Mitt liv i ord

Det är sjukt att kalla det för en bransch, men jag anser att det stämmer eftersom klinikerna blir allt fler och de inte skulle finnas om det inte handlade om pengar. Jag har sett “Vi ska ha barn” på svt.play, en dokumentär i 3 delar. Om du är intresserad av att se den ska du inte fortsätta läsa för jag skriver om vad som händer och hur det slutar.

För flera år sedan skrev jag ett inlägg på min förra blogg om att jag inte anser att staten ska finansiera IVF- behandlingar. Jag blev jävligt påhoppad och fick kommentarer i stil med “hoppas din dotter inte kommer att kunna få barn” och att jag inte hade rätt att uttala mig eftersom jag hade fått ett barn som dessutom var oplanerat. Vad visste jag om barnlängtan, om att ha en sjukdom som omöjliggör det man vill mest av allt? Självklart gör jag inte det! Jag har likafullt rätt att framföra mina åsikter och den som inte håller med har rätt att uttrycka sig, men det är inte orimligt att be om en sansad ton.

“Nordic surrogacy” är en klinik som grundats och drivs av Eduardo nånting. Han har själv 2 barn genom surrogat i Thailand och ville hjälpa andra med samma längtan efter barn. “Nordic surrogacy” samarbetar med kliniker över hela världen.

Ett av de första paren han hjälpte var Tommy och Marie. De var båda över 70 år när de bestämde sig för att de ville ha barn. Eduardo vidhöll att kliniken hade en gräns där den sammanlagda åldern på paret inte skulle överstiga 110 år. Det är en, som han kallar, mjuk gräns. Mjuk och töjbar som en gummisnodd med tanke på att Tommy och Marie var mer än 140 år. De åkte till Indien för att ordna så att Tommys sperma hjälpte till att skapa embryon med ägg från en indisk kvinna. De kunde välja hur många de ville ha och vilket kön. “2 stycken och 1 av varje, tack!”, typ. Sedan blev det en amerikansk kvinna som hyrde ut sin livmoder. Jag skriver “hyrde” för jag antar att Tommy och Marie betalade all vård under graviditeten. När tvillingarna föddes var Tommy 74 år. Tillbaka i Sverige hamnade de snabbt i socialens radar bl.a. för att barnen var saknade svenskt medborgarskap och när barnen var 3 år blev de omhändertagna. Reportern sa att paret ogärna ville tala om åldrande och när Marie fick frågan hur de tänkte när de blev 80 svarade hon att de alltid hade tänkt lämna bort barnen när de nått den åldern. “Är inte det väldigt själviskt?”. Paus. “Nä, det tycker jag inte.” Jag häpnade!! Fy fan, säger jag. Till vem hade de tänkt lämna dem?! När dokumentärserien avslutades hade barnen varit omhändertagna i 1,5 år. Stressen och pressen försämrade själklart parets hälsa och kanske kom de på andra tankar för de lämnade aldrig in någon ansökan om återlämning.

Tobias anlitade “Nordic surrogacy” som singel och åkte till Bogotà i Colombia för att hämta tvillingflickorna. Båda var svårt sjuka med hjärt- och lungproblem. En av flickorna var nära att dö flera gånger. Tobias blev tvungen att hyra en lägenhet där han vårdade dem. De blev kvar där i 8 månader. Det fanns inget sätt att få hem dem allihop utan att det kostade dryga miljonen. Han fick ingen som helst hjälp från “Nordic surrogacy”. Det blev ett vanligt reguljärflyg till Sverige och han hade en sköterska med. Raka vägen till sjukhuset där flickorna fick exemplarisk vård. Efter 1 vecka kunde flickan med andningsproblem andas själv och var pigg och alert. Den andra återhämtade sig oxå. De kunde ÄNTLIGEN åka hem! Eduaardo försvarade sig med att de hjälpt Tobias med 100.000 kr och att när Eduardo själv blev fast i Thailand då hans barn behövde ligga i kuvös i flera veckor, så fanns det (minsann!) ingen som hjälpte honom. Jaha, men är inte det en anledning att se till att andra par slipper hamna i den situationen eftersom de flesta surrogatmödrar är från länder som inte har samma höga och kostnadsfria nivå på vård som Sverige?

Det är ingen mänsklig rättighet att få barn. Varken biologiska eller adopterade. Oavsett orsaken till barnlöshet kan man inte kräva att få sin längtan uppfylld. Livet är så in i helvete orättvist, men man måste lära sig leva med det. Jag står fast vid att skaffa barn är bland det mest själviska man kan göra. Du sätter en oerhörd press på en människa som inte har bett om att få bli till och ju starkare längtan är desto större blir pressen.

Surrogatbranschen handlar om pengar och i förlängningen handlar det om att köpa människor. “Nordic surrogacy” tar ca 150.00 kr för ett kontrakt. Lägg därtill kostnaderna för mammans sjukvård. Än så länge är den här branschen helt oreglerad i Sverige, så det finns ingen hjälp att få om det skiter sig och klinikerna har – tydligen – ingen skyldighet att ställa upp. De har ju fått sina pengar.

Jag följer ett Instakonto som Sheldrick trust i Kenya har. De skyddar elefanter och noshörningar. Det är hjärtevärmande och roligt och texterna är så välskrivna! Om jag inte redan gav så mycket till WWF skulle jag adoptera en elefant.

Penstore har en tävling som jag (nog) kommer att skicka in ett bidrag till. Första pris är det orimligt att jag ställer in mig på, men kanske 2:a till 9:e med 1000 kr att handla för? Det hela går ut på att köpa ett kit med pennor (av riktigt bra kvalitet). Samma fabrikat och variant för alla, men slumpmässiga färger. Jag måste använda alla pennor och endast de pennorna. Hur jag använder dem eller vilket material jag använder är helt fritt. Något så när samma förutsättningar för alla. Här är pennorna:

Pennorna från Derwent (ett av mina favoritmärken!) och Pentel är mest användbara. Den svarta från Tombow har jag sedan tidigare. De övriga är hopplösa! Överstrykningspennan är så illig att den gör ont i ögonen och den smetar ihop med alla andra utom Derwentpennan. Den ljusblå är … kompakt, tung och … platt. Den är som målarfärg som används när man rollar på väggar. Den från Pantone “blöder” och är så mörk att den ser svart ut. Suck. Jag har fått till 3 möjliga bidrag som jag bara är halvnöjd med. Jag har tid på mig till 14 oktober.

Tillvaron är trööööög. Jag har en lågintensiv förkylning i kroppen som ger mig slemhosta och huvevärk. De flesta dagar är jag sänkt och sover till 10, är uppe tillräckligt länge för att fräscha till mig och äta en frukt, men sen vilar jag till lunchdax. Jag funderade på att boka en läkartid för att få bekräftat att det bara är ett virus och helt enkelt vänta ut det. Sen slog det mig: utfasningen av Zolpidem. Jag är inne på min tredje kombination av kvällsmedicin som innehåller 1/2 Zolpidem, 1 Propavan och 1 Aritonin (melatonin). Jag tar den 2 gånger i veckan och den fungerar. Jag sover hela natten, men att växla mellan 2 kombinationer leder naturligtvis till knas i både knoppen och kroppen. Duh! Nu kommer att jag att köra den nya tablettkombon varje kväll i stället och när kroppen och knoppen har hunnit i kapp kan jag fasa ut den sista halvan av Zolpidem. Det är en jäkla röra och kräver maxad koncentration varje söndag då jag gör i ordning dosetterna för kommande vecka (1 för morgonen och 1 för kvällen). Jag är oerhört leds på piller!!!

Jag har inte orkat träna alls på 2 veckor och börjar bli rastlös, men de 2 promenader jag faktiskt har tagit var inte roliga trots att jag tog det lugnt.

Det finns något positivt i den här dåsiga röran och det är att det ÄNTLIGEN är höst!!! 🍁🍂🍁🍂🍁🍂🍁🍂🍁🍂🍁🍂🍁🍂🍁🍂🍁🍂 Temperaturen sjunker och gosiga kläder gäller. Ålrajt!

Det började som en terapiform för att dämpa ångest och öka avslappning. Idén var att det skulle vara prestigelöst och fritt. Ingen planering av motivet. Inga linjaler eller passare, inga fancy-schmancy markerpennor. Inte ens ett sudd för att ändra eller rätta till. 1 blyertspenna, 1 tuschpenna, 1 så kallad stompf för att få till skuggeffekter och djup (det funkar med en vanlig topz) och papper. Man brukar rita på en 9×9 cm stor yta. Det låter inte mycket, men det får plats en hel del och är inte lika överväldigande som ett A5-ark. För några månader sedan köpte jag en bok av Jane Marbaix, “Zentangle sourcebook” som jag inte blev särskilt imponerad eller inspirerad av. Jag hade bara de proffsiga och prententiösa skapelserna på Instagram som ledstjärna och de var ju inte särskilt bra för mitt självförtroende… Inspirationen tröt. Det var inte roligt längre. Jag kände mig låst i samma mönster och nedtryckt av Insta. Då tog jag fram boken igen, läste om idén och grunderna. Det finns hur många slingor (som delar in rutan på olika sätt) och mönster som helst som kan varieras och blandas precis som man själv vill och boken är ändå bara grundkursen! Det blev roligt igen och mitt pretensiösa jag får sitta i baksätet. Vissa slingor är roligare än andra, några blir bra, andra inte. En stor fördel är att jag slipper ha ett mindre flyttlass på bordet. Här är några av mina grundkursmönster.

Jag var hos läkaren i fredax mest för att förnya receptet på Zolpidem, men hon nöjde sig inte med det. Hon insisterade på att jag ska börja fasa ut den. På ett sätt förstår jag det och jag har ju försökt själv eftersom jag är trött på alla piller, men att ändra något som påverkar min sömn ger mig ångest. När jag sover dåligt rubbas allt, precis allt. Jag blir, förstås, trött, men humöret sjunker och orken försvinner och inte bara dagen efter utan i 2-3 dagar. Det tar emot extra mycket nu när jag äntligen har hamnat i en bra period och har energi. Utfasningen kommer att ta tid. Jag tar vanligen 1 Zolpidem och 1/2 Propavan (som oxå är en sömtablett, men inte vanebildande). Nu ska jag ta 1/2 Zolpidem och 1 Propavan 2 gånger i veckan och den vanliga kombon de övriga dagarna. Igår kväll var det dax och jag kunde inte sova. Jag var dåsig, men inte tillräckligt trött. Klockan hann bli 2 innan jag somnade. Klockan 5 var jag på toaletten, sov mellan 6 och halv 10. Jag steg upp halv 11, dåsig och klarade inte av att äta något, så jag gick och lade mig igen. Slumrade och sov sedan till 13. Hela dagen är förstörd! Inte fan orkade jag träna efter lunch. Läkaren skrev ut melatonin oxå. Ännu ett piller att få in i min röriga sömnekvation. Som pricken över talade hon väldigt knackig svenska. BLÄ!!!

Jag längtar efter vintern!