Etikett: serie

Dubbel-recension

“Det goda folket” av Hannah Kent. För drygt 3 år sedan läste jag “En mörderska bland oss” (Burial Rites i original)av samma författare och tyckte den var riktigt bra. “En mörderska…” är baserad på verkliga händelser, medan “Det goda folket” är inspirerad av verkliga händelser. Det gör den varken mindre bra eller spännande eftersom det jag tycker är intressantast är de trovärdigt beskrivna levnadsförhållandena och personerna, myterna och traditionerna. Bitvis upplevde jag den som oerhört eländig, nästan deprimerande och berördes illa vid flera tillfällen, men värst av det faktum att de gick barfota året runt. Tänk att gå barfota om vintern… Mina fötter kändes kalla och såriga bara jag läste om det. Det är alltid lika svårt att förstå att människor kunde vara så oupplysta, skrockfulla och lättskrämda. Då ska man komma ihåg att långt ifrån alla kunde läsa eller skriva, att böcker definitivt inte var tillgängliga för andra än präster och lärare och att information och upplysningar tog tid att färdas. Det som fanns tillgängligt var berättelser, skrönor och skvaller.

“Romanerna om Patrick Melrose” av Edward St Aubyn. En romansvit (den här versionen innehåller 3 böcker) som höjts till skyarna och som även blivit serie hos HBO. Vilken smörja! Det är synd om lille Patrick, det håller jag med om, omgiven av självupptagna, drogande och sadistiska vuxna, men jag hade ingen lust att fortsätta läsa om hans drogupplevelser som vuxen. Språket var bra. Punkt.

Dubbelrecension

Margaret Atwood är en författare som alltid har funnits med i bakgrunden för mig. Vissa böcker har jag tyckt var väldigt bra medan jag inte kunnat ta till mig andra. Jag har läst “Hjärtat stannar sist” som jag definitivt kunde ta till mig och som jag tyckte var bra. Margaret Atwood är ofta samhällskritisk och i den här boken spekulerar hon i hur det kan gå med slutna samhällen (“gated communities”) eller idealsamhällen när man börjar detaljstyra människorna som bor där. Tänkvärd, härligt språk och rolig!

“Familjerna på Cavendon Hall” av Barbara Taylor Bradford liknas vid Downton Abbey. Det som lockade mig var att jag läste flera böcker av henne som ung och det borde faktiskt ha fungerat som en varning i stället… Downton Abbey förstås – världens bästa serie alla kategorier! Det är en släktsaga där man kan följa flera familjer i en serie böcker. Den där varningen borde jag har lyssnat på för jag kräver mycket mer som läsare idag än för 30 år sedan och den här var alltför lättviktig för mig. Platta och präktiga karaktärer med uppstyltade dialoger. Upprepningar och övertydlighet. Ungefär på sidan 75 kom jag på mig själv med att skumma sidorna och det är ett tecken så gott som något att jag inte behöver slösa mer tid på boken.

Klämmigt

Dax för mammografi. Jag har aldrig gjort det förut, men jag vet hur det går till och det är inte en lika känslig kroppsdel som hos gynekologen. Jag hade tid 5 över halv 10, men fick komma in tidigt och var färdig 5 över halv 10. Det gjorde inte särskilt ont heller utom vid 1 läge när jag fick stå vriden och inklämd för att lymfkörteln skulle komma med på bilden. Provsvaret kommer med posten om 2 veckor. Undrar om jag behöver kontakta gynekologen själv? Jag hade flyt under hela den här utflykten. Vädret var fantastiskt och SL var inte försenat och jag hade valt kläder som satt ordentligt och var mjuka och sköna. Jag hade min lila kappa vilket jag sällan känner att jag får tillfälle till och jag känner mig alltid fin i den.

Snö i december 2015.

“Tjänarinnans berättelse” (“The handmaid’s tale”) av Margaret Atwood har några år på nacken. Jag vet att jag läste den 1988/89, men jag minns egentligen ingenting. Sedan har jag försökt lyssna på den på engelska, men inläsaren var inte bra. I början av den här månaden kom äntligen en svensk inläsning, men den är med Lo Kauppi, som jag har lite svårt för. Jag gav den en chans, men gav upp efter halva boken. Den finns ju som serie hos HBO och jag började titta. Vilken fantastisk serie! Det är ytterst sällan som en serie överträffar boken, men den här gör det. Med råge! En anledning till att den svenska inläsningen av boken inte är bra är att inläsaren inte gör tillräckliga uppehåll mellan handlingens tillbakablickar och nutiden, men det blir tydligt i serien och de har lyckats få fram den otäcka känslan som regeringskuppen och de religiösa fundamentalisternas övertagande (naturligtvis är det religiösa fundamentalister!) framkallar. Den är otäck och dystopisk med stort D. Den är skrämmande eftersom kvinnor i många länder lever under de här förhållandena. Elisabeth Moss, som jag har sett i “Mad men” och kommer ihåg från ett avsnitt av “Grey’s anatomy”, är så vansinnigt bra! Hon lyckas förmedla hela känsloregistret med hjälp av ögon, mun och kroppshållning. Idag såg jag sista avsnittet i säsong 1 och det fanns en scen när det var meningen att tjänarinnorna skulle stena en annan tjänarinna till döds, men vägrade med risk för repressalier. Den scenen var stark och framkallade både ståpäls och tårar hos mig! Om du vill se en suveränt bra serie, så satsa på den!

Julklapp

Sedan flera år tillbaka köper Pär och jag inte julklappar till varandra. I stället köper vi något gemensamt t.ex. ett nytt sofföverdrag eller, som förra året, en riktig lyx-klapp i form av en ny tv. I år blev det nya handdukar och en brödrost. Förra gången vi köpte handdukar för x antal år sedan valde jag noga; jag letade, mätte storlekar och vi fick välja var sin färg (då bodde Elin fortfarande hemma) och sedan föll valet på Jotex’ egna märke Happy. Det var ett riktigt bra köp som inte ruinerade oss och som har hållit mycket, mycket bra med tanke på att jag har tvättat dem varannan vecka, men inte bytt dem, så de har hängt på krokarna i badrummet sedan de köptes. Nu har de äntligen fått avlösning! Pär valde skogsgrönt och jag valde randigt som får mig att tänka på marmeladstängerna som fanns att köpa när jag var liten.

Jag har tvättat dem 1 gång och nu är i alla falla den lilla handduken invigd. Väldigt mjuk o gosig….

Vår brödrost från OBH Nordicas gamla serie Chili sjunger på sista versen i och med att rostningen är nyckfull trots att jag upplever det som att jag ställer in med hjälp av de få reglage som finns. Det enda som inte är nyckfullt är att den aldrig rostar båda sidorna av brödet. Där är den konsekvent vill jag lova! Nu har vi beställt en stålgrå från Philips. Hos Tretti.se finns brödrostar från 189 kr till 4,809 kr. En av dem som gick till semifinal när Pär och jag valde var en stilren, vit sak från Electrolux och när jag såg att den fanns i rött blev jag entusiastisk, men entusiasmen dog fort för priset var 12oo kr högre. ??? Jag fattade inte varför och inte fanns det tillräckligt med information om varje brödrost för att kunna göra en jämförelse. Jag blev inte besviken, det handlade inte om det. Jag blev mer förundrad. Det handlar om en brödrost och inte brödtillverkning. Ja, just brödtillverkning för vissa brödrostar såg ut som små fabriker med runda displayer, spakar och extra galler att bygga ut med för uppvärmning av bröd som t.ex. den här från Delonghi som är nedsatt till en tusenlapp. Ganska snygg att se på ändå.

Product image

… eller den här från Kitchenaid prisnedsatt till 3,500 kr.Product image

Jag antar att om man har ett STORT kök med många, STORA avställningsytor, så kan man ha en STOR brödrost stående framme på bänken. Även om jag hade plats skulle jag inte köpa den från Kitchenaid. Så ocharmig och klumpig….

Rapport

Rapport från ett svart hål del 2

Jag vaknar av att jag behöver gå på toaletten vid 5-tiden. När jag lägger mig igen tänker jag att det är åtminstone 2,5 timme kvar tills mobillarmet går igång. Jag somnar oftast om efter ett tag, men vaknar alltid till flera gånger därför att jag är rädd för att försova mig (trots att jag inte har någon tid att passa) samtidigt som jag inte vill att det ska bli dax att stiga upp. Morgnarna och förmiddagarna är hemska. Hela jag knyter mig i protest över att jag måste få ännu en dag att gå. Jag är trött, alltid trött. Matlusten är väck och det mesta smakar kartong. Lunchen tillbringar jag oftast i köket numera. Det finns ingen film eller serie som jag vill se. Jag lyssnar på en bok och spelar spel medan jag äter (idag blev det yoghurt, 3 knäckemackor med prickig korv och fler muggar te). Jag ska helst inte vara ensam när jag mår så här pass dåligt. Pär kom hem från Öland idag och det har känts lite lättare sedan dess. På måndag ska jag till läkaren.

Respektlöst

Varning för spoiler! 

Jag har lyssnat på “Kejsaren” av Dan Buthler och Dag Öhrlund som är den nionde och avslutande delen om Christopher Silfverbielke. Den första boken, “En nästan vanlig man” var överraskande bra och det var en brutal fräschör över den psykopatiske Christopher Silfverbielke och hans trogna motståndare Jacob Colt. Samhällskritisk och detaljrik med både sjuka och trovärdiga karaktärer, till och med en gnutta humor. Den andra och tredje boken höll måttet, men i fjärde boken hände något. Det blev plötsligt ett sjukt frosseri i våld och sex med flera utdragna scener som var jobbiga att lyssna på (det är lättare med en fysisk bok där det bara är att bläddra förbi). Den femte, sjätte och sjunde boken kändes allt mer frustrerande: ska han verkligen vara så jävla svår att få bakom lås och bom?! Jacob Colt blev allt pinsammare och klantigare. I den åttonde boken önskade jag att författarna borde ha låtit Silfverbielke och för den delen även Jacob Colt få somna in. Och ja, jag vet att jag inte var tvungen att lyssna på eländet.

Nu kommer jag att avslöja handlingen i sista boken! 

Cliffhangern i åttonde boken pekade på att Silfverbielke nått nya sjuka höjder i och med sin idé om att anordna människojakt på en liten ö i Stilla havet för att på så sätt återfå det sanslösa lyxliv som han tyckte att han förtjänade. Jag blev lite förvånad över att inte hela boken handlade om det. Jacob Colt tog sig till ön med hjälp av sin FBI-vän Vanderaz och när de lyckades smyga sig på Silfverbielkes side-kick, tyske Max, så började jag hoppas att kanske, kanske skulle de lyckas. Men inte då. Både Vanderaz och Colt dödas, men inte nog med det: när människojaktsverksamheten avslutats och packats ihop och alla ska lämna ön, så avrättas naturligtvis personalen – inga vittnen – och så skjuter han Max! Nu var ju Max inte någon mysig typ, men han hade ställt upp på precis alla galna idéer och fixat vapen och droger och så – pang! Svin! Silfverbielke tar sig till Kalifornien där han börjar spendera pengar som bara han kan göra innan han drar vidare till New York och Wall Street. Han har en affär med frun till en Colombia-gangster, men när hon blir gravid och börjar yra om familjeliv, så tar han livet av henne. En inredningsarkitekt är svårfångad, men får på något sätt aldrig in foten i handlingen vilket hon skulle ha fått tidigare i serien. Elin Colt, Jacobs dotter, som blivit våldtagen och misshandlad de luxe av ni vet vem satt på ett mentalsjukhus i ett katatoniskt tillstånd. Senare i boken har en manlig sjukvårdare lyckats nå henne och hon mår plötsligt så bra att hon tar reda på var CS befinner sig, åker dit och kastar sig över honom i ett oerhört lamt försök att sticka kniven i honom. Hon blir arresterad och tar livet av sig i häktet. Nu har vi kommit till slutet av boken och CS börjar må dåligt. ??! Ingenting är kul, drogerna har ingen effekt och det är inte ens kul att “uppfostra kvinnor”. Christopher Silfverbielke är inte längre på ett bra humör och i fyllan och villan “trillar” han över kanten på sin altan till sin penthouse-våning och sedan är det slut. Jätteslut.

I början av “Kejsaren” var stämningen lite mer som i början av serien, men efter 2 tredjedelar kändes allt väldigt trött och uttjatat och det märktes så tydligt att författarna hade tröttnat på sin psykopat. De gjorde ett halvtaskigt försök till en lika genomarbetad berättelse som i fornstora dagar, men kom inte ens i närheten. “Äh, vad fan, nu orkar jag inte längre! Låt honom trilla ned från taket, så vi blir klara nån gång!” Den här serien har sina trogna läsare som i i inläggen på FB citerar CS och alltid längtar till nästa del ska komma. När författarduon lämnar oss med den här antiklimaxen signalerar de en brist på respekt på sina läsare. Jag är besviken på boken som sådan, men jag är även arg på Buthler & Öhrlund. När man tar på sig att skriva en serie så ska man naturligtvis skriva färdigt den, men man ska oxå se till att kvaliteten håller hela vägen. Den här serien började dyka vid femte boken och i och med den nionde kraschade de. De flesta böckerna har känts genomarbetade och genomtänkta, till och med bitvis långrandiga, men “Kejsaren” är ett hafsverk. Som författare måste man respektera sina läsare!

Det finns en sak som har varit genomgående bra i alla böckerna och det är att de har lyckats med konststycket att få en och samma inläsare: Stefan Sauk. Jag kan inte låta bli att undra om inte han blev trött på de ständiga upprepningarna. Om han blev det, så märks det inte det allra minsta. Han är ett proffs! Hatten av för Stefan Sauk!

Ointressant är ordet

Varför vill jag tycka om en bok som många andra tycker om och höjer till skyarna trots att den tillhör en genre jag är ointresserad av? Därför att jag ibland vill vidga min läse-sfär. “Jag är pilgrimen” av Terry Hayes får 5 stjärnor över allt och beskrivs som en thriller utöver det vanliga. Det faktum att den är 787 sidor gör den till något utöver det vanliga inom den genren. Efter ca 100 sidor – då tyckte jag att jag hade gett den en ärlig chans (Sara Lidman ger en bok en halv sida och om hon blivit fängslad vid det laget, så dumpar hon den.) – gav jag upp. Maximalt ointressant. Den sortens superintelligenta felfria agent-typer är så ointressanta! Om jag hade haft möjlighet att läsa baksidan där Mail on Sunday skriver: “En halsbrytande mix av The Wire, Homeland och Bourne Ultimatum” hade jag dragit öronen åt mig direkt. En mix av en polisserie, en USA-patriotisk serie respektive överdrivna actionfilmer där skådespelarna saknar ansiktsmimik – trist, ointressant och gubbigt. Nu har jag lärt mig av ännu ett misstag.

Rabalder

Kommer ni ihåg de vackra bruksföremålen från Briscapo? Jag utelämnade en detalj i det inlägget. Paketet var stort och det var överraskande tungt. Pär hade kört mig för att hämta det. När jag packade upp innehållet visade det sig att Briscapo lyckats med konststycket att skicka med inte mindre än 10 tallrikar (i en serie jag inte tycker om och aldrig skulle ha köpt) och en liten tekanna (Wrendale designs). Hur lyckades de med det?! Att behöva returnera något som är större än vad som kan tryckas in i en brevlåda är ett aber och nu hade jag 10 tallrikar och en tekanna som jag fått utan att ha beställt dem… Till saken hörde att Pär och Elin skulle åka till Grövlis dagen efter och hur 17 skulle jag kunna få med mig åbäket tillbaka till utlämningsstället?! Naturligtvis skrev jag till kundtjänsten. Jag fick ingen förklaring på hur det hade gått till, men de beklagade och förklarade hur jag skulle göra för att returnera varorna plus ett löfte om rabatt vid nästa köp. Via mail fick jag en etikett att klistra utanpå och en blankett som skulle kvitteras av den som tog emot paketet (DHL stod för leveransen). Den senare gjorde mig en aning fundersam. Allt fick vänta tills Pär kom hem igen. Förra tisdagen hjälpte han mig att frakta eländet tillbaka till stället jag där hämtat ut det. När killen scannade streckkoden på etiketten framgick det att paketet skulle hämtas av ett bud hemifrån mig. Meh! Han gav mig ett telefonnummer. Hem igen med åbäket. Det började kännas löjligt. Jag ringde direkt och satt i telefonkö i 20 minuter, men jag fick väldigt bra hjälp. Kundtjänstkillen förklarade att han blev tvungen att göra ett nytt ärende (?) eftersom … jag vet inte … det var hur som helst inte fullt så enkelt som killen på uthämtningsstället påstått. Till slut fick jag boka en tid för hämtning redan samma eftermiddag mellan 13 och 17 och budet kom redan halv 13. Jag tjoade glatt när han försvunnit med åbäket. Good riddens! På kvällen skrev jag till Brisacpos kundtjänst och sa att jag inte hade fått ett särskilt bra första intryck. Jag fick svar nästa dag (av en annan tjej den här gången) med ännu ett beklagande och ett erbjudande om att välja vad jag ville från Wrendale-kollektionen gratis. Wow! Det är klart jag tackade ja och om jag hade varit den snikna typen hade jag valt tekannan för dryga 900 kr, men jag är inte sniken och den är ändå i minsta laget. Pär har oxå fallit för de tufsiga djuren, så han fick välja en temugg. Och så passade jag på att köpa ännu en till mig själv. Hehe. Jag hämtade dem idag och det var endast 2 muggar i paketet och jag har mailat kundtjänsten en sista gång och tackat för ett proffsigt bemötande.

Ekorren är min och räven är Pärs.

Frigående tant

Vägning: 96,3 som innebär att ett helt hekto har försvunnit den senaste veckan. Wow. Med tanke på hur jag har mått är det ett under: choklad, glass och noll träning brukar inte vara någon hit när man ska gå ned i vikt, så jag är lättad.

Jag har gjort mig själv frigående! Stegräknaren har fått semester, likaså matdagboken. Efter 5,5 månad med detaljerade noteringar om vad, hur mycket och när jag har ätit; vilken sorts träning; antalet steg per dag och vattenkonsumtion vet jag nu varför och när det dyker upp diskrepanser. Jag behöver inte det tills vidare. Det känns bra! Jag är mindre bunden.

Idag har jag promenerat 60 minuter. Det var den kortaste rundan (som brukar ta 45 minuter…) och det gick varken fort eller lätt. Usch, vad det tog emot! Jag handlade lite på Konsum oxå.

Pär, Elin och Selma åkte till Öland idag över midsommar och några dagar till. Det är bara Bibbi och jag nu och det är välsignat tyst utom när Bibbi känner sig sällskapssjuk och vill prata. Jag har kommit in i en bokslukarperiod i och med att jag började läsa “Det mörka tornet” av Stephen King som består av 8 böcker. De är helt underbara! Vilken berättelse! Vilken berättare! Numera läser jag medan jag sörplar i min min sopplunch eftersom det inte finns någon serie eller film jag vill se OCH när jag dricker kvällste. Jag har några sidor kvar i den tredje delen och den fjärde delen ligger i vardagsrummet och väntar. De 4 sista böckerna är beställda och på g. Det kommer en recension så småningom och det blir lite av en utmaning att skriva den…

Hemlisar & intriger

“Belgravia” av Julian ‘Downton Abbey’ Fellowes. De som följer min blogg vet att jag tycker att “Downton Abbey” är världens bästa serie alla kategorier, så då är det inte så förvånande att jag kastar mig över “Belgravia” som utspelar sig i London på 1840-talet.

Berättelsen har sina rötter i en balkväll 1815. Hertiginnan av Richmond har bjudit in alla familjer som räknas plus en och annan som inte räknas. Ett kärlekspar och en händelse som får långtgående konsekvenser för två familjer. Handlingen fortsätter 25 år senare. De två familjernas liv har gått vidare, men inte utan att sätta spår och när deras vägar korsas till följd av dåligt samvete börjar intrigerandet. Jag skriver inte mer än så eftersom det är svårt utan att börja nysta i familjeförhållanden, men du som gillar historiska romaner utan alltför mycket sliskromantik och plågade hjärtan kommer att uppskatta den här.

Det här är en roman med många namn och släktförhållanden och jag har – som vanligt – svårt att hålla reda på alla, men det förtog inget av upplevelsen och det var en upplevelse i allt från det faktum att jag kostade på mig boken som inbunden till den avslutande punkten. Det fanns de jag verkligen tyckte om, de som jag avskydde och de som vann i längden. På ett sätt är det en feel good-roman, men av högre kvalitét. Miljöerna är levande och dialogerna känns naturliga. Julian Fellowes har haft hjälp av en historisk konsult precis som i “Downton Abbey” och allt känns trovärdigt. Det finns fördelar med att leva 2017, men det jag uppskattar med historiska romaner är tempot; man tog promenader – inte powerwalks, man skrev brev och var inställd på att inte få svar direkt, man höll på privatlivet i stället för att fläka ut allt i tid och otid och så uppskattade man hyfs och artighet.

Jag börjar tycka om inbundna böcker. Pocket har känts enklare att hantera på grund av att jag får ont i händerna emellanåt, men den ställning jag oftast läser i innebär att jag har boken liggande på bordet lutad mot glasögonfodralet och när den är inbunden behöver jag inte använda händerna särskilt mycket. Hm. Inbundna böcker är dyrare och tar mer plats och det känns ännu värre de gånger boken inte visar sig vara något att ha. Hm. Jag funderar vidare!