Äckeltrött

När jag kom hem efter läkarbesöket var klockan inte mer än en bit efter 9 och adrelinet rusade runt i kroppen, så jag utnyttjade energin till att klara av den första tredjedelen av min städningsrutin samtidigt som jag drack 2 muggar te. Efter det satte jag mig med mobilen och då blev jag trött och flyttade från fåtöljen till sängen och sov en stund.

Igår var det dax för den andra tredjedelen, badrum, kök och hall och efter det protesterade hela kroppen. Jag kom på att en del av det var träningsvärk efter gummipasset i onsdax. Resten av dagen hasade jag runt. Idag har jag varit äckligt trött och kom inte ur sängen förrän halv 11 trots att jag hade sovrummet och vardagsrummet kvar (de lättaste rummen att städa). Det gick så trögt! Jag visste att om jag satte mig ned skulle jag bli sittande, så jag tvingade mig själv att bädda rent och att duscha innan jag åt lunch, men efter det lade jag mig i soffan och sov i 3 timmar. Nu väntar jag på att maten ska bli färdig och sedan ska jag vänta på att det blir läggdax. Blähä! 🥱🥱🥱🥱🥱

Taxitrippel

I torsdax när jag skulle till min nya vc, vaknade jag med ångest och tog 1/2 Lergigan. Taxin kom i tid och jag anlände där jag skulle. Hälsocenter Gröndal. Jag gick in till receptionen som var var väldigt lugn. När jag sa att jag hade en läkartid klockan 8 sa hon att jag hade kommit fel. Det fanns inga läkare där. “Vart ska jag då?” sa jag. “Ingen aning.” sa hon. Jag gick ut igen. Jag hade inte en susning var jag befann mig i förhållande till vc. Jag ringde Pär och frågade om adressen som ligger i närheten av bron, en bra bit från där jag befann mig, och så beställde jag en ny taxi. Klockan var 10 i 8, taxin skulle komma om 8 minuter. Den kom. Vi fastnade vid en rondell. Morgontrafik. Vid det laget hade Lergiganen fått effekt, så jag var lugn och ångest fri. Morgontrafiken går inte att forcera. När vi kom fram var klockan 10 över 8 och jag kände igen mig. Pär och jag tog den 3:e Covid-dosen där. Det heter oxå Hälsocenter!!! Med tillägget “vårdcentral” på en lapp på dörren. 😡 Jag hade googlat mig fram på rätt namn, men utgått från fel adress. MEH!

Jag fick komma in direkt. Läkaren hade använt min försening till att läsa min journal. Kors i taket!! Han gav ett mesigt intryck och talade tyst, så jag fick be honom upprepa det han sagt vid flera tillfällen, men jag behövde inte argumentera eller förklara sömnmedicinerna. Dessutom har jag en tid för att lämna prover om 2 veckor och en ny tid veckan efter dvs. en hälsokontroll. Jag ska även mäta blodyrycket morgon och kväll i 1 vecka.

När jag kom ut beställde jag en tredje taxi. Det blev ett satans dyrt läkarbesök och tillbringade lika lång tid i taxi lika som besöket tog. Pär kommer att skjutsa mig till de kommande 2 besöken.

Taxi-kurir-appen får högsta betyg! ⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️

Läkarbesök

I måndax loggade jag in på 1177 för att förnya recept på sömnmedicinerna när det här dök upp.

Det var som f-n… Jag har kommit in efter att ha köat i ca 1 år! Jag förstod direkt att recepten inte skulle förnyas utan ett läkarbesök. Suck. De ringde igår om att de fått ett återbud i morgon, torsdag, klockan 8. Inte så mycket att fundera över. Däremot behövde jag fundera på hur jag skulle hitta dit. Mottagningen ligger vid Scania i Södertälje och det är tjorvigt att ta sig dit kommunalt. Pendeln till Stje hamn som helst ska klaffa med tågbyte till Stlje syd och därefter buss. Det tar nästan 1 timme när allt flyter. Jag fick en klump i magen av att tänka på det… Jag förbokade en taxi till halv 8. Den resan tar 25 minuter.

Jag blev hispig och nervig av allt och det höll i sig resten av dagen och gjorde att jag inte somnade förrän vid 3. Jag vaknade vid 7, somnade om närmare 9 och sov till 11. Vaknade med ångest och huvevärk. 1/2 Lergigan. Det tar 1 timme innan den kickar in, men efter lunch kände jag mig lugnare och klarade av gummipasset som planerat.

AI

Förespråkare för AI kommer ofta med argumentet att många tunga och farliga arbeten kan tas över av robotar. Jag håller med om att det låter bra. Särskilt i bullriga miljöer eller om det finns skadliga ämnen. Många andra arbeten kommer oxå att försvinna: repetitiva, enkla och mindre krävande arbeten och då höjer jag mitt varnande finger för de jobben behövs. Alla människor vill inte ha topptjänster som visserligen har höga löner, men som kräver insatser som motprestation. Alla människor vill inte bli chef. Alla människor strävar inte efter ett liv i konsumtion. Det de flesta vill ha är ett sammanhang, att få höra till, att behövas, att ha en anledning att stiga upp varje morgon. Det är inte samhället eller makthavare eller sociala medier som avgör om det jobbet är meningsfullt eller inte. På engelska kallas sådana jobb för “menial” och jag tycker att det har en nedlåtande klang. Kanske för att det låter som “mean”…

Filmatiseringar

Jag såg “Leave the world behind” på Netflix för ett tag sedan. En familj (mamma, pappa, tonårsson och tonårsdotter) i New York hyr ett hus på Long Island (ett par timmar utanför NY om jag fattat rätt). Rätt ut i spenaten där lugnet råder. Sedan börjar det hända saker, fasansfulla saker för nutidsmänniskan: varken mobil, dator eller tv har någon uppkoppling. En kväll dyker husets ägare och hans tonåriga dotter upp. Hela NY är strömlöst och de valde att åka till huset på landet i stället.

Nu har jag lyssnat på boken och blir lika förvånad som vanligt när det gäller hur en bok filmatiserats. Jag kan förstå att filmmanuset inte följer boken till punkt och pricka, att de dramatiserar för att driva på berättelsen, men när de ändrar på sådant som inte påverkar handlingen det minsta vill jag fråga varför.

I boken – som ju är originalet – är husets ägare ett äldre par i 60-årsåldern. I filmen uppstår visserligen en viss dynamik mellan tonårssomen och husägarens dotter, men det har att göra med att han är hormonstinn. Han smygfotar henne med mobilen, det är allt. Varför byttes det äldre paret ut? Ändringen tillförde noll.

I boken finns en hantverkare som husägaren ofta anlitar. I filmen är han en enstörig prepper med ett gevär. Båda versionerna av mannen är mer medvetna om vad som är på gång än vad personerna i det hyrda huset är. Behövs verkligen en hotfull enstöring för att bygga upp spänningen?

I filmen tjatar familjens dotter om att hon absolut inte på några villkors vis kan missa ett avsnitt av “Vänner”. I boken är hon helt enkelt uttråkad och känner sig förbisedd. Var det inte möjligt att gestalta det på ett mindre ytligt och schablonaktigt sätt?

Det finns 2 scener som inte finns med i boken: en strandscen där en tanker styr mot land utan att stanna samt en händelse i en övergiven stuga där flera hjortar är hotfulla. Varför? Stämningen i boken är psykologisk och bygger mycket på just det att de är så avskurna utan tillgång till information. Det hade varit möjligt att gestalta utan de 2 actionscenerna. Människan av idag är inte mottaglig för subtila stämningar. Allt måste skrivas på näsan för att framkalla ståpäls och chock. Det lämnas inget utrymme för eftertanke eller egna reflektioner.

SPOILERVARNING!!!

Något som faktiskt var bättre i filmen var slutet när barnens mamma och husägarens dotter på avstånd kan se hur svart rök bolmar upp från New York och därmed bekräftas farhågorna. Inga ljud. Bara bolmande rök.

Blandat

Vet du vad en snurrebuss är? Det är pluppen på baksidan som håller örhänget på plats. När en snurrebuss inte kniper åt ordentligt kan den lossna och DET har blivit ett problem för mig. Det har tagit sig såna proportioner att jag misstänker att det finns en snurrebuss-tjuv alternativt -ätare här. De kan lossna på natten när jag gnuggar huvudet mot kudden eller när handduken hakar i medan jag torkar håret eller när jag drar en tröja över huvudet. Ofta hittar jag dem i sängen eller innanför bh:n, men på senare tid har de försvunnit spårlöst. Igår försvann 2 stycken. Rekordet ligger på 3 vid 1 och samma tillfälle när jag satt i soffan och tog av mig polotröjan. De är fortsatt saknade trots att jag städat sedan dess och flyttat runt sittdynorna. 🤨 Jag brukar ta en snurrebuss från örhängen jag inte använder, men efter rekordförsvinnandet tröttnade jag och köpte 20 stycken från Guldfynd (de säljs styckvis).

Hostan. Med risk för att utmana ödet: hostan är inte lika hemsk längre. Jag kan hålla igång ett samtal utan att börja hosta och nätterna är ostörda. Jag slipper hosta tills jag får huvudvärk eller nästan kräks. Jag har fått den förväntade tiden för halvårskontrollen och en tid för lungröntgen. Det ska bli intressant att få veta om förkylningen har ökat på ärrvävnaden.

Träning. Ibland känns det som att orken är på väg tillbaka och jag känner mig lika lurad varje gång jag blir tvungen att backa. Tandvärk, tandläkarbesök och ett intensivt besök hos Michelle (min nageldoktor) knockade mig. Jag har kommit igång med styrketräningen så smått. I förrgår körde jag ett mediumpass som var tungt och med dåligt tempo, men jag tog mig igenom det. Det är sämre med promenaderna. Jag har ingen som helst lust att ta mig ut och iväg.

Receptionen där Michelle arbetar. Fräscht och välkomnande. Gratis fika inklusive småkakor ch till och med minisemlor!

Elin och Siri. Elin har det fortfarande kämpigt. Jag minns inte om jag har berättat om det, men hennes bästa vän har dumpat henne. Hon gick igenom en jobbig händelse i höstas samtidigt som Elin oxå mådde allt sämre. I stället för att söka stöd hos Elin uteslöt hon henne lite i taget för att till slut klippa av kontakten. Från att ha tät daglig kontakt (hon bor i samma hus) med mer eller mindre kärleksförklaringar och hitta-appen till tysnad. Elin har, tack vare appen, vetat att Apan (som jag numera kallar henne) har umgåtts med familjen och med kompisar i Malmö. Det är endast Elin han har valt bort. Elin är fruktansvärt sårad och fattar absolut ingenting eftersom Apan inte förklarar något. Har hon blivit hjärntvättad?! Pär och jag är minst lika förvirrade. De personer som Elin och vi har berättat det för är lika förundrade OCH fördömande. Elin känner sig otroligt ensam och övergiven samtidigt som hon kämpar med sitt eget mående och studierna. Sedan blir Siri sjuk. Kroniska njurproblem. Nu räcker det! Det bara MÅSTE vända snart! Pär och jag har en ständig knut i magen. Varje gång Elin sms:ar eller ringer förväntar jag mig dåliga nyheter. Det tar på krafterna. Som mamma skulle jag hellre ta över all den skiten själv, så Elin får lugn, ro och vila.