Nytt blodlämnande och sömntabletter

En anledning till att jag valde att lägga min fastedag söndag-måndag är att jag, när jag lämnar prover, ofta gör det på måndagar och det är nästan alltid på fastande mage – 2 flugor i en smäll. Den här gången gällde det prover inför besöket hos diabetessköterskan om en vecka och om fasteblodsockret inte är bra den här gången… Rent orkesmässigt var det inga problem att promenera dit, men hemåt var det motigare, trots att det var nedför större delen av vägen. Jag hade med mig buljong i en termos som jag tog en slurk av efter provtagningen. Det var tredje gången jag fastade och jag tänker fortsätta med det. Det är skönt att få ett dygn ledigt från allt vad gäller ätande. Hungern har jag inga problem att stå ut med, jag är redan van vid att gå hungrig. Skillnaden är att när hungerkänslorna dyker upp kan jag slappna av eftersom jag fastar, jag behöver inte fundera på hur långt det är till nästa måltid eller vad jag kan äta som inte triggar vare sig blodsockret eller fettillverkningen. Jag har inte haft huvudvärk som efter första fastan och jag har inte känt mig matt, men att promenera på fastande är överkurs och inget för mig.

En ask med Stilnoct innehåller 30 tabletter. Hittills har jag lyckats få några dagars (tabletters) marginal när det har gått att hämta ut en ny laddning. De 2 senaste månaderna har det dock varit på håret och jag har hämtat ut en ny ask samma dag som det varit dax att börja på den. Den här månaden blev jag mycket konfunderad eftersom antalet tabletter inte räckte. Jag fick inte hämta ut förrän idag och de tog slut i lördags. Whaaat?” Jag har inte hoppat över en enda dos och jag har aldrig tagit mer än 1 tablett varje kväll. Är det för att det är skottår och 1 dag extra? Jag fattar inte! Det här förde med sig att jag valde att hoppa över Stilnoct i lördags och döm om min förvåning när jag somnade och sov utan problem! Igår tog jag den sista i förpackningen och idag hämtade jag ut nya, men jag tänker inte ta någon ikväll. Jag vill veta om det faktiskt är så lätt att sluta med dem och kommer att ta en varannan kväll, eventuellt sluta tvärt. Ett piller mindre!

En gräslig vecka

Det har inte varit någon höjdarvecka och nu syns äntligen ljuset i slutet av tunneln. Jag tänker ofta på hur jag höll Mimmi och hon nosade mig på hakan som för att tala om att hon förstod vad som var på gång. Jag vill gärna tro att hon förlät mig. Jag saknar henne! Jag står fast i mitt beslut att de 2 marsvin vi har kvar nu kommer att bli de sista.

Just idag har det känts lite lättare och jag orkade ut på en 80 minuters promenad där farthållaren var i från början. Termometern påstod att det var 4 minusgrader, men det var för varmt med mössa och handskarna åkte av ganska fort. De jag mötte var ordentligt påpälsade. Det var väl klimakterievärmen som gjorde att jag inte frös.

Dagens låtlisterepresentant är Ferry Corsten med låten “Not alone”.

 

…och så var de bara 2.

Mimmi fick somna in idag. Pär och jag var med hela tiden. Jag höll henne i famnen länge och jag iakttog hennes andetag och hur de kom med allt längre mellanrum tills de upphörde helt. Döden inträffade 18.53 onsdagen den 24 februari 2016. Jag kommer att sakna henne länge. Mimmi blev min sista favorit. Nu orkar jag inte fästa mig extra mycket vid fler marsvin. Jag orkar inte. Nu har vi bara 2 småbusar. Jag vill inte skaffa fler. Jag vill inte åka till veterinären fler gånger. Nu får Pär och Elin dra det lasset.

Mimmi 9

Jag hann med en promenad idag oxå och det var då jag ringde veterinären, så de 70 minuter jag var ute var ångestfyllda och tårdränkta. Jag handlade lite på Konsum mest för att aktivera mitt nya Medmera-kort. Den nya koden är x666x. “The number of the beast”. Kanske byter jag den sedan, men just nu tycker jag att den passar in på hur jag tycker att tillvaron är.

2016-02-24_21.36.44

Spik i ryggen

Nu är jag snaggad igen, befriad från jobbigt täta hårmassor. Rosie är en klippa! I vanlig ordning gick jag till tebutiken och fyllde på förråden för 2 månader framåt. Många påsar med te. Jag hade mina vanliga vinterkängor på fötterna och de har jag inte haft någon gång hittills den här vintern. De är sköna och därför förstår jag inte varför jag har så satans ont i ryggen. En rejäl spik som inte ens 1 Treo vid lunch och 2 Treo efter middagen rår på.

En marsvinsviskare och viktnedgång

Mimmi återhämtar sig inte lika kvickt som vid de tidigare operationerna. Veterinären ringde idag för att höra hur det har gått. Jag sa att Mimmi inte är så pigg och att det är svårt att få i henne något vid stödmatningen trots att hon är inslagen i en handduk. Det faktum att hon protesterar och det ordentligt är ett tecken på att hon inte är i alltför dålig form, men det blir stödmatning ett bra tag verkar det som. Varken Pär eller jag är bra på det där. Pär är för hetsig och jag tycker att det är känslomässigt skitjobbigt även om jag lyckades riktigt bra idag för då hade jag slagit in henne ordentligt. Elin, även kallad Lill-Matte, visade sig vara en marsvinsviskare. Hon är lugn. Hon lyckades få i Mimmi mest inklusive medicinen! Elin har fått jobbet och får inte åka tillbaka till Robin förrän Mimmi mår bra.

Inlindad i en handduk efter att vår egen marsvinsviskare har stödmatat henne. Hon ser inte alltför missnöjd ut, men hon var tvungen att återställa frisyren efteråt.
Inlindad i en handduk efter att vår egen marsvinsviskare har stödmatat henne. Hon ser inte alltför missnöjd ut, men hon var tvungen att återställa frisyren efteråt.

5 procent av 105 kg är 5 kg. Det behövs egentligen inte mer för att förbättra min hälsa avsevärt. Jag vill gå ned ytterligare 30 kg, men rent hälsomässigt kommer effekten redan efter 5 kg och det känns mindre betungande. När det talas och skrivs om fetma är det alltid i samband med hälsorisker som hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes och ledbesvär. Det är förmodligen ett av motiven  för oss tjockisar att vilja gå ned i vikt och det är de argumenten som nära & kära samt läkarkåren använder när de inte tycker att vi anstränger oss tillräckligt mycket. Den krassa verkligheten är samhällets attityd till oss som väger för mycket: vi är äckliga, vi är lata, vi är karaktärslösa och dumma i huvudet. Man måste vara jävligt tjockhudad för att kunna strunta i det. Ibland får jag lust att göra ett stort plakat där det står att min sköldkörtel fick spel pga. havandeskapsförgiftning och att det var efter det jag började gå upp i vikt och att det är den hormonbaserade körteln som nu gör det svårare för mig att bli av med kilona plus det faktum att jag har nått klimakteriet som är den största jäkla bromsklossen i viktminskningens historia. Det finns läkare som säger att man måste träna på elitnivå för att gå ned i vikt när man väl har nått klimakteriet. Uppmuntrande, eller hur? Det är inte som jag skyller ifrån mig. Det är fakta som inte fungerar som en sporre utan som gör att jag blir kräkleds på alltihop ungefär 75 gånger per dag.

Åtta armar hade varit bra!

Jag orkade ut på en 70 minuters promenad idag igen. Ålrajt! Det var skönt idag oxå, men benen kändes tunga mot slutet. Tröttheten kan ha varit psykologisk eftersom jag visste att det handlade om en sista backe och 3 trappor…

Dagens låtlisterepresentant blir The Fooo Conspiracy med låten “My girl”. En bra gånglåt!

Idag har Mimmi både ätit själv och blivit stödmatad. Hon var definitivt intresserad av den dagliga gurkskivan och hon var inte beredd att ge sig utan strid när det var medicindax. Helt klart friskhetstecken! Veterinären är otroligt skicklig på att sno in marsvin och kaniner i en handduk så att bara huvudet sticker fram. Snabbt går det!  Det är för att skona deras ryggrad när man är tvungen att hålla fast dem vid t.ex. stödmatning. Vi fick med oss en tydlig instruktion i bilder. Efter att hälften av medicindosen hamnat i Mimmis päls i stället för i munnen blev jag tvungen att sno in henne i en handduk. 8 armar hade varit bra! På instruktionsbilderna sitter kaninen så fint och stilla mitt på handduken. Ha! Jag hade ett styvt jobb att klara av ett marsvin på under 1 kg.

Fisk & blod och ett Hall of Fame

Idag blev det ännu en promenad på 70 minuter, samma runda som i onsdags fast åt andra hållet vilket innebar den Djävulusiska backen i slutet, men med hjälp av Level 42 tog jag mig uppför den i riktigt bra tempo och utan att svimma på toppen. Det var jätteskönt över huvud taget! Det känns som om orken är på väg tillbaka.

Dagens låtlisterepresentant blir Mat Kearney med “Heartbeat”. Låten tillägnas Mimmi som vi fick köra akut till veterinären igår. Mer om det längre ned!

Mimmi mådde inte bra igår. Ett tag såg det ut som om hade checkat ut och jag var tvungen att peta på henne för att se om hon levde. När jag skulle städa buren fick jag lyfta ut henne och det var då jag upptäckte att något hängde ut från hennes rumpa. Det var blodigt, det satt fast och det gick inte att trycka tillbaka (jag försökte). Det luktade inte gott. En kombination av fisk och blod. Jag släppte inte taget om henne och medan hon protesterade torkade jag av henne, grävde fram transportburen, lade i handduk och sedan Mimmi. Jag ringde veterinären och fick en akuttid runt 16-snåret. Sedan ringde jag Pär och han kom hem direkt. 1,5 timme efter att jag ringde veterinären fick vi komma in i ett undersökningsrum och då hade vi väntat i 30 minuter. Mimmi undersöktes och röntgades. Pär och jag funderade över om det var värt att utsätta Mimmi för ännu en operation. Vi bestämde oss för att det var det för hon verkade vara i tillräckligt bra form för att protestera mot att åka transportbur och veterinären höll med om att hon är i bra form i övrigt med tanke på att hon fyller 5 år till sommaren. Det var en utväxt som Mimmi har krystat ut, en slemhinneutväxt i vulvan (något som är ganska vanligt hos äldre tikar). Infektionen var rejäl och tillsammans med gaserna i hennes mage luktade det ”…inte direkt hallontårta.” som veterinär AK uttryckte det. Mimmi blev kvar över natten och opererades idag mitt på dagen. Hon är en kämpe! I och med den här operationen har hon klarat 3 nedsövningar med narkos och sedan eftervård. Nu finns hon med i vårt eget “Marsvinens Hall of Fame”. Just det här ingreppet lämnade inget operationssår, så vi ska bara ge henne antibiotika och hålla koll så att hon äter och dricker. Nu är hon hos Bibbi igen. Pär har stödmatat henne en gång, men hon behöver nog mest vila för att sen kunna njuta av att få må bra igen.

De övriga marsvinsdamerna i Marsvinens Hall of Fame är Tinke & Tösen som var våra allra första grisar, Lotta som fick en enorm tumör i magen bortopererad och som hade för vana att komma framspringande och nappa åt sig en hel paprika och som knallade köket – sovrummet tur och retur, Alice som var framme och nosade på dammsugarmunstycket medan dammsugare var i gång, Humlan som drog iväg med Mimmi på upptäcksfärder långt ut i hallen och så Nåna som hade röstresurser som ingen av de andra har kommit ens i närheten av.

Mimmi 9

När naiviteten dör

Den 22 juli 2011 hade jag redan slutat följa nyhetsbevakning över huvud taget för min hälsas skull, så när världen chockades av händelserna på Utöya tog jag inte in det. Min skyddande mur släppte bara in att någon hade skjutit ett flertal människor på en ö i Norge. Jag svepte förbi allt spekulerande och hela rättegången och registrerade knappt att han dömdes som skyldig. Det har snart gått 5 år och nu finns möjligheten att få all spekulationsfri fakta och kanske förstå varför. Åsne Seierstad har skrivit “En av oss – en berättelse om Norge” och jag har läst den för jag ville förstå varför. Nu inser jag vilken djävulskt uttänkt och planerad massaker Anders Breivik genomförde. Han dödade sammanlagt 77 människor där majoriteten var under 20 år. Han visste vad han gjorde. Han var medveten om det hela tiden. Han styrdes inte av några röster i huvudet. Det var ingen som tvingade honom till det. Han samarbetade inte med någon. Han följde inga order. Han gjorde inte motstånd när de grep honom eftersom det var en del av hans plan. I och med fängelsestraffet skulle den tredje och sista fasen inledas som skulle leda till utrotandet av islam.

Det här är en faktabok, bitvis dramatiserad. Åsne Seierstad intervjuade aldrig Anders Breivik. Han gick inte med på det. Hon var hänvisad till polisrapporter, vänner, kollegor, anhöriga till offren och det han själv skrivit; hans manifest och inlägg på internet. Det har blivit en berättelse (rapport?) med flyt. Hon är en skicklig författare. Den är spännande, bitvis fasansfull och väldigt intressant. Det är frustrerande att läsa om de futtiga misstag och ren och skär otur som ledde till att det tog onödigt lång tid för polisen att komma fram till Utöya. Jag kunde inte låta bli att jämföra med sjabblandet som uppstod när Olof Palme mördades. Det är händelser som går utanför vår föreställningsvärld. Det är alltid lätt att vara efterklok, men vill vi verkligen ha ett samhälle som alltid är rustat för att tackla terrorattacker? En sorts naivitet som har gått förlorad för både oss i Sverige och för Norge.

Anders Breivik sitter inlåst nu. Han fick 21 år för mord, men det är som någon säger att han borde ha fått 21 år gånger 77. Han bedömdes vara tillräknelig och dömdes “till förvaring” vilket innebär att straffet kan utvidgas med fem nya år, fem nya år, fem nya år och jag hoppas att det blir så.

Efterlysning av armmuskler

Det blev ett medium-pass med gummibanden idag. Eftersom jag blev så knäckt efter förra veckans pass körde jag medium en gång till i stället för att gå upp i fullt program. Det gick betydligt bättre den här gången och jag tror att det är smartare att ta en promenad-dag mellan fastan och styrketräningen som jag gjorde den här veckan. En efterlysning: har någon sett mina armmuskler?! Jag slet som en gnu med vissa övningar med armar som var som kokt sparris. Meh!

Dagens låtlisterepresentant är Allie X med “Old habits die hard”.

Promenad och polisanmälan

Den andra fastan är avklarad och jag har mått betydligt bättre. Jag slapp huvudvärken och var inte dårhungrig. Det blev bara 3 muggar buljong den här gången (6 förra gången). Jag tillbringade måndag förmiddag i sängen precis som förra gången och sov, men jag var inte utmattad. Igår eftermiddag blev det många toalettbesök och jag känner mig utrensad och lite lättare i kroppen (det försvann 2 kg under det senaste dygnet).

Idag tog jag en 70 minuter promenad i makalöst väder. Det var så skönt! Jag blev grymt trött efteråt, men det kan oxå ha att göra med att jag sov uselt inatt.

Solen segar sig upp lite högre för varje dag.
Solen segar sig upp lite högre för varje dag.

Dagens låtlisterepresentant heter Chlöe Howl med låten “Bad dream”.

Bantningspiller. Tänk att jag inte kan låta bli. För en månad sen nappade jag på ett introduktionserbjudande från Pro Plus Cleanse och Pro Plus Garcinia. Jag betalade med kontokort. När jag fick dem vågade jag inte prova dem eftersom jag hade läst på nätet att de fanns de som hamnat på sjukhus. Eftersom det inte kostade ens 100 kr, så kändes det inte som ett vansinnigt slöseri. Härom dagen fick jag ett mail om att de hade skickat en omgång till och då rörde det sig om sammanlagt 1500 kr. En jävla skillnad! Pär lade märke till att kortet har debiterats flera gånger utan att jag har fått några piller. 4000 kr allt som allt. Det var tydligen en piller-prenumeration jag hade tackat ja till. Igår kväll ringde jag deras kundtjänst. Det var svårt för mig att göra mig förstådd eftersom samtalet var på engelska. Jag tror att jag fick dem att avsluta mitt konto. “I don’t want any more pills! Close my account!” Typ. Idag ringde jag MasterCard och spärrade kortet och gjorde en polisanmälan via internet. Jag vet att jag inte är ensam om att bli lurad på det här sättet, men jag känner mig jävligt korkad. Jag föredrar att lära mig av andras misstag.