Månad: september 2022

“Älska din nästa så som dig själv.” “Inte mer?!” Jag vet inte var skämtet kommer ifrån bara att det inte handlar om budorden även om det verkar så. Det är krass humor, men jag har inte glömt det eftersom jag ofta känner så och eftersom jag definitivt inte älskar någon “nästa” förutom mina absolut närmaste, så blir det inte mycket kärlek över för mig själv. Älskar du dig själv? Tycker du om dig själv? Trivs du med dig själv? Brukar du reflektera över det eller är det själklart för dig? Mina egna svar blir Nej, ibland respektive sällan. “Herregud, mänska! Gå i terapi!”

Enligt SAOL betyder “egenkär” att man är självbelåten. Självbelåten, i sin tur, betyder “över­drivet nöjd med sig själv ofta på ett odrägligt sätt”. Inget av dem orden passar in på att älska sig själv. Självkärlek kanske? Det låter inte helt fel. Jag ska tipsa dem som sätter ihop nyordslistan!

“There are times when I don’t like my self / I believe all the things they say about me / I wanna love myself, just like everyone else / But there are times when I don’t like myself”

Imagine dragons, “Mercury acts 1&2

Jag vet inte vad folk säger om mig. Jag umgås inte med tillräckligt många för att bli snackad om. I skolan och på jobbet tyckte de förmodligen att jag var svårpratad (det var jag) och tråkig som dels aldrig drack, dels aldrig var med på personalfester. Det är nödvändigt att själv dricka för att stå ut med fulla människor och varför i hela friden skulle jag utsätta mig för det?! På äldre dagar har jag fått höra att jag lider av social fobi, men jag vet att det är helt felaktigt eftersom jag inte har några problem med att besöka t.ex. frisören eller handla eller be främlingar om hjälp. De positiva omdömen jag fick när jag var yngre var att jag var duktig i skolan, hade väldigt fin handstil och var duktig på att teckna, senare att jag var en jäkel på bo-boll och frisbee. De är enbart prestationer, inte egenskaper. Jag vet inte varför Pär älskar mig eller varför Elin tycker att jag är en bra mamma.

Jag är medveten om att jag blir allt envisare ju äldre jag blir. Jag är urkass på att ta kritik (jag har hört för mycket negativt om mitt sätt att vara att jag går i försvarsställning även när det gäller andra saker). Jag känner mig underlägsen eftersom jag inte har s k. eftergymnasial utbildning vilket leder till att när jag känner att jag vet vad jag talar om är jag inte mottaglig för argument. Jag har lätt för att bli avundsjuk, men inte på prylar utan på egenskaper; jag vill vara mer positiv och nyfiken. Jag vill vara den som andra söker sig till i stället för i brist på annat. När det aldrig har blivit så intalar jag mig själv att jag inte behöver andra människor. “Terapidax!!!” Jag tycker om att höra att jag har rätt men vem gör inte det?

Det finns egenskaper hos mig själv som jag tycker om. Faktiskt. “Ok, avboka terapin.” Jag är omtänksam och har väldigt stor empati. Jag är en bra lyssnare vilket gör att jag kommer ihåg vad någon gillar, ogillar och önskar sig. Jag kan vara jäkligt rolig. Jag är intelligent även utan högre utbildning. Jag är ärlig – ju äldre desto ärligare på gott och ont. Enligt mig finns inga dumma frågor och alla känslor är tillåtna – politisk korrekthet är en munkavle.

Klimatet.

För ett par veckor sedan blockerade klimataktivister motorvägen mot Arlanda och förorsakade trafikstockning och, tyvärr, en ambulans under utryckning där personen senare dog (p.g.a. fördröjningen?). Det blev ett jäkla hallå och skreks om terrorism, blåljussabotage och hårdare straff. 1. Aktivism är INTE synonymt med terrorism. Kolla i SAOL om du är osäker. Terrorister vill sprida skräck och kaos och om bilister blir uppskrämda av stillastående bilköer bör de gå i terapi i stället. 2. Blåljussabotage är när någon AVSIKTLIGT hindrar och saboterar utryckningar samt försätter personalen i fara och t.o.m. skadar dem. Att ambulansen i just det här fallet hindrades var ren otur. Det hade lika gärna kunnat bero på en trafikolycka där bilisterna inte hade möjlighet att släppa fram ambulansen. (Att det sen finns själviska puckon som aldrig tar hänsyn till sådant är en annan sak.) 3. Vi har demonstrationsrätt i Sverige och det ska vi vara tacksamma för eftersom det innebär att vi inte hamnar i fängelse för att vi protesterar.

När det gäller klimataktivister är deras protester genomgåend av det passiva slaget. Genom historien har VARJE större samhällsförändring börjat så. När makthavare inte lyssnar och när det tar för lång tid för vanligt folk att FATTA så behövs dessa modiga människor! Många klimataktivister lever som de lär. De är beredda att rucka på sin egen bekvämlighet för sakens skull. Pär hade en kollega som åkte kollektivt med opålitliga SL varje dag och hen blev ofta försenad. Hen vägrade att åka med Pär så länge han körde på diesel, men tackade ja när han bytte till el-bil. Hur många av oss är så principfasta? Alla aktivister är beundransvärda och förtjänar vår respekt i stället för hån, hat och oproportioneliga straff. Det kommer alltid att finnas rötägg som inte tycker att förändringarna kommer fort nog och som därför går till ytterligheter som de gjorde på motorvägen mot Arlanda. De hade bildat en egen, mer anarkistisk grupp inom en etablerad aktivistorganisation och – som rötägg alltid gör – drar ned alla i smutsen.

Filmer och serier: varför varnas vi alltid för nakenhet (endast i amerikanska produktioner), våld, sexuellt våld, självmord och droganvändning, men aldrig för djurplågeri eller respektlös behandling av döda djur?! Visserligen är djuren konstgjorda, men vi är medvetna om att filmvåldet oxå är oäkta även om det kan blir väl grafiskt ibland. Jag mår betydligt sämre av att se djur och barn bli plågade eftersom de är tillitsfulla och saknar fantasi för att föreställa sig den djävlighet som människan är kapabel till. Jag skulle föredra att bli förvarnad om sådant i stället!!

Jag upptäckte en annan fnissig serie på DN av Magda Lundberg. Den heter Fåglar och är charmigt enkelt tecknad.

Med anledning av hatare och troll på nätet.

Nu har jag fått tid hos lungspecialisten den 10 oktober. Närmare bestämt 10:e i 10:e klockan 10. En 10-poängare hoppas jag.

Med anledning av att Gudrun Sjödén hamnat i blåsväder.

Jag gick en av mina favoritrundor idag som går igenom en glänta med 4 STORA ekar som gud ske lov är naturskyddade. Jag har inte gått där sedan tidigt i våras. Eken är mitt favoritträd. Majestätiskt. Uthålligt. Stadigt. Väldigt, väldigt vackert. Jag brukar alltid stanna där några minuter och lyssna på tystnaden eller på fåglarna. Hälsa på ekarna och känna deras djupt fårade bark under fingrarna. Tyvärr, blev det inte så idag för det var ett gäng knoddar i reflexvästar från förskolan en bit bort som var koncentrerade på att plocka de finaste stenarna från grusvägen. Det gjorde inget. Ekarna kommer att stå kvar.

Mina olika rundor tar mig runt Rönninge och jag följer årstidernas växlingar och husbyggen. Marken som förbereds, grunden som gjuts, väggar, takstomme, fönster och dörrar. När jag kom ut från ekgläntan fick jag se ett sprillans nytt, så gott som färdigt, hus som hunnit genomgå alla stadier medan jag suttit hemma. Häpp! Det finns 2 andra hus där det inte har gått riktigt lika fort. Det var innan min ork försvann, medan snön låg kvar som de förberedde marken och inget av husen är i närheten av att vara färdigt. Det byggs mycket och konstant i Rönninge. Det är en omtyckt och eftertraktad kommun tack vare småstadskänslan och närheten till naturen. Den har även utsetts till Sveriges tryggaste kommun flera år i rad. Jag stortrivs här och vill inte flytta. Lokalpatriot.

Orken fanns idag, till och med i de drägliga backarna, men jag tog flera korta pauser. I slutet kändes låren stumma och det gick långsamt. 80 minuter – jag minns inte när jag orkade gå så långt senast. Ålrajt!!

Jag älskar Sverige. Det är världens bästa land och jag vill definitivt inte bo någon annanstans. Jag är patriot och det för mig över till ett citat från boken “Stjärnor utan svindel” som jag sågade igår. Handlingen utspelar sig i mitten av 1990-talet när nynassarna fortfarande firade Karl XII sista november varje år.

“Nynazismens fosterlandskärlek var en spacklad, blonderad och ansiktslyft  gestalt brevid den enkla, rena kärlek till landet som verkliga patrioter kände . De små nynassarna tog ifrån oss vanliga svenskar möjligheten att sjunga nationalsången utan att det skorrade lite falskt och på det sättet gjorde de Sverige en otroligt stor otjänst fast de själva trodde att det förhöll sig precis tvärtom.”

Kunde inte ha formulerat det bättre själv. Nu får nynassarna hjälp av SD.

“Stjärnor utan svindel” av Louise Boije af Gennäs inläst av Anja Lundqvist. Boken kom ut 1996 och har tydligen hunnit bli en klassiker inom genren relationsromaner. Jag har läst böcker av henne tidigare som jag tyckte var bra även om de var överdrivna på gränsen till icke trovärdiga och den här är likadan. I väldigt korta drag handlar det om överklass-Sofie som träffar arbetarklass-Kaja. Sofie är gift med en man. Kaja är lesbisk och radikalfeminist. Den var bra i början fram till att Sofie erkände för sig själv att hon blivit kär i Kaja och i och med det började noja. Härreguuuud vilket ältande och beslutsångest! Jag hade ingen medkänsla med henne eller förståelse för det svåra i hennes val. För mig är det oftast de stora besluten som är lättast att ta.

Författarens flicknamn är af Gennäs och det är lika med överklass, så beskrivningarna av överklassens levnadsvillkor, lyxproblem och festetikett är förmodligen inte påhittade, men om de är överdrivna vet jag inte. Däremot tycker jag att hennes beskrivning av Kajas kvarter på västra södermalm gränsar till fördomsfullhet. Kaja köper sina möbler begagnat i stället för från Svenskt tenn (det är kvalitet de luxe och inget för vanliga plånböcker), men varför är möblerna omaka, slitna och till och med trasiga och varför måste det damma om sammetssoffan? Varför framställs samtliga personer som vulgära (fiser utan att be om ursäkt) och inte är kapabla till vanligt hyfs?

Jag undrar ofta varför det alltid handlar om att vara antingen hetero eller homo? Bi-sexualitet är väl inte så ovanligt, eller? Blir man kär i könet eller personen? Kaja är, som sagt, radikal feminist och det innebär att hon hatar män. Verkligen hatar män. Alla män. Eftersom hon är arbetarklass och vänster ifrågasätts inte det medan Sofie inte anses kunna vara feminist eftersom hon är överklass. Kan man inte tro på ett jämställt samhälle och bättre villkor för kvinnor bara för att man är rik? Innebär det att man underordnar sig könsrollsfördelningen per automatik? Jag förstår inte det. Sofie blir ifrågasatt av just den anledningen genom hela boken. Jag gillar inte hur hon framställs som mer öppensinnad och mindre fördomsfull jämfört med Kaja och hennes likar.

Något som känns överdrivet är hur Sofie kan ringa vem som helst av sina vänner när hon behöver prata och de släpper genast det de har för händer och ilar till hennes sida. Hon bölar, gnäller och ältar och sedan avslöjar kompisen lösningen oftast i form av en långrandig utläggning som får mig att tänka på mansplaining. Sofie ger oxå råd emellanåt och även det är i form av färdiga lösningar. Nä, det är inte trovärdigt. Det är lite av “Sex and the city” över alltihop i hur de pratar så oerhört öppet om sex och relationer. Boken är 22,5 timmar och hade inte blivit sämre av att kortas ned med 7-8 timmar.