Uppmuntrande

Missnöjesvägning (ett himla bra ord – jag kom på det idag!): 96,7 kg som innebär att jag har blivit av med 0,6 kg sedan igår. Det känns genast bättre och jag kan skymta de nya träningskläderna vid horisonten.

Med en helt annan motivation gick jag mot Garnudden strax efter 9. Lite folk i rörelse och lugnt och skönt bland träden. Jag lyssnade på musik, men hade låg volym; tillräckligt för att jag skulle höra vilken låt det var, men inte högre än så. Det blev en riktigt bra runda! Låren kändes en aning stumma mot slutet och jag var säker på att träningsvärken från igår skulle slå till, men inte den här veckan. Det känns litet i armar och skuldror.

Violer till mor. De finns vid ett av husen på Gamlebovägen där jag promenerade i förrgår. 

En låtlistererpresentant: “No parachute” med Aly Ryan.

Ångest och bestraffning

Vägning: 97,3 kg som innebär en ökning med 1 helt kg den senaste veckan. Det var inget trevligt sätt att starta dagen… I vanlig ordning finns det en solklar anledning: jag har tappat lusten och orken att träna och jag har vräkt i mig, verkligen frossat i kakor. Ergo: viktökning. Ingenting känns bättre av det mer än att jag vet vad jag kan göra åt det.

Igår gick jag korta rundan inklusive en stödhandling på Konsum bl.a. kakor. Idag har jag kört ett tungt mediumpass med gummibanden. Jag känner mig över huvud taget dränerad på energi. Det jag verkligen orkar och har lust att göra är att dricka te och läsa och eftersom jag har 4,5 bok kvar av “Det mörka tornet” kan jag bli sittande flera timmar. Jag har haft ångest idag, mer eller mindre hela tiden. Dels pga. viktökningen och dels pga. den omställning som det innebär att Pär och Elin kom hem efter 1 vecka på Öland. Jag hoppades att träningspasset skulle dämpa ångesten och det fungerade hyfsat. Tröttheten – som delvis kom av att ha ångest hela tiden – fick mig att överväga ett lätt pass, men då blev jag så jävla trött på mig själv. Snällhet och omtanke i all ära, men nu fick jag för fan skärpa mig! Jag älskar att gå ned i vikt och det faktum att jag har gått ned i vikt det senaste halvåret beror på att jag har tränat, att jag har haft disciplin.”Det blir inget jävla mespass, ditt förbannade slöskaft! Nu kör du medium fast du egentligen hade hoppats orka med ett fullt pass – det är det minsta du kan göra! Sätt fart!!” Och då gjorde jag det. Det var tungt med en nära döden-upplevelse vid uppvärmningen och jag blev genomsvettig och armar och skuldror fick lite pisk, men jag gjorde det. Det var dessutom ett av de tillfällen när jag blev stressad av musiken.

Träningskläderna, speciellt byxorna, sitter inte så bra längre och jag har varit väldigt nära att köpa nya, men som en del av bestraffningen kommer jag inte att unna mig det. I stället ska jag ha det som lockbete. Nästa viktmål har varit 95 och jag var ju i närheten ett tag med 95,4 i början av månaden, men jag har ändrat målet till 94 kg; klart och tydligt under 95 och ska jag köpa nya träningskläder. Inte förr. OCH INGET KVÄLLSTUGGANDE!!!

Alternativ midsommar

Jag vaknar av larmet halv 8, men blir kvar i sängen till 8 när jag stiger upp och fixar frukost till Bibbi. Jag plockar undan disken och lyssnar på en bok som inte är bra. Sedan blir jag tvungen att tillbringa en sammanlagd halvtimme på toaletten eftersom magen vaknat till liv. Av någon anledning fungerar inte Storytel-appen längre. Jag lyssnar på musik i stället – det kommer ju en fredagslista! – , men den nya fredagslistan har inte kommit ännu. Jag letar upp en annan lista. Jag äter frukost, lyssnar på musik och drar sedan igång städningen vid halv 10. Får hela tiden leta upp nya album eftersom ingenting är bra. När jag är färdig med badrummet är jag genomsvettig och matt och står plötsligt inte ut med att lyssna på musik. Stäng av för guds skull!! Jag vilade en stund och drack vatten. Jag vill lyssna på en bo-ho-hoook!  Om Storytel inte fungerar, så får jag väl städa under tystnad … Olidlig spänning medan jag startar appen och väljer en annan bok än den jag lyssnade på tidigare. Den fungerar!! Jag lyssnar på “This is my life” av och med Christer Lindarw. Den var överraskande bra! När köket och hallen var städade blev det lunchpaus och idag såg jag faktiskt en film i stället för att läsa, “Ninotchka” med Greta Garbo som jag minns som rolig och den är fortfarande rolig. Klockan 16 ställde jag in dammsugaren i städskåpet igen. Rent och fräscht. Dusch! Paus i soffan innan jag kokade pasta och stekte falukorv till middag. Alltid lika gott! Småkakor till efterrätt. Tyvärr, var jag för trött för att orka läsa till teet. Jag lyssnade färdigt på Christer Lindarw (det är en kort bok) och spelade Candy Crush och nu sitter jag här och lyssnar på fredagslistan. Alternativ midsommar. Introvert midsommar. Aj lajk it!

Frigående tant

Vägning: 96,3 som innebär att ett helt hekto har försvunnit den senaste veckan. Wow. Med tanke på hur jag har mått är det ett under: choklad, glass och noll träning brukar inte vara någon hit när man ska gå ned i vikt, så jag är lättad.

Jag har gjort mig själv frigående! Stegräknaren har fått semester, likaså matdagboken. Efter 5,5 månad med detaljerade noteringar om vad, hur mycket och när jag har ätit; vilken sorts träning; antalet steg per dag och vattenkonsumtion vet jag nu varför och när det dyker upp diskrepanser. Jag behöver inte det tills vidare. Det känns bra! Jag är mindre bunden.

Idag har jag promenerat 60 minuter. Det var den kortaste rundan (som brukar ta 45 minuter…) och det gick varken fort eller lätt. Usch, vad det tog emot! Jag handlade lite på Konsum oxå.

Pär, Elin och Selma åkte till Öland idag över midsommar och några dagar till. Det är bara Bibbi och jag nu och det är välsignat tyst utom när Bibbi känner sig sällskapssjuk och vill prata. Jag har kommit in i en bokslukarperiod i och med att jag började läsa “Det mörka tornet” av Stephen King som består av 8 böcker. De är helt underbara! Vilken berättelse! Vilken berättare! Numera läser jag medan jag sörplar i min min sopplunch eftersom det inte finns någon serie eller film jag vill se OCH när jag dricker kvällste. Jag har några sidor kvar i den tredje delen och den fjärde delen ligger i vardagsrummet och väntar. De 4 sista böckerna är beställda och på g. Det kommer en recension så småningom och det blir lite av en utmaning att skriva den…

Kompromisslös

Det här med strumpor. Det här med att kompromissa. Jag har länge hållit fast vid tjocka strumpor som ger fötterna känslan av att gå på en mjuk matta. Jag fryser lätt om fötterna och jag svettas lika lätt om fötterna. Så började klimakteriet – min alldeles egna värmekälla – och tjocka strumpor blev plågsamma. Vi köpte Happy Socks till Elin och jag tyckte så mycket om dem att jag köpte till mig själv och sedan hittade jag Strumplandet. Från att ha tok-ratat tunna strumpor har jag gått till att frossa i dem och så sent som idag kom min senaste beställning i brevlådan.

Färger! Mönster! Glada fötter i glada strumpor!

Tufft

Efter värmeslaget i fredags har jag gjort mitt bästa för att återhämta mig. Jag har hållit mig inomhus och eftersom det har varit upp emot 27 grader har jag inte känt mig lockad att gå ut. I lördax var det inget kul alls för då mådde jag småilla hela dagen. Det tog emot att dricka vatten eftersom allt vatten luktade metall och avlopp. Det blev desto mer Pepsi Max. Och choklad. Pepsi är ju inte samma sak som Coca-Cola, men jag tror inte att recepten skiljer sig åt så himla mycket. Mannen som uppfann Coca-Cola var apotekare och var ute efter något för magåkommor (det är alltså inte inbillning när magen känns lugnare av Coca-Cola), men han var inte helt nöjd med receptet och senare sålde han det för 80 dollar. Visste ni det? Samma känsla som för de som nobbade Beatles och JK Rowling. Tillbaka till ämnet! Det är inte bara värmeslaget som har fått mig ur slag. Jag har tappat farten. Riktningen. Motivationen. Det är bekvämt att kunna skylla på värmen, men jag har inte haft någon större lust att träna oavsett formen. Det här med att äta VLCD-soppan till lunch och vanlig middag… Det fungerar hyfsat, men de senaste veckorna har vi improviserat lite för mycket och det leder ofelbart till hunger och kvällstugg. När motivationen försvinner, så tappar jag lusten för att stå emot. Det känns inte som det är värt det. Jag påminner mig själv om att jag har gått ned 11 kg och att det är BRA och att jag måste – MÅSTE – hålla kvar segerkänslan som kommer med viktminskningen! Jag tjatar på mig själv, men just nu orkar jag inte lyssna.

Värmeslag?

Vid 4-tiden vaknade jag av att jag mådde dåligt. Kissnödig, halsbränna, mådde illa och när jag stod upp var jag så yrslig att jag hade svårt att gå. Toalettbesöket klarades av. Halsbrännan hade förmodligen att göra med lakritsen (dålig kvalitet) som jag åt igår kväll och jag tog 1 Omeprazol med lite mjölk och så slängde jag resten av lakritsen. Sedan försökte jag sova. Huden hettade som om jag hade varit ute i solen. Jag frös och jag svettades om vartannat och samtidigt. Kroppen ville inte ligga stilla – det ryckte i den. Huvudvärk. Illamående. Jag dåsade till och från. Vid 8 var jag kissnödig igen. “Är klockan inte mer än 8?!”, tänkte jag och lade mig igen. Kroppen hade slutat rycka, men jag frös och drog till mig Pärs täcke oxå. Jag bara låg där och fantiserade ihop hemska sjukdomsdraman: att jag skulle bli liggande i flera veckor eller att Pär skulle blir tvungen att köra mig till sjukhus och vem ska då ta hand om Bibbi när Elin och Pär åker till Öland på onsdag? Och jag som har fått sådant flyt med träningen! Jag mådde illa och ville bara dö. Det kändes precis som vintern 2011/12 när jag alltför ofta bara låg i sängen och glodde på träden och himlen. Vid 9 gick jag tillbaka till toaletten och satt där ett tag tills magen var helt tömd, men jag behövde inte kräkas. Sedan tvingade jag i mig lite youghurt-kvarg, men jag orkade knappt sitta upp utan hängde över bordet. Vad fan var det som hände? Kanske värmeslag med tanke på hur matt jag blev efter de senaste promenaderna plus att jag ju redan hade bränt mig? Eller var det borrelia från någon liten jävla fästingjävel som jag inte upptäckt? Det där konstiga märket på axeln som inte kliar som ett myggbett, men heller inte är en finne… Eller det där märket på benet som har kliat så in i h-vete? Kanske var det så enkelt som att jag åkte dit på Pärs förkylning ändå? Tillbaka till sängen och nu kändes kroppen lugnare – framför allt magen. Frossan och svettningarna avtog och försvann. Jag somnade och sov som en stock till efter 12. Lunch med Elin och döm om min förvåning när jag upptäckte att jag orkade hålla mig uppe, hade slutat må illa och att jag inte kände mig som en kokt kräfta längre. Lite skakig och huvudvärk, men inte värre än så. Vad 17 var det som hade hänt?! Jag lutar fortfarande åt ett litet värmeslag, så jag tänker hålla mig inomhus hela helgen.

Som en smäck

Vägning: 96,4 kg som innebär att jag har gått upp 1 kg den senaste veckan. Det går ned och det går upp och det går – förhoppningsvis – ned igen. Det har inte varit någon bra matvecka. Jag har frossat i Snickersglassar och igår kväll hade jag en mindre matsmälta. Jaja, shit happens. Den här gången har jag ingen energi att få panik och påminna mig själv om “Aldrig mer 100!”. Jag promenerade till Salem och hämtade ett paket från Ellos med underkläder och en ny pyjamas; alltihop i en storlek mindre än tidigare och alltihop satt som en smäck – en lyxig känsla.

Siesta

Idag har det varit 25 grader som mest och det stämmer med SMHI:s prognos, så när jag gick ut i morse var jag bättre förberedd än i måndags: linne, prasselbyxorna och vatten. Det blev kanonobra! Himla skönt! Svalt och skönt i skuggan och inte för varmt i solen och jag kom upp i ett riktigt bra tempo. Det stod många bilar parkerade längs gatorna vid Rönninge skola och det brukar det inte göra och så här i mitten av juni kan det bara betyda skolavslutning. Ganska sent, eller?

Gullregn! Gyllengult mot en sommarblå himmel – de svenska färgerna dagen till ära.

Efter lunch blev jag trött och kände att huvudvärken lurade. Jag hade inte lust att göra något – det var för varmt. Vad gör man då? Jo, man går och lägger sig i ett nästan mörklagt sovrum och med fönstret på vid gavel. Siesta! Jag sov inte så mycket, men det var skönt att bara ligga där.

Jag lyssnade faktiskt på musik medan jag promenerade, men de låtar som var riktigt bra har jag redan haft med i bloggen. Det blir en favorit i repris för just idag fick den här låten fart på endorfinerna: “Life itself” med Glass Animals.

Monsterfri avslutning

“Sista vakten” av Stephen King, den avslutande delen i trilogin om Bill Hodges. Den första delen är “Mr Mercedes” som följdes av “Den som finner”.

Brady Hartsfield körde rakt in i en folkmassa. Många dödades eller fick men för livet. Han försökte göra om det vid en konsert, men då satte Bill Hodges och hans medhjälpare Holly och Jerome stopp för det och Brady Hartsfield hamnade på sjukhus med en allvarlig hjärnskada. Åren går och Bill Hodges besöker Brady med jämna mellanrum. Han känner på sig att Brady finns kvar därinne, att han är kontaktbar  och han vill ställa honom till svars för det han gjort. Det har gått 6 år sedan Brady körde in i folkmassan och i den tredje delen begår flera av hans offer självmord. Polisen avskriver fallen som tydliga självmord, men Bill och Holly tycker att det verkar skumt och börjar gräva…

“Sista vaken” var precis lika bra som de andra böckerna och den har ett bra slut, tycker jag. Jag tycker mycket om både Bill och Holly även om Bill ägnar sig för mycket åt tyst lidande. Jerome är oxå bra, men han är inte med lika mycket den här gången. Det blir en aning övernaturligt, men det är fortfarande monsterfritt. Aj lajk it!