“Stjärnor utan svindel” av Louise Boije af Gennäs inläst av Anja Lundqvist. Boken kom ut 1996 och har tydligen hunnit bli en klassiker inom genren relationsromaner. Jag har läst böcker av henne tidigare som jag tyckte var bra även om de var överdrivna på gränsen till icke trovärdiga och den här är likadan. I väldigt korta drag handlar det om överklass-Sofie som träffar arbetarklass-Kaja. Sofie är gift med en man. Kaja är lesbisk och radikalfeminist. Den var bra i början fram till att Sofie erkände för sig själv att hon blivit kär i Kaja och i och med det började noja. Härreguuuud vilket ältande och beslutsångest! Jag hade ingen medkänsla med henne eller förståelse för det svåra i hennes val. För mig är det oftast de stora besluten som är lättast att ta.
Författarens flicknamn är af Gennäs och det är lika med överklass, så beskrivningarna av överklassens levnadsvillkor, lyxproblem och festetikett är förmodligen inte påhittade, men om de är överdrivna vet jag inte. Däremot tycker jag att hennes beskrivning av Kajas kvarter på västra södermalm gränsar till fördomsfullhet. Kaja köper sina möbler begagnat i stället för från Svenskt tenn (det är kvalitet de luxe och inget för vanliga plånböcker), men varför är möblerna omaka, slitna och till och med trasiga och varför måste det damma om sammetssoffan? Varför framställs samtliga personer som vulgära (fiser utan att be om ursäkt) och inte är kapabla till vanligt hyfs?
Jag undrar ofta varför det alltid handlar om att vara antingen hetero eller homo? Bi-sexualitet är väl inte så ovanligt, eller? Blir man kär i könet eller personen? Kaja är, som sagt, radikal feminist och det innebär att hon hatar män. Verkligen hatar män. Alla män. Eftersom hon är arbetarklass och vänster ifrågasätts inte det medan Sofie inte anses kunna vara feminist eftersom hon är överklass. Kan man inte tro på ett jämställt samhälle och bättre villkor för kvinnor bara för att man är rik? Innebär det att man underordnar sig könsrollsfördelningen per automatik? Jag förstår inte det. Sofie blir ifrågasatt av just den anledningen genom hela boken. Jag gillar inte hur hon framställs som mer öppensinnad och mindre fördomsfull jämfört med Kaja och hennes likar.
Något som känns överdrivet är hur Sofie kan ringa vem som helst av sina vänner när hon behöver prata och de släpper genast det de har för händer och ilar till hennes sida. Hon bölar, gnäller och ältar och sedan avslöjar kompisen lösningen oftast i form av en långrandig utläggning som får mig att tänka på mansplaining. Sofie ger oxå råd emellanåt och även det är i form av färdiga lösningar. Nä, det är inte trovärdigt. Det är lite av “Sex and the city” över alltihop i hur de pratar så oerhört öppet om sex och relationer. Boken är 22,5 timmar och hade inte blivit sämre av att kortas ned med 7-8 timmar.
