Minnesförlust

Det här är en bokrecension som avslöjar handlingen och slutet! 

“Kvinna utan minne” av Petter Lidbeck med Cecilia Nilsson som uppläsare. Mia öppnar ögonen och finner att hon sitter mitt emot en man hon inte känner igen och med 3 barn hon inte heller känner igen. Från ett ögonblick till ett annat har hon förlorat minnet.

Den här intrigen är inte ny på något sätt, men den skiljer sig ändå från genomsnittet. I de flesta fall har personen som drabbas av minnesförlusten ändrat personlighet och oftast har hon eller han blivit trevligare. Mia däremot har blivit smärtsamt ärlig. Hon försöker komma underfund med vem hon är genom att gå igenom mail och sin Facebook-sida, men upptäcker att hon inte tycker om den människa hon framställs som; äckelpräktig moraltant. Hon tycker inte om de 2 döttrarna som hon upplever som påfrestande och tillgjorda. Den tonårige sonen, däremot, känner hon sympati med. Han är så fumlig, osäker och plågad och passar inte in i den övriga familjen. Sin man, Erik, står hon numera knappt ut med och hon frågar sig om och om igen varför hon föll för honom.

Handlingen sträcker sig över knappt 2 månader. Mia känner allt större främlingskap och även om hon inte har glömt sina yrkeskunskaper som lärare har känslan av att tillhöra en gemenskap gått förlorad. När den ena läkarundersökningen efter den andra visar negativt resultat och psykologen inte vill tro på att hon inte fejkar alltihop, när hennes mamma gaddar ihop sig med hennes man och ständigt upprepar att Mia borde vara tacksam som har Erik till man, när hennes döttrar kväver henne i sin kärlek och hennes bästa väninna visar sig vara helt blåst, ja, då bestämmer hon sig för att göra slut på allt.

Alla – läkaren, psykologen, mamman, Erik, chefen – ställer samma fråga: “Du vill väl bli frisk? Du vill väl bli dig själv igen?”. Vill hon det? Hon varken känner igen sig i eller tycker om “sitt vanliga jag”, inte heller sin familj eller vänner. De letar bara efter fysiska, medicinska orsaker till minnesförlusten, medan jag funderar på om den inte kan vara utlöst av stress eller depression. En variant av utbrändhet. Mia har blivit oerhört cynisk och empatilös; det är på sätt och vis enklare än att försöka anpassa sig till andra. Hennes tankebanor ger tydliga vibbar av djup depression, så att hon väljer självmord kommer inte som en överraskning. Det är just det som jag tycker är det bästa med boken för alla andra böcker med det här upplägget slutar med att alla pusselbitar faller på plats och att huvudpersonen antingen faller in i sitt liv med livsviktiga erfarenheter eller börjar på nytt.

Slaveri

“Aldrig mer” av Sara Larsson med Hedda Stiernstedt som uppläsare.  Den moderna tidens slaveri som är precis lika gräsligt, avskyvärt och upprörande som slaveriet i sydstaterna. Unga flickor luras till att tro att de ska få det bättre, de säljs av sina egna familjemedlemmar, de fråntas alla sina rättigheter, de misshandlas, våldtas, hotas, förnedras och hålls fångna. Inlåsta i en lägenhet där de enda besökarna är torskarna och hallicken. Om de arbetar på gatan är de hela tiden övervakade av en eller flera hallickar. Vardagliga saker som att handla mat, ringa till mamma eller besöka en läkare existerar inte.

Den här boken handlar om Andrea från Rumänien som råkar ut för just det här. Den handlar oxå om Patrik som är terapeut och om Ted som är en torsk som får hjälp att ändra sin inställning till prostituerade. Den handlar även om människor som verkligen vill och försöker hjälpa – frita – flickor som Andrea. Den handlar om en av de 3 mest lönsamma versamheterna inom den kriminella världen. Den skildrar en cynism och en kvinnosyn som gör mig mörkrädd och deprimerad. Den skildrar en maktlöshet och hopplöshet som är omöjlig att värja sig från. Det är en bok utan lyckligt slut. Den är tung och den är mycket bra. Hedda Stiernstedt gör en fantastisk inläsning; en aning monoton och känslokall, men det är perfekt för den här boken och lyfter verkligen fram det enahanda och tragiska.

I Sverige är det olagligt att köpa sex, men det är lagligt att sälja sex. Det kan låta motsägelsefullt, men om man ser det för vad det är nämligen att torsken utnyttjar den prostituerade eftersom hon är i en utsatt situation och ytterst sällan har valt det livet för vem fan skulle göra det?! Torsken, däremot, har alltid, ALLTID ett val och det finns inga argument i hela universum som kan motivera sexhandel!

En hårig berättelse

“Flätan” av Laetitia Colombani med Maria Lyckow som uppläsare.  En kort berättelse på 5 timmar och en av de bästa böckerna det här året. Jag sträcklyssnade på den idag och jag kommer att återvända till den.

Smita i Indien kämpar för att hennes dotter ska få lära sig läsa och skriva, men kast-systemet är oerhört begränsande. Giulia på Sicilien får ta över ansvaret för familjeföretaget som är nära konkurs. Sarah i Kanada  är ensamstående mamma, delägare i en advokatbyrå och dagarna är inrutade de luxe och det finns inga marginaler.

Laetitia Colombani har lyckats skildra 3 vitt skilda kvinnoöden i en relativt kort roman utan att det ger ett korthugget intryck. Man lär känna Smita, Giulia och Sarah ordentligt och förstår deras bevekelsegrunder utan att behöva grotta ned sig i minsta detalj; avskalat, men med mycket värme. Jag tycker att det är näst intill obegripligt att Smita lever i samma årtusende som jag. Hur är det möjligt att en kos liv värderas högre än en kvinnas?! Kast-systemet som låser fast människor i ett ödestänkande som är lika effektivt som hjärntvätt. Det kändes inte självklart att Giulias berättelse utspelade sig i nutiden med en aningen föråldrad kvinnosyn. Sarahs liv i Kanada var mest välbekant på gott och ont, men även hon kämpar mot förtryck. Det fanns flera tillfällen medan jag lyssnade som jag tvivlade på att författaren skulle lyckas knyta ihop säcken på ett snyggt sätt, men det gjorde hon och det gjordes så elegant att jag ryste av välbehag…

Maria Lyckow är ojämn som inläsare. Oftast tycker jag om att lyssna på henne, men det har hänt att hon låter oerhört uttråkad och oengagerad, nästan robotaktig. Den här gången fick jag känslan av att även hon tyckte om boken och inläsningen är mycket bra.

 

Harry Potter och ett ofött vittne

Harry Potter… Jag återvänder till de böckerna om och om igen och det känns som att komma hem! Härom dagen lyssnade jag klart på “The deathly hallows” för … jag vet inte vilken gång i ordningen. JK Rowling har äntligen gått med på att släppa böckerna till Storytel. Anledningen till att det dröjt sägs vara ett visst motstånd mot tjänster som streamar böcker. Än så länge är det endast den engelska versionen med Stephen Fry som uppläsare. Den svenska kommer till våren och då med en ny uppläsare (det är Krister Henriksson som har läst in böckerna tidigare) eftersom tidens tand har gnagt på kvaliteten. Den engelska produktionen är inte någon nyinspelning utan en uppfräschning och det är, banne mig, den bästa produktion jag har hört! Jag tycker egentligen inte om att använda “perfekt”, men i det här fallet nöjer jag mig inte med mindre. Fantastiskt jämn ljudkvalitet! Jag får intrycket av att Stephen Fry har läst in var och en av böckerna i en enda sittning vilket jag vet inte är möjligt eftersom de är så långa. Inte ett spår hörs av omtagningar eller felläsningar. Stephen Fry är fenomenal!! Han har en varm röst och en brittisk engelska som ger mig ståpäls. Han pauserar och utnyttjar kommatecknen i texten och han gör en tydlig skillnad på dialog och löpande text. Felfritt. Perfekt. En sann njutning. Jag försjönk så djupt i de här böckerna att det var som att få en kalldusch när de tog slut. Tillbaka till den muggliga verkligheten, men det dröjer inte länge innan jag återvänder.

En helt annan bok är “Nötskal” av Ian Mcewan med Helge Skoog som uppläsare. Bara 6 timmar. Den var ok, men inte mer trots att den lovordas både här och där. Småspännande, men ingen thriller. En kvinna och en man planerar att göra sig av med kvinnans make. Det finns ett vittne till allt nämligen det ofödda barnet i kvinnans mage och det är barnet som är berättaren. Berättelsen är underfundig och riktigt rolig emellanåt och Helge Skoog gör ett bra jobb – jag gillar honom. Den blir lite för filosofisk emellanåt, men ställer en viktig fråga: när blir en människa medveten? En fråga för abortmotståndarna. Jag tycker att det blir fånigt när barnet inte har något förhållande till färgen blå – fullt begripligt – , men har starka åsikter om druvor och viner.

PS. Jag har ännu inte blivit av med läslåsningen. 🙁

 

Förberedelser

Det har tagit stopp och därför har jag inte skrivit på några dagar. Min första träff med hälsocoachen hägrar och upptar en stor del av min koncentration, så till den milda grad att jag inte klarar av att läsa och jag blir rastlös. Jag har svårt att hitta en ljudbok och har gått som en skoningslös bärsärk genom bokhyllan hos Storytel och ratat den ena efter den andra. Trist eller fånig eller dåligt språk eller hemsk uppläsare eller kass översättning – you name it. Förkylningen, som mest sitter i näsan, har hindrat mig från att träna. 2 korta promenader (i mina nya vinterkängor) var urjobbiga och hela kroppen värkte efteråt. Idag gick jag min kortaste runda på 50 minuter i MBT-skorna och det var jätteskönt och jag fick inte det minsta ont efteråt. Betyder det att vinterskorna inte var ett bra köp?

När jag gick igenom materialet från Itrim och fyllde i hälsodeklarationen upptäckte jag att det är tänkt att jag ska räkna steg varje dag i ungefär 1 vecka. Ooops! Jag hade ingen stegräknare, men hittade en app som faktiskt fungerade och var enkel att använda. Jag beställde en stegräknare från Tretti.se, en Fitbit Zip som fått högst betyg i testen. Ibland är de sjukt snabba för jag hade den i brevlådan efter 2 dagar. Det är en liten rackare (se bilden).

Fitbit Zip jämfört med ett vanligt cerat.

Den synkas med mobilens Fitbit-app. Överraskande lätt att använda för en teknikfientlig tant som jag. Stegräknaren hakar jag fast i linningen eller bh:n. Egentligen är det inte meningen att jag ska promenera eller träna de dagar jag räknar steg och det är väl för att få fram hur många kalorier jag egentligen behöver förbränna. Häromdagen kom jag inte ens upp i 300 steg. Jag hade ont överallt och föredrog att sitta. Idag däremot har det blivit drygt 5800 steg (det rekommenderade antalet är 10.000) tack vare promenaden som var 3,7 km och det är inte så pjåkigt för att vara den kortaste för det är bara backe upp och backe ned. Antalet aktiva minuter är 52 och det rekommenderade antalet är 30. En bra dag röreslemässigt.

Pär har åkt till Öland över nyår och 13-helgen. Elin är hemma ikväll, men firar nyårsafton med Robin och hans familj. Här hemma blir det den vanliga trion, Bibbi, Selma & jag. Jag kör inte med nyårslöften, men jag måste erkänna att det är psykologiskt att börja hos Itrim måndagen den andra januari 2017. Jag känner mig försiktigt hoppfull.

Den här gjorde jag för 13 år sedan.

Överraskande bra

Elisabet Nemert är en författare som jag försöker tycka om. Hon skriver historiska romaner som är min absoluta favoritgenre och hon har skrivit en hel del, så jag vill tycka om henne, men det går så där. För flera år sedan försökte jag läsa en av hennes böcker, “Bortom stjärnan”, men tyckte att den var för romantisk och söt. Sedan dök hon upp som en av författarna i romanserien “Släkten” med “Ringens gåta”, en serie där jag har läst varje bok, men när jag såg hennes namn blev jag pessimistisk. Boken var bra, men sockrig och svulstig à la Nemert. Mot bättre vetande eller med ett alltför stort sug efter historiska romaner, så lyssnade jag på “Röd måne” med Anna-Maria Käll som uppläsare. Den var överraskande bra! Anna-Maria Käll är ett proffs och så skicklig att hon kan lyfta vilken bok som helst och kombinationen Nemert/Käll fungerade.

I nådens år 1626 hittar läkekvinnan Ingrid ett övergivet spädbarn. Just den kvällen är månen röd och såna kvällar bör man hålla sig inne. Kvinnan ger barnet namnet Indra. Indra har en unik förmåga till inlärning och Ingrid lär henne allt hon kan om läkeväxter och örter. Indra har även helande händer. Okunnighet och vidskepelse var förhärskande då på 1600-talet när Sverige inte varit kristnat särskilt länge. Det faktum att Indra är ett hittebarn samt att hennes hår är flammande rött är tydliga bevis för att hon är en bortbyting, en trollunge. Ingrid blir utpekad som häxa och fängslas. Indra flyr tillsammans med stalldrängen Olof från Skokloster till Stockholm, men hon svär att hon ska komma tillbaka till gården Näs. När kung Gustav II Adolf dör i slaget vid Lützen blir hans dotter Kristina regent blott 6 år gammal. En slump leder till att Indra, som är jämngammal med drottning Kristina, är den enda som har möjlighet att hjälpa till när drottningen blir sjuk och det blir ett möte som får stor betydelse för dem båda.

Det är väldigt lätt att sitta hemma i soffan och himla med ögonen över att de faktiskt, på fullaste allvar, trodde att när någon hade rött hår, så var det ett solklart bevis på att hon var i förbund med djävulen. Betänk då att det finns människor idag, 400 år senare, som är lika övertygade om att en färgad person inte är lika intelligent eller renlig som en vit. Det är ingen skillnad. Allt handlar om okunskap och rädsla. När en kvinna väl blivit utpekad som häxa var det kört. Om hon nekade, så blev hon torterad tills hon erkände och sedan blev hon avrättad. Om hon tog tillbaka sitt erkännande innebar det att hon inte kunde ta emot nattvarden innan avrättningen och det verkade innebära ett större bryderi än att en oskyldig kvinna brändes på bål.

Boken var överraskande bra! Miljöerna och karaktärerna känns äkta och det gör även dialogen. Anna-Maria Käll blir bara skickligare och skickligare! Det var hon, mer än Elisabet Nemert, som gjorde att jag lyssnade på boken. Döm om min förvåning när jag sedan började lyssna på “Vargarnas tid” av samma författare med A-M K som uppläsare och den inte alls höll samma höga standard. I den boken var huvudpersonen så himla präktig och vacker att hon blev ointressant. Dialogerna kändes osmidiga där den ena parten höll små föreläsningar för att få med så mycket fakta som möjligt. Tänk att en författare kan vara så ojämn!

Upprätt gående

Jag har promenerat idag och kroppen befinner sig så smått i chock. En vanlig lunk runt Flaten som tog hela 70 minuter, så inte gick det fort inte. Det kändes tungt och ovant. Det som kändes ovant var att röra mig upprätt och framåt. De senaste veckorna har jag legat hos naprapaten eller i soffan alternativt ränt runt i Crocsen eller dubbelvikt som en fällkniv när jag har målat, gnuggat, slipat och krälat. Ungefär som den där bildsekvensen som illustrerar hur apan rätar på sig för att till sist bli en homo sapiens.

Jag lyssnade på en bok i förra veckan medan jag målade trappan, “Jag är sjuk” av Lisa Jisei med Frida Möller som uppläsare. Den handlar om ortorexi, en ohälsosam inställning till träning som faktiskt kan leda till döden om den inte behandlas. Just det – det går att träna ihjäl sig och det går fort när man, som Lisa Jisei, har en ätstörning (anorexi) i bagaget. Det som var det största hindret i kampen att få vård var att hon inte såg sjuk ut. Hon var vältränad med muskler och noll underhudsfett och BMI visade att hon inte var underviktig trots att hon levde på under 500 kcal/dag trots vansinnigt hård träning. Jag har länge ansett att BMI är en helt felaktig måttstock och den här boken bekräftade det. Mitt vanligaste argument är att Mr Universum som består av 110% muskler och mindre än 0% fett kan ha samma BMI som jag som är uppbyggd på nästan motsatta sättet. Muskler väger mer än fettWHTR som betyder Weight toHeighT Ratio där man mäter runt magen vid naveln och delar det måttet med sin längd i centimeter är betydligt mer korrekt. Det allmänna målet är 0,5 eller mindre. Själv får jag 0,7. Hm. Det är ju inte så helt åt skogen ändå…

En ny favorit

“Stora små lögner” av Liane Moriarty med Kerstin Andersson som uppläsare. Jag tyckte att hennes första bok, “Öppnas i händelse av min död” var väldigt bra med ett driv i berättandet och snyggt pusslande. Den nya är minst lika bra. Det är väldigt många karaktärer med och därmed många namn och jag blir lätt snurrig när det blir många namn. Ett tag kändes det alltför rörigt, men det klarnade och den höll hela vägen.

Det handlar främst om Celeste, Madeline och Jane. Jane och hennes femårige son Ziggy kommer som nya till halvön Pirriwee (vilket härligt namn!). Celeste och Madeline tar Jane under sina vingars beskydd. På skolans introduktionsdag blir Ziggy anklagad för att ha tagit stryptag på en flicka vars mamma har en stark ställning i skolhierarkin och det drar igång en spiral av händelser och känslor som kulminerar när skolan har sin årliga frågesportskväll.

Berättelsen växlar mellan Madeline, Celeste och Jane och vittnesberättelser från frågesportskvällen och i ljudboksformen blir det lite svårt att hänga med. Det är nog lättare när man kan se texten och mellanrummen mellan styckena. Det hänger en hel del på uppläsaren, men Kerstin Andersson gör ett mycket bra jobb. Jag gillar henne! Det är spänning i vardagen, en onödig spänning som uppstår när människor drar förhastade slutsatser och när föräldrar har ett behov av att döma andra föräldrar för att ställa sig själva i bättre dager. Liane Moriarty har en nedtonad, men bitsk humor och kanske missar jag flera poänger i de smått bisarra situationer som dagens föräldrar hamnar i för jag tycker att mycket av det är gräsligt. Skvaller och förtal, hets och fördömanden och småpåvedömen. Samtidigt är jag glad att inte längre ha barn i skolåldern med tanke på alla märkliga och orimliga krav på engagemang.

Jag har fått en ny favorit i Liane Moriarty och jag kommer att lyssna på eller läsa hennes 2 böcker fler gånger.

Sex stjärnor av fem möjliga

Igår läste jag ut “Räfvhonan” av Anna Laestadius-Larsson och jag hamnade i det där vakuumet som en suverän bok alltid lämnar mig i. En suck av lycka och så blir jag sittande med boken i handen. Stryker över framsidan, studerar omslaget. En önskan om att ha den oläst för att kunna upptäcka den igen. Jag ger den det absolut högsta betyget som är att jag verkligen, verkligen tycker om den! 6 stjärnor av 5 möjliga och upp på övervåningen för att läsas igen någon gång. Det är inte omöjligt att jag vill ha den och de 2 övriga i triologin som inbundna för att försäkra mig om att de håller.

I oktober 2015 läste jag den första boken “Barnbruden” och sedan bok nummer 2, “Pottungen”. Del 1 var så bra, del 2 var ännu bättre och del 3 var absolut bäst och knöt ihop den innehållsrika berättelsen om Charlotta, Sophie och Johanna. Historisk skönlitteratur när den är som bäst! I “Räfvhonan” har Sophie en något större huvudroll tillsammans med sin bror Axel von Fersen. De anklagas felaktigt för att ha varit inblandade i kronprins Karl Augusts död i maj 1810. Det är en hätsk stämning i Stockholm och den eldas på av nidvisor och hemgjorda skrifter som sprids lika snabbt som lössen. Johannas son Nils kan inte glömma hur Axel von Fersen slängde åt honom några mynt som plåster på såren efter att ha ridit omkull honom, en olycka som ledde till att Nils miste ena benet. Många års hat och bitterhet som kulminerar i dödsmisshandeln av Axel von Fersen den 20 juni 1810. Trots att man vet hur det kommer att sluta är det oerhört spännande och jag tycker att Anna Laestadius Larsson gör det så snyggt när hon pusslar ihop sin fiktiva karaktär med det som faktiskt hände på Stora Nygatan för 206 år sedan. Ståpäls!

Charlottas och Sophies innerliga vänskap har klarat av många prövningar under de knappt 40 år som vi får följa dem. Förtalskampanjen mot Sophie visar sig bli ett omöjligt hinder då Sophie inte vill att Charlotta ska hamna i onåd då hon har blivit drottning. Johanna har kommit oerhört långt från att ha arbetat med att tömma kungligheternas pottor till att starta egen verksamhet som roddarmadam och sedan bli delägare i krogen Glada tackan. Miljöerna och dräkterna är så tydliga att jag ser de framför mig. Språket och dialogerna har ett flyt och en trovärdighet som jag älskar. Det är stor skillnad på det språk som gäller för Charlotta och Sophie jämfört med det som Johanna talar, men allt känns lika levande. Det är mycket, mycket skickligt!

Jag slänger in en kort recension av “Röda nejlikan” av Emma Orczy med Tomas Löfdahl som uppläsare. Den handlar ju om den engelske adelsmannen Percy Blakeney som räddar flera franska aristokrater undan Mme la Gillotine. Emma Orczy lär har baserat karaktären på just Axel von Fersen som försökte rädda den franska kungafamiljen. Det är en – tycker jag – kort berättelse på dryga 4 timmar. Tomas Löfdahl gör en märkligt ojämn uppläsning. Ibland är den mycket bra, men oftast låter han andfådd och sluddrar nästan.

 

Tajmingen påverkar uppfattningen av boken

“Som ett brev på posten” av Birgitta Bergin med Anna-Maria Käll som uppläsare. Jag är en känslomänniska, en introvert född i fiskarnas tecken och tajming betyder mycket för mig och den här boken var helt rätt för mig just  nu.

Elsa och Thore är båda 81 år när de träffas i ett bridge-sällskap och blir blixtförälskade. Deras respektive dog flera år tidigare och båda saknar den närhet som ett långt äktenskap innebär. De känner att de inte har tid att vänta. Elsa och Thore har vuxna barn och även vuxna barnbarn och de är knökfulla med åsikter om föräldrarnas förhållande.

Det är ett upplägg som är nog så enkelt, men som visar sig ta upp flera känsliga ämnen och fördomar. Man får följa berättelsen ur flera personers perspektiv och ett tag tyckte jag att det blev för många, det blev spretigt och plottrigt, men det visade sig fungera. Alla karaktärer är mycket mänskliga utom möjligen Elsa och Thore som jag upplevde som lite väl präktiga i allt från utseende (“bra gener”) till karaktär. Det är ett åldersfixerat samhälle vi lever i vilket bekräftas av de vuxna barnens upprepande av “… är ju 81 år!!”. Känslor och sex är förbehållet de unga som inte har skrynklig hud eller stela leder. Olika former av beroende finns med: sex, spel, alkohol och bekräftelse. En girighet och en tro på pengars makt som känns helt främmande för mig; att ta för givet att arvet efter föräldrarna ska få en på fötter. Och sedan min käpphäst: att människor inte pratar med varandra. Att kommunicera är det samma som att respektera varandra.

Anna-Maria Käll gör en mycket bra uppläsning! Den här sortens böcker passar henne, tycker jag. Hennes snälla röst gör sig bra till berättelser med mänskliga karaktärer och mycket dialog.