Sömn

Efter den miserabla promenaden i onsdag har jag int’ gjort nå’. Jag har sovit och jag har suttit. Den längsta sträckan jag har rört mig har varit mellan mitt sängbord i hörnet av sovrummet till frysen i hörnet av köket. Jag är trött och har lagt mig redan vid 23, varit på toaletten 1 eller ett par gånger och sedan fortsatt att sova; i snitt 10 timmar per natt. Ändå är jag trött och somnar ofta när jag sitter och läser. Knäet har mått bra av overksamheten även om resten av kroppen inte gör det och det har känts så jäkla skönt att slippa ha ont att jag inte ens försökt ge mig ut! Selma skulle ha kommit i morgon, men är fortfarande inte helt kurant – stackarn! – och jag kan ta emot tvättmaskinsdoktorn i lugn och ro.

Pär är ute på vift igen och den här gången har han åkt långt nämligen till Italien! Svärmor och svärfar var i Alessio för några år sedan och blev stormförtjusta och nu ville svärfar ta med sig sina barn och åka dit, så då gjorde de det.

Jag har en ny Hjärtefilm som har intagit första platsen och knuffat ned ”Miss Potter” till andra plats. ”Christoffer Robin och Nalle Puh” heter den och jag hittade den av en slump när jag var inne på Discshops sida och det är jag så tacksam för. Den handlar om Christoffer Robin som vuxen. Han är olycklig och vilsen. Då dyker hans gamla barndomsvän Nalle Puh upp och han behöver Christoffer Robins hjälp. Det här är en film för dig som föredrar den engelska original-Nalle-Puh framför Disneys (även om det här är en Disney-producerad film), som har fantasi, som älskar mjukisdjur och är övertygad om att de har en själ. Redan i inledningsscenen där alla är samlade för ett te-kalas knep det till i hjärtat och magkänslan hojtade om att ”Det här, det är en Hjärtefilm!”. Filmen fick en Oscarsnominering för specialeffekter 2018. Nalle Puh, Tigger, Nasse och Ior ser underbart tufsiga och använda ut så som älskade mjukisdjur gör. Jag har alltid gillat Ewan McGregor och han gör ett bra jobb även i den här filmen och det gör även flickan som spelar hans dotter. Filmen är så makalöst välgjord!! Jag lånade genast ut den till Elin och det ångrar jag nu… Jag har en fundering om Disneys Nalle Puh: varför har han en tröja? I Milnes original är han oklädd. Nasse har alltid haft sin halsduk och Ru sin tröja, men varför ha Puh fått en?

Ett par själfulla ögon tillhörande Måns.

Rutiner

Igår lämnade jag en full, uttömmande uppsättning prover på vårdcentralen på fastande mage inför läkarbesök i nästa vecka. Jag tog bussen dit och efteråt åt jag en banan och drack en protein-shake tillsammans med vatten och morgonmedicinerna (som jag hade med mig i en liten pillerburk). Kanske var det protein-shaken i kombination med bananen som gjorde att jag överraskande nog inte blev helt utslagen resten av dagen som jag alltid blir annars efter att ha blivit av med 5 helrör blod, ingen huvudvärk heller. Jag promenerade hem i makligt tempo som tog 45 minuter. I natt sov jag 5,5 timme i ett enda svep innan jag behövde gå på toaletten och sedan kunde jag sova lite till. 5,5 timme är för lite, men det var ovanligt mycket för tillfället och kändes lyxigt. Jag upplever att jag har svårt att somna ordentligt, blir ofta kvar i den där halv-dvalan där jag, på sin höjd, slumrar. Det underlättar förstås att stiga upp kvart i 7, bli av med blod, morgonpromenera och sedan faktiskt inte sova någonting på dagen. Ett tips!

Idag åkte jag en snabbis till Stockholm och fyllde på te-förrådet. Jag hade flyt med stort F: jag hann med ett försenat tåg in till stan vilket gjorde att jag hann med apoteket innan te-butiken där jag klev in genom dörren precis när hon hade öppnat klockan 10 och jag hann med tåget hem med 2 minuter till godo. 2,5 timme från dörr tillbaka till samma dörr inklusive Konsum.  För att köpa te … Tänk om det ändå fanns en riktigt bra te-butik på gångavstånd!

Den 18:e dagen sedan skärpning infördes och nu rullar det på utan ansträngning. Jag har min godis-fredag – endast fredag! – och har avvikit från regeln att inte äta efter middagen endast 1 gång. Jag har, tyvärr, inte märkt något på vikten, men jag orkar inte riktigt bry mig om det så mycket. Jag känner att jag mår bra av att inte äta på kvällen och det känns bra varje morgon som jag vaknar utan att ha dåligt samvete.

Tillvaron känns uthärdlig. Rutinerna sitter i ryggmärgen och är den främsta anledningen till att jag kommer ur sängen varje morgon. Dagarna rullar på, nästan rusar förbi och jag vet inte om jag är avtrubbad eller fullständigt närvarande när jag konstaterar att ”Just det, det var i morse jag lämnade prover!” eftersom det känns så avlägset. Jag gör alltid någonting: promenerar, läser, ser film, diskar, lyssnar & spelar, tvättar, städar buren, bloggar, betalar räkningar, borstar tänderna, ger Bibbi mer hö, byter utbrunna värmeljus, äter lunch eller middag, dricker te och så vidare.

Jag har riktigt, riktigt ont i tummen. Värkkombo morgon och kväll.

 

Islossning

Förra veckan blev det ingen styrketräning och det var nära att sluta på samma sätt idag, men jag vill undvika att hamna i börja-om-från-början-läge eftersom det känns så tröstlöst, så jag körde ett lätt pass idag. Det var inte jobbigt rent styrkemässigt och jag kände att det fanns mer att ta av och det var uppmuntrande och gjorde att jag kände att det var rätt beslut att träna, trots allt. Det var skönt oxå. Stundtals var jag helt försjunken och koncentrerad på både övningarna och musiken – en flykt från vardagen. Tyvärr, har jag haft en stor spik inkörd i ryggen sedan dess och en första värkkombo var effektlös, så nu på kvällen tog jag en till plus tigerbalsam.

Nu har all effekter av antidepressiva mediciner slutat, både positiva och negativa. Jag mår skitdåligt och umgås med Tunga Tankar mest hela tiden. Dessutom har en större islossning kommit igång eftersom medicinernas avtrubbande effekter har avtagit. Jag har gråtit flera gånger de senaste dagarna. Tårarna står i konstant kö i tårkanalen och börjar rinna av de mest skilda anledningar: mitt liv känns fullständigt hopplöst eller när en animerad robot dör i en film eller när jag tragglat med samma nivå i ett av mina mobilspel hur jävla länge som helst (det är ett under att jag inte kastat mobilen i väggen) eller att jag är så in i helvete trött. Svärfar åt middag med oss i lördax och det var skittråkigt. Han och Pär pratade mest om Pärs nuvarande arbete och hans (förhoppningsvis) nya arbete. Eftersom det bara var vi 3 märktes en av svärfars mindre tilltalande sidor mer än vanligt: han är alltid så tvärsäker i sina uttalanden. ”Vågar du diskutera med en 84-årig professor?! Gör du det?” Det finns ett område där jag skulle kunna klå honom på både längden och tvären: depression, ångest, mediciner och psykvården. Till saken hör att han aldrig, aldrig skulle få för sig att fråga mig om något av det, så det lär väl aldrig hända. Jag är så trött på att alltid behöva gå till torgs med vad som händer i mitt liv!!! Jag förstår mig inte på den här familjen jag har gift in mig i! Vid ett tillfälle när jag var så uttråkad att jag ville skrika var det nära att jag fick ett psykbryt i stil med det jag fick när Elins förre pojkvän åt middag med oss för x antal år sedan, men jag lyckades bita ihop. Det är frånvaron av medicinerna, det är jag medveten om, men egentligen har detbara har fört alla de här känslorna närmare ytan för känslorna är varken nya eller obekanta.

Nu har Lyricas biverkningar som fått fritt spelrum och de är legio. Jag har tittat närmare i FASS och insett att det kryllar av förklaringar till hur jag har mått de senaste åren. Läs och häpna, du oxå! Vanliga biverkningar som jag har märkt av är irritabilitet (särskilt de senaste veckorna), darrningar, domningar, muntorrhet, uppsvälld buk, berusningskänsla, viktökning, ledsmärta (men det kan ju även bero på reumatism). Mindre vanliga biverkningar som jag har märkt av är högt blodsocker (som inte blir bättre av att jag är fet, men övervikten är alltså  inte enda anledningen), humörsvängningar, svårighet att finna ord, likgiltighet, yrsel vid stående, ökad känslighet för ljud (som även är en del av introversionen), torra ögon, vallningar (som om inte klimakteriet fixar det alldeles själv…), svettningar och frossa (jag fryser så att jag nästan hoppar medan kinderna är varma och flammiga), kalla händer och fötter. Förra gången jag var mellan mediciner, 2011/12, hade jag varken Lyrica eller Stilnoct, så det borde inte finnas någon risk för att det ska bli lika illa den här gången. Fast jag vet inte om jag är orolig för det för jag vet inte hur mycket jag bryr mig.

Rapport

Rapport från ett svart hål del 2

Jag vaknar av att jag behöver gå på toaletten vid 5-tiden. När jag lägger mig igen tänker jag att det är åtminstone 2,5 timme kvar tills mobillarmet går igång. Jag somnar oftast om efter ett tag, men vaknar alltid till flera gånger därför att jag är rädd för att försova mig (trots att jag inte har någon tid att passa) samtidigt som jag inte vill att det ska bli dax att stiga upp. Morgnarna och förmiddagarna är hemska. Hela jag knyter mig i protest över att jag måste få ännu en dag att gå. Jag är trött, alltid trött. Matlusten är väck och det mesta smakar kartong. Lunchen tillbringar jag oftast i köket numera. Det finns ingen film eller serie som jag vill se. Jag lyssnar på en bok och spelar spel medan jag äter (idag blev det yoghurt, 3 knäckemackor med prickig korv och fler muggar te). Jag ska helst inte vara ensam när jag mår så här pass dåligt. Pär kom hem från Öland idag och det har känts lite lättare sedan dess. På måndag ska jag till läkaren.

Omläsning

”Där mitt hjärta finns” av Billie Letts kom ut på svenska 1997, jag läste den första gången 2002 och har nu läst den en andra gång. Den finns som film oxå och jag har för mig att jag har sett den. Det handlar om Novalee Nation som är 17 år och gravid i sjunde månaden när hon blir dumpad och övergiven utanför Wal-Mart i en håla i östa Oklahoma. Trots sina unga år har hon redan blivit övergiven en gång, av sin mamma, och vuxit upp i olika fosterhem. Hon bosätter sig där i varuhuset. På dagarna rör hon sig ute i samhället och kommer i kontakt med de original som bor där och tillbringar nätterna varuhuset i en sovsäck som hon lånat från avdelningen med campingutrustning. När barnet föds en natt i varuhuset blir det stor uppståndelse och uppmärksamhet från alla håll. Novalee och hennes dotter blir kvar i det lilla samhället och för första gången i Novalees liv upplever hon att hon har ett hem och en familj.

Berättelsen är småmysig och smårolig och eftersom den tillhör en genre som inte hade något namn när boken kom ut – feel-good-genren – så är den oxå bitvis sockersöt. Alltför lättviktig för min smak som den är nu för tiden.  Billie Letts är en skicklig berättare och det är väldigt lätt att börja läsa och sedan fortsätta, kapitel efter kapitel.

Nobelpristagare

”Begravd jätte” av Kazuo Ishiguro. 

VARNING! Mot slutet av den här recensionen avslöjar jag lite av mystiken.  

Litteraturens nobelpristagare 2017 och för en gångs skull kände jag till författaren i och med att ”Återstoden av dagen” är en av hans berättelser. Den såg jag som film för en herrans massa år sedan och minns den som brittiskt välgjord, lågmäld och långsam, men jag minns inte om jag tyckte den var bra. Jag lyssnade på den för inte så länge sedan, men inte till slut. ”Never let me go” lyssnade jag oxå på, även den avbröt jag – den var helt enkelt tråkig och jag förstår inte varför den hyllas. Nästa experiment blev ”Begravd jätte” eftersom den klassar in som fantasy (åtminstone till viss del), men nä-ä-ä-ä-Ä! Vad är det jag missar?! Vad är det jag inte förstår?! ”Mästerlig roman” enligt GP; ”…fredsapell och kärleksroman…” enligt SvD; ”En roman som handlar mer om grunderna för våra egna liv och samhällen…” enligt Aftonbladet. Svenska Akademiens motivering: ”…med stark känslomässig verkan har blottat avgrunden under vår skenbara hemhörighet i världen.” Alltså… VA?! Enligt mig handlar ”Begravd jätte” om 500-talets England med kung Arthurs riddare som självutnämnda hjältar och ett åldrande par som bestämmer sig för att söka upp sin son som bor i en annan by än de själva. Det finns en hon-drake oxå som ligger bakom ett fenomen som gör att människorna förlorar minnen som en kollektiv demens. Det åldrande paret har glömt att de har en son, men lyckas få tillbaka minnena lite i taget. Nu vet jag inte hur det går för dem eftersom jag inte läste ut den här boken. Heller. Dialogerna känns konstlade och krystade och saknar flyt. Jag fick ingen som helst känsla för personerna. Texten kändes som ett manus där inga uttryck eller känslor fanns tillgängliga. I scenen där de kämpar mot ett monster ligger plötsligt nämnda monster dött, halshugget, men hur gick det till? Jag läste om scenen flera gånger, men fick ingen klarhet. Tummen ner och rakt i papperskorgen! Omslaget är jäklig läckert. Alltid nåt.

 

Vidunder

Jag ser inte så mycket på film längre. Det är förmodligen en övergående period, men det finns så mycket skräp att jag tappar lusten att ens försöka vaska fram eventuella guldkorn. Idag lyckades jag faktiskt hitta ett guldkorn i form av filmen ”Fantastiska vidunder och var man hittar dem” (filmmanuset läste jag i bokform i februari och hade lyckligtvis förträngt detaljerna, så filmen kändes ny) som har släppts på Netflix.  Det var precis rätt film för mig just där och då och jag föll pladask! Den gör sig myyyyycket bättre som film än i manusform om jag uttrycker det så. Det handlar om magi och det handlar om djur – behöver jag skriva mer? Den här filmen ska jag köpa!

En nifflare älskar allt som glittrar och har tagit sig in i en juvelbutik. Här försöker den gömma sig för Newt Scamander. I skyltfönstret.  Det går ju jättebra…

 

 

En av hans bästa

”Den gröna milen” av Stephen King. Jag var väldigt nära att köpa den hos Bokbörsen när jag fick ett infall att fråga om Pär hade den (han gillar oxå Stephen King, men har mest de engelska versionerna). Till min oerhörda förvåning sa han att han var säker på att en pocketversion stod på övervåningen och han kunde till och med precisera platsen. Min förvåning blev – om möjligt – ännu större när jag faktiskt hittade en svenska pocketutgåva precis där Pär sa att den skulle finnas. I 9,5 fall av 10 är det jag som vet var prylar finns i det här huset. När jag tittade på titelbladet såg jag att det var jag som hade köpt den för 17 år sedan, men inte läst den!! ”Den gröna milen” skrevs och gavs ut som en följetongsroman i 6 delar. I den här utgåvan har de 6 delarna inte redigerats ihop till en sammanhängande roman och det tycker jag är synd, men boken blir egentligen inte ett dugg sämre för det.

1932 i depressionens USA. Delstatsfängelset i Cold Mountain har ett cellblock för fångar som ska avrättas i elektriska stolen, även kallad Gamla Gnisten. Här arbetar Paul Edgecombe som chef för fängelsevakterna. Att ansvara för dödsdömda män är inte ett arbete som passar alla. Paul Edgecombe och hans 3 närmaste män har svetsats samman och när Percy Wetmore förflyttas till avdelningen rubbas den känsliga balansen. John Coffey har dömts för våldtäkt och mord på 2 små flickor och anländer till cellblocket. Han skiljer sig från övriga fångar och gör intryck på allihop från början. När William ”Vilde Bill” Wharton anländer blir tillvaron på Den gröna milen minst sagt påfrestande…

Boken har filmatiserats och jag har sett den flera gånger. Nu när jag till slut har läst den kan jag konstatera att filmen är unik på så sätt att den innehåller lika mycket som boken. Inget saknas i själva handlingen, miljöerna stämmer, karaktärerna stämmer och – det som fascinerar mig mest – känslan stämmer; trots den gräsliga inramningen finns det mycket värme och medmänsklighet och till och med lite humor (Stephen King glömmer aldrig den oerhört viktiga humorn). I vanliga fall brukar jag störas av att jag ser skådespelaren framför mig när jag läser boken, men inte här. De fångar som sitter på Den gröna milen har i många fall mördat flera människor. Paul Edgecombe har dödat 77 människor. Mördat – dödat. Det första sättet är olagligt, det andra sättet är lagligt.

 

 

Hos läkaren

I lördags eftermiddag domnade höger ben från knäet och nedåt. En obehaglig känsla. Som sockerdricka de luxe, men utan känselbortfall. Det var svårt att sitta stilla för jag ville hellre skaka benet eller vifta med foten som man automatiskt gör när benet har somnat, men nu behövde jag göra det hela tiden. Pär och jag såg en film på kvällen och då var domningen så störande att jag stod upp halva tiden; vaggade, viftade, knäböjde, trampade på stället. Senare drog jag på mina kompressionssockor och det kändes bättre. Igår var det inte lika farligt, men på kvällen höll jag på att bli knäpp. Trots kompressionssockorna kunde jag inte sitta stilla och ångesten kom som ett brev på posten. Var det något allvarligt fel? Det kunde inte ha med hjärtat att göra eftersom det var höger ben. Blodpropp? Stroke? Jag hade lovat Pär att gå till den öppna mottagningen idag och mina dåliga erfarenheter från den – kunde jag räkna med hjälp över huvud taget? –  spädde på ångesten, så till slut tog jag en extra Lyrica. Tillsammans med Stilnocten sov jag bra hela natten tills mobilen väckte mig kvart i 7 och då for jag upp ur sängen direkt, gjorde mig i ordning, åt gröten ståendes (för mycket ångest för att sitta ned) och hasade mot vårdcentralen halv 8. Usch, vad det var tungt! Det tog 30 minuter att gå dit och jag fick vänta 1 timme. Jag lyssnade på en bok och halvsov trots träsmak i baken. Jag hade sett framför mig hur domningen gjorde att jag fick vanka fram och tillbaka i korridorerna i ett par timmar, så det var inte så illa, på det hela taget.

Jag såg en av läkarna passera. En man i min ålder, vuxen med andra ord med grått i håret och ingen tjugoårsslät persikohy. Jag gillade honom och hoppades att det skulle bli han som ropade upp mig, men trodde inte att jag skulle ha sån tur. Det var han som ropade upp mig! Doktor HA som hade ett fast handslag och blå ögon. Han var bra. Han lyssnade. Han var närvarande. Tack vare att jag hade lämnat alla prover för 2 veckor sedan kunde han utesluta en hel del bl.a. sköldkörteln och blodsockret. Inget känselbortfall i benet, ingen försvagning eller obalans. Förmodligen berodde domningen på en fel- eller snedbelastning i samband med att jag städade i lördags. Eftersom det uppstod plötsligt och sedan har avtagit (känner ingenting av det just nu), så beror det inte på sjukdom.

När jag nu hade tillgång till en läkare med en dator och en skrivare, så bad jag att få en utskrift med mina provsvar för att kunna jämföra med Werlabs resultat från januari. Blodvärdet har stigit och ligger inom intervallet. Alla kolesterolvärden har sjunkit litet vilket innebär att det nu är något förhöjt i stället för statiner-rekommenderas-förhöjt. Långtidsblodsockret har sjunkit till att ligga inom intervallet. D-vitaminvärdet har ökat från 52 till 97 (referensintervallet är 50-178). Värdena är alltså bra! Inte rena hälsan, men det går åt rätt håll. Jag har inte ändrat kosten. Det har onekligen varit si och så med träningen. Den enda förändring som jag har gjort är att jag tar Aloe Vera i tablettform sedan en dryg månad. Aloe Vera är naturens egen superhelare! Det är den enda förändring jag har gjort.

Jag är lättad över båda svaren. Domningen har avtagit rejält och provsvaren var faktiskt bra.

Det är Pärs och min bröllopsdag idag. 24 år. Sammetsbröllop. Nu börjar det likna nåt jämfört med papper, galon och hampa. Vi firade i fredags med smarrig fiskmiddag och morotskaka till efterrätt.

hjarta