Det blev ett till sista besök hos AJ där jag fick övningar för foten. Musklerna runt vristerna och i fotsulan ska byggas upp för att, i framtiden, minska risken för ny hälsporre. De här övningarna var inget han kunde maila som dokument så jag fick bege mig hela vägen dit igen. Tåhävningar på t.ex. ett trappsteg och att knipa med tårna om en handduk och liksom låta foten knipa sig framåt över den. De här ska jag börja med i morgon och göra varannan dag i ett par veckor och sedan ska jag lägga till en övning där jag behöver en sorts gummiband som jag inte har att ha som motstånd vid vridning utåt och inåt. Det går att få tag i.
Försommaren är tillsammans med hösten min favoritårstid. Samtidigt avskyr jag försommaren på grund av pollenanstormningen. Jag älskar de ljusa kvällarna, men jag avskyr värmen. Idag är det 24 grader och SMHI hotar med uppåt 28 grader i nästa vecka. Det enda jag uppskattar när det är varmt är att sitta inomhus med korsdrag och våra ljusa rullgardiner halvt neddragna. Just nu till exempel. Det fläktar lite och doftar av nyklippt gräs. Prassel av löv. Fåglar som sjunger – jag är urdålig på att känna igen olika fåglars läten, knappt ens koltrasten – och de kvittrar och kvillrar så det är en ren fröjd. Annars är det så tyst….. Schhh…. Inga gapiga grannar vid den här tiden på eftermiddagen. Inga skrikiga ungar. Balsam. Jag hämtade ett paket idag och för att slippa den värsta värmen gick jag redan halv 9. Fördelen med att det är söndag är att det var folktomt. Nästan ingen trafik. Dagis och skolor har helgstängt. Jag hade stavarna och visserligen var det tungt, men det var ändå skönt. 2 x 25 minuter var alldeles lagom när det handlar om ork, allergi, hälsporre och solsken.
Ta mig tusan om jag inte kunde känna aningens syrendoft trots att de bara är knoppar ännu!
Dax för en laserbehandling och ny tejpning. På vägen dit hade jag inte ont, men på vägen hem… Jag tog mig upp för vår trappa med stora besvär och stapplade in genom dörren. En ny investering i en innersula för hälsporre som även har pelotter (uppbyggt förfotsstöd). På ditvägen kändes det finemang, men på hemvägen kunde jag lika gärna ha varit utan sulan. Det är förmodligen laserbehandlingen som triggar smärtan. Sedan den förra behandlingen i måndags har jag inte tränat någonting. Jag har städat lite i Läsrummet och målat 4 smålister, men annars har jag bara suttit eller legat och visst 17 minskar smärtan. Igår for jag runt här hemma, mer eller mindre, smärtfri.
Plötsligt händer det: SL fungerar och klickar och ger en mäktig känsla av flyt! Jag valde att ta ett morgontåg som inte lämnade utrymme för förseningar – spänning i vardagen! – , men som skulle göra att jag slapp vänta 20 minuter hos sjukgymnasten. Tåget susade fram obehindrat, jag klev av och satte fart och kom fram med 3 minuter till godo. När jag skulle hem hann jag precis med ett tåg och susade hela vägen till Tullinge där jag klev av för att invänta ett nytt tåg den sista sträckan och visst, det blev så till följd av förseningar, men det kändes inte besvärligt. Faktum var att tågföraren tipsade om att hoppa av i Tullinge i stället för i Tumba för att slippa behöva byta perrong. Man bugar och tackar!
Jag var hos sjukgymnasten, JA, hos Fysioterapiteamet idag. Det tog 50 minuter och vi enades om att tejpa hälen idag och nästa vecka ska jag få den första av 4 laserbehandlingar. Laser är skonsammare än stötvågsbehandling och passar bättre i nuläget eftersom hälen är väldigt irriterad och svullen. Det var hösten 2013 som jag stötvågsbehandlade högra foten och då hade jag haft ont sedan januari vilket innebar att inflammationen hade hunnit plana ut och stagnerat och då fungerade stötvågorna som satte fart på läkningsprocessen och blodflödet. Förmodligen har jag inte mer ont den här gången. Skillnaden är att jag var uppmärksam på symtomen och får hjälp i ett tidigare skede. Det är fettet i hälkuddarna som har tryckts ut mot sidorna och därför inte ger den stötdämpning som förhindrar smärtan. JA:s tejpning, med vanlig sporttejp, gör att hälkuddarna förblir ihoppressade och håller kvar dämpningen. Tejpningen är inte alltför avancerad och jag kan göra den själv t.ex. innan jag ska promenera. MBT lindrar besvären från hälsporre, men de saknar den uppbyggnad i hålfoten som avlastar “fotbladet” och det är nog därför de skorna inte fungerar just nu.
Igår fick jag massage av Bitte. 3 månader sedan sist och jag var säker på att hon skulle känna att musklerna hade knutit sig fullständigt längs hela ryggen. Hon masserade nacken den här gången eftersom jag har haft spänningsvärk lite för ofta för att jag ska kunna bortse ifrån det. Hon lade ned en hel del tid på det området och det kändes väldigt skönt efteråt. Ryggslutet behövde hon inte jobba med så mycket och det gjorde mig förvånad. Musklerna i övre ryggen och runt nacken däremot… Jag är faktiskt lite öm idag och då är hon ändå mycket försiktigare än de var på AAA-kliniken.
Min hälsporre har kommit tillbaka och den har skaffat sig en polare som bor i vänsterfoten och den är otrevligare än originalet i högerfoten. Jag är oförstående till varför de har dykt upp igen. Övervikt och dåliga skor är 2 anledningar till hälsporre, men jag har gått ned i vikt och jag använder MBT 9 gånger av 10 som jag går ut. Jag har ingen som helst lust att börja pendla för att få stötvågsbehandling. Själv är bäste dräng! Jag har satt in en egen intensivbehandling med medicinboll och Crocs. Jag kom plötsligt ihåg bollen som jag köpte förra sommaren. När jag har min te & lässtund rullar jag den fram och tillbaka över fotbladet, som jag kallar det och växlar mellan vänster och höger fot. Det gör ont, rejält ont, i vänster fot, men det är en skön smärta och det hjälper! Ett par gånger om dagen den senaste 3-4 dagarna plus att jag använder mina Crocs inomhus och jag inte alls lika ont längre, inte ens när jag stiger ur sängen på morgnarna.
Kvart över 5 igår steg jag upp och sade hejdå till Pär och Elin när de drog iväg till Norge och Grövelsjön. Ingen känsla av övergivenhet den här gången, men inte heller någon glädje över att få vara ensam. Jag lade mig för att sova ett par timmar till innan jag skulle upp igen för att åka till tebutiken. Att ligga i sängen och försöka övertala kroppen att somna är dödfött, men när jag började tänka att det inte gjorde något om jag förblev vaken – för så var det ju – dröjde det inte länge innan jag domnade bort. Och så var jag såååå trött när det var dax att stiga upp…
Det var 3 månader sedan jag köpte te senast och jäklar i min lilla låda vad det hinner hända mycket när jag vänder ryggen till! För 8 år sedan inleddes bygget av Citybanan i syfte att minska trafiktrycket runt Stockholms Central (det har varit trängsel som har lett till ständiga tågköer och förseningar). Jag är ju så förbaskat ointresserad och därmed oinsatt och har inte tänkt närmare på det här mer än de gånger som tågtrafiken har varit avstängd mellan Älvsjö och Centralen och de senaste åren har jag åkt pendeltåg alltmer sällan. Och så – pang! – är allt klart och 2 nya, stora stationer står färdiga bl.a Stockholm City (som ersätter Centralen för mig som åker kommunalt). “Jaa! Då får du se den nya stationen!!”, utbrast både Pär och Elin när jag sa att jag skulle in och köpa te. Min reaktion blev “Ok…”. Ointresse gör min oinsatt och även trög för det var inte förrän på tåget in som det slog mig: finns den gamla uppgången mot Klarabergsvägen kvar? Hur ska jag hitta till Kungsgatan?! Jag följde det råd som jag ger andra som är osäkra och nervösa inför en ny destination: andas, ta det lugnt, läs skyltarna och det finns alltid någon att fråga. Vilket gräsligt plejs det visade sig vara! Stationen ligger djupt ned och det tog 7 evigheter att för mig att komma upp till Vasagatan med hjälp av skyltar och rulltrappor, rulltrappor, rulltrappor. (Hur blir det vid strömavbrott? Flera av rulltrapporna är väldigt långa och branta och fruktansvärt tuffa att gå uppför och hur går det för de med rörelsehinder och barnvagnar om hissarna inte fungerar?) Jag har inga anlag för klaustrofobi, men jag fick inga positiva vibbar. Glas, blankpolerad sten, metall och kallt ljus och eftersom det inte är mer än 2 veckor sedan stationen togs i bruk, så är allt så väldigt nytt. Och hårt. När jag kom upp till t-banespärrarna tog det många långa sekunder innan hjärnan hade slutat snurra och greppat var jag befann mig och hur jag hade kommit dit. Ganska obehagligt. Jag såg förmodligen lika snurrig och vilsen ut som jag kände mig. Jag kom, så småningom, ut på Vasagatan under det nybyggda urfula Scandic-hotellet och vägen till tebutiken är numera enklare. Jag behöver inte korsa Vasagatan längre utan kan kila fram på “rätt sida” och sedan svänga höger in på Kungsgatan. Alltid nåt!
Perrongen för södergående tåg. Den nedre bilden riktar sig söderut. Det finns plattformsväggar som förhindrar att man ramlar ned på spåret. Som i Tokyo.
Jag hade bara fötter i sandaler, men det var inget bra val. Jag hade ont i vristerna, knäna och ryggen när jag kom hem och dessutom har jag börjat få ont av hälsporre igen. I båda hälarna. Väl hemma duschade jag och sedan åt jag en fralla med prickig korv till lunchtet – första gången det här året! Det var ingen bra dag och den enda fördelen med uschliga dagar är att de tar slut. Sömntabletten slog hårt, men jag hade inte förstånd att gå och lägga mig där och då, så när jag väl kom i säng strax före midnatt tog det tid att somna och jag sov uselt.
När jag lyckades släpa mig ur sängen kvart i 8 i morse hade jag redan bestämt mig för att inte tvinga mig ut på någon promenad. I stället segade jag runt och gav fyrbeningarna frukost och även mig själv, plockade in disk, lyssnade på några lugna favoritlåtar för att kväsa ångesten och gjorde en kanna te som jag sedan sörplade på medan jag spelade Candy Crush där jag kom in i ett makalöst flyt med idel belöningar och evigt liv. Resten av dagen har varit bra. Nu är jag mitt uppe i alla de sysslor som jag skrev om härom dagen. Det går i ett och jag hinner inte tänka så mycket.
Positivitet och Tacksamhet har semester. På obestämd tid. Vikarierna heter Ångest och Meningslöshet. Nu blir det åka av!
Jag är så satans leds!!! Enligt hypnosen “kommer jag snart att märka hur mina mått krymper”. Jaha. Hur snart är snart? Efter 2 veckor märker jag bara en viss skillnad i mitt sätt att tänka och jag dricker en jävla massa vatten och springer på toaletten så ofta att det börjar kännas löjligt. Det blir inga “dagliga promenader” eftersom jag har ont i knäna men mest i vristerna. Pär tittar på mig som om “Suck. Idel ursäkter!”.
Jag avskyr människor mer och mer och orkar snart inte vara ute bland folk. De gapar och skriker, stressar och trängs, hänger med näsan över mobilen, luktar vitlök och tigger. Jag orkar knappt med min egen familj. Jag vill bara vara ifred, i soffan, med en kanna te, böcker och min mobil. Bibbi och Selma kan få hälsa på för de kräver inget av mig. Jag drar mig undan mer och mer för det är enklare än att försöka träna upp min tolerans. Jag drar mig undan mer och mer eftersom jag verkligen inte tycker om eller trivs med mig själv. Jag hatar att släpa runt på den här feta kroppen!!! Jag drar mig undan mer och mer för när jag inte tycker om mig själv tenderar jag att bli spydig, nästan elak och då tycker jag ännu mindre om mig själv utöver att jag får andra att oxå må dåligt. Det är sån jag är: jag mår hellre dåligt själv än att behöva ta hand om någon annan.
Jag är leds på att behöva ge mig själv en klapp på axeln i brist på annan respons och uppmuntran. Jag vill ha, jag behöver erkännande för hur mycket jag försöker både att hålla näsan över vattenytan och den satans kampen mot vikten. Jag tror på devisen att behandla andra som jag själv vill bli behandlad, så jag uppmuntrar, drar ned på spydigheter, nappar inte på störande kommentarer, jag gnäller och tjatar mindre (jag tiger och gör det det själv i stället). När vi träffar Vårat Gäng är det aldrig någon som frågar om mig. Aldrig och då överdriver jag inte! Den ende som frågar mig om något är min svåger och det handlar alltid om min hälsporre eftersom han oxå har haft problem med det.
Eftersom det är Ångest och Hopplöshet som sitter vid rodret saknar jag möjlighet att komma på hur jag ska göra för att må bättre. De vanliga knepen fungerar inte.
Det kändes som att det var dax för en Garnuddsrunda, så jag tog stavarna och gick “motsols” längs Garnuddsspåret. Motsols innebär 2 otäcka uppförsbackar och 1 halv-otäck som kommer precis i slutet. Det var tungt och lite hostigt, men skönt. Jag blev så trött i armarna att jag bar stavarna den sista biten. 80 minuter tog det och jag hade ett bra flyt och kom inte i otakt fast jag fick väja för rötter och stenar. Najs! En dryg timme borta från en överbefolkad lägenhet – balsam för själen.
Det finns numera ett gym på Garnudden. Den här gången var det inte en själ där och jag passade på att ta en bild.
Dagens låtlisterepresentant är Lukas Graham med låten “Mama said”. Varning! Den har en benägenhet att bita sig fast.
Hälsporre är ett missvisande namn på en smärta som i huvudsak sitter i hålfoten, på insidan av hälbenets framkant. När man tittar på bilden nedan blir det begripligt hur skor med dåligt stöd (i hålfoten) och taskig dämpning (i hälen) leder till hälsporre.
Jag har provat både tejpning och stötvågsbehandling, med noll respektive lysande resultat. MBT- skor, åff kårs! Jag stretchar fötterna och jag sitter med en tennisboll under foten som jag rullar fram och tillbaka med olika tryck. Ibland gör det ont på precis det ställe som är rödmarkerat på bilden, men det är en skön smärta. Det känns som det fungerar! Det blir en stund nästan varje kväll, när jag sitter och läser. Det skulle vara ännu skönare med en sån där knottrig medicinboll.
“De är så förbenat fula! Jag kommer aldrig, aldrig,aldrig att släppa in såna över min tröskel!” Jag står för det uttalandet, men jag är inte bara gapig och kategorisk, jag är människa oxå och som människa har jag rätt att ändra mig. Det handlar om Foppa-toffeln eller Crocs som originalet heter. Jag har släppt in ett par kornblå Crocs över min tröskel. De är sköna. Väldigt sköna. Jag köpte ett par till Pär i födelsedagspresent och passade på att köpa till mig själv oxå. Senaste gången jag städade fick jag så himla ont i fötterna av Scholl-tofflorna som kändes hårda och stumma, särskilt under hälen och det ständiga hotet om The Return of the Hälsporre. Det finns undersökningar som visar att Crocsen är bra när man vill hålla hälsporren stången, så vad väntade jag på?
Jag vägde mig idag av flera anledningar och två av dem var känslan av lätthet i kroppen och att jag hade lite svårt att tro på att det inte hänt någonting med vikten sedan 1 oktober. Idag visade vågen 106,5 kg vilket betyder att jag har gått ned 0,9 kg sedan i söndags. Pär och jag har haft smått hetsiga diskussioner om hur ofta man bör väga sig. Han tror på fakta, mätbara resultat och möjlighet att få ut ett genomsnittsvärde och väger sig därför en gång i veckan eller oftare (och så har han en superspecialvåg som till och med mäter koloxidhalten i sovrummet och det är inte som jag överdriver). Jag har länge kört med månadsvägningar och jag hade dessutom dietistens hela yrkeskunskap som stöd eftersom hon höll med mig om att det inte är någon vits med att väga sig för ofta; det finns så många faktorer och omständigheter som påverkar vikten. Om man ser till att förhållandena vid varje enskilt vägningstillfälle är exakt desamma (du vaknar, går på toaletten, har inte mer än underkläder på dig och har varken ätit eller druckit), så går det att lita på det vågen visar, men hur ofta är förhållandena exakt desamma? Man har kanske svullat kvällen innan eller så är det dax för mens och man har hur många liter vätska som helst i kroppen. Sedan jag vägde mig söndags har jag gått med stavarna 2 gånger, jag åt glass till efterrätt i söndags, jag har inte ätit rostat bröd och igår åt jag fish & chips till middag som jag inte blev mätt på (det var inte gott) och pasta med kyckling vid halv 23 och jag har gått ned knappt 1 kg – jag förstår inte. I fortsättningen ska jag väga mig varje söndag morgon. Godisförbudet är upphävt eftersom jag ju har gått ned minst 0,5 kg. Ha! Ärligt talat fattar jag noll.
Knäböjningar: 20. Igår skulle det ha varit 15. Oops!
Min hälsporre har inte övergivit mig och det känns även som om en tvilling är på g i andra foten. Den här gången har jag inte för avsikt att åka fram och tillbaka för att få stötvågsbehandling. Jag blir matt av bara tanken. Jag gör vad jag kan på hemmaplan i form av stretching, hälkuddar, MBT och den senaste prylen: kompressionsstrumpa.
Kompressionsstrumpa mot hälsporre.
Jag beställde från “Min fot” och 399 kr för ett par strumpor känns i plånboken, men jag tycker att det är värt ett försök. Jag gillar att de är tålösa eftersom jag är mycket varmare i kroppen i och med klimakteriet och går barfota ofta trots att det är november.
