“Binas historia” av Maja Lunde. En roman med en titel som för tankarna till en faktabok i naturkunskap.
England på 1800-talet. William Savage kämpar med sin självbild. Efter att ha blivit förödmjukad av sin förebild och mentor blir han deprimerad och sängliggande i ett års tid. Hans familj kämpar för att få tillbaka honom till livet och till slut blir en bok om bin det som vänder allt.
USA i nutid, 2007. George är biodlare och hans familj har varit biodlare i många generationer. Sonen Tom vill egentligen inte ta över gården och bli biodlare han också och Georges fru Emma vill helst av allt sälja gården och flytta ned till värmen i Florida. Plötsligt dör det ena bisamhället efter det andra, från en dag till en annan och frågan är om de går att rädda? Vill de rädda gården?
Kina i framtiden, 2098. Tao lever i en värld där bina har dött ut helt och hållet. Hela dagarna arbetar hon med manuell pollinering av fruktträd för att människorna ska få något att äta. Vid en sällsynt ledig dag då Tao, hennes man Kuan och deras son Wei-Wen gör en utflykt händer det något med Wei-Wen. Han blir allvarligt sjuk, men de förstår inte varför och han förs bort till närmaste stora sjukhus i Beijing. Tao ger sig iväg för att få reda på vad som har hänt hennes son.
När jag tagit mig förbi den missledande titeln på boken och läst baksidestexten och sedan började läsa själva boken, så var jag fast. Biodling som sådan handlar George-kapitlen om och jag tycker det är intressant. Tao-kapitlen visar på i hur stor utsträckning dessa små kryps väl och ve påverkar hela jordens befolkning. William-kapitlen handlar mest om en osäker familjefar som hela tiden söker bekräftelse från en dryg jävel till mentor, men hans arbeten med bikupor får så småningom rötter som sträcker sig långt utanför England.
Maja Lunde kan berätta! Hennes karaktärer känns levande och trovärdiga (även om jag inte är överförtjust i den självupptagne William Savage…). Beskrivningarna av framtidens Kina som ödelagt och kärvt är skrämmande och då har de det ändå mycket bättre än vad vi i Europa kommer att få. Beskrivningen av en nutida biodlare i USA känns trovärdig, George lever och andas sin gård, han blöder och svettas sin gård, så när sonen inte vill ta över blir det naturligtvis ett hårt slag. Jag kommer att läsa den här boken igen!
“Ett litet liv” av Hanya Yanagihara. 4 vänner i New York. En vänskap som sträcker sig över flera årtionden. En arkitekt, en konstnär, en skådespelare och en advokat; Malcolm, JB, Willem och Jude. De träffas i college och trots att alla inte bor kvar i New York och trots – eller tack vare? – att de inte träffas under långa perioder mattas inte vänskapsbanden. Det är kring Jude de cirklar. Han har gräsliga upplevelser i bagaget som påverkar hela hans tillvaro på ett fullständigt genomgripande vis. Det finns en enda person han litar helt och fullt på: Willlem.
Boken är drygt 700 sidor och är absolut läsvärd till största delen, men den hade kunnat kortas med säkert 200 sidor. Den är skriven av en kvinna (namnet i sig gav inga ledtrådar till kön, så jag googlade) och hon har valt att skriva om 4 män – det är över huvud taget få kvinnor med berättelsen och de som är med figurerar bara i utkanten. Trots att det handlar om 4 män är det inte det minsta grabbigt och det är mycket känslor och en hel del navelskådande och jag är kanske fördomsfull eller naiv, men jag har svårt att få ihop just de företeelserna. Det kan vara en anledning till att jag inte föll handlöst för boken som så många andra har gjort. Den känns även väldigt amerikansk då mycket rör sig från ena ytterligheten till den andra; de är så fruktansvärt framgångsrika och prövningarna de utsätts för går inte av för hackor de heller. De 50 sista sidorna skummade jag för då hade det för länge sedan blivit för mycket av allting.
Hanya Yanagihara kan berätta och hon har ett underbart språk och det är en riktigt bra översättning. Jag behåller den här boken, men det är tveksamt om jag kommer att vilja läsa den igen.
Det är andra gången jag läser den och jag hade glömt hur rackarns bra den är! Nästan 600 sidor som jag sög i mig på mindre än 1 vecka.
1987 tar flygfotografen Gunnar Myrén bilden som förändrar hans liv och som kommer att påverka hans dotter på ett oväntat vis. Susso Myrén arbetar inom hemtjänsten och hjälper till i mammans souvernirbutik. Hon har en hemsida där hon skriver om troll och andra väsen och hon har för avsikt att hitta förklaringen till fotot som hennes pappa tog. Så försvinner en pojke spårlöst och det är något i försvinnandet som gör att Susso misstänker att det inte är människor inblandade. Hon kan inte motstå att berätta för polisen om sina misstankar och efter det blir det åka av. Det är Susso, hennes mamma Gudrun och hennes styvbror Torbjörn som åker Sverige runt för att lösa mysteriet. Till och med Sven Jerrings änka finns med på ett hörn.
Det här är en berättelse med stort B! Stefan Spjut skriver på samma höga nivå som mina favoriter Stephen King och JK Rowling. Personerna är tydliga och mänskliga och dialogerna har en rytm som känns självklar; de kan avbryta ett samtal för att sedan bara fortsätta på precis det viset man kan göra när man verkligen känner varann. Det utspelar sig övervägande i Kiruna och jag ser allt så tydligt framför mig; Ferrum och Folkets Hus, Hjalmar Lundbomsvägen och Hermelinsgatan (där mitt barndomshem ligger). Jag hör Kiruna-dialekten medan jag läser dialogerna. Det finns en lågmäld humor och många dialektala uttryck. Den är spännande också. Stefan Spjuts stora fördel i förhållande till Stephen King är att Stallo inte är särskilt våldsam eller blodig och den slutar inte i en enda blodstänkt, kroppsdelsflygande kräk-crescendo.
Jag har äntligen köpt uppföljaren Stalpi och jag ser fram emot att läsa den!
“En sång från havet” av Katherine Webb. Hon har hittat ett fungerande recept för att berätta en historia och hennes tredje bok följer det receptet och än så länge fungerar det. Liane Moriarty (“Öppnas i händelse av min död”) försökte med samma knep, men lyckades inte lika bra enligt mig.
I nutid har vi Zach som är en hängiven beundrare av konstnären Charles Aubrey. Han arbetar på en biografi om honom och i hopp om att hitta en ny vinkling åker han till byn där Aubrey tillbringade flera somrar på 1930-talet. I den här byn bor Dimity “Mitzy” Hatcher som var 16 år den första sommaren som familjen Aubrey kom till byn. Hon finns på flera av Aubrey porträtt och Zach bestämmer sig för att kontakta henne.
Det handlar om att längta efter ett annat liv. Det handlar om besatthet. Det är dramatiskt och ofta tycker jag synd om Mitzy, men ännu oftare upplever jag henne som patetisk. Det blir lite väl dramatiskt emellanåt med starka känslokast, tycker jag. Passionerat och romantiskt för den som tycker om det. Det är inte min favorit av Katherine Webbs böcker, men visst är den bra, mycket bra.
5,8 km på 75 minuter med 2 stopp för att hämta paket och 1 stopp på Konsum. Jag promenerade i fredax, söndax, måndax och idag, jag städade i lördax och styrketränade igår och all den aktiviteten kändes i benen idag, men det var så skönt att komma ut! I morgon ska jag ta en välförtjänt vila.
Elin avskyr att köpa strumpor. Hon tycker att det är såååå tråkigt och därför fick hon strumpor när hon fyllde år. Happy Socks i riktigt glada färger och av bra kvalitet och jag blev så sugen på såna att jag har köpt till mig själv fast i andra färger.
Glada fötter i glada strumpor och en kartong som är värd att sparas.
Jag har mått bättre idag även om det var motigt i morse. Det var den tredje obligatoriska workshopen ikväll och den hängde som en våt filt över mig, så jag bestämde mig för att skippa den och då kändes allt lättare. För det första har jag noll och intet behov av gruppstöd. Pär och Elin är mitt stöd och trogna läsare av min blogg samt min hälsocoach och det räcker. För det andra är upplägget inget att hänga i julgranen. Beskrivningen av en workshop är 45 minuters föreläsning. I verkligheten har det gått till så att deltagarna troppar in och sedan kommer hälsocoachen. Vi får börja med att prata med varandra 2 och 2, bland annat om den kvällens tema (just ikväll skulle det handla om kosten). Sedan går vi laget runt och presenterar oss och den som vill får berätta lite mer om sig själv. Det har varit olika deltagare vid varje tillfälle och det där upplägget känns tidsödande. Jag har valt att inte berätta något om mig själv, men det finns alltid någon som behöver ösa ur sig, så jag har kunnat sitta där och bara lyssna. Otåligt. När vi har kommit så långt i programmet är det möjligen 15 minuter kvar att föreläsa på och så kanske en övning på det. Ineffektivt. Oinspirerande. Föga givande. Därför skippade jag kvällens “föreläsning”. Handfast minus-metoden (min metod) innebär en handflata av kött och protein, en knytnäve av kolhydrater och så mycket grönsaker jag vill. Det kan inte bli enklare och eftersom det alltid går ut på att komma fram till det som fungerar för just mig är det ingen vits att sitta i grupp och jämföra eftersom vi hela tiden intalas att inte jämföra oss med andra.
Jag snappade upp ett råd i en bok jag lyssnade på. Som exempel tar jag det som tyngde mig igår och så vänder jag på steken och föreställer mig att en nära vän har det problemet. Vilket råd hade jag gett den personen? Jag hade sagt följande: “Det här handlar om ett projekt på 2 år och du har faktiskt gått ned mer än 7 kg, så tagga ned för bövelen!” Häpp! Det handlar om att få perspektiv! Jag har alltid varit mindre förlåtande gentemot mig själv än jag är mot andra och jag jobbar med det.
Vägning: 101,1 kg som innebär en minskning med 1,2 kg sedan igår och 1,6 kg under den senaste veckan. Och ja, jag vägde mig idag igen eftersom jag var så missnöjd med gårdagens resultat. Nu märker jag en skillnad när det gäller hur kläderna sitter. Jag har ett par chinos som är de byxor jag använder när jag ska ut bland folk och vill se hyfsat anständig ut. Idag märkte jag att de sitter lösare runt midjan. Så pass mycket lösare att jag kan dra ned dem utan att knäppa upp knappen eller gylfen. Det är inte resår i linningen. Sug på den!
Pakethämtarpromenad, 6 km på 70 minuter. Det var skönt! Min ork blir allt bättre, jag är uthålligare och benmusklerna är starkare. Sedan jag bestämde mig för att bli en trapptämjare, i somras, har jag inte använt rulltrappa eller hiss. På något enstaka ställe har det inte funnits annat än rulltrappa eller hiss, men det har varit undantag. Det går av sig själv och när det går av sig själv, så fungerar det. Tack vare att jag åkte till Itrim nu ikväll lyckades jag få ihop 10,000 steg.
10,000 steg på en dag.
Jag var på min första av tre (obligatoriska/rekommenderade) workshops på Itrim i Huddinge. Jag och 7 damer plus min egen hälsocoach IB. Det var mest information och småprat, de som ville fick berätta hur de tyckte att det fungerar. I vanlig ordning fanns det en som gärna berättade och kommenterade, en som gav mig intryck av att vara vettig, en som inte sa något förrän i slutet och så jag som bara ville hem. Jag som inte kände att någon annan delade min problematik: att inte tycka om mat, att ha gått upp i vikt för att jag har ätit, inte för mycket utan fel. Jag har noll behov av gruppstöd. Jag får ingen energikick av att prata i grupp eftersom det alltid stannar på ytan. I övningsboken som jag fick vid tillfället för kontraktskrivandet i december finns “Workshop 1” med flera frågeställningar och övningar, men IB tog inte upp något av det. Jag har en känsla av att jag inte kommer att få så mycket användning av boken trots att jag inte använder Itrims app (jag kunde välja mellan de alternativen). Min stegräknare och Fitbit-appen plus en anteckningsbok där jag skriver vad jag äter, hur mycket jag tränar och vad jag väger fyller samma funktion.
Klockan 10 i 18 en onsdagskväll är perrongen tom. Rusningen är över. Lätta slöjmoln över en himmel som mörknar allt mer, men ljuset dröjer sig kvar lite längre för var dag. Kallt och stjärnklart.
“Harry Potter och det fördömda barnet, del 1 och 2”av JK Rowling, John Tiffany och Jack Thorne. Den är inbunden och en så kallad repetitionsutgåva. JK Rowling kan jag lita på rent berättarmässigt och Harry Potter är ju ändå Harry Potter, eller hur?
I slutet av “Dödsrelikerna” finns en epilog som utspelar sig 19 år efter att Harry Potter äntligen lyckades göra slut på Voldemort. Jag tyckte om den epilogen även om den blev urtöntig i filmversionen när Daniel Radcliffe och Emma Watson hade åldrats med hjälp av smink. Ett riktigt lyckligt slut med stort hopp om en lugnare framtid där Hogwarts och professor McGonagall finns med. Det är i den epilogen som pjäsen om “Det fördömda barnet” tar vid och ja, det är en pjäs från början och inte en bok. Det är inte lätt att vara son till Harry Potter, pojken som överlevde och sedan kämpade mot Voldemort flera gånger. Albus, som sonen heter, hamnar faktiskt i Slytherins elevhem vid sorteringen och blir bästa vän med Scorpius som är son till Draco Malfoy. Scorpius slåss mot rykten om att han är son till Voldemort. Albus och Scorpio tyr sig till varandra. De känner sig förbisedda och kontakten med fäderna är knackig. Kentauren Bane siar om att det rör sig en mörk skugga över Albus och Harrys drömmar är tillbaka tillsammans med smärtan i ärret. Hur är det möjligt att Voldemort har kommit tillbaka?!
Det krävs en annan teknik att läsa ett övningsmanus, men när jag hade kommit in i det gick det fort. Det var väldigt lättläst eftersom det saknar allt det som ger känsla och djup i en berättelse. En kort beskrivning av scenen och så replikerna befriade från känslouttryck. Det är ett koncentrerat sätt att berätta och det går fort från en scen till en annan. Det finns inget djup, inga miljöer, inga klädbeskrivningar eller fysiska uttryck. Det är bara det absolut nödvändigaste som finns med. Manuset (för jag vill inte kalla den för bok) läste jag rakt av på 4 timmar. Jag anar JK Rowling i texten, men det finns ingen känsla som det finns i de övriga 7 berättelserna. Djupet och det lilla extra som göra att man tycker om eller avskyr en karaktär, saknas helt. Den får en 3:a i betyg.
Jag var till Rosie idag för en mycket välbehövlig snaggning. Hon var inte riktigt sig själv och det var märkligt tomt i hyllorna med hårprodukter. Jag blev misstänksam. “Jag måste berätta något sorgligt.,” sa hon. Jag höll andan. Mitt hårs värsta farhågor besannades: Rosie ska stänga sin salong av hälsoskäl redan efter sommaren, så dagens besök blev mitt sista. Hon var så ledsen att hon hade svårt att möta min blick och jag kände att tårarna tryckte på. Fy, vad tråkigt! Vi har känt varandra i mer än 10 år. 6 gånger om året har vi träffats och lixom fortsatt det samtal vi påbörjade gången innan. Hon är en av de väldigt få personer som jag genuint tycker om. Förutom att hon är den bästa frisör – rent tekniskt – som jag har haft, så beundrar jag henne för hennes ständigt soliga humör. Hon älskar sitt yrke och hon tycker om sina kunder. Vad ska hon göra nu? Jag blir gråtfärdig medan jag skriver det här. Att hitta en hyfsad frisör blir nog inga problem. Stockholm är nedlusad av salonger. Enbart på vägen från t-banan till Rosies salong finns det i alla fall 4 stycken. Jag fick den snilleblixten att Rosie skulle fota mig med min mobil, så att jag kan visa nästa frisör precis hur jag vill ha det.
Precis när jag var färdigfriserad ringde de angående tvättmaskinen. “Vi är där om 1 timme.” Elin var hemma och Pär skulle oxå hinna hem. Han hade valt att skjuta på avresan tills att vi såg att allt fungerade. Det betydde mycket för mig! Jag kom hem mitt i alltihop och tyckte att det var så himla skönt att inte behöva ta det besöket själv. Tvättmaskinen och tumlaren har fått jobba non-stop sedan dess. Handdukar och lakan. Det är så roligt!
Förutom förlusten av min frisör känns allt mycket bättre idag. Pär och jag är sams igen. Tvättmaskinen fungerar. Jag får vara ensam med fyrbeningarna 3 hela dagar. Jag har en ny serie att se (“House of cards” med Kevin Spacey). Mitt långa hår är väck. Jag har choklad och lakrits hemma. Så nära himmelriket man kan komma enligt mig!
Idag var jag hos naprapaten för första gången.AAA-kliniken på Surbrunnsgatan vid Odenplan. I vanlig ordning sov jag uselt inatt eftersom jag var nervös och i vanlig ordning virrade jag runt efter att tagit mig upp från t-banan trots att jag hade gjort en egen karta. För att en karta ska vara till någon hjälp förutsätts det att den hålls åt rätt håll och det gjorde inte jag. Till slut frågade jag en man (med hund) och han bekräftade att jag skulle åt motsatta hållet. Jag hade riktigt gott om tid, så jag var inte stressad, men jag känner mig korkad.
Mitt första intryck av mottagningen var sunkigt. Handtextade upptejpade lappar om skogräns och väntrum. En gammalmodig torkställning som den vi hade på balkongen när jag var liten fungerade som rockhängare. En äldre herre, smått krokig och lätt haltande frågade om jag hade ett kort och när jag sa nej förklarade han att jag skulle fylla i ett i väntrummet. Sedan försvann han. Jag slår vad om att det är honom jag kommer att få träffa, tänkte jag. En panschis som ser ut att vara mer ledbruten än vad jag är. Nåväl… Jag slog mig ned i väntrummet och fyllde i uppgifterna på stämpelkortet. De besvär jag valde att ta upp var värken i rygg och knän, depression, övervikt och den stress som det för med sig och min überslöa sköldkörtel som jag misstänker har checkat ut utan att meddela mig.
Det var den krokige panschisen som tog hand om mig och nu vet jag att det var Lars-Olof Berglöf i egen hög person, klinikens grundare och vansinnigt erfaren och kunnig. Först gick vi in på ett litet kontor som inte hade någon dator (härligt!). Han bad mig inte berätta varför jag var där. Han bad mig inte att rabbla upp alla mediciner. Jag behövde inte redogöra för min vikt, matvanor eller träning. Han ville bara veta hur länge jag har haft de besvär jag skrivit upp. Det kändes befriande! Sedan gick vi till ett av behandlingsrummen.
Jag fick ta av mig in på underkläderna och lägga mig på mage på en massagebrits. Han klämde och masserade kort utvalda muskelpartier från axlarna ned till vristerna och frågade hur det kändes. Det var bara skuldrorna som gjorde ont – musklerna var stenhårda – och runt höfterna. Han sa att han kände att min energi var väldigt låg och frågade om jag kände mig trött. Duh! Jag måste fråga honom hur han vet det. “Nu ska jag sätta några nålar i dig.”, sa han sedan. “Okej”, svarade jag och tänkte jäss, gör det, hjälp mig!! “Tycker du inte om nålar?” Kanske snappade han upp någon omedveten tvekan. “Jag har inget särskilt förhållande till dem.”, svarade jag och tänkte bara på nålarna som körs in i armvecket för att tömma mig på blod vid provtagningar. Han arbetade fort. Hårbotten, vänster tinning, öronen, axlarna, flera i ryggen, höfterna, låren, knävecken, vaderna, insidan av hälarna och längst ut på tårna (de kändes ordentligt). 18-20 nålar tror jag. Sedan fick jag ligga där. Ensam. I tystnad. Efter kanske 1 minut spred sig en värme över ryggen. Wow! Den den spred sig över hela ryggen och intensifierades tills det kändes som att ligga under en värmefilt. Otroligt fascinerande! L-O B stack in huvudet och frågade om det kändes bra och det gjorde det ju! Jag fick ligga där i 50 minuter. Det blev lite jobbigt för nacken, men det var övervägande skönt. Jag är en introvert nåldyna, tänkte jag. Det finns ingen dopaminjunkie som klarar att ligga still och tyst i 50 minuter. Sug på den! Jag andades, lyssnade på trafiken utanför och ljuden från kliniken och tankarna vandrade. När nålarna var borta kände han igenom samma områden och vi kunde konstatera att de var mycket mjukare. Det var så häftigt! När jag reste mig upp gungade allt. Det snurrade inte utan gungade som om jag försökte stå på en vattensäng. Det kunde vara så i några minuter förklarade han.
Jag ska tillbaka redan på torsdag. Eftersom jag har samlat på mig det här under många års tid kommer det att ta ett tag att “skala löken” som L-O B uttryckte det och det är mest effektivt om det är intensivt i början. Om jag hade orkat skulle jag ha åkt in varje dag. Det kommer att kosta och det får det lov att göra för det känns inte som att någon annan kan hjälpa mig. Förutom avgiften på 500 kr/besök tillkommer SL.
Det är 104 år sedan Titanic sjönk. Jag har ingen som helst anknytning till katastrofen mer än att jag alltid har hört talas om den. När James Camerons film om Titanic kom 1997 vaknade mitt intresse på riktigt. Den är så skickligt gjord och blandar både fiktiva och autentiska karaktärer. Han trappar upp katastrofstämningen så subtilt att jag ryser av fasa och tacksamhet över att jag inte var med.
White Star Line byggde de 3 systerskeppen Olympic, Britannic och Titanic samtidigt i Dublin över en period av 5 år. Bruce Ismay hade fixerat sig vid att bräcka Cunard Lines. De skulle bli större, snabbare, mer luxuösa och osänkbara. De vattentäta skotten skulle förhindra denna gigantiska järnbåt från att sjunka. Titanic fick 4 skorstenar trots att hon bara hade 3 motorer. Cunard Line hade ju 4…
När Titanic lämnade hamnen i Southampton var hon bara centimeter från en kollision med en mindre båt. Ett omen? I filmen “Titanic” ser man en segelbåt som kommer i vägen för svallvågorna. Om det hade hänt i verkligheten hade den förmodligen dragits ned i det baksug som propellrarna åstadkom. 3 motorer med propellrar med blad som var dubbelt så stora som en fullvuxen man. När Britannic sjönk 4 år senare var det de som lyckats ta sig till en livbåt som faktiskt dog eftersom livbåten sögs in i just det baksuget.
1911 var Violet Jessop anställd som kabinpersonal på Olympic. 1912 arbetade hon på Titanic och tillhörde de överlevande. 4 år senare befann hon sig på Britannic i världskriget som sjukvårdspersonal när fartyget gick på en mina i Medelhavet. Hon överlevde även den förlisningen när hon blev tvungen att kasta sig från livbåten som riskerade att dras in i propellrarna.
Besättningen på Titanic kunde inte komma åt kikaren eftersom nycklarna till skåpet saknades. Kanske hade de sett isberget i tid, det får vi aldrig veta.
Bruce Ismay, mannen med det känsliga egot, smet ombord på en av de sista livbåtarna och bröt mot kvinnor-och-barn-först-regeln. Förutom att han skrutit om att Titanic var osänkbart och hetsat kaptenen till att öka hastigheten fick han nu ett rykte om sig att vara en ynkrygg. Det förstörde hans fortsatta karriär.
Det är makalöst ironiskt att de överlevande blev räddade av Carpathia från Cunard Lines. Just det skepp som ovan nämnde herr Ismay var så avundsjuk på. När verkligheten överträffar dikten!
De överlevande tas ombord på Carpathia.
Året var 1985 när vraket av Titanic hittades på 4 km djup. Fram till dess gick uppgifterna isär när det handlade om att fartyget hade gått under intakt eller om det hade delats. Majoriteten av de överlevande kunde berätta att fartyget knäcktes, men de uppgifterna togs inte på allvar utan förklarades med att de hallucinerade till följd av den dramatiska situationen. Nu vet vi att Titanic först sjönk – utan att kantra! – med fören först då skadan uppstått på höger (styrbord) sida. Lutningen var 23 grader när fartyget bröts mellan andra och tredje skorstenen. Fören slets loss och sjönk lodrätt hela vägen ned för att plana mot slutet. Aktern slog i havsytan innan den reste sig nästan lodrätt för att sedan vattenfyllas och sjunka. Både fören och aktern fick stora skador både när de slog emot havsbotten och av den “vattenpelare” som bildades och kraschade ovanpå.
Fören på Titanic som det ser ut idag.
Titanic rostar inte sönder som man skulle kunna tro. Hon äts upp av bakterier. Det som ser ut som rost är i själva verket döda bakterier som har järn i blodet.
2009 såg Pär och jag en utställning om Titanic i båthallarnabakom Wasa-muséet. Då var det 11 år sedan jag såg filmen första gången. Utställningen var fantastisk! Jag har aldrig blivit lika berörd av en utställning. I slutet stod jag framför en tavla med namnen på alla döda och grät. Det blev mycket mänskligare och mer personligt än vad filmen åstadkom, men varje gång jag har sett filmen sedan dess tar den tag i mig på ett annat sätt.
Det sista tagna fotot av Titanic.
Jag köpte en serie i 4 delar om Titanic mest för att det var Julian “Downton Abbey” Fellowes som hade gjort den. Den hade jag kunnat vara utan. När Titanic sjönk bröts hon inte av!! Det är ju fel!! Besvikelse numro 1. När jag såg extramaterialet pratade skådespelarna om att det varit så varmt i hangaren med allt tempererat vatten och att det hade varit svårt att få det att se ut som om de frös när de i själva verket svettades. Besvikelse numro 2. I filmen Titanic av James Cameron har vattnet samma temperatur som det hade den 15 april 1912. Skådespelarna hade våtdräkter på sig för att inte bli sjuka utom Kate Winslet som drog på sig en allvarlig lunginflammation.
Det finns många stora filmer och serier som är så genomarbetade att det inte finns något att anmärka på tills man kommer till den svenska översättningen. “The Tudors” och “Downton Abbey” ser jag med engelsk text numera. I “Titanic” översatte de konsekvent fel. Isberget kom på höger (styrbord) sida och de girade vänster (babord) för att undvika krocken. I filmen så skriker de “Sväng åt styrbord, styrbord!!” Jag sitter i soffan och gapar om att “Det heter babord för bövelen!”.
De kroppar som hittades fick en värdig sjömansbegravning. De lades i kistor eller i kanvassäckar med stenar som sänke. En präst läste en bön över var och en.
Titellåten från filmen “Titanic”: “My heart will go on” med Céline Dion.
Mikael Wiehes “Titanic (andraklasspassagerarens sista sång).
