Avjackat

Elin och Robin har åkt till hans föräldrar över påsken och jag lovade att titta till Juni. Hon är inte någon vaktkatt… Hon låg och sov på ena köksstolen när jag kom och bemödade sig inte med att hälsa förrän jag stod alldeles bredvid. “Åh, är det du som betjänar mig idag?” Mat, vatten och kattlåda och sedan gick jag igen. Det tog 40 minuter dit och 30 minuter hem via Konsum. Det har blivit varmt. Så pass varmt att jackan åkte av. För varmt för mig. Hela promenaden var ett enda blä. Trots att jag hade koll på andningen, trots flera plana sträckor och trots en större vattenflaska var det så jäkla tungt. Jag ska titta till Juni i morgon oxå, men då ska jag nog göra det lite lättare för mig och gå den kortare vägen både tur och retur.

Avslappning

Efter att M hade hämtat Selma i torsdags var jag ledsen. Ledsen, trött och gråtfärdig. För att skingra tankarna tjuvstartade jag den planerade städningen och tog sedan hand om mina stackars tånaglar som kändes helt bortglömda. Ingen matlust. Trött. Te, men jag orkade inte läsa. Trött. Det blev både en och två mikrotupplurar där jag satt i soffan. Mobilspelen var tråkiga. Trött. Önskade att dagen skulle ta slut. Jag tog mina sömntabletter redan halv 9 och var i säng en knapp timme senare. Jag lyssnade på “Somna om” av om med Camilla Gyllensvan. En halv timmes avslappning som jag har använt mig av tidigare. Den fungerar fortfarande! Jag sov så gott den natten trots toalettbesök och jag vaknade halv 8 utan problem och kände mig inte alls lika eländig som dagen innan. Sömn är dunderkuren framför alla andra! Jag städade på förmiddagen, tog en lång spa-dusch på eftermiddagen. Den här gången tyckte jag om att städa och kände mig inte det minsta stressad. Rena lakan och ren pyjamas som pricken över i. Ett välbefinnande många mil från torsdagens våndor. Igår tog jag resten av städningen, men då var jag trött igen och hade ont i både knäet och vristerna. Direkt när jag var färdig gick jag till Konsum och köpte ägg och till Bamses för ett paket. Dusch och lunch. Jag hade fortfarande ont trots 2 Alvedon, så på kvällen tog jag till Den Äkta Dubbel-Dosen: Alvedon + Ipren och det fungerade. Jag lade mig vid 22, lyssnade på avslappningsboken och sov såååå gott hela natten och ända till halv 12. Tolv timmars sömn (13 om det inte varit för omställningen till sommartid) och jag kände mig utvilad och smärtfri.

Pär är strax hemma från Italien och det känns bra. I morgon är det måndag och om jag skulle ha haft Selma hade det handlat om 9 timmar och det är en stor lättnad att det inte blir så. Så fort jag tänker på det är det lättnad jag känner! Nu vet jag att jag inte passar att ha hund. Det är inte alla lärdomar som är vare sig smickrande eller uppmuntrande, men hellre på det här viset än efter att jag köpt en….

Isvatten

När jag satt och läste i vardagsrummet igår kväll kunde jag lyssna till regnet som piskade mot fönstret. Det är ett ljud jag älskar vid alla andra tider på året. Igår betydde det bara att jag borde ta isbuggarna när jag skulle ut nästa dag och när jag gick ut idag konstaterade jag att isbuggarna var absolut nödvändiga. Det var is och vatten, vatten och is över allt. Isvatten över allt där det var tänkt att jag skulle gå. Jag styrde stegen mot Filmkedjan för att hämta de nya isbuggarna jag hade beställt och det köpet var inte onödigt för de isbuggar jag hade på fötterna läckte. De har en spricka i sulan som jag har försökt att limma, men tydligen fungerade inte det. När jag kom hem hem var hela vänsterfoten blöt. Trots isvattnet så fick jag upp ett imponerande tempo! Det tog bara 20 minuter till Filmkedjan och 20 minuter därifrån till Konsum och sedan ytterligare 10 minuter hem i långsammare tempo. Riktigt skönt!

Kan man ha för många tulpaner? Inte så länge man har vaser att ställa dem i!

Jag promenerade 55 minuter igår i ett riktigt bra tempo och det var skönt! 10 minusgrader och med en liten flaska varmt vatten. Numera går jag aldrig hemifrån utan att ha vatten med. Jag handlade på Konsum och så köpte jag årets andra semla (det brukar sällan bli mer än 1) hos Kaffestugan som jag hade som efterrätt till uppvärmd chèvrepaj med päron och avokado. Idag tog jag sovmorgon efter att ha gett Bibbi frukost (Pär är på Öland). Jag sov till halv 11 och låg kvar 1 timme till. Vädret har slagit om till tö.

Efter att ha läst om biverkningarna av Activelle blev jag inte bara tveksam. Jag blev dödsförskräckt särskilt när jag läste om riskerna för stroke. Jag vill inte på några villkors vis bli ett vårdpaket! Jag står hellre ut med vallningarna. Vallningarna håller förmodligen på några år till, men resultatet av en stroke kan bli livslångt och det är så jag tänker så fort jag börjar vackla. “Tänk om jag blir sittande efter en stroke… Då kommer jag att önska att jag hade stått ut med vallningarna!” Jag vågar inte. Så enkelt är det! Frågan är om jag ska meddela läkaren.

Bästis

Tur och retur Salem och apoteket. Det var tungt och slirigt och inte särskilt skönt eller roligt. 25 minuter dit och 35 minuter hem eftersom jag hämtade ett paket hos Bamses och köpte tulpaner på Konsum. Den här gången slapp jag i alla fall få ont i ryggen för det tog endast på benmusklerna. Jag har tagit fram massagebältet igen och har använt det flera gånger på både ryggen och skuldrorna.

Min nya bästis: massagebältet som jag köpte för några år sedan.

Jag tror att jag är på väg att få en så kallad frusen axel. Jag har haft ont runt vänster axelled i ungefär 1 vecka och trodde att det kanske hade att göra med att jag suttit illa, men så kom jag att tänka på att svärmor hade frusen axel i först den ena armen och sedan den andra. Jag ska boka tid hos Fysioterapiteamet för att mota Olle i grind.

Invasion

Igår åkte Mio hem. Han är oerhört söt och inte svår att ha hand om, men det har likafullt inneburit ett stressmoment av ångestframkallande mått och igår kväll började jag slappna av för första gången sedan i lördags. Om det inte hade varit för att det kom så tätt inpå problemen med medicineringen, så hade det kanske gått lättare.

Jag somnade tidigt igår, vinglade upp på toaletten någon gång mitt i natten, somnade om och sov till strax efter 7. Jag tycker fortfarande att de mörka morgontimmarna är ångestladdade och föredrar att ligga kvar i sängen för att slippa konfronteras med dem och det gjorde jag i morse med. Klockan 8 larmade mobilen för att Bibbi skulle få sin frukost och då steg jag upp. Den här gången gick jag inte och lade mig igen för det kändes faktiskt som att jag hade sovit färdigt, så klockan 9 steg jag ut genom dörren, väl påpälsad och påbörjade en 75 minuters promenad. Det var 4 minusgrader, men det hade slutat blåsa. Det var skönt och jag kom in i en behaglig lunk tack vare att jag lyssnade på musik för första gången på över 1 månad. Vid de 3 tidigare promenaderna hade jag inte vatten med mig och det var ett misstag, så trots minusgraderna hade jag nu en gammal Loka-flaska som jag fyllt med ljummet, nästan varmt vatten och det underlättade faktiskt den sista fjärdedelen. Att fötterna har mått uselt efteråt, det hjälper ingen vätska mot.

Den senaste månaden har jag gått ned ca 2 kg, mycket beroende på att jag mådde så illa och hade svårt att äta och en viktnedgång som kommer av att äta för lite (som inte är det samma som att äta mindre) brukar inte vara hållbar, men jag ska göra mitt bästa och att jag orkar promenera förbättrar förutsättningarna. Midjemåttet har minskat med 2 cm sedan i november och med 4 cm sedan jag började mäta i september.

Pär kommer hem från Öland idag. Han brukar alltid handla i en gårdsbutik på vägen hem. Deras ägg är mycket godare än de från Konsum! Han brukar även få handla åt övriga släkten och det har han gjort den här gången. Svägerskan med familj ska komma hit ikväll för att hämta sina ägg och sin potatis och då vill Pär passa på att bjuda på middag. Hemgjord pizza gjord på pizza-kit. Från att ha varit helt solokvist i nästan 1 vecka blir det rena rama invasionen. Kortvarig, men likafullt en invasion.

En bild tagen i november.

Nollpunkten

Nu har jag börjat fungera igen. Nollpunkten är nådd och jag startar om. När botten har nåtts finns det möjlighet att sparka ifrån och röra sig uppåt. Åtminstone när fötterna inte längre sitter fast i dyn. Mardrömmen är över. 

Jag har sovit 2 nätter med 8 timmars oavbruten, helande sömn. När jag vaknade av mobillarmet halv 8 idag, tog jag mina mediciner, men kände att jag inte klarade av mörkret utanför, så jag kröp tillbaka i sängen och sov till halv 12. Sedan kunde jag äta lite, klä på mig och gå ned till Konsum för stödhandling och så hämtade jag ett paket hos Bamses. De gånger jag har lyckats ta mig hemifrån har det alltid varit vansinnigt skönt att komma ut. Ut i dagsljuset! Ut bland människor som bevisar att livet faktiskt inte har stannat av helt och hållet. Till och med i tisdags morse, på väg till läkaren, kunde jag uppskatta att få komma ut trots att klockan inte var mer än kvart över 7 med kolmörker, minusgrader och mycket snö – det var vackert – och människor på väg till sina arbeten pratade med varandra, var vakna och i rörelse. Jag har känt mig oerhört isolerad de senaste veckorna… Ensam med ångest, frossbrytningar, matthet och illamående. Nu börjar jag fungera igen.

När jag vaknar drabbas jag inte längre av förlamande ångest som gör att jag bokstavligen inte kan ta mig ur sängen. När jag har duschat behöver jag inte sitta ned i 5 minuter för att inte svimma och jag behöver inte linda in mig i alla handdukar jag har för att slippa frysa. Nu behöver jag inte sova med lampan tänd och jag känner inte att det är nödvändigt att tända varenda lampa även dagtid för att hålla ångesten i schack. Nu kan jag sitta i fåtöljen i lilla rummet, lyssna på en bok och spela på mobilen – jag har faktiskt inte klarat av det de senaste veckorna! Det gick så långt att jag inte ens klarade av att vara i det rummet för att jag förknippade det med isolering, ångest och svettningar. Det är oerhört svårt att förstå att ångest kan färga allt svart. Det är svårt för mig själv, så jag förstår om det är obegripligt för någon som inte varit med. 

Jag inbillade mig att jag var duktig på djupandning, att jag behärskade det så pass att jag skulle kunna använda det i krissituationer. Så fel jag hade… I tisdags morse var jag så låst i ångest och ytlig andning att jag var alldeles yr i huvudet och knappt kunde gå. Jag försökte att djupandas och klarade 2 eller 3 andetag, men inte mer. Varje gång jag försökte slappna av för att kunna andas med magen i stället fick jag panik eftersom det kändes som jag skulle gå sönder, som om jag skulle falla i bitar. När jag kom in till läkaren den morgonen såg han att jag inte mådde bra och han sa det och när han sa det släppte allt och jag började gråta. I hans rum vågade jag slappna av. Han kunde plocka ihop mig om det skulle behövas. Idag är tredje dagen med 3×50 mg Lyrica och andningen har flyttat ned från bröstkorgen till magen -avslappnad, lugn och full av livsnödvändigt syre. I morgon kommer jag att öka till 3×100 mg Lyrica och sedan ligga kvar där tills den nya medicinen har fått ordentlig effekt och allt har stabiliserat sig. Jag kommer inte att skynda på processen. Jag njuter av lugnet. Jag njuter av att fungera igen. I morgon kanske jag till och med kan börja läsa igen!

Den här fick jag av min svägerska och svåger. Hjärtevärmare!

Ämlig

Jag sov inte bra i natt. Hostan övergick i halsont och förkylningen är nu ett faktum. Nåväl, jag gjorde ett tappert försök att inte bli smittad. I fortsättningen ska jag inte lägga tid och energi på det utan suga i mig alla virusar jag kan och få det överstökat. Pär har åkt till Öland över helgen och han tog med sig det Bisolvon vi hade hemma. Meh… Jag satt i soffan och kände mig ämlig. Det fanns ingen ork att åka hela vägen till apoteket och på Konsum har de inte Bisolvon. Däremot har Apotea allt och där finns möjlighet att få det hem i brevlådan till i morgon trots att det är lördag. Jag köpte 3 olika former av Bisolvon och det kommer i brevlådan i morgon trots att det är lördag. Sedan kände jag mig lite mindre ämlig.


På Lykos sida fick jag tipset om att alltid använda skrubb före ansiktsmask och jag har provat det några gånger nu och jäklar vad huden känns ren och slät och trevlig! Dessutom har jag hittat en supermask som innehåller guld och bigift!! Jag tror att jag läste någonstans om en kvinna som använt den här typen av mask och hamnat i anafylaktisk chock till följd av att hon var allergisk mot just bin. Må så vara, den är suverän. Den kladdar inte, har en mild doft och är enkel att få på plats och serumet som jag masserar in är … den konstigt torra huden på min panna slurpar i sig det som öken tar emot regn. Andra spa-liknande aktiviteter var hårinpackning, insmörjning av hela kroppen och så pedikyr. Jag kan se fram emot rena lakan oxå – som pricken över i.

 

Behandlingsplan

Pär följde med mig till läkaren, AJ, i Södertälje. 2 saker förvånade mig: hon kom ihåg mig trots att det är 1 månad sedan vi träffades och hon hade den utlovade behandlingsplanen. Hon är inte den första läkaren som har uttryckt ett motstånd mot Lyrica och att jag verkligen borde byta ut den, men hon är den första som äntligen har presenterat ett alternativ. Brintellix (som ska ersätta Venlafaxin) och Nozinan (som ska ersätta Lyrica). Jag fick med mig en ned-och-upp-trappningsplan som kändes komplicerad rörig, så pass rörig att jag bad henne skriva ned den, men väl hemma upptäckte jag att den inte var komplett för i vilken takt skulle jag trappa ned Lyrica? Jag mindes att det skulle få ta tid. Det är såna här gånger som det är bra att Pär kan följa med, men tyvärr hade han och jag uppfattat det helt olika. Jag ringde mottagningen på eftermiddagen. Sköterskan som svarade fick (naturligtvis) inte tag i läkaren och anteckningarna från besöket i morse hade inte hunnit journalföras, så hon försökte hjälpa mig genom att lyssna på de dikterade anteckningarna. Hon blev inte så mycket klokare för det var svårt att höra vad läkaren sa (och just det upplever jag när hon pratar sin brutna svenska…), men vi pratade igenom det och enades om att min uppfattning om nedtrappningen av Lyrica och upptrappningen av Nozinan nog stämde, så jag kör på det. Jag kommer att få en ny tid i början av december. De diagnostiska intervjuerna i basutredningen blir fortsatt uppskjutna eftersom jag inte är tillräckligt stabil.

Jag hade tid redan halv 9, så det blev att stiga upp kvart i 7 och då hade Pär varit vaken i 2 timmar och hunnit springa en runda. Efter läkarbesöket åkte han till sin ACT-kurs mot utbrändhet och jag promenerade till stationen. Tillbaka i Rönninge gick jag till skomakaren och bytte batteri ett armbandsur som jag vill börja använda igen och sedan handlade jag på Konsum och släpade mig uppför backar och trappor. Klockan var bara halv 11 när jag klev innanför dörren och jag fick en anings panik över hur jag skulle få dagen att gå. Efter sin kurs kom Pär hem ett par timmar innan han åkte till Arlanda och vidare till München, så nu är jag ensam till sent på torsdag och det känns inte så där jättebra…. I morgon ska det göras OVK-besiktning i alla lägenheter mellan 11 och 17 vilket innebär att jag måste hålla mig hemma, men ändå inte kan ligga och dröna hela förmiddagen. Blä!