Igår läste jag den sista meningen i berättelsen om Roland Deschain och ”Det mörka tornet” av Stephen King. Det här är ingen recension. Det går inte att recensera de här böckerna. De innehåller för mycket och de ger för många intryck. Stephen Kings berättarkonst får mig att tappa hakan, som vanligt, och hans gränslösa fantasi får det att svindla och det är ju hela poängen med fantasi – den är gränslös! Det är klart att en berättelse måste hänga ihop, ha ett mått av logik och förankring, men utöver det … Stephen King började skriva den första delen 1970. Efter 4 delar blev det ett uppehåll bl.a. för att han blev illa tilltygad när han blev påkörd 1999. Sedan kom de avslutande 3 delarna och efter det ytterligare en, ”Vinden genom nyckelhålet” eftersom han kände att det fanns en berättelse kvar; en berättelse i berättelsen (den delen passar in mellan fjärde och femte delen rent kronologiskt). Det tog 34 år och han säger själv att han inte har arbetat lika hårt med någonting annat som med ”Det mörka tornet”. Är det möjligt att inleda och avsluta en så här lång berättelse med en och samma mening? För Stephen King är det det.
”Mannen i svart flydde genom öknen, och revolvermannen följde efter.”
Fast att jag läser och läser, lånar ofta och mycket på biblioteket, köper böcker fast jag inte borde (ekonomin är ingen höjdare numera med endast min egna lilla pension), trots detta har dessa böcker av S. King gått mig totalt förbi. Åtta tjocka böcker i en serie, orkar man med det? Just nu läser jag Florence Stephens förlorade värld, ett drama som visar ”stora mäns” beteende mot en åldrad kvinna. För övrigt ser jag att du kämpar på. Bra!
Florence Stephens är mycket bra! Orka med 8 böcker inom fantasy gör man när man gillar den genren plus att jag har gillat Stephen King sedan jag var tonåring.