Besegrad

“Det” av Stephen King; storpocketformat på dryga 1300 sidor. Jag försökte läsa den när den kom ut på svenska första gången 1988, då gavs den ut i 2 inbundna delar. Den gången lyckades jag inte ta mig igenom den. Den är aktuell igen i och med nyinspelningen och för en tid sedan impulsköpte jag den på Konsum. Jag läste nästan 400 sidor innan jag fick se mig besegrad. Inte för att den är dålig – Stephen King är rasande skicklig – utan för att jag inte tilltalas av den formen av skräck och kusligheter. När jag var i tonåren och tidiga 20-åren slukade jag hans monsterhistorier (“Jurtjyrkogården” var skitläskig!), men jag skräms inte längre av mörker, döingar, blod, monster eller övernaturliga händelser. Det finns en anledning till att hans böcker är så massiva: hans evinnerliga utvikningar och detaljerade beskrivningar av både epok, miljö och karaktärer; man får alltid veta precis allt från barndom, mardrömmar, drömmar, familjeförhållanden, skola, jobb och fan och hans moster. Det var när jag satt och lunchläste i förrgår som jag blev tvärleds. “Kom till saken för bövelen!” Nu tycker jag att hans senare böcker är mycket bättre t.ex. trilogin om Bill Hodges och “”22/11 1963”.

 

Monsterfri avslutning

“Sista vakten” av Stephen King, den avslutande delen i trilogin om Bill Hodges. Den första delen är “Mr Mercedes” som följdes av “Den som finner”.

Brady Hartsfield körde rakt in i en folkmassa. Många dödades eller fick men för livet. Han försökte göra om det vid en konsert, men då satte Bill Hodges och hans medhjälpare Holly och Jerome stopp för det och Brady Hartsfield hamnade på sjukhus med en allvarlig hjärnskada. Åren går och Bill Hodges besöker Brady med jämna mellanrum. Han känner på sig att Brady finns kvar därinne, att han är kontaktbar  och han vill ställa honom till svars för det han gjort. Det har gått 6 år sedan Brady körde in i folkmassan och i den tredje delen begår flera av hans offer självmord. Polisen avskriver fallen som tydliga självmord, men Bill och Holly tycker att det verkar skumt och börjar gräva…

“Sista vaken” var precis lika bra som de andra böckerna och den har ett bra slut, tycker jag. Jag tycker mycket om både Bill och Holly även om Bill ägnar sig för mycket åt tyst lidande. Jerome är oxå bra, men han är inte med lika mycket den här gången. Det blir en aning övernaturligt, men det är fortfarande monsterfritt. Aj lajk it!