Stallo

Stallo av Stefan Spjut.

Det är andra gången jag läser den och jag hade glömt hur rackarns bra den är! Nästan 600 sidor som jag sög i mig på mindre än 1 vecka.

1987 tar flygfotografen Gunnar Myrén bilden som förändrar hans liv och som kommer att påverka hans dotter på ett oväntat vis. Susso Myrén arbetar inom hemtjänsten och hjälper till i mammans souvernirbutik. Hon har en hemsida där hon skriver om troll och andra väsen och hon har för avsikt att hitta förklaringen till fotot som hennes pappa tog. Så försvinner en pojke spårlöst och det är något i försvinnandet som gör att Susso misstänker att det inte är människor inblandade. Hon kan inte motstå att berätta för polisen om sina misstankar och efter det blir det åka av. Det är Susso, hennes mamma Gudrun och hennes styvbror Torbjörn som åker Sverige runt för att lösa mysteriet. Till och med Sven Jerrings änka finns med på ett hörn.

Det här är en berättelse med stort B! Stefan Spjut skriver på samma höga nivå som mina favoriter Stephen King och JK Rowling. Personerna är tydliga och mänskliga och dialogerna har en rytm som känns självklar; de kan avbryta ett samtal för att sedan bara fortsätta på precis det viset man kan göra när man verkligen känner varann. Det utspelar sig övervägande i Kiruna och jag ser allt så tydligt framför mig; Ferrum och Folkets Hus, Hjalmar Lundbomsvägen och Hermelinsgatan (där mitt barndomshem ligger). Jag hör Kiruna-dialekten medan jag läser dialogerna. Det finns en lågmäld humor och många dialektala uttryck. Den är spännande också. Stefan Spjuts stora fördel i förhållande till Stephen King är att Stallo inte är särskilt våldsam eller blodig och den slutar inte i en enda blodstänkt, kroppsdelsflygande kräk-crescendo.

Jag har äntligen köpt uppföljaren Stalpi och jag ser fram emot att läsa den!

Boknitarna radar upp sig

“Versioner av oss” av Laura Barnett. En variant av “Sliding doors”. Jag älskar konceptet, men det är lätt att det blir rörigt. Det krävs koncentration för att hänga med i “Sliding doors” och då är det endast 2 versioner. I “Versioner av oss” bollar författaren med 3 versioner och efter knappt halva boken har det blivit så snurrigt att jag inte kan skilja de åt. Den lägger jag ned. Boknitarna radar upp sig: “De obotliga optimisternas klubb”  hade ett vackert språk, men blev för politisk för att mitt intresse skulle hållas vid liv, “Yxmannen” var jag besviken på, “Handbok för städerskor” var överskattad och “Versioner av oss” blev för knepig. Jag har en bokbeställning på g. Efter att Stephen King-febern har gått över tillfälligt började jag läsa mig igenom min “att läsa-samling”. Jag har 1 eller 2 böcker kvar och sedan kommer min nya laddning. Halleluja för Bokus!

En av hans bästa

“Den gröna milen” av Stephen King. Jag var väldigt nära att köpa den hos Bokbörsen när jag fick ett infall att fråga om Pär hade den (han gillar oxå Stephen King, men har mest de engelska versionerna). Till min oerhörda förvåning sa han att han var säker på att en pocketversion stod på övervåningen och han kunde till och med precisera platsen. Min förvåning blev – om möjligt – ännu större när jag faktiskt hittade en svenska pocketutgåva precis där Pär sa att den skulle finnas. I 9,5 fall av 10 är det jag som vet var prylar finns i det här huset. När jag tittade på titelbladet såg jag att det var jag som hade köpt den för 17 år sedan, men inte läst den!! “Den gröna milen” skrevs och gavs ut som en följetongsroman i 6 delar. I den här utgåvan har de 6 delarna inte redigerats ihop till en sammanhängande roman och det tycker jag är synd, men boken blir egentligen inte ett dugg sämre för det.

1932 i depressionens USA. Delstatsfängelset i Cold Mountain har ett cellblock för fångar som ska avrättas i elektriska stolen, även kallad Gamla Gnisten. Här arbetar Paul Edgecombe som chef för fängelsevakterna. Att ansvara för dödsdömda män är inte ett arbete som passar alla. Paul Edgecombe och hans 3 närmaste män har svetsats samman och när Percy Wetmore förflyttas till avdelningen rubbas den känsliga balansen. John Coffey har dömts för våldtäkt och mord på 2 små flickor och anländer till cellblocket. Han skiljer sig från övriga fångar och gör intryck på allihop från början. När William “Vilde Bill” Wharton anländer blir tillvaron på Den gröna milen minst sagt påfrestande…

Boken har filmatiserats och jag har sett den flera gånger. Nu när jag till slut har läst den kan jag konstatera att filmen är unik på så sätt att den innehåller lika mycket som boken. Inget saknas i själva handlingen, miljöerna stämmer, karaktärerna stämmer och – det som fascinerar mig mest – känslan stämmer; trots den gräsliga inramningen finns det mycket värme och medmänsklighet och till och med lite humor (Stephen King glömmer aldrig den oerhört viktiga humorn). I vanliga fall brukar jag störas av att jag ser skådespelaren framför mig när jag läser boken, men inte här. De fångar som sitter på Den gröna milen har i många fall mördat flera människor. Paul Edgecombe har dödat 77 människor. Mördat – dödat. Det första sättet är olagligt, det andra sättet är lagligt.

 

 

Gubbigt

“Pestens tid” av Stephen King kom på svenska 1978 och då var den “bara” dryga 800 sidor. 10 år senare gavs den ut på nytt och hade utökats med de 400 sidor som inte fick vara med i den första utgåvan. Jag har läst den första versionen och tycker nog att 800 sidor räcker fint även om jag ibland fick känslan av att “ha missat något”; ett hopp i handlingen som inte förklarades med en sammanfattning eller tillbakablick från karaktärerna. Kan det ha att göra med de 400 sidor som inte kom med?

En superinfluensa slår ut större delen av mänskligheten på bara ett par veckor. De överlevande får märkliga drömmar där antingen Den Goda Sidans Mor Abagail eller Den Onda Sidans Randall Flagg har huvudrollen. Människorna samlas runt de här två som järnfilspån runt magnetpoler och samhällen tar form; de snälla i Boulder, Colorado och skurkarna i Las Vegas. Det drar ihop sig till slutstrid…

Det här är en av Stephen Kings mest uppskattade böcker och räknas väl till de moderna klassikerna. Jag har försökt att läsa den för många år sedan, men gav upp ganska snart. Serien har jag sett, men minns inte mer än att den var dålig. Nu har jag alltså läst den mest för att jag är inne i en King-period och den var helt ok, men inte mer. Överskattad. Jag tycker det kändes gubbig. Inte på något sexistiskt eller ojämlikt sätt utan av den enkla anledningen att det inte finns fler än 3 kvinnor som har någon betydelse för handlingen. Stephen King har skrivit många skildringar av starka kvinnor och det är därför den här känns gubbig. Upplösningen på striden mellan De Goda och De Onda känns slarvig efter att ha byggt upp spänningen så länge och med så många karaktärer. Nä, det här är inte en bok jag rekommenderar för Stephen King är oerhört produktiv, så det finns de som är mycket mer läsvärda.

“Det mörka tornet”

Igår läste jag den sista meningen i berättelsen om Roland Deschain och “Det mörka tornet” av Stephen King. Det här är ingen recension. Det går inte att recensera de här böckerna. De innehåller för mycket och de ger för många intryck. Stephen Kings berättarkonst får mig att tappa hakan, som vanligt, och hans gränslösa fantasi får det att svindla och det är ju hela poängen med fantasi – den är gränslös! Det är klart att en berättelse måste hänga ihop, ha ett mått av logik och förankring, men utöver det … Stephen King började skriva den första delen 1970. Efter 4 delar blev det ett uppehåll bl.a. för att han blev illa tilltygad när han blev påkörd 1999. Sedan kom de avslutande 3 delarna och efter det ytterligare en, “Vinden genom nyckelhålet” eftersom han kände att det fanns en berättelse kvar; en berättelse i berättelsen (den delen passar in mellan fjärde och femte delen rent kronologiskt). Det tog 34 år och han säger själv att han inte har arbetat lika hårt med någonting annat som med “Det mörka tornet”. Är det möjligt att inleda och avsluta en så här lång berättelse med en och samma mening? För Stephen King är det det.

“Mannen i svart flydde genom öknen, och revolvermannen följde efter.”

 

Frigående tant

Vägning: 96,3 som innebär att ett helt hekto har försvunnit den senaste veckan. Wow. Med tanke på hur jag har mått är det ett under: choklad, glass och noll träning brukar inte vara någon hit när man ska gå ned i vikt, så jag är lättad.

Jag har gjort mig själv frigående! Stegräknaren har fått semester, likaså matdagboken. Efter 5,5 månad med detaljerade noteringar om vad, hur mycket och när jag har ätit; vilken sorts träning; antalet steg per dag och vattenkonsumtion vet jag nu varför och när det dyker upp diskrepanser. Jag behöver inte det tills vidare. Det känns bra! Jag är mindre bunden.

Idag har jag promenerat 60 minuter. Det var den kortaste rundan (som brukar ta 45 minuter…) och det gick varken fort eller lätt. Usch, vad det tog emot! Jag handlade lite på Konsum oxå.

Pär, Elin och Selma åkte till Öland idag över midsommar och några dagar till. Det är bara Bibbi och jag nu och det är välsignat tyst utom när Bibbi känner sig sällskapssjuk och vill prata. Jag har kommit in i en bokslukarperiod i och med att jag började läsa “Det mörka tornet” av Stephen King som består av 8 böcker. De är helt underbara! Vilken berättelse! Vilken berättare! Numera läser jag medan jag sörplar i min min sopplunch eftersom det inte finns någon serie eller film jag vill se OCH när jag dricker kvällste. Jag har några sidor kvar i den tredje delen och den fjärde delen ligger i vardagsrummet och väntar. De 4 sista böckerna är beställda och på g. Det kommer en recension så småningom och det blir lite av en utmaning att skriva den…

Monsterfri avslutning

“Sista vakten” av Stephen King, den avslutande delen i trilogin om Bill Hodges. Den första delen är “Mr Mercedes” som följdes av “Den som finner”.

Brady Hartsfield körde rakt in i en folkmassa. Många dödades eller fick men för livet. Han försökte göra om det vid en konsert, men då satte Bill Hodges och hans medhjälpare Holly och Jerome stopp för det och Brady Hartsfield hamnade på sjukhus med en allvarlig hjärnskada. Åren går och Bill Hodges besöker Brady med jämna mellanrum. Han känner på sig att Brady finns kvar därinne, att han är kontaktbar  och han vill ställa honom till svars för det han gjort. Det har gått 6 år sedan Brady körde in i folkmassan och i den tredje delen begår flera av hans offer självmord. Polisen avskriver fallen som tydliga självmord, men Bill och Holly tycker att det verkar skumt och börjar gräva…

“Sista vaken” var precis lika bra som de andra böckerna och den har ett bra slut, tycker jag. Jag tycker mycket om både Bill och Holly även om Bill ägnar sig för mycket åt tyst lidande. Jerome är oxå bra, men han är inte med lika mycket den här gången. Det blir en aning övernaturligt, men det är fortfarande monsterfritt. Aj lajk it!

Komfortzonen

I och med att vi kom hem i tisdags var jag tillbaka i min komfortzon. Aaaah!!! Jag har inte varit utanför dörren förrän idag. Dels för att jag har varit så himla trött att jag sällan har lyckats komma ur sängen före halv 11 och dels för att mina brännskador av solen ska få möjlighet att läka ihop utan ännu mer sol. I tisdags kände jag mig febrig, varm och ömhudad. Jag har använt min EMS-crème som jag har smort in så snart det har behövts svalkas av eller stilla klådan som alltid kommer när den sortens brännskada ska läka. Idag var det då läge att sticka näsan utanför min komfortzon. Jag skulle hämta min Itrim-soppor hos ICA och ett rek till Pär. Det var tungt och trögt och kroppen kändes som en grinig tonåring som inte vill följa med på något som innebär att man måste gå själv. Jag gick bara tur och retur och fick ihop 50 minuter. Det har varit varmt och klibbigt, så det har inte varit några problem att få i mig 2 liter vatten heller. Jag har tvättat och läst “Det mörka tornet” av Stephen King, inne i den andra delen av 8. Mycket bra!

 

Malmö del 1

Lördagen var solig och lagom varm och vi tillbringade den till fots. Vi kom fram till Kungsparken.

Träd, underbara träd!
Inga spår efter Trädslaktens Vänner här inte.

I Slottsparken pågick Malmö Garden Show (jag tror att det hette så). Full aktivitet! Jag provsmakade och köpte en förpackning med ekologiska jordgubbsremmar som var väldigt smarriga och bra att tugga på när energinivån sjönk. Vid Ribersborgsstranden stannade vi till och köpte vatten och kaffe och vilade fötterna vid kallbadhuset.

Ett kallbadhus där besökarna kom och gick hela tiden, med och utan väskor med badkläder.

Mot Pildammsparken! Pär sa hela tiden att enligt GPS:en var det 20 minuters promenad, men hur länge vi än gick förblev svaret 20 minuter. Meh! Vi kom fram till sist.

En av ingångarna till Pildammsparken. Wow!

Blodsockret föll och vi med det. Det skulle finnas flera restauranger i parken och det var vad som höll oss uppe. Vi hittade en enda och den var väldigt, jättemycket tvärstängd och övergiven och hade nog inte öppnat för säsongen. Vi lämnade parken och i grevens tid hittade vi en vanlig korvkiosk, Snabbt & Gott med Scans varumärke. Kycklingburgare med currydressing, pommes och vatten. Det var så gott! Väldigt trevlig personal och bra service. En småtrist uteservering vid vägen, men det var pingstafton och förmodligen mindre trafik än vanligt. Styrkta till kropp & själ fortsatte vi och kom fram till Möllevångstorget vid 15 och då närmade sig stängningsdax för torghandlarna för de ropade ut sina varor för endast 5 eller 10 kr. Förbi Triangeln och Gamla Staden där vi kom fram till Science-fiction-bokhandeln. Varken Pär eller jag kan motstå böcker, så vi gick in. Jag hittade de första 2 delarna av “Det mörka tornet” av Stephen King och så den här enhörningen från “Dumma mig” som jag var oerhört frestad att sluta i min famn för att aldrig släppa.

“It’s so fluffy I’m gonna die!!”

Riktigt trevliga gator med gamla byggnader och så var vi plötsligt framme vid Lilla torg som är som en enda uteservering så här års. Det var här vi hamnade i fredags med blodsockret nere vid fotknölarna balanserande på kullerstenen. Då hamnade vi på en ekologisk restaurang, “Green Chilli” med indisk mat. Butter chicken tikka och nan-bröd – gudihimlenvadgottdetvar! MEN ljudnivån på de övriga gästerna var sanslös! Jag vet inte om jag någonsin har varit med om något liknande. Det var fredag kväll, härligt väder och hög stämning, men det gick nästan inte att prata med varandra. Vi fick ett bord för 2 som egentligen var 2 platser i ett bord för 8; mitt i med högt prat från alla håll och kanter och trångt. Gruppen till höger om mig som bestod av 2 par pratade motorsport och Kenny Bräck och jag fick lyssna på det vare sig jag ville eller ej. Paniken låg på lur och var väldigt nära ytan ett tag. Vi åt koncentrerat, betalade och flydde därifrån. När vi kom till torget på lördagseftermiddagen var det en helt annan stämning. Vid det laget hade vi kroknat och det jag ville var att sitta ned och dricka te. Hotell Renaissance, ett av många små hotell, hade en uteservering som gick ihop med loungen som var möblerad med generösa soffor och öronlappsfåtöljer, mjuk musik på låg volym och även samtalen var lågmälda. De serverade afternoon tea, men jag sa att jag inte ville äta utan bara få sitta ned och dricka te och det fick jag. Pär var mer sugen på öl. Där satt vi i nästan 1 timme innan vi fick ihop tillräckligt med ork för att gå den sista biten till vårt eget hotellrum. Den kvällen läste jag och Pär såg “Designated survivor” på Netflix.

Ett fönster i ett av de krypin på hotellet där man kan sitta ifred och läsa.

 

 

 

 

Den andra monsterfria delen

För knappt ett år sedan recenserade jag “Mr Mercedes” av Stephen King och idag läste jag ut den fristående fortsättningen, “Den som finner”. Före detta kriminalkommissarie Kermit (jag tänker alltid på grodan Kermit) William Hodges rycker in när en pojke, av en slump, hittar outgivna texter av en författare som mördades 30 år tidigare.

1978 mördas John Rothstein av sin mest hängivna beundrare, Morris Bellamy. Inte nog med att han blir skjuten i sitt eget hem, han blir även bestulen på kontanter och över 100 anteckningsböcker med outgivna texter och det är texterna som Morris Bellamy vill åt. Han lägger allt i en koffert som han gräver ned i väntan på att kunna sälja dem. 2010 hittar Peter Saubers kofferten. Pengarna kommer som en skänk från ovan. Anteckningsböckerna läser han och blir lika fängslad av John Rothsteins författarskap som Morris Bellamy blev. Det är när Peter behöver mer pengar och försöker att sälja böckerna som det skiter sig.

Jag börjar känna mig tjatig när jag försöker beskriva Stephen Kings berättelser och jag får nog leta upp synonymer till fantastisk berättare, underbart språk, mänsklighet och igenkänningsfaktor. Det är spännande och han driver handlingen framåt på ett sådant sätt att jag inte märker att jag läser sida efter sida efter sida. Den här andra delen är minst lika bra som den första och jag uppskattar – åter igen – att det är monsterfritt. Upplösningen är rafflande och händelserik, men inte överdrivet våldsam på det sätt som kriminalromaner är.

“För läsare är en av livets mest elektrifierande upptäckter den att de är läsare – inte bara att de är bra på att läsa (vilket Morris redan visst) utan att de är förälskade i att göra det. Hopplöst. Huvudlöst.” Det är en av anledningarna till att jag gillar Stephen King: det märks att han inte är enbart författare utan att han älskar att läsa. Han respekterar sin läsare. Stephen King rockar fett!