Introversion

Jag var hos frisören igår. Halleluja! Det var fullt pådrag med alla 5 frisörer med varsin kund. Lugn musik på låg volym, en och annan hårtork eller klippmaskin och så prat. Prat, prat, prat. Jag har haft turen att få en frisör som inte forcerar konversationen. Den allra första gången hon klippte mitt hår, för 2 år sedan, sa jag något om att sitta och tjuvlyssna på andras samtal och hon svarade att hon tyckte om det som omväxling eftersom det blir en hel del pratande under en arbetsdag och det har jag tagit fasta på. Igår var inget undantag. Jag satt tyst och hon for runt mitt huvud som Edward Scissorhands så hårstråna yrde. Det går inte att undvika att lyssna på de andra och jag ställer mig lika undrande varje gång till att någon kan ha det behovet av att prata, babbla, anförtro sig, vräka ur sig hos sin frisör. Ungefär som att prata i mobilen på tåget. Jag får insyn i hur det går för deras barn och gamla föräldrar, husbyggen och operationer, träningspass och resor – allt. Hur kan någon ha ett sånt behov av att prata?! Förr om åren när jag klippte mig hos Rosie befann jag mig i den situationen att vi pratade om nästan allt med den stora skillnaden och hon var ensam frisör i sin salong, så samtalen förblev privata och vi lärde känna varandra under 10 års tid.

Idag promenerade jag i 65 minuter. 40 minuter i ett jäkla tempo som till och med förvånade mig själv och det var jätteskönt! En triumferande känsla av att orka! De sista 20 minuterna sänkte jag farten eftersom benen började kännas tunga. Nu har jag kommit till den punkten när träningen har blivit regelbunden med stort R och ett behov eftersom den får mig att må bra, men det brukar också vara vid den här punkten som en förkylning slår till eller så ramlar jag och stukar foten. Nu gäller det att jag klamrar mig fast, att jag håller farten uppe, men ändå tar det lugnt.

Min nyckelkompis som alltid är med mig på mina promenader.

Invasion

Igår åkte Mio hem. Han är oerhört söt och inte svår att ha hand om, men det har likafullt inneburit ett stressmoment av ångestframkallande mått och igår kväll började jag slappna av för första gången sedan i lördags. Om det inte hade varit för att det kom så tätt inpå problemen med medicineringen, så hade det kanske gått lättare.

Jag somnade tidigt igår, vinglade upp på toaletten någon gång mitt i natten, somnade om och sov till strax efter 7. Jag tycker fortfarande att de mörka morgontimmarna är ångestladdade och föredrar att ligga kvar i sängen för att slippa konfronteras med dem och det gjorde jag i morse med. Klockan 8 larmade mobilen för att Bibbi skulle få sin frukost och då steg jag upp. Den här gången gick jag inte och lade mig igen för det kändes faktiskt som att jag hade sovit färdigt, så klockan 9 steg jag ut genom dörren, väl påpälsad och påbörjade en 75 minuters promenad. Det var 4 minusgrader, men det hade slutat blåsa. Det var skönt och jag kom in i en behaglig lunk tack vare att jag lyssnade på musik för första gången på över 1 månad. Vid de 3 tidigare promenaderna hade jag inte vatten med mig och det var ett misstag, så trots minusgraderna hade jag nu en gammal Loka-flaska som jag fyllt med ljummet, nästan varmt vatten och det underlättade faktiskt den sista fjärdedelen. Att fötterna har mått uselt efteråt, det hjälper ingen vätska mot.

Den senaste månaden har jag gått ned ca 2 kg, mycket beroende på att jag mådde så illa och hade svårt att äta och en viktnedgång som kommer av att äta för lite (som inte är det samma som att äta mindre) brukar inte vara hållbar, men jag ska göra mitt bästa och att jag orkar promenera förbättrar förutsättningarna. Midjemåttet har minskat med 2 cm sedan i november och med 4 cm sedan jag började mäta i september.

Pär kommer hem från Öland idag. Han brukar alltid handla i en gårdsbutik på vägen hem. Deras ägg är mycket godare än de från Konsum! Han brukar även få handla åt övriga släkten och det har han gjort den här gången. Svägerskan med familj ska komma hit ikväll för att hämta sina ägg och sin potatis och då vill Pär passa på att bjuda på middag. Hemgjord pizza gjord på pizza-kit. Från att ha varit helt solokvist i nästan 1 vecka blir det rena rama invasionen. Kortvarig, men likafullt en invasion.

En bild tagen i november.

2-i-1

Tandläkardax. Jag gjorde allt rätt igår kväll och lade mig före midnatt, men kunde inte somna utan tog 2 Nozinan som jag inte upplevde gjorde varken till eller ifrån. Var uppe vid 1-tiden och då var jag fortfarande klarvaken trots medikamenter och avslappnande musik och hostbefrämjande kuddarrangemang bakom ryggen. Sedan började hostan… Pär och jag har stört varandra hela natten trots att vi låg i separata rum. När jag lyckades vakna 20 över 7, lite senare än jag hade tänkt, så satte jag mig på sängkanten och sa högt till mig själv: “Det här kommer att bli tufft…” Jag tog bussen till tandläkaren för det var -7 grader och jag planerade att promenera hem i stället. En, för mig, ny tandläkare, LK undersökte mig och jag upplevde det som att jag öppnade munnen och hon tittade lite försiktigt med spegeln och petade med kroken lite här och lite där. Några röntgenbilder och lite löst prat om att lämna ett salivprov hos min läkare för att se om jag är berättigad till 600 kr i bidrag/år(?) eftersom muntorrhet leder till mer karies och tandsten. Jag har fått ett hål på ett gammal ställe mellan 2 kindtänder och så tydligen en tand där det lossnat en flisa (?) och det kommer hon att fixa på torsdag i nästa vecka. När jag var färdig hos LK och hon började planera in mig hos tandhygienisten och jag mest av allt ville dra på mig jackan, utbrista “Aldrig, aldrig mer en tandhygienist!!” och sedan rusa ut från mottagningen, så stod jag kvar medan hon berättade att en hygienist hade fått ett återbud klockan 10 idag dvs. om en halv timme om jag kunde tänka mig att sitta kvar och vänta. Det kunde jag. Hellre det än att behöva ha besöket hängande över mig i ett par veckor. Tandhygienisten var en pigg och alert kvinna som tittade på mig, som inte var varken pigg eller alert och undrade om jag verkligen orkade sitta där idag och jag sa ja. Koll av tandköttsfickorna GÖR ONT! Just den här gången hade jag ömt tandkött i hela munnen, men även utan den inflammationen så gör kollen av tandköttsfickorna ONT! När tandstenen skulle tas bort bedövades tandköttet med banansmakande spray som fungerar bra. När hon stack in Den Stora Kroken och verkligen GRÄVDE och RYCKTE loss bitarna, så gick det an. När hon tar fram Ultraljudet Från Helvetet, så blev det plågsamt. Det fina Ultraljudet som både låter och känns som om det sitter en pytteliten cirkelsåg längst ut på instrumentet som hon sågar loss stenbitarna med. Jag fick i alla fall inget domedagsbesked om regredierande tandkött som till slut överger tänderna helt och så trillar de ut. Jag använder rätt sorts tandtråd och mellanrumsborste, men – alltid ett men, ALLTID en höjning av ribbHELVETET! – skölj av tandtråden och  borsten varje gång för annars flyttar jag bara runt bakterierna i munnen. Det kan hon se sig i månen efter. Efteråt gick jag direkt till ICA och köpte svartvinbärs-te och mitt favoritgodis och sedan gick jag hem .

Den här låten, “Moves” med Olly Murs och Snoop Dogg är så skön och smårolig och man lyssnar ordentligt. Den var perfekt att gå till på hemvägen och jag körde den 3 gånger direkt efter varandra.

Ångest

Berg och dalbana är bara förnamnet! Jag fick ångest igår kväll som triggade vallningarna som triggade ångesten som fick mig att äcklas över min feta kropp och fick mig att slå på mig själv igen. När det närmade sig läggdax drog det igång igen och jag ville inte gå och lägga mig för det skulle bara leda till att jag somnade och så skulle en ny dag i helvetet börja, så jag satt uppe för länge, till efter halv 1 och när jag väl kommit i säng kunde jag inte ligga kvar, än mindre somna. Då mindes jag att jag ju har möjlighet att ta 2 extra Nozinan om jag har svårt att somna, så det gjorde jag och sedan låg jag och lyssnade på lugn musik och somnade väl efter halv  2. I morse var ångesten där igen (eller fortfarande?). Det var den som fick mig upp och ut trots att jag kände mig för trött, men min feta lekamen behövde tuktas. Jag gick den långa rundan, 85 minuter och det gick tungt och vingligt. I stället för att duscha direkt när jag kom hem gjorde jag en mugg te, men jag var så fruktansvärt trött och så började jag gråta. Jag vill inte må så här!! Jag vet att det är övergående, men är det värt besväret?! Varför gör jag inte bara slut på alltihop??!! Efter duschen gick jag och lade mig och sov till efter 14 när Pär väckte mig. Elin och Robin skulle komma hit på middag (tro det eller ej, men Elins nuvarande pojkvän heter Robin precis som hennes före detta, men den här Robin är långt ifrån ett stolpskott – han är ett fynd!). Jag mådde bättre, frös som en gris, men kände mig lugn och middagen blev väldigt trevlig. De är så mysiga, båda 2! Nu är jag trött igen, men hyfsat lugn och jag tänker se till att komma i säng när jag är som tröttast. Det har varit en berg och dalbana, som sagt. Fy fan vilken jävla dag….

Frukt

ICA har ett sortiment med klassiska godissorter i färdiga påsar. Där finns Min Favorit Just Nu och varje gång jag har en Min Favorit Just Nu blir jag smått besatt, nästan manisk och tanken på att det snart är helg utan att jag har minst 1 påse av Min Favorit Just Nu hemma i skåpet ger mig ångest. Så idag gick jag till ICA enkom för dessa sötsaker och så passade jag på att köpa clementiner och päron oxå. 

Vägen till Salem gick förbi Circle K och upp mot vattentornet och kyrkan. Det är en enda lååååång, svagt sluttande uppförsbacke som det normalt tar ungefär en halv dag att kämpa sig uppför. Idag hade jag ork, tempo och musik och fräste uppför den backen på 2,5 normallång låt. Det var jätteskönt att vara ute och röra på sig och upplivande att gå en annan väg och få se de vanliga miljöerna från en annan vinkel. Det är faktiskt den sortens små knep man kan ta till för att hålla hjärnan alert på gamla dagar. 40 minuters tempogångande dit och 25 minuters mer behärskad promenad för då hade jag drygt 2 kg frukt i ryggsäcken som vägde tungt.

TRISS

Idag är jag tacksam för …

… att jag har kläder som passar de flesta märkliga väderkombinationerna.

… att det var så himla skönt att komma ut och känna att det är så här jag vill att kroppen ska må!

… den milda, grekiska yoghurten som är så makalöst god att äta. Inte smaksatt utan bara mjuk och len och fyllig.

Trötthet

En förhärskande trötthet råder hemma hos Pär, Bibbi och mig. En trötthet med rötterna i långvarig, gnagande ångest. Efter röntgenutflykten i onsdags har jag inte gjort nåt. I torsdags hade jag inga planer på att komma ut & iväg. I fredags hade jag såna planer och förhoppningar, men jag kunde inte vakna. Det gick inte! Jag bara somnade om hela tiden och så plötsligt var klockan kvart i 11 (i torsdags sov jag till halv 12…). Litanian kan utökas med daglig huvudvärk  och ett lätt illamående mer eller mindre hela tiden. Men idag! Idag kom jag iväg tack vare att ångesten sparkade mig i röven och ut & iväg. Jag ville bort, bort, bort, så jag gick långt, långt, långt nämligen Landet Runt de luxe som är inklusive svängen vid Sjövretsvägen. Vid 9-tiden en lördag är det inte mycket folk ute och det uppskattade jag. Jag valde ett långsamt tempo, lyssnade på musik och lät tankarna bara flyta förbi. En tanke fastnade och den handlade om mina odubbade IceBugs som jag hade på mig för att få lite omväxling. “Vanliga plattfotsskor” som jag kallar dem och att det är en större utmaning att gå med dem än med MBT för med MBT kommer hållningen utan att jag behöver tänka på det. När jag går med IceBugs måste jag aktivt använda magmusklerna för att jag inte ska gå dubbelvikt som en fällkniv mot slutet av promenaden. 90 minuter tog det och låren kändes dubbelt så stora som vanligt. Jag var grymt trött i fötterna och jag fick ont i höften. Håhåjaja.

Längs Sjövretsvägen.

Jag tog inte min vanliga 2-timmars-lunch med Netflix utan åt lite yoghurt och müsli innan jag gick och lade mig i sängen igen. Pyjamasklädd och med öronproppar. Avskärmad. I tystnad. I fred. Jag låg där och fokuserade på andningen och kände hur tröttheten kom smygande, men precis när den ska till att göra mig sällskap, så rusar en jävla vallning in i stället och förstör allt av avslappning som finns. Jag låg i sängen i över 2 timmar, men jag sov inte så mycket. Höften värkte och till slut kunde jag inte ligga kvar.

Ångesten som har krävt en extra Lyrica på 50 mg kunde jag hålla i schack genom att läsa. Det kan bli så för mig och idag utnyttjade jag det. “Över näktergalens golv” av Lian Hearn, en pocket som jag har haft i 14 år och aldrig läst och som har gulnat och som inte finns att köpa längre utom hos Bokbörsen. Att läsa kan oxå fungera som avskärmande, tystande och göra att jag lämnas i fred.

Skitvecka

Söndag kväll strax efter klockan 21 och jag drar en suck av lättnad över att den här skitveckan är slut! Däremot vet jag inte om jag orkar lägga ned energi på att hoppas på att nästa blir bättre.

Igår var vi hemma hos Elin på middag. Nye Pojkvännen var oxå där och hon har gjort ett fantastiskt fynd i honom! Det var väldigt trevligt och inte alls krystat eller alltför trevande med tanke på att det var första gången vi fick träffa honom ordentligt (de var förbi hemma hos oss en kortis i somras för att bryta isen). Mitt vibb-känsliga jag tog inte emot några som helst negativa signaler liknande de jag fick med Skitstöveln och R. Mio var självklart med och jag fick den hjärtevärmande äran att gnugga honom i pannan.

Titta på de pyttiga framtassarna…

Naturligtvis förde gårdagens middag med sig anspänningar. Anspänningar som jag egentligen inte ville erkänna ens för mig själv för vi skulle ju bara hem till vår snorpa och hennes Pojkvän som jag redan visste är mer än godkänd, men idag har jag varit så in i helvete trött! Jag kan ju lägga till magkrasch och städning och brist på träning och redan existerande depression och medicinering… I morse steg jag upp vid 8, som vanligt, tog morgonmedicinerna, gick på toaletten och stod sedan vid balkongfönstret och tittade på det strålande höstvädret utanför och längtade efter att gå ut och få andas in frisk luft och bli av med spänningarna i ryggen. Jag fortsatte stå där medan tröttheten och tröstlösheten tryckte ned mig så att knäna nästan vek sig. I stället för en promenad tog jag kuddar och täcke och öronproppar och lade mig i lilla rummet. Det dröjde en halv timme eller mer innan jag somnade, men sedan sov jag till 12. Efter det uppvaknandet stod dagens göromål uppradade och väntade: städa hos Bibbi, tvätta, förbereda medicinerna för nästa vecka, göra matsedel och beställa från Coop on-line. Nu ikväll började jag läsa den sista boken från min senaste beställning och den verkar bra för Maggie O’Farrell kan man lita på, men jag blev trött och somnade en kort-kort stund.

På tal om böcker har jag – och nu är det bäst att du sitter ned – börjat tröttna på ljudböcker. Så där! Nu har jag skrivit det som gnagt i mig i flera veckors tid. Lurarna blir liggande allt oftare eller så lyssnar jag på musik. Jag har blivit alltför kräsen och överpetig för att någon ljudbok ska falla mig i smaken. Det finns åt helvete för många deckare och kriminalromaner. Jag förstår inte varför svenskarna är så svaga för den genren och att den har kommit att dominera så pass att det börjar likna monopol. Och så de här eviga feel-good-böckerna som bara gör mig avundsjuk över att ingen ingriper i mitt liv, så att jag får det jag tycker att jag borde ha! Storytel introducerar nya inläsare där den ena är sämre än den andra. Min bokhylla är väldigt tunn med bara 40 böcker, nästan hälften av dem är sådana jag vill lyssna på igen och många av de 40 är på engelska. Oktober 2014 blev jag medlem, ganska precis 4 år. Ska det ta slut här?

Disco!

En 70 minuters promenad i en riktigt bra rask lunk med farthållare. Jag lyssnade på musik, men det blev inte förrän mot slutet som det kom en gånglåt. När jag kom hem gjorde jag fotövningarna för första gången på länge, men det gick trögt och jag hade riktigt ont i foten efter promenaden. Numera har jag ont i hela området runt hålfoten och inte alls i hälen.

Den del i hålfoten som jag kallar “fotblad”.

En upphottad version av “Strangers in the night” med herr Humperdinck. Riktig 70-tals disco!

En av anledningarna till att jag röstar på Rönningepartiet i kommunfullmäktigevalet.

Uppmuntrande

Missnöjesvägning (ett himla bra ord – jag kom på det idag!): 96,7 kg som innebär att jag har blivit av med 0,6 kg sedan igår. Det känns genast bättre och jag kan skymta de nya träningskläderna vid horisonten.

Med en helt annan motivation gick jag mot Garnudden strax efter 9. Lite folk i rörelse och lugnt och skönt bland träden. Jag lyssnade på musik, men hade låg volym; tillräckligt för att jag skulle höra vilken låt det var, men inte högre än så. Det blev en riktigt bra runda! Låren kändes en aning stumma mot slutet och jag var säker på att träningsvärken från igår skulle slå till, men inte den här veckan. Det känns litet i armar och skuldror.

Violer till mor. De finns vid ett av husen på Gamlebovägen där jag promenerade i förrgår. 

En låtlistererpresentant: “No parachute” med Aly Ryan.

Alternativ midsommar

Jag vaknar av larmet halv 8, men blir kvar i sängen till 8 när jag stiger upp och fixar frukost till Bibbi. Jag plockar undan disken och lyssnar på en bok som inte är bra. Sedan blir jag tvungen att tillbringa en sammanlagd halvtimme på toaletten eftersom magen vaknat till liv. Av någon anledning fungerar inte Storytel-appen längre. Jag lyssnar på musik i stället – det kommer ju en fredagslista! – , men den nya fredagslistan har inte kommit ännu. Jag letar upp en annan lista. Jag äter frukost, lyssnar på musik och drar sedan igång städningen vid halv 10. Får hela tiden leta upp nya album eftersom ingenting är bra. När jag är färdig med badrummet är jag genomsvettig och matt och står plötsligt inte ut med att lyssna på musik. Stäng av för guds skull!! Jag vilade en stund och drack vatten. Jag vill lyssna på en bo-ho-hoook!  Om Storytel inte fungerar, så får jag väl städa under tystnad … Olidlig spänning medan jag startar appen och väljer en annan bok än den jag lyssnade på tidigare. Den fungerar!! Jag lyssnar på “This is my life” av och med Christer Lindarw. Den var överraskande bra! När köket och hallen var städade blev det lunchpaus och idag såg jag faktiskt en film i stället för att läsa, “Ninotchka” med Greta Garbo som jag minns som rolig och den är fortfarande rolig. Klockan 16 ställde jag in dammsugaren i städskåpet igen. Rent och fräscht. Dusch! Paus i soffan innan jag kokade pasta och stekte falukorv till middag. Alltid lika gott! Småkakor till efterrätt. Tyvärr, var jag för trött för att orka läsa till teet. Jag lyssnade färdigt på Christer Lindarw (det är en kort bok) och spelade Candy Crush och nu sitter jag här och lyssnar på fredagslistan. Alternativ midsommar. Introvert midsommar. Aj lajk it!