Trötthet

En förhärskande trötthet råder hemma hos Pär, Bibbi och mig. En trötthet med rötterna i långvarig, gnagande ångest. Efter röntgenutflykten i onsdags har jag inte gjort nåt. I torsdags hade jag inga planer på att komma ut & iväg. I fredags hade jag såna planer och förhoppningar, men jag kunde inte vakna. Det gick inte! Jag bara somnade om hela tiden och så plötsligt var klockan kvart i 11 (i torsdags sov jag till halv 12…). Litanian kan utökas med daglig huvudvärk  och ett lätt illamående mer eller mindre hela tiden. Men idag! Idag kom jag iväg tack vare att ångesten sparkade mig i röven och ut & iväg. Jag ville bort, bort, bort, så jag gick långt, långt, långt nämligen Landet Runt de luxe som är inklusive svängen vid Sjövretsvägen. Vid 9-tiden en lördag är det inte mycket folk ute och det uppskattade jag. Jag valde ett långsamt tempo, lyssnade på musik och lät tankarna bara flyta förbi. En tanke fastnade och den handlade om mina odubbade IceBugs som jag hade på mig för att få lite omväxling. “Vanliga plattfotsskor” som jag kallar dem och att det är en större utmaning att gå med dem än med MBT för med MBT kommer hållningen utan att jag behöver tänka på det. När jag går med IceBugs måste jag aktivt använda magmusklerna för att jag inte ska gå dubbelvikt som en fällkniv mot slutet av promenaden. 90 minuter tog det och låren kändes dubbelt så stora som vanligt. Jag var grymt trött i fötterna och jag fick ont i höften. Håhåjaja.

Längs Sjövretsvägen.

Jag tog inte min vanliga 2-timmars-lunch med Netflix utan åt lite yoghurt och müsli innan jag gick och lade mig i sängen igen. Pyjamasklädd och med öronproppar. Avskärmad. I tystnad. I fred. Jag låg där och fokuserade på andningen och kände hur tröttheten kom smygande, men precis när den ska till att göra mig sällskap, så rusar en jävla vallning in i stället och förstör allt av avslappning som finns. Jag låg i sängen i över 2 timmar, men jag sov inte så mycket. Höften värkte och till slut kunde jag inte ligga kvar.

Ångesten som har krävt en extra Lyrica på 50 mg kunde jag hålla i schack genom att läsa. Det kan bli så för mig och idag utnyttjade jag det. “Över näktergalens golv” av Lian Hearn, en pocket som jag har haft i 14 år och aldrig läst och som har gulnat och som inte finns att köpa längre utom hos Bokbörsen. Att läsa kan oxå fungera som avskärmande, tystande och göra att jag lämnas i fred.

Frigående tant

Vägning: 96,3 som innebär att ett helt hekto har försvunnit den senaste veckan. Wow. Med tanke på hur jag har mått är det ett under: choklad, glass och noll träning brukar inte vara någon hit när man ska gå ned i vikt, så jag är lättad.

Jag har gjort mig själv frigående! Stegräknaren har fått semester, likaså matdagboken. Efter 5,5 månad med detaljerade noteringar om vad, hur mycket och när jag har ätit; vilken sorts träning; antalet steg per dag och vattenkonsumtion vet jag nu varför och när det dyker upp diskrepanser. Jag behöver inte det tills vidare. Det känns bra! Jag är mindre bunden.

Idag har jag promenerat 60 minuter. Det var den kortaste rundan (som brukar ta 45 minuter…) och det gick varken fort eller lätt. Usch, vad det tog emot! Jag handlade lite på Konsum oxå.

Pär, Elin och Selma åkte till Öland idag över midsommar och några dagar till. Det är bara Bibbi och jag nu och det är välsignat tyst utom när Bibbi känner sig sällskapssjuk och vill prata. Jag har kommit in i en bokslukarperiod i och med att jag började läsa “Det mörka tornet” av Stephen King som består av 8 böcker. De är helt underbara! Vilken berättelse! Vilken berättare! Numera läser jag medan jag sörplar i min min sopplunch eftersom det inte finns någon serie eller film jag vill se OCH när jag dricker kvällste. Jag har några sidor kvar i den tredje delen och den fjärde delen ligger i vardagsrummet och väntar. De 4 sista böckerna är beställda och på g. Det kommer en recension så småningom och det blir lite av en utmaning att skriva den…

Massage, tack!

Jag bor i en borgerligt styrd kommun som inte tror på skatter. Det måste bero på det. Varför är de annars är så jäkla dåliga på att ploga trottoarer och gångvägar? Och när de väl har gjort det och vädret slår om, så lämnas dessa trottoarer och gångvägar åt sitt öde och förvandlas till knöliga isbanor där gruset har smält in i isen och gör noll nytta. Höj skatten och förbättra folkhälsan! Man kan inte promenera utan spikskor. Inte om man, som jag, är paniskt rädd för att halka och ramla och bli satt ur trafik i veckor. Jag har promenerat idag och det är därför jag skriver det här. Nu är det plusgrader igen och urtrist. Jag gick längs stigen vid Flaten – som jag vet inte sandas – och det var så isigt och jävligt att det blev en utmaning till och med för isbuggarna. Den första halvan av promenaden, fram till Flaten-stigen, hade jag ett bra tempo, men luften gick ur mig efter att ha trippat och trevat mig fram längs med sjön. 4,8 km på 60 minuter och det var tungt. Träningsvärk och stelhet i övre ryggen från igår, spik i nedre ryggen och ont i knäna. Blä!

Den här skylten såg jag i måndags. Fin, eller hur?

När jag har kämpat mig uppför Talliden-backen, stapplat nedför på andra sidan, så kom jag fram till rondellen vid Stationsvägen och fick syn på det här:

“Hälsokällanirönninge”. Den har legat där i några år. Sommarens behandlingar på AAA-kliniken gav mig mersmak när det gäller massage. Massage av nacke och rygg – ljuvligt! När jag påmindes om det här stället så – ping! – här kan jag ju få massage och det tar inte ens 10 minuter för mig att promenera dit. Jag ringde och bokade en tid och fick en redan i morgon. Halleluja!

Ett enda stort blä!

Vägning: 107,4 och det innebär att inte ett enda hekto, än mindre kilo har försvunnit. Blä! Jag vet varför. Kvällstugget har innehållit för mycket rostat bröd. Jag har inte hållit mig till september månads protein & fett. Enligt den överenskommelse jag gjorde med mig själv råder härmed godisförbud. Jag skulle kunna strunta i den regeln eftersom jag inte står till svars inför någon annan än mig själv, men efter ångestfyllt velande har jag bestämt att hålla mig till avtalet. Inget godis fram till halvtidvägningen den 15 november. Och inget mer rostat bröd på kvällen!

Stavgång 80 minuter. Dagens andra blä. Det var skönt en enstaka minut här och där, men övervägande jobbigt plus att jag har fått tillbaka skavsåret på hälen trots att jag tejpat med silvertejp. Tejpen har nötts ned och måste bytas ut. Det är samma sak med den vänstra skon. Jag har visserligen inget skavsår där, men sömmen sliter på strumpan.

Jag har antagit en utmaning i knäböjningar helt i min ensamhet. En utmaning på 30 dagar och det passar utmärkt att börja den 1 november. 10 stycken idag. Det är inte många och när jag tränar med gummibanden kör jag betydligt fler, men 10 stycken knäböjningar efter 80 minuter stavgång var en annan femma. Hehe. MBT tillsammans med Bungy Pump får mig att känna det som att jag vet något som ingen annan verkar ha listat ut. Det ultimata träningspasset! Jag saknar knäböjningar från styrketräningen och därför har jag antagit den här ensamma utmaningen.

Dagens låtlisterepresentant blir Beldina med “Ocean”. Den är kluckig, ploppig och skön. Det var svårt att hitta en låt idag eftersom jag kände ett enda stort blä inför även musiken.

Idag finns det ingen lyckokänsla.