Dag: 9 september 2022

I maj, juni skrevs det mycket om invasionen av Ukraina och Trumps oräkneliga förbrytelser. Då höjdes undrande ögonbryn och röster som ansåg att “Vi ska rösta i september – fokusera på det i stället!”. Nu är vi på sluttampen och det är baaaara politik (när nyheten om drottning Elizabeths II död knuffats ned i DN:s nyhetsflöde). Nu höjs ögonbryn och röster igen: “Glöm inte Ukraina! Bli inte krigströtta!”. Suck. Vi har den stormigaste och lortigaste valrörelsen jag har varit med om, så låt mig få fokusera på Sverige och på mitt.

Jag såg en norsk film på svt.play som heter “Vad ska folk säga?”. Den bygger på regissören Iram Haqs (som är en kvinna) egna erfarenheter. Heder, hedersvåld, hedershot.

Filmens handling i korthet – spoilervarning!!

Oslo. Nutid. Familj där föräldrarna invandrat från Pakistan. Nisha 16 år, huvudpersonen, är född och uppvuxen i Norge och har aldrig varit i Pakistan. Pappan och äldsta sonen driver en tobaksaffär. Mamman är hemmafru och kan ingen norska. Yngsta dottern går i skolan. Liten familjefest. Musik. Pappans favoritlåt. Han försöker få med sig frun i dansen. Efteråt skäms hon eftersom hon dansat inför andra män för vad ska folk säga? (En illustration av nivån på hedern.) Nisha blir påkommen i sitt rum med en norsk kille. Pappan misshandlar killen och slår Nisha. Tar för givet att de har haft sex, men han har fel. Nisha söker och får skydd via socialen. Efter ett tag vill mamman att hon kommer hem igen. Pappan och brodern hämtar henne, men kör i stället till flygplatsen. Hela tiden utan ett ord till Nisha. Pappan tar henne med till Islamabad, Pakistan där hans släkt bor och lämnar henne där. Hon kan urdu, men inget annat om föräldrarnas kultur. Nisha tuktas. 8 månader går. Nisha och en av kusinerna blir kära i varann. De smiter ut en kväll, hånglar i ett avskilt hörn, men blir påkomna av 3 poliser. De misshandlar kusinen med käppar och tvingar Nisha att klä av sig medan de fotar med mobilen. De vill ha 20.000 rupier för att inte lägga ut bilderna på internet. Nishas pappa hämtar henne. På vägen tillbaka försöker han få henne att hoppa från en klippa, men klarar inte av det. Tillbaka i Norge blir det maximal kontroll. “Varför var du inte dödfödd?!” Mordhot. Det beslutas att hon ska giftas bort med en släkting i Kanada för att få slut på skvallret. Hon rymmer. Där slutar filmen.

Mina egna funderingar. Jag tog för givet att familjen kom från Irak eller Syrien. Eftersom Pakistan är granne med Indien tog jag, än en gång, för givet att familjen inte var muslimer. Muslimerna får gapa hur mycket de vill om att islam är en fredlig religion. Den är misogyn, förtryckande och främlingsfientlig och ju mer jag lär mig om den desto mer avskyr jag den!!! Finns det någon annan religion med den formen av hedersförtryck eller hederstänkande över huvud taget? Möjligen den gammaltestamentliga kristendomen som ingen längre praktiserar. I filmen framgår det inte varför föräldrarna lämnade Pakistan. Om det handlade om flykt valde de förmodligen inte i Norge. Föräldrarna föraktar Norge, norrmännen och deras sätt att leva. Det omoraliska och fördärvliga väst. Varför stannar de kvar i ett land de inte respekterar? Mamman kan ingen norska över huvud taget trots minst 20 år i landet. Hon går bara hemma och de hon umgås med talar urdu, så varför anstränga sig. På grund av att de bor i kluster av språk och kultur förhindras integrationen.

Samma förhållanden råder i Sverige. Medias övervägande negativa vinkling av invandringens konsekvenser och bristen på “solskenshistorier” leder till att SD får allt fler anhängare och att förflugna uttalanden om “Somalitown” får mer uppmärksamhet än de förtjänar. Om vi fick höra fler positiva berättelser – för sådana måste finnas, eller? – hade vi viftat bort fullt mänskliga tillkortakommanden hos politikerna och SD hade fått krypa tillbaka under den sten de hör hemma.

Jag anser att Sverige ska minska invandringen. Vi måste kunna ta hand om våra egna medborgare innan vi tar på oss ansvaret för andra länders.

“Att vara skeptisk till en obegränsad invandring var detsamma som brist på empati och inlevelseförmåga, till och med rasism.” Janne Josefsson, DN.se den 8 september om den förljugna valrörelsen 2002.