Galapagos och MoS

En riktigt bra dag för mig är en som jag inte har några förväntningar på, men som visar sig bli himla trevlig där allt flyter och klickar och helt enkelt fungerar. Idag var en sån dag. Vi åkte hemifrån klockan 13 och körde först hem till Robin där vi släppte av Elin och Selma. Sedan fortsatte Pär och jag till Naturhistoriska där vi hade köpt biljetter till en film om Galapagos på Cosmonova. Den var i 3D, så vi fick låna glasögon som visade sig vara rejäla doningar och fjärran från den pappvariant med grön plast för höger öga och röd plast för vänster. Det var så läckert och mycket intressant! Galapagos-öarna är så pass isolerade att det har utvecklats helt nya arter. En skrakfågel där vingarna har krympt och inte längre fungerar att flyga med samtidigt som kroppen har blivit tyngre och spolformad för att den ska kunna simma under vattnet. En pingvinart som förirrat sig från sydpolen och för att klara sig i det varma klimatet har krympt till halva storleken. Förutom sälar verkar det inte finnas däggdjur där. Måtte människan aldrig förstöra de öarna!

Sedan åkte vi till Mall of Scandinavia i Solna. Det positiva först: det var snyggt, väldigt snyggt. Och fräscht (Gallerian och Skäris kan slänga sig i väggen!). Garaget var målat i sektioner av orange, ljusgrönt och rosa – jag gillar färg! – med roliga prickar i olika storlekar. Toaletterna var fräscha, rymliga och gratis. Vi åt middag på Indian Garden (Chicken Tikka och nan-bröd) och det var väldigt gott. Lindt har en egen affär där jag plockade ihop en påse med mina favoriter bland deras chokladkulor. På Hemtex gjorde vi fyndet med stort F i form av rabatter på sammanlagt 1400 kr när vi köpte ett nytt täcke och 2 nya kuddar till mig. Det tunna, svala duntäcket var prissänkt med en tusing och kuddarna var 2 för 1. Det negativa: det är sinnessjukt!!! Så stort och allt med syftet att spendera pengar. Det kan omöjligt finnas behov för ännu en galleria! De har öppet till 20 varenda jäkla dag, till och med idag (Valborg) och ännu hemskare i morgon, 1:a maj. Det kändes så amerikanskt äckelvräkigt och gjorde mig beklämd. Det tar ca 45 minuter att åka dit, så det lär inte bli alltför ofta.

Lilla groda, akta dig …

Stavgång tur och retur Salem, 35 minuter dit 25 minuter hem. Det kändes ganska tungt, men inte lika uschligt som i måndags. Jag hämtade ut majoriteten av mina mediciner för jag ville passa på nu när jag (än en gång) har uppnått frikort och så ett paket hos ICA. Jag är hjärtligt leds på att få ont efter att ha promenerat! Ryggen, knäna, vristerna och allt oftare handlederna. De senaste veckorna har även fingerlederna drabbats. Jag kan inte äta värktabletter varje dag. Det varken är eller känns bra, inte i längden. I klimakteriegruppen läste jag att en av medlemmarna blivit hjälpt av Hyaluron. Det är en variant av tuppkamsextrakt som fungerar som ett ojämförligt smörjmedel för lederna när brosket låter som knäckebröd. För 11 år sedan fick jag några injektioner direkt i knäet med just det extraktet och det var som att få ett nytt knä! Hyaluron fungerar bäst i injektionsform, det har något med molekylbyggnaden att göra, men eftersom jag inte har möjlighet eller pengar till regelbundna sprutor provar jag den flytande varianten. 10 ml 2 gånger om dagen i 10 dagar och sedan 10 ml/dag.

En listig förpackning där det övre vänstra utrymmet är graderat och fylls genom att jag klämmer på flaskan.
En listig förpackning där det övre vänstra utrymmet är graderat och fylls genom att jag klämmer på flaskan.

 

När jag var vid tennishallen såg jag något som låg på vägen. Det var en groda. En överkörd, platt groda med både fram- och bakbenen utsträckta på samma sätt som Maja brukar ligga när hon verkligen är avslappnad och trygg. Jag blev sorgsen och kunde bara hoppas att det hade gått fort. Tanken på att den skulle ligga där och bli överkörd flera gånger fick mig att ta ett fingertoppsgrepp om ena bakbenet och bära den åt sidan. Det fanns en bra fördjupning i vägkanten där jag lade den. Lilla groda, akta dig …

Dagens låtlisterepresentant är Kitten med låten “Fall on me”. Jag älskar det luftiga soundet och klockklangen!

#mernätkärlek

Jag provade att ha en andra blogg på Blogg.se, men efter ett par veckor kände jag att jag inte hör hemma där. De populäraste inläggen har alla varit utan substans med betoning på foton. Jag tog bort bloggen igen, men jag hann med att se en efterlysning från mysafety.se som letade efter bloggare som vill prova på deras försäkring av ID-skydd gratis i 1 år. Eftersom jag har blivit misstänksam med åren kollade jag runt – amatörmässigt – på nätet efter negativa skriverier om mysafety.se, men jag hittade inga. Jag anmälde min blogg, Mitt liv i ord, och tänkte inte mer på det. Idag kom det ett makalöst silverglänsande vadderat kuvert med ett brev som förklarade att jag nu har en gratis försäkring som ska hjälpa mig att bl. a. hålla nättrollen stången. Den skulle ha varit bra att ha när jag skrev inlägget “Minerad mark” i min gamla blogg…

Jag fick en liten present med brevet...
Jag fick en liten present med brevet…
… som ser ut som en liten laptop …
... med ett tangentbord av choklad!!
… med ett tangentbord av choklad!!
En putsduk till skärmen på min riktiga chokladfria laptop.
En putsduk till skärmen på min riktiga chokladfria laptop.

Allt är värt ett försök!

Snobben skriva

 

Misströstan

Vilken hälsans skitdag det här blev då! 20 över 9 tog jag med stavarna ut och stapplade runt Flaten. Stolpigt och vingligt, oflyt och trötta armar. Det gick långsammare och långsammare. Blä! Våren har gjort halt och det var bara ett par plusgrader med isiga vindar. Snön vräkte ned i helgen. Jag har haft så ont i vristerna resten av dagen. Trötthet.

Det blir i alla fall en låtlisterepresentant idag: Duvchi med “Unfamiliar love – Carli Remix”.

En överväldigande misströstan sveper över mig allt oftare. På gränsen till depression. Perioderna med ork och en samarbetande kropp blir allt kortare och min buffert för att stå emot vågorna av misströstan blir allt mindre. Förra veckan gjorde jag allt rätt för att minska chocken efter en – för mig – stressig vecka. Jag passade på att träna när jag kunde och jag vilade när jag kunde. Jag fokuserade på en uppgift i taget för att inte bli överväldigad. Jag pysslade om mig själv inklusive en ovanlig tröstätning. Allt ledde fram till Pärs födelsedagsmiddag på lördagen som jag gruvade mig oerhört inför. Det blev ganska trevligt som så och vi blev bara 7 personer vilket drog ned på stimmigheten, men jag tog en extra Lyrica för säkerhets skull. Crocsen hjälpte mig mycket och gjorde att jag inte fick så ont i vare sig fötterna eller ryggen, men disken gav mig nästan panik. Pär och jag hjälps alltid åt vid såna här tillfällen och kanske berodde det på att jag inte var riktigt lika alert som vanligt (jag brukar oftast grovdiska lite då och då) för berget av disk kändes … det var inte möjligt att överblicka och jag visste inte var jag skulle börja. Jag blev tvärtrött när vi var klara strax efter 21 och jag var trött hela dagen igår och det är förmodligen samma trötthet som satte käppar i hjulet vid stavgången. Misströstan drog in som en tsunami och det enda jag känner för att göra är att lyssna på en bok, spela på mobilen och äta choklad & chips.

Man ska aldrig säga aldrig

“De är så förbenat fula! Jag kommer aldrig, aldrig, aldrig att släppa in såna över min tröskel!” Jag står för det uttalandet, men jag är inte bara gapig och kategorisk, jag är människa oxå och som människa har jag rätt att ändra mig. Det handlar om Foppa-toffeln eller Crocs som originalet heter. Jag har släppt in ett par kornblå Crocs över min tröskel. De är sköna. Väldigt sköna. Jag köpte ett par till Pär i födelsedagspresent och passade på att köpa till mig själv oxå. Senaste gången jag städade fick jag så himla ont i fötterna av Scholl-tofflorna som kändes hårda och stumma, särskilt under hälen och det ständiga hotet om The Return of the Hälsporre. Det finns undersökningar som visar att Crocsen är bra när man vill hålla hälsporren stången, så vad väntade jag på?

Crocs

En vana som har kommit för att stanna

För ungefär 1 år sedan tröttnade jag på att jag hade så svårt att hitta bra filmer eller serier att titta på både till lunch och till kvällsteet, men då frågade jag mig själv varför jag inte sätter mig i soffan och läser medan jag dricker te? Ja, varför gjorde jag inte det? Nu är det min absoluta favoritstund på dagen och den har blivit nödvändig för att jag ska må bra. Te, tända ljus och en bok. Tystnad, koncentration och nedvarvning. 1-2 timmar varje kväll. De gånger jag missat min te & lässtund känner jag mig otillfredsställd och rastlös. Det finns mycket forskning som visar att läsning bl.a. sänker stressnivån en hel del och att förmågan till empati ökar när man läser skönlitteratur. Den fysiska boken har en klar fördel framför läsplattan eftersom den gör det lättare för läsaren att förstå och minnas handlingen mycket tack vare vändningen av boksida. Igår läste jag ut “Granne med döden” av Alex Marwood.

En nedgången fastighet på Beulah Grove i södra London. Hyresvärden Roy Preece är girig och allmänt äcklig. Han gör så lite han bara kan medan ha spionerar på sina hyresgäster. Inga kontrakt och bara kontanter. Cher är bara 15 år och riskerar både sin frihet och sitt liv för att få ihop till hyran. Thomas är artig, men alltför angelägen om att bli vän med alla. Hossein väntar på att få uppehållstillstånd. Vesta är född i huset och har bott i sin lägenhet i hela sitt liv och hon är inte rädd för att ställa krav på hyresvärden. Collette är på flykt och har inte för avsikt att bo på Beulah Grove någon längre tid. Lägenheterna är små och det är lyhört, så det är svårt att undvika kontakt med de andra hyresgästerna. En kväll sker en olycka som får alla gå samman och samarbeta.

“Granne med döden” är en bra, småspännande berättelse. Alex Marwood (pseudonym för Serena Mackesy) är en skicklig berättare, berättelsen drivs framåt med cliffhangers som gör att det är svårt att sluta läsa. Jag gillar språket och dialogerna. Karaktärerna tar jag inte till mig, de känns för svart-vita. Hyresvärden som är ett sjukligt fet och pervers känns oerhört uttjatad. Det hade varit intressantare om hyresvärden hade varit en kvinna som samlade in hyran och slängde lystna blickar på männen i huset. Det är mycket troligt att jag är blasé för jag håller inte med om att den är “Djävulskt otäck!” som självaste Stephen King tycker och jag tycker heller inte att det var jobbigt att läsa om de sociala och hälsomässiga situationer som skildras.

Jag passar på

Idag gick jag runt Garnudden igen, samma runda som förra veckan fast åt andra hållet. Det tog 75 minuter och kändes inte alls lika långt som förra gången, men det är så det brukar bli när en väg inte längre är helt obekant. Jag stannade inte lika ofta heller utan hade ett riktigt bra tempo. Det var så skönt! Tredje dagen i rad med träning för det känns som om jag måste passa på. Resten av veckan känns stressig eftersom jag ska till Rosie i morgon (att åka in till Stockholm är … ohemult uschligt!) och förmodligen blir borta större delen av dagen. På fredag fyller Pär år och vi måste förbereda inför lördag när Vårat Gäng kommer (och det ser jag inte fram emot …). På söndag ska jag bara vila.

Garnudden 2

Jag lyssnade på musik på svag volym och de sista 400 meterna på Garnudden fick jag hjälp av Hanne Leland med “Keep on movin'” som får vara dagens låtlisterepresentant.

Bilden i mitten är på Möllebadet som är övergivet så här års. Den nedersta bilden föreställer vitsippor.
Bilden i mitten är på Möllebadet som är övergivet så här års. Den nedersta bilden föreställer vitsippor.

 

Fortsatt stressigt

Idag har jag haft mer ork och kunde ta med stavarna ut. 2 x 30 minuter, tur och retur Salem. Det var riktigt skönt och avgjort bättre för mina vrister! Jag valde en omväg via Tennisbacken och hade tänkt gå via Fjärilsstigen och Statoil på hemvägen. Jag mötte inte många själar och det var ingen trafik. I Salem centrum var det mer liv och rörelse. Jag var även in på ICA en sväng och trots att det var förmiddagstomt kändes det urjobbigt. Jag är fullkomligt allergisk mot folk nu mera, jag blir så stressad. Därför gick jag samma väg hem för att slippa trafiken och att passera skolan.

Trots stressen funkade det att lyssna på musik – jag hade inte så högt – och idag har jag en låtlisterepresentant i form av Georgi Kay med “Love is cold”.

 

Förbannade vrister!

Jag var infernaliskt trött. Jag hade fortfarande ont i handleden. Jag ville ut. Kroppen måste få röra på sig. Det blev en ganska långsam bok-promenad (ingen musik) på 80 minuter. Bitvis var det skönt. Mina förbannade vrister… Jag har haft så ont resten av dagen. Insmörjning med Voltarensalva och på med Back-on-track-stöden. Det känns bättre.

En färgklick vid Rönninge gymnasium.
En färgklick vid Rönninge gymnasium.

 

Osynlig renhet eller ren osynlighet

Det regnade inatt, men inte i morse. Asfalten hade torra fläckar. Mörka moln. Jag gjorde mig i ordning för att gå ut med stavarna när det blev väldigt mörkt i stil med tänd-lampan-mörkt. Jag öppnade ytterdörren och kikade ut och fick bekräftat att det ösregnade. Meh! Hela förmiddagen bredde plötsligt ut sig i otrevlig sysslolöshet. Jag ska putsa fönsterna! Sagt och gjort. Nu kan vårsolen komma tillbaka och skina på mina rena fönster; så rena att de är osynliga. Det tog en dryg timme (7 fönster inklusive balkongdörren) och jag fick rejält ont i handen. Sedan blev jag vansinnigt trött och somnade sittande i soffan. En tupplur på en dryg timme.