Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
En tredje laserbehandling med kortare intervall. Även tejpning idag och jag tycker om det extra stödet. Jag måste träna på att tejpa själv! Efteråt gick jag till tebutiken och fyllde på förråden. 5 minusgrader och ett dunlätt snöfall. Jag njöt av att gå längs kanterna och köra ned skorna i fluffet.
Dax för en laserbehandling och ny tejpning. På vägen dit hade jag inte ont, men på vägen hem… Jag tog mig upp för vår trappa med stora besvär och stapplade in genom dörren. En ny investering i en innersula för hälsporre som även har pelotter (uppbyggt förfotsstöd). På ditvägen kändes det finemang, men på hemvägen kunde jag lika gärna ha varit utan sulan. Det är förmodligen laserbehandlingen som triggar smärtan. Sedan den förra behandlingen i måndags har jag inte tränat någonting. Jag har städat lite i Läsrummet och målat 4 smålister, men annars har jag bara suttit eller legat och visst 17 minskar smärtan. Igår for jag runt här hemma, mer eller mindre, smärtfri.
Plötsligt händer det: SL fungerar och klickar och ger en mäktig känsla av flyt! Jag valde att ta ett morgontåg som inte lämnade utrymme för förseningar – spänning i vardagen! – , men som skulle göra att jag slapp vänta 20 minuter hos sjukgymnasten. Tåget susade fram obehindrat, jag klev av och satte fart och kom fram med 3 minuter till godo. När jag skulle hem hann jag precis med ett tåg och susade hela vägen till Tullinge där jag klev av för att invänta ett nytt tåg den sista sträckan och visst, det blev så till följd av förseningar, men det kändes inte besvärligt. Faktum var att tågföraren tipsade om att hoppa av i Tullinge i stället för i Tumba för att slippa behöva byta perrong. Man bugar och tackar!
Den andra laserbehandlingen och med ökad intensitet. En lätt känsla av värme. Tejpning. När jag beklagade mig över smärtan förklarade han att det är som med ett skavsår som man hela tiden pillar på och på så sätt försenar läkningen; varje gång jag går en längre promenad än 20-25 minuter triggas inflammationen och läkningen försenas. Två steg framåt, ett steg tillbaka. Styrketräningen får oxå stryka på foten eftersom den innebär att jag belastar hälen långa stunder. Jag känner mig nedslagen. Som grädde på moset har jag gått upp ett drygt kilo den senaste veckan och det är INTE godkänt! Panik eftersom jag inte bör träna som jag brukar. Jag får göra som jag brukar: jag taggar ned, drar mig tillbaka och omgrupperar mina styrkor. Jag tänker vila så mycket som möjligt och hålla stenkoll på vad jag äter. Nolltolerans! På väg tillbaka till tåget lyckades jag stå emot att köpa varm choklad hos Vetekatten trots att minusgraderna inspirerade. På Konsum lyckades jag stå emot de vaniljfyllda munkarna och småkakorna och chipsen och till och med chokladen. Jag vill vräka i mig, men är medveten om att jag inte skulle må bra efteråt. Mentalt. Ingen kan säga att jag inte har karaktär!
Jag var hos sjukgymnasten, JA, hos Fysioterapiteamet idag. Det tog 50 minuter och vi enades om att tejpa hälen idag och nästa vecka ska jag få den första av 4 laserbehandlingar. Laser är skonsammare än stötvågsbehandling och passar bättre i nuläget eftersom hälen är väldigt irriterad och svullen. Det var hösten 2013 som jag stötvågsbehandlade högra foten och då hade jag haft ont sedan januari vilket innebar att inflammationen hade hunnit plana ut och stagnerat och då fungerade stötvågorna som satte fart på läkningsprocessen och blodflödet. Förmodligen har jag inte mer ont den här gången. Skillnaden är att jag var uppmärksam på symtomen och får hjälp i ett tidigare skede. Det är fettet i hälkuddarna som har tryckts ut mot sidorna och därför inte ger den stötdämpning som förhindrar smärtan. JA:s tejpning, med vanlig sporttejp, gör att hälkuddarna förblir ihoppressade och håller kvar dämpningen. Tejpningen är inte alltför avancerad och jag kan göra den själv t.ex. innan jag ska promenera. MBT lindrar besvären från hälsporre, men de saknar den uppbyggnad i hålfoten som avlastar “fotbladet” och det är nog därför de skorna inte fungerar just nu.
Det kändes som att det var dax för en Garnuddsrunda, så jag tog stavarna och gick “motsols” längs Garnuddsspåret. Motsols innebär 2 otäcka uppförsbackar och 1 halv-otäck som kommer precis i slutet. Det var tungt och lite hostigt, men skönt. Jag blev så trött i armarna att jag bar stavarna den sista biten. 80 minuter tog det och jag hade ett bra flyt och kom inte i otakt fast jag fick väja för rötter och stenar. Najs! En dryg timme borta från en överbefolkad lägenhet – balsam för själen.
Dagens låtlisterepresentant är Lukas Graham med låten “Mama said”. Varning! Den har en benägenhet att bita sig fast.
Hälsporre är ett missvisande namn på en smärta som i huvudsak sitter i hålfoten, på insidan av hälbenets framkant. När man tittar på bilden nedan blir det begripligt hur skor med dåligt stöd (i hålfoten) och taskig dämpning (i hälen) leder till hälsporre.
Jag har provat både tejpning och stötvågsbehandling, med noll respektive lysande resultat. MBT- skor, åff kårs! Jag stretchar fötterna och jag sitter med en tennisboll under foten som jag rullar fram och tillbaka med olika tryck. Ibland gör det ont på precis det ställe som är rödmarkerat på bilden, men det är en skön smärta. Det känns som det fungerar! Det blir en stund nästan varje kväll, när jag sitter och läser. Det skulle vara ännu skönare med en sån där knottrig medicinboll.
