Uppgivenhet

Det är fredag idag och det är ganska långt mellan inläggen och det beror på att det inte händer mycket och det, i sin tur, beror på att jag är överväldigande trött. Jag lyckades träna i tisdags, men det har inte blivit en enda promenad på en hel vecka. Igår var jag hos AG och avslutade basutredningen. Nu är det tänkt att den ska gå vidare till min nya läkare och kanske, kanske inte får jag en ny diagnos och kanske, kanske inte kommer medicineringen att justeras där efter. Tröttheten och svårigheterna att koncentrera mig gör att jag har tappat lusten för det mesta och då är enklare att hänga framför teven, men nu har det också blivit trist. Jag känner mig uppgiven och följer minsta motståndets lag; jag har ingen energi att luska ut varför jag har huvudvärk eller ont i ryggen utan tar värktabletter, har jag ångest tar jag Lergigan, är jag trött sover jag. Igår lyckades jag läsa en dryg timme. Jag MÅSTE ut! Så enkelt är det! I morgon ska jag UT!!

Genvägar

Igår fick jag min andra tatuering. Det är något jag planerade hela tiden; ett marsvin och en kanin. Det var Selma som stod som modell den här gången. Det kändes mer den här gången. Kanske för att jag var mindre nervös och inte pladdrade så mycket, så jag var mindre distraherad. Det blev bra! Nu har jag både Tösen och Selmis med mig. Jag vänjer mig fortfarande vid att tatueringen verkligen är permanent att den inte kommer att försvinna. Jag trivs förträffligt med den!

Jag tränade med gummibanden idag. Det var tänkt att jag skulle köra ett fullt pass, men jag var så trött att jag kände mig matt och det var 26 grader, så det blev flera genvägar och jag hoppade över 2 övningar. Blä. Men jag gjorde det åtminstone och de övningar som blev av blev ordentligt utförda.

Skumt

I tisdags klarade jag av ett fullt pass med gummibanden. Det var tufft, men på ett positivt sätt. Den här gången fick jag ont efteråt, i knäna och i ryggslutet och det var länge sedan sist. Igår vilade jag, sov länge. Idag promenerade jag till Salem och hämtade ett paket (25 minuter – min kondis är verkligen usel) och hem via Alexis där jag hämtade ett andra paket (50 minuter). De sista 20 minuterna var grymma. Det kändes som om jag gått in i en vägg. Dessutom mådde jag lätt illa och magen kändes skakig. När jag väl kommit hem, packat upp allting och tagit en snabb dusch var jag sååååå frestad att gå och lägga mig, men jag visste att det skulle sabba resten av dagen, så jag gjorde lunch och tittade på OINTB och efteråt kändes det lite bättre.

Nu känner jag verkligen av nedtrappningen av Lyrica. Eftermiddagsdosen var avgörande. Sent varje eftermiddag har jag haft lätt ångest som tar sig uttryck i rastlöshet och irritabilitet och koncentrationssvårigheter. I brist på bättre alternativ har jag tagit 1 Lergigan vid 19-tiden och den har hjälpt även om jag har känt mig tung i huvudet dagen efter. Jag har huvudvärk så gott som dagligen. Knasig mage och bakgrunds-illamående. Vallningarna är på väg tillbaka igen. Ordentliga värmepåslag flera gånger om dagen. Sömnen är så opålitlig att jag får pisksnärtskador på kuppen. Vikten går ned och så går den upp igen och nu har jag kämpat mig ned under 104 igen. Håller jag på att bli förkyld eller inte? Jag nyser då och då, är irriterad i ögonen och täppt i näsan, men nästäppan känns inte allergisk utan förkylningsaktig och det har pågått i 2 veckor. Jag känner mig sliten och har gett upp alternativt börjat ta genvägar. I stället för att försöka lista ut varför jag mår dåligt eller har ont, så tar jag Lergigan eller Treo eller en värkkombo, använder massagebältet och vanlig nässpray.

Egenutgivning

“Swing time” av Zadie Smith. Den kväll jag började läsa boken blev jag sittande i nästan 4 timmar. Den var så bra! Sedan tog det stopp. Det hände ingenting. Bara en massa antydningar om vad som hade hänt och som var orsaken till att vänskapen spruckit. Jag läste inte ut den.

“Swedavien” av Johanna Juneke. En dystopi om ett framtida Sverige där invånarna är 100% kontrollerade genom elektronik. Jag läste ungefär 50 sidor innan jag fick se mig besegrad. Inget vidare språk och platt handling där man inte får veta något alls om karaktärerna. Om jag har förstått det rätt är den här boken en egenutgivning det vill säga inte av något etablerat förlag och jag tycker att det är driftigt, men tyvärr är de flesta egenutgivna böcker jag försökt läsa så taffligt producerade att det går ut över handlingen. I just den här boken växlade texten mellan 2 fonter. Först trodde jag att det var ett sätt att tydliggöra skillnad på berättande och dialog, men det visade sig vara helt slumpmässigt och blev snabbt väldigt irriterande. Epigt är ett ord som kommer för mig. Dessutom använder författaren kursiverad text alldeles för ofta. Det finns möjlighet att provläsa titlar hos Bokus och jag gjorde det med “Swedavien”, men där syntes inget av fontväxlingarna, så det blev en trist överraskning. Hade författaren ingen som korrekturläste, som kunde påpeka språkliga svagheter eller trist handling? En annan lika dåligt redigerad bok var “Carina och korpen”.

Tröskel-eländet

Låt mig presentera gårdens kändis: Cookie. En dvärgvädur som bor i en av lägenheterna på bottenvåningen och som kommer och går som den vill. Så här års finns det gott om smaskiga äpplen! Vi möttes när jag skulle iväg på min promenad.

På tal om promenaden. Jag hade åter igen blivit sittande och liggande för länge och mådde dåligt av det och det har tagit emot att gå ut. Idag fick jag piska mig upp ur sängen och sedan ut och som pricken över i blev det en gräslig 65 minuters upplevelse. Tungt, motigt, tråkigt och med för mycket kläder. Trippel-blä i kubik! Jag har befunnit mig i är i en svacka av trötthet och allmän olust, tröghet och svårt att koncentrera mig. Det har blivit mycket tv-tittande… Trädet nedan låg på sniskan över vägen. Jag visste att det var ett fullt friskt träd och det har inte varit någon sommarstorm även om det har regnat kraftigt med jämna mellanrum. Kunde det vara bävrar? Jajamänsan! Prydligt avgnagt längst ned på stammen.

Från och med idag är jag nere på 25 mg Lyrica per dag, en dos på morgonen. Det är fortfarande jobbigt. Lyrica och jag har umgåtts i ungefär 7 år och då är det inte helt enkelt att skiljas.

Om en vecka ska jag tillbaka till tatueringsstudion och komplettera Tösen och jag ska skaffa en tatuering till på vänster arm och det har jag planerat hela tiden.

Belöning?

Igår ringde IH som är enhetschef för psykiatrienheten i Södertälje. Det gällde det klagomål jag lämnat in och nu hade det nått högsta hönset. Hon tackade eftersom de ser klagomål som en möjlighet att förbättra. Hon bekräftade och beklagade. Sedan meddelade hon att jag har fått en tid om en månad hos – hör och häpna – en FAST läkare som precis har börjat!! Jag väljer att se det som en belöning och ett tecken på att det kan löna sig att säga ifrån.

Att inte höras är ingen anledning att låta bli att tala.

Idag var jag hos frissan. Jag kunde känna hur hårbotten äntligen kunde ta djupa andetag för att få i sig efterlängtat syre. Som tur är har sommaren inte varit lika plågsamt varm som förra året. Nästa gång har jag beställt tid för att även göra en enda slinga i håret. En lila! Idag köpte jag provflaskor av ett nytt schampo. Förändringens vindar blåser!

Rönnarna i Rönninge dignar av illande orangea rönnbär.

Ting

Nu har jag äntligen tagit mig över läs-muren! Det var faktiskt nervöst. Jag var rätt och slätt rädd för en ny besvikelse efter flera boknitar, men den här boken läste jag ut på 3 kvällar. “Räddaren av förlorade ting” av Ruth Hogan.

Anthony Peardew förlorade sin stora kärlek och fick aldrig möjlighet att hålla sitt löfte till henne. Händelsen påverkar honom djupt. Han börjar samla på saker han hittar, saker som andra förlorat. Han katalogiserar och skriver korta berättelser om varje föremål och har hjälp av sin assistent Laura. Laura får så småningom ärva allt inklusive ett löfte om att återlämna föremålen till sina ägare. I en parallell handling möter vi Eunice vars historia börjar i maj 1974 och som knyts samman med Lauras på ett väldigt skickligt sätt.

Jag tyckte om den här boken! Den var lätt att läsa med ett uttrycksfull och varierat språk. Karaktärerna kändes trovärdiga och jag uppskattade att det handlade om vuxna människor det vill säga såna som är över 30 (den ribban höjs ju äldre jag själv blir). Den viktiga humorn fanns med och även om boken tillhör feel-good-genren blev den inte smörig. Jag kommer att läsa den fler gånger!

Diverse

Läkaren, SF, ringde i morse som avtalat. Provsvaren angående Lamictal-dosen visar att jag ligger precis rätt, så där blir det ingen ändring.

Jag tränade ett mediumpass med gummibanden idag och det blev perfekt! Så skönt och roligt och det finns mer att ta av till nästa vecka när jag går upp i fullt program.

Tatueringen mår bra. Sårskorpan som hon kallade den har bildats och börjat lossna, men jag vill nog kalla det att tatueringen fjällar. Det är det allra yttersta lagret som lossnar och det gäller att INTE pilla för då riskerar färgen att följa med. Jag tvättar med Lactacyd 1 gång om dagen och smörjer in med tatueringssalvan 3 gånger om dagen och så kör jag med långärmat för säkerhets skull. Däremot såg jag att hon faktiskt har missat ett fält. En liten skugga vid det bruna örat, men hon kan rätta till det när tatueringen har läkt helt och det är 2 veckor från i torsdags.

Kontakt

När Elin var liten hade vi en stödfamilj som hon var hos någon helg i månaden som avlastning. En av de helgerna hyrde vi film. På den tiden var det VHS. Det var då jag såg “Kontakt” för första gången. Den helgen såg jag den 2 gånger i rad. Filmen fångade mig direkt, den gick under huden och där finns den fortfarande. Sedan dess har jag köpt den som DVD och sett den några gånger och nu har jag köpt den på Blu-ray och jag såg den igår. Denna film …. jag kan scener och repliker utantill, ansiktsuttryck och betoningar, men jag har inte tröttnat. Den ger mig gåshud.

SPOILERVARNING!!!

Den handlar om forskaren och doktorn Ellie Arroway spelad av Jodie Foster som är övertygad om att det finns intelligent liv där ute i universum. Hon arbetar med projekt SETI (Search for Extra Terastrial Intelligence) vid VLA-anläggningen (Very Large Array) i New Mexico. Hon lyssnar efter signaler, avvikelser, mönster i det konstanta bruset från rymden och en kväll fångar hon upp en regelbunden, pulserande signal. Inbäddat i signalen visar sig data som tolkas ritningen till en maskin, ett jättebygge med möjlighet att skicka en människa ut i det outforskade. I bakgrunden finns Joss Palmer spelad av Matthew McConaughey. Han är präst. Mellan Ellie och honom uppstår den klassiska kontroversen: vetenskap mot (religiös) tro.

Jag är ateist och förnekar både existensen av en allvetande gud och att en sådan gud skulle ha skapat världen vi lever i och sedan två sina händer genom att säga att människan fick en fri vilja. Däremot är jag andlig eftersom jag är övertygad om att det finns mer än vi kan se eller ta på eller bevisa för den delen. Ellie Arroway är 110% vetenskapskvinna och tror inte på något som inte kan bevisas. I filmen används argumentet att eftersom 95% av världens befolkning tror på Gud/en gud bör den som väljs ut till att färdas med maskinen vara troende eftersom den personen ska representera mänskligheten. Varför? Tror de att den allsmäktige guden sitter där ute i universum och väntar? Att det finns en risk att han ska avslöjas precis som trollkarlen i Oz? Ellie anser att någon som talar det universella språket, matematik, ska väljas och jag håller med henne. Det spelar ingen roll var i världen du befinner dig, vilket språk du talar, vad du tror på eller inte tror på – matematiken är exakt den samma med sina regler och sant eller falskt.

När Ellie återvänder och ska förklara för en kommitté hur det kommer sig att hon hävdar att hon var borta i flera timmar när filminspelningarna tydligt visar att kapseln hon reste med föll rakt igenom utan att försvinna ur bild, så kan hon inte göra det. Hon kan bara beskriva det som att hon hade en upplevelse. Det är precis så Joss Palmer beskriver det när han insåg att Gud finns. Han tror på Ellie. Det som kommer att elda på den här kontroversen mellan vetenskap och tro är att ingendera sidan kan tänka sig att det finns den minsta gnutta möjlighet att den andra kan ha rätt eller ens en poäng. Varför kan 95% procent av världens befolkning hävda att det finns en gud utan att de kan bevisa det och i samma andetag förneka intelligent liv på någon annan planet bara för att det inte finns bevis. Än.

Om det bara finns vi i universum, så är det ett fruktansvärt slöseri med utrymme, eller hur?

PS! Filmen bygger på boken med samma namn skriven av Carl Sagan. Jag försökte läsa den, men den var oerhört tråkig och seg för egentligen spänner handlingen över många, många år när många länder blir inblandade i byggandet av maskinen. Den gör sig bättre som film och den är inte särskilt kort med sina 2 timmar och 26 minuter.

Tösen

Jag var så fruktansvärt nervös att det var på gränsen till ångest och jag övervägde att backa ur även om det hade inneburit en avgift. Det var inte smärtan jag oroade mig för eller att jag skulle ångra mig eller att den inte skulle bli så bra. Jag oroade mig för bemötandet. Gammal tant som vill ha en tatuering. Här var vi någon som inte vet någonting om hur det här går till. Himlande med ögonen och skratt i smyg. När jag var på konsultationen för några veckor sedan, då jag blev så besviken var det lite av allt det där som hängde i luften, men nu hade jag bett om att L skulle ta hand om tatueringen och hon var trevlig, lätt att prata med, fick mig inte att känna mig dum eller naiv. Efter det gick det fort. Hon skrev ut bilden jag bifogat i mejlet, kalkerade av den på film som hon sedan förde över på min överarm ungefär som de där fusktatueringarna som fanns när jag var liten. Jag fick ligga ned eftersom “man är mer avslappnad då” och sedan satte hon igång. Jag har alltid hört att det ska göra ont, riktigt jäkla ont, men icke. Naturligtvis kändes det – det är ju en nål som hackar in färgen i huden – men det var absolut uthärdligt. En baggis faktiskt. Det tog 25 minuter från början till slut och den blev så bra, så bra!! Nu har jag Tösen med mig resten av mitt liv och jag ångrar mig inte det minsta! Jag valde att göra det här vid precis rätt tidpunkt i mitt liv och det känns rätt. Det kostade 1000 kr. Nu har jag äntligen en tatuering och det är dessutom en bild som jag själv har designat. Hur häftigt är inte det?

Jag använde marsvinet på min temugg som förlaga, förenklade den och så målade jag dit Tösens bruna kind.
Ta-daa! Den är lite röd och irriterad för det handlar ju faktiskt om ett slags sår, men det försvinner snart.