Etikett: JK Rowling

Stallo

Stallo av Stefan Spjut.

Det är andra gången jag läser den och jag hade glömt hur rackarns bra den är! Nästan 600 sidor som jag sög i mig på mindre än 1 vecka.

1987 tar flygfotografen Gunnar Myrén bilden som förändrar hans liv och som kommer att påverka hans dotter på ett oväntat vis. Susso Myrén arbetar inom hemtjänsten och hjälper till i mammans souvernirbutik. Hon har en hemsida där hon skriver om troll och andra väsen och hon har för avsikt att hitta förklaringen till fotot som hennes pappa tog. Så försvinner en pojke spårlöst och det är något i försvinnandet som gör att Susso misstänker att det inte är människor inblandade. Hon kan inte motstå att berätta för polisen om sina misstankar och efter det blir det åka av. Det är Susso, hennes mamma Gudrun och hennes styvbror Torbjörn som åker Sverige runt för att lösa mysteriet. Till och med Sven Jerrings änka finns med på ett hörn.

Det här är en berättelse med stort B! Stefan Spjut skriver på samma höga nivå som mina favoriter Stephen King och JK Rowling. Personerna är tydliga och mänskliga och dialogerna har en rytm som känns självklar; de kan avbryta ett samtal för att sedan bara fortsätta på precis det viset man kan göra när man verkligen känner varann. Det utspelar sig övervägande i Kiruna och jag ser allt så tydligt framför mig; Ferrum och Folkets Hus, Hjalmar Lundbomsvägen och Hermelinsgatan (där mitt barndomshem ligger). Jag hör Kiruna-dialekten medan jag läser dialogerna. Det finns en lågmäld humor och många dialektala uttryck. Den är spännande också. Stefan Spjuts stora fördel i förhållande till Stephen King är att Stallo inte är särskilt våldsam eller blodig och den slutar inte i en enda blodstänkt, kroppsdelsflygande kräk-crescendo.

Jag har äntligen köpt uppföljaren Stalpi och jag ser fram emot att läsa den!

Cormoran & Robin

“Karriär i ondska” av Robert “JK Rowling” Galbraith. Den tredje boken om Cormoran Strike och hans envisa partner Robin Ellacott. För 2 år sedan läste jag den första delen, “Gökens rop” och strax efter den andra delen, “Silkesmasken“.

Efter att ha löst 2 uppmärksammade fall går det riktigt bra för Cormoran Strikes detektivbyrå. Visserligen har han blivit ovän med större delen av poliskåren, men han klarar sig bra utan den. “Karriär i ondska” börjar med att Robin får ta emot ett paket som visar sig innehålla ett avhugget ben från en kvinna. Försändelsen är adresserad till Robin och det tycker Strike är illavarslande. Det finns en symbolik i att det är ett högerben som är kapat på exakt samma sätt som Strikes högerben är. Han behöver inte fundera särskilt länge innan han kan nämna 3 tänkbara gärningsmän som förmodligen vill komma åt honom. I den här delen får vi veta mer om varför Robin hoppade av universitetet och så är ju hennes och Matthews bröllopsplaner i full sving.

Den här delen är råare och blodigare än de tidigare och även om det inte är i närheten av hur de flesta deckare är nu för tiden, så hoppas jag innerligt att Robert Galbraith inte har för avsikt att fortsätta längs den banan i syfte att locka läsare! I övrigt håller boken samma höga klass med levande miljöer och personbeskrivningar och dialoger – Robert Galbraith är en mästare på dialoger! De för handlingen framåt samtidigt som karaktärerna blir tydligare. Jag har även lyssnat på böckerna och Niklas Falk är väldigt skicklig på att utnyttja dialogerna.

Blue Öyster Cult går som en musikalisk röd tråd genom hela boken. Jag känner igen namnet på gruppen, men har aldrig hört någon låt. Jag tar med det största hit, “Don’t fear the reaper”.

Tufft

Efter värmeslaget i fredags har jag gjort mitt bästa för att återhämta mig. Jag har hållit mig inomhus och eftersom det har varit upp emot 27 grader har jag inte känt mig lockad att gå ut. I lördax var det inget kul alls för då mådde jag småilla hela dagen. Det tog emot att dricka vatten eftersom allt vatten luktade metall och avlopp. Det blev desto mer Pepsi Max. Och choklad. Pepsi är ju inte samma sak som Coca-Cola, men jag tror inte att recepten skiljer sig åt så himla mycket. Mannen som uppfann Coca-Cola var apotekare och var ute efter något för magåkommor (det är alltså inte inbillning när magen känns lugnare av Coca-Cola), men han var inte helt nöjd med receptet och senare sålde han det för 80 dollar. Visste ni det? Samma känsla som för de som nobbade Beatles och JK Rowling. Tillbaka till ämnet! Det är inte bara värmeslaget som har fått mig ur slag. Jag har tappat farten. Riktningen. Motivationen. Det är bekvämt att kunna skylla på värmen, men jag har inte haft någon större lust att träna oavsett formen. Det här med att äta VLCD-soppan till lunch och vanlig middag… Det fungerar hyfsat, men de senaste veckorna har vi improviserat lite för mycket och det leder ofelbart till hunger och kvällstugg. När motivationen försvinner, så tappar jag lusten för att stå emot. Det känns inte som det är värt det. Jag påminner mig själv om att jag har gått ned 11 kg och att det är BRA och att jag måste – MÅSTE – hålla kvar segerkänslan som kommer med viktminskningen! Jag tjatar på mig själv, men just nu orkar jag inte lyssna.

2 böcker från en bok

Jag har läst 2 tunna böcker av JK Rowling som ingår i litteraturen i Harry Potter-berättelsen. “Fantastic beasts and where to find them” av Newt Scamander (det här är inte filmmanuskriptet som jag ‘lurades’ att läsa!) är en faktabok om magizoologi där författaren berättar om de olika djur som har klassats som “beasts” (vidunder på svenska). Illustrationerna är fantastiska och hela boken är väldigt fin och har fått ett nytt, urläckert omslag som i sig gör det värt att äga boken. Den är smårolig och fyndig och Newt Scamander har faktiskt en förklaring till Loch Ness-monstret och snömannen/yetin. Alla länder ansvarar för att hålla dessa vidunder osynliga för mugglare, men Skottland respektive Tibet är väldigt slapphänta och det är därför som det rapporteras om att just dessa 2 vidunder syns lite då och då. Länderna får böta hela tiden. Tihi!

Den andra boken heter “The tales of Beedle the bard“ och innehåller 5 sagor som ofta berättas i trollkarlsvärlden ungefär som “Snövit” och “Askungen” i mugglarvärlden. Den här boken har en mindre roll i “Harry Potter och dödsrelikerna” i och med att “Sagan om de 3 bröderna” syftar på de 3 dödsrelikerna. Den här boken har samma design med urläckert omslag och fantastiska illustrationer. Den var roligare att läsa eftersom den inte är en regelrätt faktabok, så att säga och jag läste den nu ikväll. Min favoritsaga är “Babbity Rabbity and her cackling stump” – vilken stunsig titel!

Harry Potter hade nyckeln!

“Harry Potter och det fördömda barnet, del 1 och 2” av JK Rowling, John Tiffany och Jack Thorne. Den är inbunden och en så kallad repetitionsutgåva. JK Rowling kan jag lita på rent berättarmässigt och Harry Potter är ju ändå Harry Potter, eller hur?

I slutet av “Dödsrelikerna” finns en epilog som utspelar sig 19 år efter att Harry Potter äntligen lyckades göra slut på Voldemort. Jag tyckte om den epilogen även om den blev urtöntig i filmversionen när Daniel Radcliffe och Emma Watson hade åldrats med hjälp av smink. Ett riktigt lyckligt slut med stort hopp om en lugnare framtid där Hogwarts och professor McGonagall finns med. Det är i den epilogen som pjäsen om “Det fördömda barnet” tar vid och ja, det är en pjäs från början och inte en bok. Det är inte lätt att vara son till Harry Potter, pojken som överlevde och sedan kämpade mot Voldemort flera gånger. Albus, som sonen heter, hamnar faktiskt i Slytherins elevhem vid sorteringen och blir bästa vän med Scorpius som är son till Draco Malfoy. Scorpius slåss mot rykten om att han är son till Voldemort. Albus och Scorpio tyr sig till varandra. De känner sig förbisedda och kontakten med fäderna är knackig. Kentauren Bane siar om att det rör sig en mörk skugga över Albus och Harrys drömmar är tillbaka tillsammans med smärtan i ärret. Hur är det möjligt att Voldemort har kommit tillbaka?!

Det krävs en annan teknik att läsa ett övningsmanus, men när jag hade kommit in i det gick det fort. Det var väldigt lättläst eftersom det saknar allt det som ger känsla och djup i en berättelse. En kort beskrivning av scenen och så replikerna befriade från känslouttryck. Det är ett koncentrerat sätt att berätta och det går fort från en scen till en annan. Det finns inget djup, inga miljöer, inga klädbeskrivningar eller fysiska uttryck. Det är bara det absolut nödvändigaste som finns med. Manuset (för jag vill inte kalla den för bok) läste jag rakt av på 4 timmar. Jag anar JK Rowling i texten, men det finns ingen känsla som det finns i de övriga 7 berättelserna. Djupet och det lilla extra som göra att man tycker om eller avskyr en karaktär, saknas helt. Den får en 3:a i betyg. 

Harry Potter och ett ofött vittne

Harry Potter… Jag återvänder till de böckerna om och om igen och det känns som att komma hem! Härom dagen lyssnade jag klart på “The deathly hallows” för … jag vet inte vilken gång i ordningen. JK Rowling har äntligen gått med på att släppa böckerna till Storytel. Anledningen till att det dröjt sägs vara ett visst motstånd mot tjänster som streamar böcker. Än så länge är det endast den engelska versionen med Stephen Fry som uppläsare. Den svenska kommer till våren och då med en ny uppläsare (det är Krister Henriksson som har läst in böckerna tidigare) eftersom tidens tand har gnagt på kvaliteten. Den engelska produktionen är inte någon nyinspelning utan en uppfräschning och det är, banne mig, den bästa produktion jag har hört! Jag tycker egentligen inte om att använda “perfekt”, men i det här fallet nöjer jag mig inte med mindre. Fantastiskt jämn ljudkvalitet! Jag får intrycket av att Stephen Fry har läst in var och en av böckerna i en enda sittning vilket jag vet inte är möjligt eftersom de är så långa. Inte ett spår hörs av omtagningar eller felläsningar. Stephen Fry är fenomenal!! Han har en varm röst och en brittisk engelska som ger mig ståpäls. Han pauserar och utnyttjar kommatecknen i texten och han gör en tydlig skillnad på dialog och löpande text. Felfritt. Perfekt. En sann njutning. Jag försjönk så djupt i de här böckerna att det var som att få en kalldusch när de tog slut. Tillbaka till den muggliga verkligheten, men det dröjer inte länge innan jag återvänder.

En helt annan bok är “Nötskal” av Ian Mcewan med Helge Skoog som uppläsare. Bara 6 timmar. Den var ok, men inte mer trots att den lovordas både här och där. Småspännande, men ingen thriller. En kvinna och en man planerar att göra sig av med kvinnans make. Det finns ett vittne till allt nämligen det ofödda barnet i kvinnans mage och det är barnet som är berättaren. Berättelsen är underfundig och riktigt rolig emellanåt och Helge Skoog gör ett bra jobb – jag gillar honom. Den blir lite för filosofisk emellanåt, men ställer en viktig fråga: när blir en människa medveten? En fråga för abortmotståndarna. Jag tycker att det blir fånigt när barnet inte har något förhållande till färgen blå – fullt begripligt – , men har starka åsikter om druvor och viner.

PS. Jag har ännu inte blivit av med läslåsningen. 🙁

 

Jag är såld!

De 2 senaste veckorna har jag befunnit mig i bokälskarens himmel för jag har hittat en ny författare i en genre som jag vanligtvis inte läser mycket av. Författaren heter Patrick Rothfuss och genren är fantasy. Han har skrivit 2 böcker uppdelade i vardera 2 delar som handlar om Kvothe, en magiker. Den första boken heter “Vindens namn” 1 & 2. Innan jag hade läst 20 sidor var jag fast! Inte så mycket tack vare handlingen för 20 sidor in i en bok bör man inte veta alltför mycket, tycker jag utan tack vare att Patrick Rothfuss visade sig vara en Berättare i klass med JK Rowling och Stephen King.

Kvothe tillhör edema ruh, en kringresande folk och just hans familj reser runt med sin teater. En arkanist, Ben ansluter sig till truppen och han börjar undervisa Kvothe som är kunskapstörstande och intelligent. Ben berättar om universitetet där det finns tusentals och åter tusentals böcker och där man kan utbilda sig till magiker. Universitetet blir Kvothes dröm, hans mål, men när han i ett slag förlorar hela sin familj känns målet ouppnåeligt. Ensam i världen fortsätter han ändå att kämpa för att nå sitt mål. Den första delen av första boken slutar när han blivit antagen till universitetet. Den andra delen utspelar sig medan Kvothe får sin utbildning, träffar sitt livs kärlek, skaffar sig ett rykte som musiker och magiker.

Varför tycker jag inte om fantasy, men har blivit fullständigt såld på berättelsen om Kvothe? Jag klurade en del på det innan jag kom på det. Många fantasyberättelser t.ex. “Game of thrones” eller “Sagan om ringen” handlar om maktkamp. Det blir många och långa släktled med förorättade medlemmar som antingen klamrar sig fast vid makten eller intrigerar för att få makt. Det är mord och lömska intriger, taktiska giftermål, hämnd högt och lågt och krig, krig, krig. Det blir så oerhört tjatigt. I böckerna om Kvothe finns inget sådant och det känns nytt och är uppfriskande. Patrick Rothfuss har ett ledigt språk som flyter fram, det är lustfyllt och rikt på bilder. Han har humor! Det är så viktigt, tycker jag. Varken han eller Kvothe tar sig själv på blodigt allvar. Kvothes värld är inte lika intrikat som JRR Tolkiens, men den känns heller inte överarbetad.

Nu har jag hunnit halvvägs i den första delen av andra boken, “En vis mans fruktan”. Patrick Rothfuss jobbar för fullt på den tredje och avslutande boken om Kvothe. “Vindens namn” kom ut 2008 och det är hela 8 år sedan, så jag antar att jag får vänta ett bra tag innan den tredje boken kommer på svenska, men den som väntar på något gott…

Jätten från Cornwall

“Silkesmasken” av Robert Galbraith ä.k. JK Rowling. Den andra boken om Cormoran Strike och hans partner Robin Ellacott. För 4 månader sedan läste jag den första och tyckte mycket om den. Den här var precis lika bra!

Författaren Owen Quine är inte omtyckt. Han är oerhört egocentrisk och har betydligt högre tankar om sitt författarskap än vad någon annan har. När han försvinner kontaktar hans fru Leonora Cormoran Strike för att hitta honom. Eftersom Owen Quine har för vana att försvinna för kortare perioder är hon mer arg än orolig. Strike hittar honom, men han är död. Mördad. Sökandet övergår i jakten på en mördare och tar Strike härs och tvärs över London med hjälp av käpp, tunnelbana och taxi. Robin gör sitt bästa för att Strike ska få upp ögonen för hennes potential. I takt med att hon gör sig oumbärlig växer vänskapen mellan henne och Cormoran fram och det är hjärtevärmande att läsa.

När jag läser texten får jag känslan av att tuff redigering. Det är inte direkt avskalat, men det finns inte mycket onödigt heller. Avvägt och balanserat. Härliga dialoger och målande miljöer. Rik vokabulär och härlig humor. Det finns ingenting som jag inte tycker om hos Robert Galbraith, men jag erkänner att om jag inte hade vetat vem som döljer sig bakom pseudonymen hade jag förmodligen inte läst boken. JK Rowling är en av mina absoluta favoriter, men deckare som sådana är jag rätt trött på.