Smärta

Idag var det då dags för läkarbesök hos psyk i Södertälje. En nybakad underläkare, SAS, tog emot mig idag. Hon fick ett plus och det var att hon verkade ha läst min journal för det senaste halvåret. Wow. Vanebildande läkemedel är aldrig bra, det förstår jag med, men jag blir likafullt oerhört trött när varje läkare vill att jag ska bli av med någon sådan. Idag var det Stilnoct. Jag har precis trappat upp Lamictal långsamt och försiktigt under 3,5 månads tid och jag har alldeles nyss börjat utfasningen av Lyrica och så ska jag ändra ytterligare. Naturligtvis kan jag inte tvingas och naturligtvis vill jag inte ta vanebildande mediciner, men ändå… Alternativet till Stilnoct blir Propavan som jag ska prova och sedan ta endast vid behov. Det återstår att se… Jag förklarade att utfasningen av Lyrica går bra, än så länge, men att jag känner av en viss ökning av ångest som jag sa är hanterbar även om den inte är behaglig. Hon skrev ut Lergigan att användas endast vid behov. Där är nog chansen större. Jag tackade ja till samtalskontakt. Faktiskt. Besöket tog 45 minuter och sög musten ur mig och jag hade sååå ont i både knä och vrister efteråt. Jag somnade i soffan efter lunchen i en helidiotisk sned ställning, men det var skönt ändå.

Jag har bett om en tid hos Fysioterapiteamet, hos JA, men det tar några veckor. Hälsporren i höger häl är inte att leka med, men jag gillar inte den i vänster häl heller. Jag ska börja göra fotövningarna jag fick från honom; musten gick ur mig när förra sommarens värmebölja inte avtog.

Hunden Selma. Nu har besvikelsen lagt sig och självförsvaret har stuckit upp sitt huvud. Hon var intensiv. Hon hade inte lärt sig att gå fot utan gick hela tiden 5 meter framför mig eller hur långt löpkopplet nu var. Min ena arm var alltid sträckt framåt. Jag hann ikapp henne när hon nosade på något och sedan drog hon iväg igen. Hon ville gosa. Mycket och klängde bokstavligen på mig och hade inte lärt sig kommandot “ned” eller “nej”. Hon var jobbig. Oerhört söt och snäll, men jobbig. Punkt.

Numera väljer jag skogsstigen till Södertälje sjukhus i stället för att gå nere (till vänster) längs kanalen. Träd…

Snöbyar

Dagen började med att jag ringde psyk i Södertälje för att förnya receptet på Lamictal. Nu är jag uppe i 6 tabletter à 25 mg per dag, så de har en strykande åtgång. Jag fick beskedet att en läkare skulle ringa upp mig vid 14. Då så!

Tvättmaskinsdoktorn dök upp strax före 9 med rätt reservdel och då var felet snabbt åtgärdat. Vi får betala ca 1600 kr varav gummiringen som behövdes kostar en dryg 100-lapp. Huvudsaken är att jag kan tvätta obehindrat! Just nu går den sista maskinen och sedan har jag tvättat ikapp. Borta är alla pappkassar med sorterad tvätt och det lilla vi har samlat på oss ligger åter igen i tvättkorgen där det är meningen att det ska samlas.

Sedan gick jag ut. Under helgen var det varmt, upp emot 17 grader, men idag hade temperaturen sjunkit till endast 4 vilket jag föredrar. Jag masade mig runt Flaten medan jag lyssnade på min lugna lista. De gånger jag hade motvind var det kalla vindar och skyarna var mörka. Flera mindre snöbyar drog förbi medan jag knatade på. En relativt backfri runda, så det kändes inte fullt så tungt, bitvis var det till och med skönt.

En blandad kompott av sjöfåglar. Det är inget superfoto, men det som var intressant i situationen var att de satt precis på kanten till isen som – förvånande nog – ligger kvar.

Jag fick telefonsamtalet från läkaren mot slutet av rundan. Det var en överläkare som ringde i stället för den som hade satts upp på telefontiden, men som var sjuk idag. Den här läkaren ringde kvart över 10 i stället för vid 14 som avtalat. Lurarna jag fick i födelsedagspresent, Jabra Elite 65t, är suveräna på de flesta sätt. Ljudet är fantastiskt och det är skönt att slippa sladdarna. De sitter bra även om jag får lite klåda i öronen av silikonet. Det finns en anti-brus-funktion där jag kan slippa störande ljud från omgivningen och den är väldigt användbar till exempel när jag diskar eller det blåser mycket ute, men den är inte bra eftersom eventuella bilar inte heller hörs… Jag har svarat på telefonsamtal inomhus och det har fungerat problemfritt, men idag, när jag var ute hade läkaren svårt att höra mig och då låg mobilen i jackfickan. Mottagningen blev riktigt bra först när jag höll upp mobilen i höjd med ansiktet. Ett litet minus, men jag tycker ändå inte om att tala i telefon och svarar aldrig på samtal som jag inte vet ska komma.

Ett missmod hänger över mig på grund av att jag får så ont efter varje promenad. Jag försöker verkligen att inte halta, att belasta båda benen lika mycket och det är svårt. Det slutar ofta med att jag har ont i båda knäna. Jag har inte gått upp i vikt. Inte ned heller, för den delen. Jag ligger kvar på 106-107 kg. Tyvärr. Kanske kommer jag att orka ta tag i kosten nu när det själsliga är stabilt, men jag vet inte om jag har lust…

Kalasmiddagen i lördags blev väldigt lyckad! Trevligt, roligt, god mat och riktigt bra presenter. Jag hade önskat mig ett par trådlösa hörlurar som kostar en hel del och jag fick dem. Wow! Jabra Elite 65t. De är suveräna! Jag känner mig mycket rörligare när jag slipper lursladden som har en benägenhet att haka tag i allting så vida jag inte stoppar in den under kläderna. Ljudet av betydligt bättre kvalitet och de var överraskande enkla att hantera till och med för mig.

Jabra Elite 65t


Mötet med dvärgschnauzern och hennes matte blev flyttat från söndag till igår. Jag fick en bra känsla för både M och för Selma, som hunden heter. Selma är sååååå söt och kelen och jag föll ju handlöst. Tänk att jag fick gosa med en hund – min själ jublade och slog frivolter och endorfinerna flödade. Jag kommer att ha henne på måndagar och torsdagar. Jag hoppas att det kommer att fungera för jag är ordentligt nervös… Efteråt klubbades jag av trötthet. Jag lyckades göra lunch och äta den, men jag hann aldrig dricka första muggen te innan jag somnade sittande rätt upp och ned i soffan och jag slumrade i 45 minuter! När Pär kom hem från arbetet åkte vi till Plantagen och jag fick 2 vackra brudorkidéer inklusive krukor och han köpte 2 små svärmorstungor att ha på övervåningen. Vi åt indisk hämtmat till middag.

Psykläkaren som jag träffade i januari kommer inte att vara kvar längre än mars månad ut. Hon sa att jag skulle bli kallad innan hon slutade, men tror ni att jag har blivit det? Icke. Igår ringde jag och det fanns ingen kallelse på g och läkaren har inga fler lediga tider i mars. Jag lyckades i alla fall boka in mig i mitten av april hos en annan läkare och det blir den 4:e läkaren på lika många månader. Håll med om att det är bedrövligt! Faktum är att jag skulle vilja tacka den senaste läkaren för att hon föreslog Lamictal eftersom jag mår riktigt bra numera och så frågar jag mig varför ingen har föreslagit den medicinen tidigare för den är inte direkt ny?! Jag hade kunnat slippa åtskilliga års lidande.

Idag körde jag ett fullt pass med gummibanden och det gick kanonbra! Ork och koncentration i ljuv förening! Det kommer att kännas i armarna… Mot slutet av passet tog jag 2 Alvedon för knäets skull. Jag övervägde att ta dem före träningen, men tänkte att det obehag, på gränsen till smärta, som jag känner kan jag utnyttja till min fördel eftersom den hindrar mig från att ta i för mycket.

Kvinnor

“Skönhetens väg” av Martha Hall Kelly. Författaren blev oerhört intresserad av Caroline Ferriday som gjorde stora insatser för utsatta kvinnor från Ravensbrüks koncentrationsläger efter andra världskriget slut. Martha Hall Kelly reste runt i 10 år för att samla material till den här boken, allt för att den skulle bli sanningsenlig och trovärdig och den är trovärdig.

Caroline Ferriday arbetar på det franska konsulatet i New York när hon träffar den franske skådespelaren Paul Rodierre. Han skulle komma att få en stor betydelse för henne. Kasia bor i Polen och vill inget hellre än att bli spion och hon får sin önskan uppfylld, men det slutar i katastrof när hon blir gripen tillsammans med sin mor, syster och en vän. De förs till Ravensbrück. Herta Oberheuser är utbildad till läkare, men har svårt att få ett arbete och känner sig, till sist, nödsakad att acceptera en tjänst i ett koncentrationsläger.

Berättelsen är, som sagt, trovärdig och bitvis gräslig, men mitt i alltihop finns den där lilla gnistan av humor som är så viktig både i verkligheten och i en berättelse. Personerna känns absolut äkta och mänskliga även om det var svårt att känna annat än avsky för Herta eftersom hon var så uttalat nazistisk. Alla kämpar för överlevnad, men under helt olika förutsättningar. Martha Hall Kelly är en skicklig berättare! Den här boken är drygt 500 sidor (ett halvt tusen!!), men det tog inte särskilt många dagar att läsa ut den och jag är en långsam läsare. Utan att avslöja för mycket var Caroline Ferridays insatser efter kriget det som var verkligt intressant för, med risk att verka kallsinnig, det finns inte så mycket övrigt i boken som är nytt. Jag har läst många skildringar av kvinnors förhållanden under andra världskriget och särskilt “Molnfri bombnatt” av Vibeke Olsson och “Jag heter inte Miriam” av Majgull Axelsson har påverkat mig starkt och efter de 2 böckerna känns mycket som upprepningar.

Kvinnohälsa

Idag var det då dax för besöket på Oxbackskliniken för att få hjälp med mina vallningar. Gynekologisk undersökning av en manlig läkare – 2 fasor till priset av 1. Det gick gud ske lov fort och jag var så angelägen att få besöket avklarat att jag inte kom mig för att ställa en enda vettig fråga. Hormonbehandling finns naturligtvis, men först måste jag genomgå mammografi och det är enklast om jag ringer Bröstcentrum på Södersjukhuset vilket jag får göra i morgon. När dr RU har fått resultaten därifrån kan han skriva ut recept. Jaha. Jag får väl ringa och prata med någon där när frågorna väl behagar infinna sig i huvudet på mig …

Den här bilden tog jag förra veckan, men det var full fart på änderna idag med. De är så fina och fräna!

Förtroendekris

När jag var hos läkare GF den 18 december lovade han på heder och samvete att notera tydligt i min journal att inga ändringar vad gäller Lyrica skulle få göras vid det kommande besöket som var idag. Vad tror ni att de jävla människan säger? Att hon funderade på om det inte vore bäst om jag började fasa ut Lyrica. “NEJ!!” utbrast jag. “Du tar INTE bort Lyrica!! Jag tänker INTE sluta med dem på flera månader och när det väl är dax, så har jag en nedtrappningsplan som jag fick av GF! DU RÖR INTE LYRICAN!!” Det är ta mig fan otroligt!! Och innan dess ställde hon samma satans frågor som jag har svarat på vid varje läkarbesök sedan i somras: hur länge har du haft de här besvären, har du några bra perioder, är det årstidsbundet, har du familj, har du släkt i närheten, har du vänner, varför har du ingen kontakt med dina syskon. LÄS MIN JÄVLA JOURNAL!! Läkare LJG påpekade att den var diger och det är den, men hon behöver inte läsa längre tillbaka än augusti förra året när jag åter igen kom till psyk i Södertälje. Fy fan för psykvården!! Fy fan för vården över huvud taget!! Vid ett tillfälle frågade jag henne om jag skulle komma att träffa henne igen. Hon svarade att hon bara kommer att vara kvar i 3 månader och då förklarade jag att jag INTE ORKAR svara på samma frågor från varje förbaskade (jag var nära att säga förbannande, men behärskade mig) läkare varenda gång. JAG ORKAR INTE DET.

Jag fick en ny medicin, en så kallad stämningshöjare, Lamictal. Eftersom min depression är kronisk/dystymisk så räcker inte enbart SSRI-preparat. “Varför har ingen föreslagit stämningshöjare tidigare?” Den ska trappas upp väldigt långsamt med 25 mg varannan vecka. Det är värt ett försök för vad fan ska jag annars göra?

Jag får, förresten, behålla Lyrica. Tacka fan för det!

Mardröm

När jag pratade med överläkaren igår, måndag, mådde jag fruktansvärt dåligt, så det blev inget mer bestämt än att jag fick en akuttid till en läkare idag, tisdag. Jag sov inte många timmar i natt och den ångest som jag hade i morse ….. Jag tog mig till läkaren på psyk i Södertälje och fick komma in direkt. Han hade läst min journal och såg på mig att jag mådde fruktansvärt dåligt. Han var förvånad att jag över huvud taget stod på benen och han var arg över att ingen annan läkare hade förklarat för mig att det jag går igenom just nu inte är annat än så kallade utsättningsproblem från Lyrica. Jag slutade för fort och eftersom Lyrica är en drog, ett gift, så reagerar kroppen med illamående, frossa, svettningar, ångest, ont i kroppen, sömnsvårigheter. Jag grät större delen av besöket och han var oerhört förstående och stöttande och sa om och om igen att jag inte hade gjort fel (jag följde ju bara läkarens order även om jag missuppfattade den på grund av språkförbistring) och att det skulle bli bättre redan idag eftersom jag skulle börja med Lyrica igen och sedan fortsätta tills jag känner mig stabil och efter det ska jag trappa ned den under flera månaders tid.  En ny SSRI-medicin, Paroxetin och Lyrica blev resultatet av besöket. Jag har fått en tid i början av januari oxå, hos en annan läkare och hon kommer inte att få ändra något i medicinen utan bara följa upp dagens besök. Jag åkte faktiskt taxi hem och väl hemma tog jag Lyrica direkt. Lugnet har kommit och jag har sluppit frossbrytningar och svettningar – jag är 37 gradig för första gången på flera veckor. Inatt kommer jag att få sova ostört och i morgon kommer läkaren att ringa för att kolla läget. Det finns hopp om mer varierade inlägg i bloggen oxå. Det verkar som om mardrömmen är slut för den här gången. 

Frostig mossa.

Dårdoktorn

Av hårfärgen att döma är doktor AJ ungefär 10 år äldre än jag. Hon är inte född i Sverige och hennes svenska har vissa brister. Jag vet inte från vilket land hon kommer mer än att hon har problem att förstå vissa sje-ljud. Igår när jag berättade att den senaste vägningen visade 107,7 (dubbelt sje-ljud) uppfattade hon det som 127. Hon har avslöjat en del förutfattade meningar oxå som jag har varit för trött för att visa överseende med även om jag bara himlat med ögonen på insidan: hon blev förvånad när jag berättade att det är Pär som lagar maten och att hon tar för givet att det jag oroar mig för vad gäller min övervikt är att jag ska äta för mycket julmat och godis och att det är förståeligt att det blir tuffare nu när det ska bakas lussebullar med mera. Första gången vi träffades och kom in på klimakteriet och åldersrelaterade förändringar tog hon för givet att jag börjat älta vad jag gjort och inte gjort (ungefär som man antas göra på dödsbädden) och att jag tyckte att hemmet blivit tomt sedan Elin flyttat hemifrån. Jag vet att det enklaste vore att bara skratta bort alltihop och le överseende, men jag blir så trött särskilt när en psykiater sitter och häver ur sig sånt för i och med att jag säger emot henne – för det gör jag! –  och talar om att nej, jag tycker inte om att laga mat och nej, jag håller inte på med lussebak med mera och jag har slutat älta mitt förflutna för länge sedan och jag tycker inte alls att det är tomt sedan Elin flyttat, då förtydligar hon bara att jag inte fungerar som kreti och pleti och visserligen ser jag de skillnaderna som styrkor, men om det är hos någon jag vill kunna känna mig helt accepterad så här det väl hos dårdoktorn?!


Jag kommer inte att träffa henne igen. Hon kommer, som sagt, att ringa mig under vecka 2 och efter det blir det en annan läkare förmodligen den som ska vara Min Läkare för AJ blev väl blixtinkallad i oktober. Samtalskontakt. Ja eller nej? Eftersom jag så ofta upplever det som att jag har fått nog, att jag inte orkar försöka mer och att jag egentligen skiter i om jag går upp i vikt eftersom jag förhoppningsvis då kan få dö i soffan med en chipspåse och Fazers blå, att min hälsa har samma höga prioritering hos mig som mitt intresse för svensk golf. Jag orkar inte knyta på mig viktminskningsskorna igen och ställa mig startblocken för att ännu en gång börja ett lopp med en mer slimmad jag vid mållinjen. Eftersom det är det här som hänger över mig 24/7/365 och som är ett stressmoment av MONUMENTALA MÅTT borde jag tacka ja till en samtalskontakt, men om jag tackar jag till en samtalskontakt, så indikerar jag att jag vill fortsätta leva och där, mina vänner, har vi stötestenen. Om jag inte vill fortsätta leva, om jag verkligen har bestämt mig, varför ska jag då slösa med redan snålt tilltagna resurser. Jag plågas av att leva så här och samtidigt finns det de som har det riktigt jävligt och behöver en samtalskontakt mer än jag gör.

2-i-1

Tandläkardax. Jag gjorde allt rätt igår kväll och lade mig före midnatt, men kunde inte somna utan tog 2 Nozinan som jag inte upplevde gjorde varken till eller ifrån. Var uppe vid 1-tiden och då var jag fortfarande klarvaken trots medikamenter och avslappnande musik och hostbefrämjande kuddarrangemang bakom ryggen. Sedan började hostan… Pär och jag har stört varandra hela natten trots att vi låg i separata rum. När jag lyckades vakna 20 över 7, lite senare än jag hade tänkt, så satte jag mig på sängkanten och sa högt till mig själv: “Det här kommer att bli tufft…” Jag tog bussen till tandläkaren för det var -7 grader och jag planerade att promenera hem i stället. En, för mig, ny tandläkare, LK undersökte mig och jag upplevde det som att jag öppnade munnen och hon tittade lite försiktigt med spegeln och petade med kroken lite här och lite där. Några röntgenbilder och lite löst prat om att lämna ett salivprov hos min läkare för att se om jag är berättigad till 600 kr i bidrag/år(?) eftersom muntorrhet leder till mer karies och tandsten. Jag har fått ett hål på ett gammal ställe mellan 2 kindtänder och så tydligen en tand där det lossnat en flisa (?) och det kommer hon att fixa på torsdag i nästa vecka. När jag var färdig hos LK och hon började planera in mig hos tandhygienisten och jag mest av allt ville dra på mig jackan, utbrista “Aldrig, aldrig mer en tandhygienist!!” och sedan rusa ut från mottagningen, så stod jag kvar medan hon berättade att en hygienist hade fått ett återbud klockan 10 idag dvs. om en halv timme om jag kunde tänka mig att sitta kvar och vänta. Det kunde jag. Hellre det än att behöva ha besöket hängande över mig i ett par veckor. Tandhygienisten var en pigg och alert kvinna som tittade på mig, som inte var varken pigg eller alert och undrade om jag verkligen orkade sitta där idag och jag sa ja. Koll av tandköttsfickorna GÖR ONT! Just den här gången hade jag ömt tandkött i hela munnen, men även utan den inflammationen så gör kollen av tandköttsfickorna ONT! När tandstenen skulle tas bort bedövades tandköttet med banansmakande spray som fungerar bra. När hon stack in Den Stora Kroken och verkligen GRÄVDE och RYCKTE loss bitarna, så gick det an. När hon tar fram Ultraljudet Från Helvetet, så blev det plågsamt. Det fina Ultraljudet som både låter och känns som om det sitter en pytteliten cirkelsåg längst ut på instrumentet som hon sågar loss stenbitarna med. Jag fick i alla fall inget domedagsbesked om regredierande tandkött som till slut överger tänderna helt och så trillar de ut. Jag använder rätt sorts tandtråd och mellanrumsborste, men – alltid ett men, ALLTID en höjning av ribbHELVETET! – skölj av tandtråden och  borsten varje gång för annars flyttar jag bara runt bakterierna i munnen. Det kan hon se sig i månen efter. Efteråt gick jag direkt till ICA och köpte svartvinbärs-te och mitt favoritgodis och sedan gick jag hem .

Den här låten, “Moves” med Olly Murs och Snoop Dogg är så skön och smårolig och man lyssnar ordentligt. Den var perfekt att gå till på hemvägen och jag körde den 3 gånger direkt efter varandra.

Tidsluckor

Vissa dagar verkar så långa. Jag menar inte sega eller tråkiga utan snarare fyllda av luckor. Tidsluckor, men inte minnesluckor. Jag kan se tillbaka på dagen till exempel idag och uppleva det som att “Var det verkligen i förmiddags, alltså förmiddags idag, alltså före lunchen idag, torsdag, som jag var på apoteket och på Ica?! Det känns ju så länge sen!” Mina rutiner och vanor sitter i ryggmärgen så att jag inte får någon uppfattning av att tiden går, men det är inte en negativ känsla för mig. Jag upplever inte att ännu en dag är till ända utan att Något Utöver Det Vanliga har inträffat. Jag älskar min vardag! Däremot är tidsluckorna lite kusliga…

Jag steg upp halv 8 och gav Bibbi frukost och sedan gav jag mig själv frukost, klädde på mig, morgonpysslade och gick sedan, via tennishallen (tennisbacken var gräslig idag!) till Salem och apoteket för att hämta ut min andra nya medicin och Stilnoct. Sedan hämta 2 paket och så in på Ica där jag köpte mjölk och godis. 35 minuters promenad dit som inte utgjorde någon direkt njutning och 25 minuters promenad hem som var snäppet värre. Jag var trött i fötterna och fick ont i både knäna och ryggen.

Medan jag satt i fåtöljen i Lilla rummet och suckade av lättnad över att slippa stå upp och att få dricka en mugg te, så ringde min läkare, MR som avtalat. Han hade resultatet av tum-röntgen och det visade faktiskt tydliga tecken på artros vid tumbasen – en minskning av det nödvändiga brosket. Jag hade rätt alltså. Nu skulle jag kunna kontakta en arbetsterapeut dvs. sjukgymnast och få tips om övningar för att minska smärtan och stöd för tummen. Tummen i fråga har mått alldeles utmärkt de senaste veckorna… MR ska ju dra vidare i sin läkarutbildning och jag har sagt rent ut att jag inte är särskilt förtjust i min nuvarande ordinarie läkare, JP och MR ska se om han kan flytta över mig till den läkare som har handlett honom medan han varit på vårdcentralen. Najs!

Medan jag åt lunch såg jag “Pitch Perfect 3” och den var så dålig att det var pinsamt. Dålig på det sätt som porrfilmer är dåliga: man bygger upp en allt annat än trovärdig handling runt det som det egentligen handlar om nämligen sex eller i “Pitch Perfects” fall, a capella-sång. Skämskudden togs fram eller rättare sagt:  jag snabbspolade. Efter den besvikelsen hade jag inget motstånd kvar att hantera vare sig ryggvärk eller trötthet, så jag tog 2 Alvedon och lade mig i Lilla Rummet och sov i nästan 2 timmar. Ljuvligt!

TRISS

Idag är jag tacksam för …

… att eftermiddagsluren blev så skön.

… att jag inte är eller känner mig tvungen att läsa ut en dålig bok.

… att det går allt bättre att dra ned på det förbannade sockret.