Tag Archives: Stephen King

”Det mörka tornet”

Posted on by 2 comments

Igår läste jag den sista meningen i berättelsen om Roland Deschain och ”Det mörka tornet” av Stephen King. Det här är ingen recension. Det går inte att recensera de här böckerna. De innehåller för mycket och de ger för många intryck. Stephen Kings berättarkonst får mig att tappa hakan, som vanligt, och hans gränslösa fantasi får det att svindla och det är ju hela poängen med fantasi – den är gränslös! Det är klart att en berättelse måste hänga ihop, ha ett mått av logik och förankring, men utöver det … Stephen King började skriva den första delen 1970. Efter 4 delar blev det ett uppehåll bl.a. för att han blev illa tilltygad när han blev påkörd 1999. Sedan kom de avslutande 3 delarna och efter det ytterligare en, ”Vinden genom nyckelhålet” eftersom han kände att det fanns en berättelse kvar; en berättelse i berättelsen (den delen passar in mellan fjärde och femte delen rent kronologiskt). Det tog 34 år och han säger själv att han inte har arbetat lika hårt med någonting annat som med ”Det mörka tornet”. Är det möjligt att inleda och avsluta en så här lång berättelse med en och samma mening? För Stephen King är det det.

”Mannen i svart flydde genom öknen, och revolvermannen följde efter.”

 

Frigående tant

Posted on by 3 comments

Vägning: 96,3 som innebär att ett helt hekto har försvunnit den senaste veckan. Wow. Med tanke på hur jag har mått är det ett under: choklad, glass och noll träning brukar inte vara någon hit när man ska gå ned i vikt, så jag är lättad.

Jag har gjort mig själv frigående! Stegräknaren har fått semester, likaså matdagboken. Efter 5,5 månad med detaljerade noteringar om vad, hur mycket och när jag har ätit; vilken sorts träning; antalet steg per dag och vattenkonsumtion vet jag nu varför och när det dyker upp diskrepanser. Jag behöver inte det tills vidare. Det känns bra! Jag är mindre bunden.

Idag har jag promenerat 60 minuter. Det var den kortaste rundan (som brukar ta 45 minuter…) och det gick varken fort eller lätt. Usch, vad det tog emot! Jag handlade lite på Konsum oxå.

Pär, Elin och Selma åkte till Öland idag över midsommar och några dagar till. Det är bara Bibbi och jag nu och det är välsignat tyst utom när Bibbi känner sig sällskapssjuk och vill prata. Jag har kommit in i en bokslukarperiod i och med att jag började läsa ”Det mörka tornet” av Stephen King som består av 8 böcker. De är helt underbara! Vilken berättelse! Vilken berättare! Numera läser jag medan jag sörplar i min min sopplunch eftersom det inte finns någon serie eller film jag vill se OCH när jag dricker kvällste. Jag har några sidor kvar i den tredje delen och den fjärde delen ligger i vardagsrummet och väntar. De 4 sista böckerna är beställda och på g. Det kommer en recension så småningom och det blir lite av en utmaning att skriva den…

Monsterfri avslutning

Posted on by 0 comment

”Sista vakten” av Stephen King, den avslutande delen i trilogin om Bill Hodges. Den första delen är ”Mr Mercedes” som följdes av ”Den som finner”.

Brady Hartsfield körde rakt in i en folkmassa. Många dödades eller fick men för livet. Han försökte göra om det vid en konsert, men då satte Bill Hodges och hans medhjälpare Holly och Jerome stopp för det och Brady Hartsfield hamnade på sjukhus med en allvarlig hjärnskada. Åren går och Bill Hodges besöker Brady med jämna mellanrum. Han känner på sig att Brady finns kvar därinne, att han är kontaktbar  och han vill ställa honom till svars för det han gjort. Det har gått 6 år sedan Brady körde in i folkmassan och i den tredje delen begår flera av hans offer självmord. Polisen avskriver fallen som tydliga självmord, men Bill och Holly tycker att det verkar skumt och börjar gräva…

”Sista vaken” var precis lika bra som de andra böckerna och den har ett bra slut, tycker jag. Jag tycker mycket om både Bill och Holly även om Bill ägnar sig för mycket åt tyst lidande. Jerome är oxå bra, men han är inte med lika mycket den här gången. Det blir en aning övernaturligt, men det är fortfarande monsterfritt. Aj lajk it!

Komfortzonen

Posted on by 0 comment

I och med att vi kom hem i tisdags var jag tillbaka i min komfortzon. Aaaah!!! Jag har inte varit utanför dörren förrän idag. Dels för att jag har varit så himla trött att jag sällan har lyckats komma ur sängen före halv 11 och dels för att mina brännskador av solen ska få möjlighet att läka ihop utan ännu mer sol. I tisdags kände jag mig febrig, varm och ömhudad. Jag har använt min EMS-crème som jag har smort in så snart det har behövts svalkas av eller stilla klådan som alltid kommer när den sortens brännskada ska läka. Idag var det då läge att sticka näsan utanför min komfortzon. Jag skulle hämta min Itrim-soppor hos ICA och ett rek till Pär. Det var tungt och trögt och kroppen kändes som en grinig tonåring som inte vill följa med på något som innebär att man måste gå själv. Jag gick bara tur och retur och fick ihop 50 minuter. Det har varit varmt och klibbigt, så det har inte varit några problem att få i mig 2 liter vatten heller. Jag har tvättat och läst ”Det mörka tornet” av Stephen King, inne i den andra delen av 8. Mycket bra!

 

Category: Hälsan | Tags: ,

Malmö del 1

Posted on by 0 comment

Lördagen var solig och lagom varm och vi tillbringade den till fots. Vi kom fram till Kungsparken.

Träd, underbara träd!

Inga spår efter Trädslaktens Vänner här inte.

I Slottsparken pågick Malmö Garden Show (jag tror att det hette så). Full aktivitet! Jag provsmakade och köpte en förpackning med ekologiska jordgubbsremmar som var väldigt smarriga och bra att tugga på när energinivån sjönk. Vid Ribersborgsstranden stannade vi till och köpte vatten och kaffe och vilade fötterna vid kallbadhuset.

Ett kallbadhus där besökarna kom och gick hela tiden, med och utan väskor med badkläder.

Mot Pildammsparken! Pär sa hela tiden att enligt GPS:en var det 20 minuters promenad, men hur länge vi än gick förblev svaret 20 minuter. Meh! Vi kom fram till sist.

En av ingångarna till Pildammsparken. Wow!

Blodsockret föll och vi med det. Det skulle finnas flera restauranger i parken och det var vad som höll oss uppe. Vi hittade en enda och den var väldigt, jättemycket tvärstängd och övergiven och hade nog inte öppnat för säsongen. Vi lämnade parken och i grevens tid hittade vi en vanlig korvkiosk, Snabbt & Gott med Scans varumärke. Kycklingburgare med currydressing, pommes och vatten. Det var så gott! Väldigt trevlig personal och bra service. En småtrist uteservering vid vägen, men det var pingstafton och förmodligen mindre trafik än vanligt. Styrkta till kropp & själ fortsatte vi och kom fram till Möllevångstorget vid 15 och då närmade sig stängningsdax för torghandlarna för de ropade ut sina varor för endast 5 eller 10 kr. Förbi Triangeln och Gamla Staden där vi kom fram till Science-fiction-bokhandeln. Varken Pär eller jag kan motstå böcker, så vi gick in. Jag hittade de första 2 delarna av ”Det mörka tornet” av Stephen King och så den här enhörningen från ”Dumma mig” som jag var oerhört frestad att sluta i min famn för att aldrig släppa.

”It’s so fluffy I’m gonna die!!”

Riktigt trevliga gator med gamla byggnader och så var vi plötsligt framme vid Lilla torg som är som en enda uteservering så här års. Det var här vi hamnade i fredags med blodsockret nere vid fotknölarna balanserande på kullerstenen. Då hamnade vi på en ekologisk restaurang, ”Green Chilli” med indisk mat. Butter chicken tikka och nan-bröd – gudihimlenvadgottdetvar! MEN ljudnivån på de övriga gästerna var sanslös! Jag vet inte om jag någonsin har varit med om något liknande. Det var fredag kväll, härligt väder och hög stämning, men det gick nästan inte att prata med varandra. Vi fick ett bord för 2 som egentligen var 2 platser i ett bord för 8; mitt i med högt prat från alla håll och kanter och trångt. Gruppen till höger om mig som bestod av 2 par pratade motorsport och Kenny Bräck och jag fick lyssna på det vare sig jag ville eller ej. Paniken låg på lur och var väldigt nära ytan ett tag. Vi åt koncentrerat, betalade och flydde därifrån. När vi kom till torget på lördagseftermiddagen var det en helt annan stämning. Vid det laget hade vi kroknat och det jag ville var att sitta ned och dricka te. Hotell Renaissance, ett av många små hotell, hade en uteservering som gick ihop med loungen som var möblerad med generösa soffor och öronlappsfåtöljer, mjuk musik på låg volym och även samtalen var lågmälda. De serverade afternoon tea, men jag sa att jag inte ville äta utan bara få sitta ned och dricka te och det fick jag. Pär var mer sugen på öl. Där satt vi i nästan 1 timme innan vi fick ihop tillräckligt med ork för att gå den sista biten till vårt eget hotellrum. Den kvällen läste jag och Pär såg ”Designated survivor” på Netflix.

Ett fönster i ett av de krypin på hotellet där man kan sitta ifred och läsa.

 

 

 

 

Den andra monsterfria delen

Posted on by 2 comments

För knappt ett år sedan recenserade jag ”Mr Mercedes” av Stephen King och idag läste jag ut den fristående fortsättningen, ”Den som finner”. Före detta kriminalkommissarie Kermit (jag tänker alltid på grodan Kermit) William Hodges rycker in när en pojke, av en slump, hittar outgivna texter av en författare som mördades 30 år tidigare.

1978 mördas John Rothstein av sin mest hängivna beundrare, Morris Bellamy. Inte nog med att han blir skjuten i sitt eget hem, han blir även bestulen på kontanter och över 100 anteckningsböcker med outgivna texter och det är texterna som Morris Bellamy vill åt. Han lägger allt i en koffert som han gräver ned i väntan på att kunna sälja dem. 2010 hittar Peter Saubers kofferten. Pengarna kommer som en skänk från ovan. Anteckningsböckerna läser han och blir lika fängslad av John Rothsteins författarskap som Morris Bellamy blev. Det är när Peter behöver mer pengar och försöker att sälja böckerna som det skiter sig.

Jag börjar känna mig tjatig när jag försöker beskriva Stephen Kings berättelser och jag får nog leta upp synonymer till fantastisk berättare, underbart språk, mänsklighet och igenkänningsfaktor. Det är spännande och han driver handlingen framåt på ett sådant sätt att jag inte märker att jag läser sida efter sida efter sida. Den här andra delen är minst lika bra som den första och jag uppskattar – åter igen – att det är monsterfritt. Upplösningen är rafflande och händelserik, men inte överdrivet våldsam på det sätt som kriminalromaner är.

”För läsare är en av livets mest elektrifierande upptäckter den att de är läsare – inte bara att de är bra på att läsa (vilket Morris redan visst) utan att de är förälskade i att göra det. Hopplöst. Huvudlöst.” Det är en av anledningarna till att jag gillar Stephen King: det märks att han inte är enbart författare utan att han älskar att läsa. Han respekterar sin läsare. Stephen King rockar fett!

Jag är såld!

Posted on by 2 comments

De 2 senaste veckorna har jag befunnit mig i bokälskarens himmel för jag har hittat en ny författare i en genre som jag vanligtvis inte läser mycket av. Författaren heter Patrick Rothfuss och genren är fantasy. Han har skrivit 2 böcker uppdelade i vardera 2 delar som handlar om Kvothe, en magiker. Den första boken heter ”Vindens namn” 1 & 2. Innan jag hade läst 20 sidor var jag fast! Inte så mycket tack vare handlingen för 20 sidor in i en bok bör man inte veta alltför mycket, tycker jag utan tack vare att Patrick Rothfuss visade sig vara en Berättare i klass med JK Rowling och Stephen King.

Kvothe tillhör edema ruh, en kringresande folk och just hans familj reser runt med sin teater. En arkanist, Ben ansluter sig till truppen och han börjar undervisa Kvothe som är kunskapstörstande och intelligent. Ben berättar om universitetet där det finns tusentals och åter tusentals böcker och där man kan utbilda sig till magiker. Universitetet blir Kvothes dröm, hans mål, men när han i ett slag förlorar hela sin familj känns målet ouppnåeligt. Ensam i världen fortsätter han ändå att kämpa för att nå sitt mål. Den första delen av första boken slutar när han blivit antagen till universitetet. Den andra delen utspelar sig medan Kvothe får sin utbildning, träffar sitt livs kärlek, skaffar sig ett rykte som musiker och magiker.

Varför tycker jag inte om fantasy, men har blivit fullständigt såld på berättelsen om Kvothe? Jag klurade en del på det innan jag kom på det. Många fantasyberättelser t.ex. ”Game of thrones” eller ”Sagan om ringen” handlar om maktkamp. Det blir många och långa släktled med förorättade medlemmar som antingen klamrar sig fast vid makten eller intrigerar för att få makt. Det är mord och lömska intriger, taktiska giftermål, hämnd högt och lågt och krig, krig, krig. Det blir så oerhört tjatigt. I böckerna om Kvothe finns inget sådant och det känns nytt och är uppfriskande. Patrick Rothfuss har ett ledigt språk som flyter fram, det är lustfyllt och rikt på bilder. Han har humor! Det är så viktigt, tycker jag. Varken han eller Kvothe tar sig själv på blodigt allvar. Kvothes värld är inte lika intrikat som JRR Tolkiens, men den känns heller inte överarbetad.

Nu har jag hunnit halvvägs i den första delen av andra boken, ”En vis mans fruktan”. Patrick Rothfuss jobbar för fullt på den tredje och avslutande boken om Kvothe. ”Vindens namn” kom ut 2008 och det är hela 8 år sedan, så jag antar att jag får vänta ett bra tag innan den tredje boken kommer på svenska, men den som väntar på något gott…

En vana som har kommit för att stanna

Posted on by 2 comments

För ungefär 1 år sedan tröttnade jag på att jag hade så svårt att hitta bra filmer eller serier att titta på både till lunch och till kvällsteet, men då frågade jag mig själv varför jag inte sätter mig i soffan och läser medan jag dricker te? Ja, varför gjorde jag inte det? Nu är det min absoluta favoritstund på dagen och den har blivit nödvändig för att jag ska må bra. Te, tända ljus och en bok. Tystnad, koncentration och nedvarvning. 1-2 timmar varje kväll. De gånger jag missat min te & lässtund känner jag mig otillfredsställd och rastlös. Det finns mycket forskning som visar att läsning bl.a. sänker stressnivån en hel del och att förmågan till empati ökar när man läser skönlitteratur. Den fysiska boken har en klar fördel framför läsplattan eftersom den gör det lättare för läsaren att förstå och minnas handlingen mycket tack vare vändningen av boksida. Igår läste jag ut ”Granne med döden” av Alex Marwood.

En nedgången fastighet på Beulah Grove i södra London. Hyresvärden Roy Preece är girig och allmänt äcklig. Han gör så lite han bara kan medan ha spionerar på sina hyresgäster. Inga kontrakt och bara kontanter. Cher är bara 15 år och riskerar både sin frihet och sitt liv för att få ihop till hyran. Thomas är artig, men alltför angelägen om att bli vän med alla. Hossein väntar på att få uppehållstillstånd. Vesta är född i huset och har bott i sin lägenhet i hela sitt liv och hon är inte rädd för att ställa krav på hyresvärden. Collette är på flykt och har inte för avsikt att bo på Beulah Grove någon längre tid. Lägenheterna är små och det är lyhört, så det är svårt att undvika kontakt med de andra hyresgästerna. En kväll sker en olycka som får alla gå samman och samarbeta.

”Granne med döden” är en bra, småspännande berättelse. Alex Marwood (pseudonym för Serena Mackesy) är en skicklig berättare, berättelsen drivs framåt med cliffhangers som gör att det är svårt att sluta läsa. Jag gillar språket och dialogerna. Karaktärerna tar jag inte till mig, de känns för svart-vita. Hyresvärden som är ett sjukligt fet och pervers känns oerhört uttjatad. Det hade varit intressantare om hyresvärden hade varit en kvinna som samlade in hyran och slängde lystna blickar på männen i huset. Det är mycket troligt att jag är blasé för jag håller inte med om att den är ”Djävulskt otäck!” som självaste Stephen King tycker och jag tycker heller inte att det var jobbigt att läsa om de sociala och hälsomässiga situationer som skildras.

Jag vann ett pris!

Posted on by 2 comments

Storytel har en podd där de pratar om böcker och om att läsa/lyssna. I den senaste podden, nr 26 pratade de om fin och ful litteratur och ville veta vad vi som lyssnar tyckte. Det fanns en möjlighet att vinna ett par Storytel-orangea hörlurar. Min uppfattning om vad som är fin och ful litteratur har varit tydlig länge och jag skrev så här:

”…har bara en sak att säga om finlitteratur och fullitteratur: det finns bara åsikter. Det finns ingen fakta som säger att en bok är bättre / finare än en annan. Hur 17 kan forskare uttala sig om vad som är bra och dålig litteratur?! Det finns knep för att bygga upp en skickligt berättad historia, men om den sedan hör hemma i nobelhyllan eller i kiosken, avgörs av läsaren. Samma sak med Melodifestivalen och Oscarsgalan: åsikter, åsikter, åsikter. Läs, bara läs! Stephen King är på väg att få upprättelse. Han är snart i finsalongerna av någon anledning. Han är en av de absolut skickligaste berättarna, tycker jag (åter igen – en åsikt), men har rynkats på näsan åt hittills. Vem bestämmer det? Det finns bara en sorts litteratur och det är de böcker jag läser och tycker om. Basta!”
De tyckte om det och jag vann hörlurarna!
Category: Allmänt | Tags: , ,

Monsterfri verklighet

Posted on by 0 comment

”Mr Mercedes” av Stephen King. Jag upplever en sorts återförening som ger mig stor tillfredsställelse. En återupptäckt av en tidigare favoritförfattare. De senaste månaderna har jag läst 3 av hans böcker i rask takt och jag har precis beställt 2 av hans gamla godingar som jag faktiskt inte har läst. Stephen King är en vansinnigt produktiv författare och jag definitivt inte läst allt han har skrivit om ens en bråkdel, men baksidestexten och pratet runt ”Mr Mercedes” pekar på att det är hans första bok förankrad i verkligheten (som jag uttrycker det), hans första ”renodlade thriller” som andra uttrycker det. Den är på sätt och vis betydligt otäckare för när monster eller det övernaturliga är skrämmande kan man alltid intala sig att det inte är på riktigt, men att någon får en knäpp och med full avsikt kör in i en folksamling – det kan lika gärna vara en av rubrikerna i tidningen.

Det har anordnats en jobbmässa i City Center och hundratals människor börjar köa många timmar före gryningen. Arbetslösa och desperata. De hör ljudet av en motor och ljuset från ett par strålkastare skär genom mörkret. Innan någon av de har fattat vad som är på väg att ske har föraren tryckt gasen i botten och kört rakt in i folkmassan. Polisen hittar bilen övergiven och helt fri från spår eller ledtrådar. Bilen tillhör Olivia Trelawney som har anmält den stulen. Hon mår så dåligt av det hennes bil har använts till att hon aldrig mer kör den och tar så småningom livet av sig. Kriminalinspektör Bill Hodges är en av utredarna, men hinner gå i pension utan att polisen har kommit någon vart. Nästan ett år senare får han ett brev från någon som säger sig vara Mercedesmördaren. Han skriver att han inte har något behov av att göra om massakern, men varför tar i så fall kontakt med Hodges? Vill han åka fast?

Den här boken är så bra och riktigt spännande. Bill Hodges kan inte motstå det provocerande brevet, men drar sig för att blanda in sin gamla partner och kollega inom polisen. Han vill ta Mr. Mercedes själv och påbörjar en egen utredning. Som läsare får man följa även Mr. Mercedes, hans identitet förblir ingen hemlighet och det gillar jag för spänningen ligger i att Hodges och Mr. Mercedes är medvetna om varandra, de närmar sig varandra och vissa beröringspunkter fick mig att reagera med ”Wow!” eller ”Ha!”. Stephen King tänker skriva 2 böcker till om Bill Hodges och det känns lugnande med tanke på hur den här slutade.