Ett pågående projekt

Hälsan, den hälsan. Ofta känns både hälsan och kroppen som ett ok som jag släpar på. Under de 2 års tid som jag inte har bloggat har inget hänt när det kommer till min fetma. Jag väger fortfarande över 100 kg och det känns inte som om jag kommer att bli lättare. Vissa dagar skiter jag i det, andra dagar vill jag bara ge upp. Den farligaste ät-fällan för mig är och förblir kvällstugget. De senaste månaderna har jag bestämt att inte äta något efter klockan 21 söndag – torsdag och det har gått överraskande bra! Jag tycker om känslan av att inte vara proppmätt när jag lägger mig och det känns alltid bra när jag vaknar dagen efter och minns att jag undvikit kvällstugget ännu en gång. Jag noterar i almanackan de kvällar jag lyckas, men även de kvällar jag inte lyckas och då skriver jag vad jag åt oxå. Nu har det hänt något mycket intressant som gör att jag känner mig lite vilsen. Godis, chips och kakor är inte längre gott. Godis, chips och kakor är inte längre gott. De fredagar och lördagar som jag har vikt för att kunna äta sånt och därför köpt hem diverse smaskens, så har det inte varit gott och jag har slängt det mesta. Det faktum att jag har haft helgen att se fram emot och planerat vad jag ska välja är så inarbetat i mitt sätt att tänka att jag blir stående rådvill och undrar vad jag ska tugga på då. Fascinerande. Det är ett av de största problemen när man ska lägga om livsstil för man är tvungen att omprogrammera hela hjärnan och det, mina vänner, är inget som görs från en dag till en annan. Det gör oxå att jag alltid är skeptisk när någon går ned 20 kilo på ett halvt år. Har hjärnan verkligen registrerat förändringarna? Är det verkligen möjligt att inte falla tillbaka i invanda fällor?

Ingen jag känner har blivit allvarligt sjuk i Covid-19, men flera av oss har haft någon släng av den. Den 10 mars 2020 blev både Pär och jag sängliggande i ett par dagar. Det var min födelsedag, så jag är säker på datumet. Havererade magar, huvudvärk, sinnessjuk trötthet och feber upp emot 38-39 grader. Innan dess var det en herrans massa år sedan jag hade feber och ofta när jag har trott att har det visar termometern inte mer än 37 grader. I ungefär 1 år efter kunde jag få enstaka feberdagar när termometern visade 38 grader och jag kände mig allmänt mosig. Det finns de som överlevt perioder på intensiven och fått långvariga, kanske permanenta men. Jag var sjuk i några dagar och kroppen har känts annorlunda sedan dess. Min ork som aldrig har varit på elitnivå har minskat ett snäpp. Feberdagarna har försvunnit och nu handlar det mer om enstaka förkylningsdagar med huvudvärk, nästäppa och allmän ruggighet. Något har rubbats. Jag känner det. Jag har levt med den här kroppen i 57 år, så jag vet. Tidigare orkade jag promenera 2 dagar på raken och sedan 1 dags vila. Nu blir det 1 promenad och sen 1 dags vila. Både Pär, Elin och jag har trippel-vaccinerats. Värktabletter är en sak till som jag har känt mig tvungen att hålla koll på. Det hade blivit slentrianmässigt inmundigande av värktabletter, både Treo, Alvedon och Ipren. Minsta huvudvärk och jag grep tag i Treo-röret. Jag har gjort samma sak som med kvällstugget att jag noterar i almanackan de dagar jag inte tar något smärtstillande och varför de dagar jag gör det. Fördelen är att de får större effekt när jag väl behöver dem. Det är inte så ovanligt att man får huvudvärk av att ta för mycket smärtstillande. Jag minns en insändare i DN på deras Insidan som undrade vad hon kunde göra för att slippa en ständig huvudvärk. Hon gjorde allt rätt, men hon hade fått Naproxen på recept och den vanligaste biverkningen är – just det! – huvudvärk. Makalöst klantigt av hennes läkare.

Balans

Jag kom iväg på promenad både i fredags (55 minuter) och en lång en idag, 85 minuter. Sommaren är äntligen över! Jack-säsongen är äntligen här! Det går att andas och att röra sig utan att bli genomsvettig. Det känns som om en balans närmar sig. Jag har som mål att träna varannan dag och sova länge varannan dag – tröttheten hänger kvar även om den är lindrigare. Jag äter 3 gånger om dagen och lyckas hålla mig ifrån kvällstugget. Sömnen varierar, men är bättre. Till och med magen mår prima. Hälsporren, min trogna följeslagare, har dragit sig tillbaka, rent av läkt ut. De senaste månaderna har jag använt mina gamla Scholl-tofflor inomhus och det är de som har knäckt hälsporren. Jag skulle ha återupptagit akupunkturbehandlingen i slutet av augusti, men valde att avbryta i stället. Den har fyllt sitt syfte för den här gången. Vallningarna blir inte mer än värmepåslag och jag behöver ingen av mina solfjädrar längre. Skulle de bli värre igen är det väl bara att återuppta nålandet.

Skumt

I tisdags klarade jag av ett fullt pass med gummibanden. Det var tufft, men på ett positivt sätt. Den här gången fick jag ont efteråt, i knäna och i ryggslutet och det var länge sedan sist. Igår vilade jag, sov länge. Idag promenerade jag till Salem och hämtade ett paket (25 minuter – min kondis är verkligen usel) och hem via Alexis där jag hämtade ett andra paket (50 minuter). De sista 20 minuterna var grymma. Det kändes som om jag gått in i en vägg. Dessutom mådde jag lätt illa och magen kändes skakig. När jag väl kommit hem, packat upp allting och tagit en snabb dusch var jag sååååå frestad att gå och lägga mig, men jag visste att det skulle sabba resten av dagen, så jag gjorde lunch och tittade på OINTB och efteråt kändes det lite bättre.

Nu känner jag verkligen av nedtrappningen av Lyrica. Eftermiddagsdosen var avgörande. Sent varje eftermiddag har jag haft lätt ångest som tar sig uttryck i rastlöshet och irritabilitet och koncentrationssvårigheter. I brist på bättre alternativ har jag tagit 1 Lergigan vid 19-tiden och den har hjälpt även om jag har känt mig tung i huvudet dagen efter. Jag har huvudvärk så gott som dagligen. Knasig mage och bakgrunds-illamående. Vallningarna är på väg tillbaka igen. Ordentliga värmepåslag flera gånger om dagen. Sömnen är så opålitlig att jag får pisksnärtskador på kuppen. Vikten går ned och så går den upp igen och nu har jag kämpat mig ned under 104 igen. Håller jag på att bli förkyld eller inte? Jag nyser då och då, är irriterad i ögonen och täppt i näsan, men nästäppan känns inte allergisk utan förkylningsaktig och det har pågått i 2 veckor. Jag känner mig sliten och har gett upp alternativt börjat ta genvägar. I stället för att försöka lista ut varför jag mår dåligt eller har ont, så tar jag Lergigan eller Treo eller en värkkombo, använder massagebältet och vanlig nässpray.

Alternativ

Vilken usel natt!! Jag tog 1/2 Stilnoct klockan 22 och när jag gick och lade mig kvart i midnatt kände jag ingenting av den. Jag lyssnade på en bok i 45 minuter, men var fortfarande vaken. Toaletten. Försökte somna. Toaletten igen vid 3, men när klockan närmade sig 4 utan tillstymmelse till trötthet tog jag den andra halvan av tabletten och sedan fick jag sova några timmar. Det var motigt att ta mig ur sängen och klockan hann bli 10. Slutsats: 1/2 tablett (5 mg) fungerar inte. Om 10 mg ska fortsätta knocka mig måste jag lägga om mina rutiner och det gillar jag inte!

Jag lyckades träna med gummibanden idag och det var skönt! Det blev ett mediumpass även denna gång och jag ändrade den sista övningen (bicepscurl) genom att byta till det gula bandet som har handtag. Betydligt enklare och med bättre effekt; jämnare balans i utförandet.

Det finns alternativ till hormonbehandling mot vallningarna, men jag har fått snoka upp dem själv. Akupunktur till att börja med. Rödklöver tog jag 2 x 2 kapslar per dag i 3 veckor, men ger upp det. Någonstans i det bakre minnet hittade jag jättenattljusolja och det fanns hos Svensk Hälsokost och det vill jag prova. Nypon mot ledbesvär har jag tagit i någon månad och det fungerar! Knäckebrödsknastret i knäna har minskat betydligt och jag får inte lika ont efter promenader eller styrketräning. Jag har beställt en laddning till.

“So am I” med Ava Max gillar jag och den har en bra text som jag känner igen mig i.

Do you ever feel like a misfit? / Everything inside you is dark and twisted. / Oh, but it’s ok to be different. / ‘Cause baby, so am I. / Do you ever feel like an outcast? / You don’t have to fit into the format. / Oh, but it’s ok to be different. / ‘Cause baby, so am I.

Susande

I torsdags var Pär och jag i Stockholm och shoppade. När hände det senast? De gånger jag har varit i Stockholm de senaste åren har jag kilat längst Vasagatan, Gamla Brogatan och upp till Fysioterapiteamet som längst. Vi hade tänkt åka tåg och strosa runt i Stockholm, kanske äta lunch i Kungsträdgården, men på grund av värmen tog vi bilen. Vi parkerade vid Klara Ö och tittade till svärfars lägenhet och krukväxter eftersom han är på Öland större delen av sommaren. Klarabergsgatan är helt omgjord och biltrafiken är borta. Endast buss- och spårvagnstrafik – det gillar jag! Att röra sig längs Drottninggatan vid 11-tiden när det är molnfritt och 30 grader är … obeskrivligt outhärdligt!! Vi smög längst väggarna i skuggan som bara blev smalare ju högre solen steg. Dröjde inne i affärerna i luftkonditioneringen. Jag köpte ett par jeans hos Lindex och ett par byxor som nästan är som leggings på KappAhl. Kläder är ett nödvändigt ont och förutom byxor beställer jag precis allt på nätet, men den här gången gick det inte att undvika provrummets fasa. I början av 90-talet introducerade KappAhl sitt eget XLNT i större storlekar och det märket var väldigt bra. Nu har det blivit riktigt, riktigt uselt. Hela KappAhl suger faktiskt. Lindex också vad gäller stora storlekar även om deras jeans-utbud var bra. Den huvudsakliga anledningen att åka till stan var te och det köpte jag rejält av! Vi tillbringade ungefär 1,5 timme i smältdegeln innan vi flydde tillbaka till bilen och körde hem. Vi var helt färdiga efteråt.

Idag har det varit en värmetopp på 31 grader och nu börjar värmen ta ut sin rätt. Jag sover inte bra och matlusten minskar. Jag hämtade ett paket nere i centrum och tog med en vattenflaska trots den korta sträckan och jag tryckte mig fast i de skuggiga partierna, men det var vidrigt! Det går inte att vara ute! Bordsfläkten får jobba hela tiden, likaså fläkten i vardagsrummet de stunder jag är där. Värmepaniken ligger och lurar, men tack vare att vallningarna minskat till värmepåslag, så lyckas jag hålla den stången, men utan fläktarna vet jag inte hur det hade gått… Pär har åkt till Öland igen, hans sista semestervecka. På tisdag är det årsdagen av svärmors död och svärfar behöver stöd och sällskap.

Tatuering

Jag fick min åttonde akupunktur-behandling igår, men den gav inget. Det känns ganska urvattnat på något sätt. Förmodligen för att jag fortfarande har rejäla värmepåslag som visserligen inte är lika illa som vallningar, men ändå… Har jag haft förhoppningar om ett omöjligt mirakel igen? Passande nog ska AL ha semester i några veckor och det blir ett naturligt uppehåll. Skönt! Jag ska träffa henne igen i slutet av augusti.

Idag tränade jag med gummibanden och åh, vilket bra pass det blev!! Flyt, koncentration, ork och roligt!

Jag har funderat en hel del på hur människor uppfattar övervikt/fetma. Jag väger knappt 104 kg nu och det är jävligt mycket och det är inget jag kan dölja på något sätt. De som ser mig för första gången ser nog min övervikt för vad den är medan Pär och Elin som lever med mig och sett att den har kommit lite i taget ser på den med mindre fördömande ögon. I böcker beskrivs alltid en person som väger runt 100 kg som ENORM. Personen vaggar alltid framåt eller lufsar, stolar knakar och soffor protesterar, det stånkas och stönas. I en bok jag nyligen lyssnade på anspelade författaren HELA tiden på mannens storlek. Hans händer var alltid labbar, dasslock eller till och med ramar som lades över kaggen eller på en stolsrygg. När han stod i vägen för ljuset från en lampa var det som en solförmörkelse. Jag tar alltid illa vid mig, jag känner mig träffad och det är därför jag funderar på om omgivningen verkligen uppfattar mig som så … grotesk? Har (normalviktiga) författare ingen uppfattning om hur mycket 100 kg är när det handlar om en människokropp? Mannen i boken är förmodligen längre än jag med mina 167 cm, så hans övervikt borde vara fördelad på ett annat sätt. Jag vaggar inte fram, jag flåsar inte så fort jag rör mig och jag är inte stor som en solförmörkelse!

Vi hoppar mellan ämnena idag och nu ska jag skriva om tatueringar! Tatueringar har alltid fascinerat mig som konstverk och jag föredrar bild, färg och form framför text för jag skulle inte vilja vara ett vandrande plakat som människor inte kan låta bli att försöka läsa på. Helkroppstatueringar är för mycket medan enstaka bilder eller symboler är läckert. Jag har varit sugen på att tatuera mig i många år och nu har jag äntligen bestämt mig för att göra slag i saken. Det har inte varit helt lätt att hitta en seriös tatueringsstudio, men det ligger en på Norrtullsgatan på väg till nåldamen, så det måste ju vara ödet, eller hur? Tidigare ville jag ha en delfin på skuldran, men nu vet jag längst in i själen att jag vill ha ett marsvin på överarmen. Och en kanin på den andra. Igår hade jag tid för konsultation och hade en bild på Tösen, men jag blev besviken. Bilden fungerar inte, den är för mörk med för många skuggor och för få detaljer. OM den skulle ha fungerat skulle det ta 2,5 – 5 timmar och kosta 3000 kr!!! Att ta en marsvinsbild från Google är INTE ett alternativ. När besvikelsen hade lagt sig bestämde jag mig för att själv rita ett stiliserat marsvin och en stiliserad kanin och skicka dem till studion för godkännande. Häpp! Fortsättning följer!

Det här är Tösen, min allra första Hjärtgris som jag fortfarande kan sakna. Elin tog bilden.

3 egenskaper hos mig själv som jag är tacksam för:

Jag kan teckna.

Jag har lärt mig att komma tillbaka efter en besvikelse.

Jag är ärlig.

Behandling numro 7 hos AL. Idag var jag trött (sov inget vidare i natt) och hade väldigt ont i nacken och nedre delen av ryggen. Det blev många nålar idag och smärtan i nacken lindrades avsevärt! När jag kom gjorde det ont att bara trycka lite lätt. Det började regna när jag gick till tåget och det har fortsatt sedan dess och det öser verkligen ned. Temperaturen har sjunkit med hela 10 grader under dagen. Fönstret hos AL stod på glänt och jag kunde lyssna på både regn och åska som ackompanjemang till den lugna musiken. Det gick lätt att slappna av idag.

Werlabs-resultaten har kommit, men ingen läkarkommentar ännu. Alla värden ser riktigt bra ut vad jag kan se, blodvärdet ligger väl på gränsen och det mest uppmuntrande är att jag har lyckats sänka både (det onda) kolesterolet och långtidsblodsockret på egen hand! Inga otäcka statiner här inte!

3 egenskaper jag är tacksam för hos mig själv:

Jag ältar inte.

Jag blir allt mer flexibel.

Jag är stolt över att vara introvert!

Sch….

Behandling numro 6 hos AL. Den gångna veckan har varit betydligt lugnare och jag har haft möjlighet att sova ordentligt även om det inte blev så bra just inatt. Det var en väldigt stor skillnad från hur jag mådde när jag var hos henne förra måndagen. Idag kunde jag slappna av ordentligt och kände ingen otålighet att behandlingen skulle vara över. Och så var bättre förberedd på eftermiddagstiden.

Vill ni höra en hemlis? Jag vågar knappt berätta det ifall jag utmanar ödet, men jag har faktiskt gått ned i vikt. Nästan 4 kg sedan jag började med akupunkturen. Sch…!

3 egenskaper jag är tacksam för hos mig själv:

Jag är faktiskt stark.

Jag är trevlig.

Jag har respekt för andra människor.

Tacksamhet

Akupunkturbehandling numro 4 gick alldeles utmärkt. Vi pratar en del också eftersom allt påverkar allt när det gäller den sammantagna hälsan. Tacksamhet till exempel. Jag har numera lätt att känna tacksamhet i vardagen, men det är oerhört svårt att känna tacksamhet gentemot mig själv, att känna tacksamhet för vad jag är, vem jag är eller vad jag kan och är förmögen till. Det är en betydande del av sjukdomsbilden vid depression; känslan av värdelöshet. Jag kommer att göra ett försök liknande det jag gjorde för några år sedan.

3 egenskaper jag är tacksam för hos mig själv:

Jag är lyhörd.

Jag är omtänksam.

Jag är pålitlig.

Ett annat fönster på Frejgatan.

Eftersom jag var hos nåldamen på morgonen bad jag Pär ringa vc direkt på morgonen. Han var även i bättre form att tjata sig till en läkartid och han fick tjata. Mest för att man numera bokar tid via 1177 och tydligen inte bör ringa om det inte är absolut nödvändigt. Varför, varför får man alltid känslan av att man ringer och stör??!! Och varför har de ett telefonnummer?

Blandat

Måndag. Jag fick den tredje behandlingen med akupunktur. Jag hade tid redan klockan 8 och eftersom jag har en hopplöst lång startsträcka på morgonen fick jag stiga upp klockan 5. Kroppen var i chock, men tröttheten gjorde att jag veeeerkligen kunde slappna av. Det går åt rätt håll. Vallningarna minskar i antal och intensitet.

De gamla husen i Stockholm (Frejgatan) har ofta väldigt vackra fönster.

Tisdag. Träning med gummibanden. Ett lätt pass, men det var jobbigt, inte roligt och jag hade så ont knät. På måndagen hade jag sandaler och det straffar sig i form av smärta i knät.

Det är svalt och skönt på morgnarna här inne. Jag tycker om att ligga där och titta på hur hasseln rör sig i vinden medan jag lyssnar på en bok. Morgonfrid.

Onsdag. Idag. Tur och retur Salem. Ett paket från Apoteket, misstänkt litet eftersom vi beställde tandborstar och lite annat och det visade sig, mycket riktigt, endast innehålla Pärs mediciner. Jag glömde att Apoteket alltid delar upp det i 2 leveranser. Det är så irriterande! Jag hoppas att det övriga får plats i brevlådan… Jag hade ganska stort flyt också för precis när jag hämtat det paketet kom ett sms om att paketet från Yves Rocher fanns att hämta. Jäss! Det gick långsamt hela vägen hem. Plågsamt. Ont i knät och ont i en tå som jag rivit sönder nageln på. Jämmer och elände.

Jag kunde inte låta bli att köpa hela setet med syrendoft inklusive eau de toilette.

Med den förra beställningen från Yves Rocher fick jag ett prov på en ansiktskräm som var helt underbar för min märkliga och känsliga blandhy. När jag var inne på deras sida gjorde jag deras test för att få reda på vilka produkter som skulle passa mig bäst. Eftersom mina ärliga svar på frågorna avslöjade att min hud har förlorat sin spänst samt har tydliga rynkor – helt naturligt för en 54-åring! – blev resultatet att jag bör använda ANTI-rynkkrämer, kräm MOT åldrande och kräm för att STRAMA UPP den oelastiska huden. Vad trött jag blir! Inställningen till (kvinnligt) åldrande är så snäv och negativ trots att vi hunnit en bra bit in på 2000-talet.

Jag köpte en ansiktskräm i samma serie som provet och en återfuktande ansiktsmask. Här ska fuktas och inte bekämpas!
Min sim heter Bibbi Bölja och det absolut roligaste hon vet är VR-spel. Hon blir faktiskt tyngdlös i sitt sci-fi-äventyr. Hon strävar på i sin karriär inom vetenskap och vill bli uppfödare av cyborgs. Jag GILLAR Sims 3!!