Dubbelrecension

Margaret Atwood är en författare som alltid har funnits med i bakgrunden för mig. Vissa böcker har jag tyckt var väldigt bra medan jag inte kunnat ta till mig andra. Jag har läst ”Hjärtat stannar sist” som jag definitivt kunde ta till mig och som jag tyckte var bra. Margaret Atwood är ofta samhällskritisk och i den här boken spekulerar hon i hur det kan gå med slutna samhällen (”gated communities”) eller idealsamhällen när man börjar detaljstyra människorna som bor där. Tänkvärd, härligt språk och rolig!

”Familjerna på Cavendon Hall” av Barbara Taylor Bradford liknas vid Downton Abbey. Det som lockade mig var att jag läste flera böcker av henne som ung och det borde faktiskt ha fungerat som en varning i stället… Downton Abbey förstås – världens bästa serie alla kategorier! Det är en släktsaga där man kan följa flera familjer i en serie böcker. Den där varningen borde jag har lyssnat på för jag kräver mycket mer som läsare idag än för 30 år sedan och den här var alltför lättviktig för mig. Platta och präktiga karaktärer med uppstyltade dialoger. Upprepningar och övertydlighet. Ungefär på sidan 75 kom jag på mig själv med att skumma sidorna och det är ett tecken så gott som något att jag inte behöver slösa mer tid på boken.

Shakespeare

”Nykomlingen” av Tracy Chevalier är en av böckerna i projektet Hogarth Shakespeare. Ett tjugotal förlag samarbetar om en utgivning av nytolkningar av Shakespeares verk som sträcker sig över flera år och som startade 2016, 400 år efter skaldens död.

”Nykomlingen” är en nytolkning av ”Othello” och Tracy Chevalier har valt att förflytta handlingen till en skola i en förtort till Washington DC 1974. Osei är ny och han är svart. Han står ut bland alla vita elever som för länge sedan har etablerade vänskapsförhållanden och hierarkier. Dee, som är skolans populäraste tjej, tar sig an Osei och det drar igång en dramatisk kedja av händelser som tar plats under en enda skoldag.

Tracy Chevalier tillhör en av mina favoritförfattare ända sedan ”Flicka med pärlörhänge”, så naturligtvis blev jag nyfiken även på den här boken. Det har gått dryga 40 år sedan året för bokens handling och eftersom jag själv var med på den tiden (jag var 9 år 1974), så känns det inte så himla avlägset och därför är det svårt att förstå rasmotsättningarna som rådde då; 70-talet kunde väl ändå anses som hyfsat upplyst. Det känns sorgligt att en pojke på endast 11 år är så van och luttrad att ingen behandling eller reaktion och inga skymford chockerar honom. ”Othello” är en tragedi och den som känner till handlingen i stora drag med Othello, Desdemona och Jago i centrum vet att den slutar eländigt, så även ”Nykomlingen”.

Det är lätt att läsa Tracy Chevalier! Jag tycker mycket om hennes språk och det här är en bra översättning. Däremot upplever jag intrigerandet och dramatiken som överdriven med tanke på att det 11-åringar det handlar om, men kanske är jag naiv?

En annan bok från Hogarth Shakespeare-serien är ”Honung och ättika” av Anne Tyler. Jag har lyssnat på den 2 gånger och den är suveränt inläst av Cecilia Walton Agrell. Det är ”Så tuktas en argbigga” i en mindre elak och rolig version än filmatiseringen med Taylor & Burton (det är i alla fall så jag minns den). Jo Nesbö har tolkat ”Macbeth”, men den versionen var så oerhört mörk att jag inte orkade lyssna särskilt länge. Just nu lyssnar jag på ”Hag-seed” av Margaret Atwood med Robert Holmes Thomson som inläsare. Det är ”Stormen” som ligger till grund för handlingen och den känner jag inte till, men den är klart lyssningsvärd!

1793

”1793” av Niklas Natt och Dag är en historisk roman som är något utöver de vanliga historiska romanerna. Den hamnar i genren deckare och därför kommer nog en del anhängare av historiska romaner att missa den. Vet ni hur jag hittade den? Jag lyssnade på Fredrik Backmans sommarprat förra sommaren och där berättade han att han delade skrivarlya med Niklas Natt och Dag och tipsade om den här romanen var i antågande och då blev jag nyfiken och därför kunde jag bortse från att den är en deckare. Det dröjde ett bra tag innan jag köpte den (i pocket) och faktum är att jag började med att lyssna på den på Storytel och det är först nu jag har läst den.

Boken är uppdelad i 4 delar. De 3 första delarna handlar om Cecil Winge, Kristofer Blix och Anna Stina Knapp och i den sista delen knyts säcken ihop. Det hela inleds med att en kropp flyter iland vid Fatburen. Det råder inget tvivel om att det handlar om mord eftersom kroppen blivit stympad å det grövsta. Cecil Winge, som varit polisen behjälplig vid tidigare fall, får i uppdrag att lösa även detta.

Den här boken tog på krafterna för den är rå och smutsig, eländig och så långt från all mys-pysighet man kan komma. Vanliga människors levnadsvillkor med löss, lort, stank, kyla och sjukdomar. Lägg där till att vara kvinna… Och ovanpå det att lösa ett mord utan hjälp av dna, datorer eller ens telefoner. Inte ens fingeravtryck!

Niklas Natt och Dag har ett språk som gör det till en njutning att läsa! Miljöerna är så levande att de blev påträngande. Jag önskade ofta att jag hade haft tillgång en illustration av dagens Stockholm med dess mest centrala stadsdelar och en överlappande dito av 1793 års Stockholm för att få en bättre överblick eftersom jag inte är särskilt insatt trots att jag bott i Stor-Stockholm i 30 år.

Språkfunderingar

Jag slukar många böcker per år och det är ljudböckerna som gör att antalet blir stort eftersom jag är en långsam läsare, men beroende av ljudböcker. Det här inlägget handlar om min uppfattning av det svenska språket och översättningar. Jag tycker att det går utför. Nyord i all ära, men grammatik och ordförståelse är stommen i översättningar. Rättstavning är ett annat problem som mest märks på nätet (i FB och på bloggar) och som jag inte tar upp i det här inlägget.

Det engelska ordet ”you” har dubbel betydelse. I svenskan har vi ordet ”ni” och så har vi ordet ”du”. Jag tror att det är den svenska du-reformen som ställer till problem. Sverige är inte lika titel-begeistrat som t.ex. Tyskland och Storbritannien. I översättningar från engelska när det handlar om lord/lady eller mr/mrs/miss, så är det helt felaktigt att börja en mening med ”lady” och sedan fortsätt med ”du” eller (som i boken jag lyssnar på nu) ”Ers majestät, vill du stiga in?”. Om man envisas med du-reformen, så kan man lika gärna hoppa över titeln helt och hållet. Det här är ett rent otyg i serien ”Downton Abbey” för att inte tala om ”The Tudors”. Nu går inte de svenska författarna fria. En av mina favoritgenrer är historiska romaner och det är så synd när författaren har lagt ned mängder av tid på att leta fakta och sedan faller pladask på en sån detalj som titulering. För mig handlar det inte bara om att peta i detaljer, det handlar om att en stor del av stämningen och känslan försvinner. Varför känna respekt för en kung eller drottning och backa ut ur ett rum för att i nästa andetag säga du till dem?

En eloge till alla inläsare som ju måste läsa texten som den är utan att rätta till eller ändra. Och utan att få blodstörtning…. Hatten av för dem!

 

Prepositioner – har jag förstått – upplevs som ett problem även i andra språk än svenskan. Jag kan egentligen ingenting om grammatiska regler, det har jag aldrig gjort utan går på känsla. En brosch fäster man oftast nedanför axeln och inte under den (det skulle bara bli obekvämt…). Vid ett bord sitter man mitt emot varandra och inte framför varandra.

Farten (hos t.ex en bil) sänks och inte saktas. Man saktar in innan man stannar helt.

Man förlorar medvetandet, man tappar det inte.

Det är skillnad på många och mycket. Många används när man kan säga en eller ett. Mycket vatten, men många droppar.

Under det senaste året har jag lagt märke till att ordet ”närmare” dras ihop till ”närmre” och det är väl helt ok om ordet används i en dialog för uttrycket är just talspråk.

När jag läser en översatt text har jag fått en egen klassiker: ”anything” översätts med ett ihopdraget ”vadsomhelst” (jag har till och med svårt att skriva så för tummen drar sig till mellanslaget automatiskt!). Det samma gäller ”anyone”/ ”anybody”, ”anywhere”, ”anytime” som blir ”vemsomhelst”, ”varsomhelst” och ”närsomhelst”. Det är inte bara fel, det ser fel ut.

Tempusproblemet (eller handlar det om verbform?)  har jag svårt att förklara, men jag stötte på ett exempel i ”Krigarhjärta” av Henrik Larsson som jag läser just nu. ”Den som var mest olik sig av de två syskonen var dock Vanja. I Gudhem bar hon läderrustning …. Nu bar hon en enkel vit klänning… ”. Det är samma verbform trots att det handlar om två skilda händelser. Själv skulle jag har skrivit ”I Gudhem hade hon burit…”. Det är ofta jag tycker att det är svårt att hålla isär själva berättelsen från ett berättat minne.

Det finns mer, mycket mer, men det är det här jag kommer på just nu och som jag bara måste få ur mig eftersom mitt språkliga sinne kliar av irritation !

 

 

 

 

 

 

Vänskap

”Ett litet liv” av Hanya Yanagihara. 4 vänner i New York. En vänskap som sträcker sig över flera årtionden. En arkitekt, en konstnär, en skådespelare och en advokat; Malcolm, JB, Willem och Jude. De träffas i college och trots att alla inte bor kvar i New York och trots – eller tack vare? – att de inte träffas under långa perioder mattas inte vänskapsbanden. Det är kring Jude de cirklar. Han har gräsliga upplevelser i bagaget som påverkar hela hans tillvaro på ett fullständigt genomgripande vis. Det finns en enda person han litar helt och fullt på: Willlem.

Boken är drygt 700 sidor och är absolut läsvärd till största delen, men den hade kunnat kortas med säkert 200 sidor. Den är skriven av en kvinna (namnet i sig gav inga ledtrådar till kön, så jag googlade) och hon har valt att skriva om 4 män – det är över huvud taget få kvinnor med berättelsen och de som är med figurerar bara i utkanten. Trots att det handlar om 4 män är det inte det minsta grabbigt och det är mycket känslor och en hel del navelskådande och jag är kanske fördomsfull eller naiv, men jag har svårt att få ihop just de företeelserna. Det kan vara en anledning till att jag inte föll handlöst för boken som så många andra har gjort. Den känns även väldigt amerikansk då mycket rör sig från ena ytterligheten till den andra; de är så fruktansvärt framgångsrika och prövningarna de utsätts för går inte av för hackor de heller. De 50 sista sidorna skummade jag för då hade det för länge sedan blivit för mycket av allting.

Hanya Yanagihara kan berätta och hon har ett underbart språk och det är en riktigt bra översättning. Jag behåller den här boken, men det är tveksamt om jag kommer att vilja läsa den igen.

Vatten

”Minnet av vatten” av Emmi Itäranta. Det finns 2 anledningar till att jag blev nyfiken på den här boken. För det första att det är en finsk författare och de läser jag inte ofta. För det andra att det handlar om en miljökatastrof som, skrämmande nog, inte känns särskilt orealistisk (om golfströmmen sätts ur spel kommer isarna att smälta, havsnivåerna att stiga och färskvatten bli en bristvara).

Nora Kaitio lärs upp till temästare av sin far. Eftersom familjen driver ett tehus med återkommande teceremonier har de extra tilldelning av vatten, men det ingen annan vet är att de även har tillgång till en källa med klart, friskt vatten. Det är krigstider och militären tränger sig på allt mer. Norias mor väljer att fly till och Noria planerar att komma senare. Norias far är sjuk och en kort tid innan han dör berättar han för henne om källan och att hon, som temästare, får överta ansvaret för att den förblir hemlig. Hemligheter har en benägenhet att inte förbli hemliga…

Jag tyckte om den här boken! Det jag uppskattade mest var det långsamma tempot. Det är ingen actionspäckad hetsig thriller med en 17-årig tjej som ska rädda världen både från undergång och tröga, rigida vuxna. Norias familjs hela liv påverkas av att källan inte avslöjas. Vattenbrottslighet medför stränga straff. Emmi Itärantas språk är vackert och lågmält, eftertänksamt.

Slutet får mig att undra om Emmi Itäranta planerar en fortsättning.

Kvinnokungen

”Kvinnokungen” av Kristina Sjögren med Kerstin Andersson som inläsare.  En historisk roman när den är som absolut bäst bör uppfylla följande kriterier: en eller flera karaktärer som inte är fiktiva, levande miljöer, ett språk som gör dialogerna trovärdiga och en gnutta humor. ”Kvinnokungen” är en fullpoängare!

Den handlar om drottning Kristina som regerade under 10 års tid, men var krönt drottning under endast 4 av dessa år. Dotter till kung Gustav II Adolf och drottning Maria Eleonora. Hon lärde aldrig känna sin pappa eftersom han var i krig nästan jämt och dog i Lützen 1632. Hennes mamma tog hans död väldigt hårt och avskärmade sig vilket ledde till att förhållande till dottern blev allt annat än varmt. Kristina var vetgirig – älskade att studera – och hade väldigt svårt att acceptera att hon som kvinna inte hade samma möjligheter som män t.ex. möjligheten att resa runt i Europa för att förkovra sig. Jag får uppfattningen att hon var en ovanligt redig regent som inte fick storhetsvansinne som t.ex. Gustav III som egentligen bara var intresserad av nöjen. Drottning Kristina kämpade ihärdigt för att få slut på det otroligt utdragna kriget som hennes pappa höll så kärt (30-åriga kriget) och hon kämpade lika ihärdigt för att förbli ogift och så småningom få abdikera till förmån för sin kusin Karl Gustav.

Den här boken är så himla bra att jag kommer att köpa den som inbunden för att kunna läsa den flera gånger! Kerstin Andersson tillhör mina favoriter bland inläsare och den här är nog hennes bästa.

Boknitarna radar upp sig

”Versioner av oss” av Laura Barnett. En variant av ”Sliding doors”. Jag älskar konceptet, men det är lätt att det blir rörigt. Det krävs koncentration för att hänga med i ”Sliding doors” och då är det endast 2 versioner. I ”Versioner av oss” bollar författaren med 3 versioner och efter knappt halva boken har det blivit så snurrigt att jag inte kan skilja de åt. Den lägger jag ned. Boknitarna radar upp sig: ”De obotliga optimisternas klubb”  hade ett vackert språk, men blev för politisk för att mitt intresse skulle hållas vid liv, ”Yxmannen” var jag besviken på, ”Handbok för städerskor” var överskattad och ”Versioner av oss” blev för knepig. Jag har en bokbeställning på g. Efter att Stephen King-febern har gått över tillfälligt började jag läsa mig igenom min ”att läsa-samling”. Jag har 1 eller 2 böcker kvar och sedan kommer min nya laddning. Halleluja för Bokus!

Inget för mig

”Handbok för städerskor” av Lucia Berlin är en novellsamling som har blivit lika tokhyllad som Neapelkvartetten av Ferrante. Det är klart jag blev nyfiken och jag läste nog ett tiotal av novellerna, men utan att förstå vad som var så fantastiskt. Klas Östergrens förord läste jag efter att ha läst några av novellerna och hade hoppats på ett facit till hyllningarna, men icke. Jag läste lite här och där, hoppade över flera. I det stora hela gillade jag inte hennes språk som var hoppigt och ofokuserat på det sätt det blir om man skulle skriva ned varje enskild tanke som dyker upp. Nope, den rekommenderar jag inte.