Det finns ett välkänt uttryck bland oss som älskar att läsa: boksmälla. En boksmälla infinner sig när du har läst ut en bok som är något utöver det vanliga, en bok som får dig att försjunka i berättelsen timmar i sträck och som gör att du hela tiden längtar tillbaka till nästa lästillfälle. Det kan även innebära att du läser långsammare för att boken inte ska ta slut för du vet att det kommer att bli så svårt att börja läsa en annan bok… Jag lider av boksmälla nu efter att ha läst alla 4 delarna om Lövberga av Göran Redin, den ena efter den andra; “Ett fjärran krig”, “En skärva hopp”, “Ett bräckligt liv” och “En vilsen själ”. I april kommer den femte delen, “En ensam färd”.
Jag har lyssnat på de 4 första delarna 2 gånger inlästa av Anne-Li Norberg som tyvärr avled förra året. Hon har gjort en oerhört proffsig inläsning och det var en njutning att lyssna. Jag kan tänka mig 3 inläsare som kan ta vid och det är Kerstin Andersson, Anna-Maria Käll eller Katarina Ewerlöf. Hoppas innerligt att någon av dem har möjligheten att ta upp stafettpinnen!
Jag har skrivit om de här böckerna tidigare, det är jag medveten om, men nu vill jag skriva om dem som en grupp och jag vill göra det för att de ligger mig varmt om hjärtat så som inga andra böcker har gjort tidigare! De har intagit guldmedaljplatsen bland Historiska Romaner och de är svårslagna!
Navet i berättelsens hjul är den lilla gården Lövberga i Björsäters socken, Bankekinds härad i Östergötland under stormaktstiden och med det 30-åriga kriget ständigt mullrande i bakgrunden. De 3 syskonen Anders, Karin och Erik (de 2 sistnämnda är tvillingar) har sina rötter här, men de kommer att leva 3 helt olika liv.
Göran Redin är en fantastisk berättare som har fått med allt, allt, som jag vill ha av en historisk roman. Det finns gott om kalla, historiska fakta med både platser, händelser och personer. Detaljrikedomen flödar över i både miljöer och kläder, bruksföremål och vapen. Dialogerna flyter och känns trovärdiga både i sitt något uppstyltade sätt gentemot överheten och mellan vanliga “ofrälse”. Han har inte gått i den fälla som så många författare och översättare går i och som har blivit min käpphäst: när en person har en titel, så duas inte den personen utan det är “ni” eller “frun” eller “överstelöjtnanten” som gäller. Hatten av för Göran Redin! Det är den främsta anledningen till att de många dialogerna känns trovärdiga och färgar stämningen i berättelsen. Pricken över i:et är humorn. Det lilla, lågmälda humorn med många fyndiga uttryck och liknelser och det faktum att det fnissas en hel del både bland små flickor och vuxna karlar. Det gillar jag! Det finns en, men endast en detalj som jag hakar upp mig på. Anders, Karin och Erik är så oerhört präktiga. De gör aldrig fel, men blir utsatta för stora oförätter som till och med blir livshotande och det är då, men endast då som de sträcker sig så långt att de hatar. Jag har en viss förståelse för deras motståndare som upplever som gullegrisar. Det är, som sagt, en detalj och det är inget som lägger den minsta sordin över min entusiasm för de här böckerna. Varje gång någon ber om tips på historiska romaner, så vill jag ställa mig och utbrista: “Böckerna om Lövberga av Göran Redin, för bövelen!!”.
