Belastningsproblem

Dax för laserbehandling igen. Eller inte. Jag sov dåligt och var äckeltrött i morse; halvsov vid frukosten. Ont i hälen, i hela foten, upp i benet. När jag kommit till stationen stannade jag utanför spärrarna eftersom det var nästan 10 minuter innan tåget skulle gå och för att det redan var en hel del folk inomhus innanför spärren. Jag visste inte hur jag skulle stå utan att få ont. Jag är på väg att utveckla belastningsproblem i höger ben eftersom jag undviker att stödja på vänster fot. Det skulle inte fungera. Det gjorde för ont. Jag vände om, tog hissen ned, handlade som planerat på Konsum och stapplade hem (ingen överdrift!). Jag gjorde te, dunsade ned i soffan och blev kvar där. Det känns bättre att ha foten i högläge. Klockan 11 kroknade jag och sov i soffan 1 timme. När jag sitter ner rör jag på foten då och då; vickar, cirklar och sträcker. Varje gång jag reser mig stretchar jag båda vaderna eftersom hälsporren har gett sig till känna även i höger häl. När jag går omkring tjatar jag på mig själv att gå normalt och inte halta eller lägga tyngden på utsidan av foten eller att vrida foten i självförsvar mot smärtan. Vänster vadmuskel har hårdnat, på gränsen till kramp. Tigerbalsam, stretching och normal gång. Jag har fått en ny tid för laserbehandling den 13:e. Det har inte varit någon bra dag…

Sekretär

Jag har ägnat en del av eftermiddagen åt finputsningen av Läsrummet. Dammsugit, våttorkat golvet och snyggat till ett par småytor med färg. Min smått bortglömda sekretär har fått flytta ned efter mer är 10 år på övervåningen där vi hade fyllt varenda låda med ramar som vi inte längre tycker att vi behöver och Pär har använt den som avlastningsmöbel. Den var dammig och skräpig och jag fick dåligt samvete…  Jag rengjorde den med Nitors målartvätt som den lackerade ytan inte tog skada av.

Jag tog över den när min lillasyster hotade med att sälja den för 30 år sedan. Den kommer från mitt barndomshem, men om jag ska vara ärlig kan jag inte minnas att ha sett den där. 3 små lådor och 3 stora, en utdragbar skrivskiva och ett nedfällbart lock som är låsbart. Tyvärr, saknas nyckeln till den översta stora lådan.
Första möbeln på plats! På torsdag kommer resten.

Lagarbete

Nu är Läsrummet tapetserat och det blev så bra, så bra! Det tog 7 timmar inklusive lunch och diverse pauser (jag tvättade samtidigt) efter att ha renoverat 4 rum tillsammans har vi blivit ett väloljat lag.

Tapeten var mer gråfärgad än jag mindes den från affären och rummet blir ganska dunkelt, men jag tror att det kommer att fungera.
Det är ett spretigt grenverk med små löv och med en känsla av akvarellmålning.

Behöver jag säga att jag har ont? Så. In. I. Helvete. Ont. 2 omgångar med värkkombon, men det vete 17 om det har hjälpt. Sanslöst trött.

Flyt

Dax för en laserbehandling och ny tejpning. På vägen dit hade jag inte ont, men på vägen hem… Jag tog mig upp för vår trappa med stora besvär och stapplade in genom dörren. En ny investering i en innersula för hälsporre som även har pelotter (uppbyggt förfotsstöd). På ditvägen kändes det finemang, men på hemvägen kunde jag lika gärna ha varit utan sulan. Det är förmodligen laserbehandlingen som triggar smärtan. Sedan den förra behandlingen i måndags har jag inte tränat någonting. Jag har städat lite i Läsrummet och målat 4 smålister, men annars har jag bara suttit eller legat och visst 17 minskar smärtan. Igår for jag runt här hemma, mer eller mindre, smärtfri.

Plötsligt händer det: SL fungerar och klickar och ger en mäktig känsla av flyt! Jag valde att ta ett morgontåg som inte lämnade utrymme för förseningar – spänning i vardagen! – , men som skulle göra att jag slapp vänta 20 minuter hos sjukgymnasten. Tåget susade fram obehindrat, jag klev av och satte fart och kom fram med 3 minuter till godo. När jag skulle hem hann jag precis med ett tåg och susade hela vägen till Tullinge där jag klev av för att invänta ett nytt tåg den sista sträckan och visst, det blev så till följd av förseningar, men det kändes inte besvärligt. Faktum var att tågföraren tipsade om att hoppa av i Tullinge i stället för i Tumba för att slippa behöva byta perrong. Man bugar och tackar!

Det är 2 månader sedan Selma lämnade oss…

 

 

Nedslagen

Den andra laserbehandlingen och med ökad intensitet. En lätt känsla av värme. Tejpning. När jag beklagade mig över smärtan förklarade han att det är som med ett skavsår som man hela tiden pillar på och på så sätt försenar läkningen; varje gång jag går en längre promenad än 20-25 minuter triggas inflammationen och läkningen försenas. Två steg framåt, ett steg tillbaka.  Styrketräningen får oxå stryka på foten eftersom den innebär att jag belastar hälen långa stunder. Jag känner mig nedslagen. Som grädde på moset har jag gått upp ett drygt kilo den senaste veckan och det är INTE godkänt! Panik eftersom jag inte bör träna som jag brukar. Jag får göra som jag brukar: jag taggar ned, drar mig tillbaka och omgrupperar mina styrkor. Jag tänker vila så mycket som möjligt och hålla stenkoll på vad jag äter. Nolltolerans! På väg tillbaka till tåget lyckades jag stå emot att köpa varm choklad hos Vetekatten trots att minusgraderna inspirerade. På Konsum lyckades jag stå emot de vaniljfyllda munkarna och småkakorna och chipsen och till och med chokladen. Jag vill vräka i mig, men är medveten om att jag inte skulle må bra efteråt. Mentalt. Ingen kan säga att jag inte har karaktär!

Klös

Sol och 4 minusgrader med snö som legat kvar i ett par dagar nu. Det var ljuvligt ute! Jag promenerade till Elin för en kopp te och för att hjälpa till att klippa Mios klor. Han känns som 1 kg brun bomull, men det finns gott om muskler och missnöje när jag håller honom. Den här gången fick han till 2 rejäla skråmor på min underarm. Sviiiider….. Han kommer aldrig att börja gilla mig om det blir en sån batalj varje gång vi träffas… En långsam promenad hem igen via Konsum och Kaffestugan. Det verkar som om orken blev kvar i det föregående året för det gick tungt och så fick jag ont, ont! ONT!! De dubbade isbuggarna med hälsporresulan i fungerar INTE. Jag har haft så satans ont sedan jag kom hem. Hälen är faktiskt svullen på undersidan.

Kölddimma över Flaten.

Start

Nu har startskottet gått för 2018 års första renovering! Elins rum kommer att omvandlas till ett läsrum med en extra säng som Pär kan sova i när jag snarkar för mycket i stället för i soffan. Elin lämnade kvar en del möbler som vi ville bli av med, men vi hade inte energin att lägga ut dem till försäljning. Pär fick tips om sajten Bortskänkes.se och där gick det undan vill jag lova! Inom en timme från det att han lade ut annonsen var alltihop paxat. Det var endast 2 olika mottagare där den ene tog emot 95% av prylarna och då lade vi ändå till några saker när intresset ändå fanns.

Tigrarna måste bort för att inte riskera att mönstret ska lysa igenom. Jag har ägnat ca 3 timmar åt att ta bort dem. Idag skrapade jag bort de resterande bitarna.

 

Laser

Kroppens celler mår bra av ljus även cellerna nere i hälen. Mina hälceller fick en första laserbehandling idag för att de ska vakna till liv och sätta fart på blodcirkulationen och läkningen. Det tog ett par minuter och kändes inte mer än yttepytte känsla av värme på utsidan av hälen. Klart! Nästa besök på måndag.

Jag hade huvudvärk redan när jag gick hemifrån och jag var trött. Efter behandlingen var hälen öm och trots att jag gjorde mitt bästa för att inte felbelasta som kompensation hade jag ont i hela underbenet när jag väl kom hem. Treo och en mugg te och efter lunchen gick jag och lade mig i sängen. Det är så skönt att kunna sträcka ut ordentligt och att hela kroppen får stöd. Jag vaknade vi 17-tiden när Pär kom hem. Det har inte varit någon bra dag idag…

 

Kvinnokungen

“Kvinnokungen” av Kristina Sjögren med Kerstin Andersson som inläsare.  En historisk roman när den är som absolut bäst bör uppfylla följande kriterier: en eller flera karaktärer som inte är fiktiva, levande miljöer, ett språk som gör dialogerna trovärdiga och en gnutta humor. “Kvinnokungen” är en fullpoängare!

Den handlar om drottning Kristina som regerade under 10 års tid, men var krönt drottning under endast 4 av dessa år. Dotter till kung Gustav II Adolf och drottning Maria Eleonora. Hon lärde aldrig känna sin pappa eftersom han var i krig nästan jämt och dog i Lützen 1632. Hennes mamma tog hans död väldigt hårt och avskärmade sig vilket ledde till att förhållande till dottern blev allt annat än varmt. Kristina var vetgirig – älskade att studera – och hade väldigt svårt att acceptera att hon som kvinna inte hade samma möjligheter som män t.ex. möjligheten att resa runt i Europa för att förkovra sig. Jag får uppfattningen att hon var en ovanligt redig regent som inte fick storhetsvansinne som t.ex. Gustav III som egentligen bara var intresserad av nöjen. Drottning Kristina kämpade ihärdigt för att få slut på det otroligt utdragna kriget som hennes pappa höll så kärt (30-åriga kriget) och hon kämpade lika ihärdigt för att förbli ogift och så småningom få abdikera till förmån för sin kusin Karl Gustav.

Den här boken är så himla bra att jag kommer att köpa den som inbunden för att kunna läsa den flera gånger! Kerstin Andersson tillhör mina favoriter bland inläsare och den här är nog hennes bästa.