (de doftar gott av lakrits!) och ska sväljas med litervis med vatten. 2 bamsekapslar sväljes med 400 ml vätska 3 gånger om dagen. Det kluckar i mig! Vatten är vatten, men vätska kommer i många olika varianter. Jag har 18 dagar kvar av den här detox-kuren och börjar redan få svårt att dricka vatten utöver de 3 omgångarna …

#Blogg 100 del 122

“Öppnas i händelse av min död” av Liane Moriarty med Kerstin Andersson som uppläsare. En bra bok där inte mycket var givet och det uppskattar jag för jag känner att jag börjar bli blasé. Tyvärr. Ett relationsdrama när det är som bäst utan att det blir sockersött eller melodramatiskt och dessutom smårolig. LM vävde ihop det väldigt snyggt genom att nämna detaljer och små händelser och reaktioner som sedan dyker upp igen i samband med förklaringar under berättelsens gång – det beundrar jag för det kan inte vara det lättaste att snickra ihop! “Aaaah, sssnyyyggt…!”, var en vanlig reaktion för mig. Jag känner igen mig i den hypereffektiva Cecilia Fitzpatrick i det att hennes organisation hänger på rutiner och när rutinerna rubbas det minsta är det nära att allt krackelerar. Dock har jag inte samma tvångsmässiga läggning. Översättningen känns riktig och för en gångs skull tycker jag att den svenska titeln är mer lockande än originalet, “The husband’s secret”. Om de hade översatt den ordagrant med “Makens hemlighet” hade jag troligen inte ägnat den något som helst intresse.

“Än skyddar natten” av Anna Lihammer med Kerstin Andersson som uppläsare. I januari lyssnade jag på “Medan mörkret faller” och jag tyckte om den och undrade faktiskt om det inte skulle komma en fortsättning och det har det gjort nu. Den här gången visste jag om det lägre tempot och tidsandan och behövde inte samma omställning. Jag tycker att AL har fångat miljöerna bra och det märks i allt att den inte utspelar sig på 2000-talet; dialogen, modet, tekniken och könsrollerna. Nazismens uppgång är tongivande även i den här boken och jag får en återkommande tanke: “Varför är det ingen som tar det som händer idag, 2015, på allvar?! Har vi inte lärt oss någonting av historien?!”. Jag skrev det om den förra boken och jag skriver det igen: det är så skönt med den här sortens kriminalromaner där tempot är lägre, tekniken obefintlig, könsorden och svordomarna närapå obefintliga. Båda böckerna har en uppgörelse i slutet, men jämfört med de i t.ex. Keplers böcker eller Butler & Öhrlunds är de mycket mänskliga och trovärdiga. Det är ingen som byter magasin i vapnet med ena handen medan de ropar på förstärkning i mobilen och kommandorullar längs marken samtidigt som det brinner och exploderar så det står härliga till och det behövs som motvikt.

Kerstin Andersson gillar jag oftast. Hon har en behaglig röst, smågullig och ett sätt att läsa som får mig att tänka på svenska filmer från 40-talet.

#Blogg 100 del 121

Idag fick jag den här bilden från Elin som var på Kolmården. En riktig nalle!