Harry Potter och ett ofött vittne

Harry Potter… Jag återvänder till de böckerna om och om igen och det känns som att komma hem! Härom dagen lyssnade jag klart på “The deathly hallows” för … jag vet inte vilken gång i ordningen. JK Rowling har äntligen gått med på att släppa böckerna till Storytel. Anledningen till att det dröjt sägs vara ett visst motstånd mot tjänster som streamar böcker. Än så länge är det endast den engelska versionen med Stephen Fry som uppläsare. Den svenska kommer till våren och då med en ny uppläsare (det är Krister Henriksson som har läst in böckerna tidigare) eftersom tidens tand har gnagt på kvaliteten. Den engelska produktionen är inte någon nyinspelning utan en uppfräschning och det är, banne mig, den bästa produktion jag har hört! Jag tycker egentligen inte om att använda “perfekt”, men i det här fallet nöjer jag mig inte med mindre. Fantastiskt jämn ljudkvalitet! Jag får intrycket av att Stephen Fry har läst in var och en av böckerna i en enda sittning vilket jag vet inte är möjligt eftersom de är så långa. Inte ett spår hörs av omtagningar eller felläsningar. Stephen Fry är fenomenal!! Han har en varm röst och en brittisk engelska som ger mig ståpäls. Han pauserar och utnyttjar kommatecknen i texten och han gör en tydlig skillnad på dialog och löpande text. Felfritt. Perfekt. En sann njutning. Jag försjönk så djupt i de här böckerna att det var som att få en kalldusch när de tog slut. Tillbaka till den muggliga verkligheten, men det dröjer inte länge innan jag återvänder.

En helt annan bok är “Nötskal” av Ian Mcewan med Helge Skoog som uppläsare. Bara 6 timmar. Den var ok, men inte mer trots att den lovordas både här och där. Småspännande, men ingen thriller. En kvinna och en man planerar att göra sig av med kvinnans make. Det finns ett vittne till allt nämligen det ofödda barnet i kvinnans mage och det är barnet som är berättaren. Berättelsen är underfundig och riktigt rolig emellanåt och Helge Skoog gör ett bra jobb – jag gillar honom. Den blir lite för filosofisk emellanåt, men ställer en viktig fråga: när blir en människa medveten? En fråga för abortmotståndarna. Jag tycker att det blir fånigt när barnet inte har något förhållande till färgen blå – fullt begripligt – , men har starka åsikter om druvor och viner.

PS. Jag har ännu inte blivit av med läslåsningen. 🙁

 

Förberedelser

Det har tagit stopp och därför har jag inte skrivit på några dagar. Min första träff med hälsocoachen hägrar och upptar en stor del av min koncentration, så till den milda grad att jag inte klarar av att läsa och jag blir rastlös. Jag har svårt att hitta en ljudbok och har gått som en skoningslös bärsärk genom bokhyllan hos Storytel och ratat den ena efter den andra. Trist eller fånig eller dåligt språk eller hemsk uppläsare eller kass översättning – you name it. Förkylningen, som mest sitter i näsan, har hindrat mig från att träna. 2 korta promenader (i mina nya vinterkängor) var urjobbiga och hela kroppen värkte efteråt. Idag gick jag min kortaste runda på 50 minuter i MBT-skorna och det var jätteskönt och jag fick inte det minsta ont efteråt. Betyder det att vinterskorna inte var ett bra köp?

När jag gick igenom materialet från Itrim och fyllde i hälsodeklarationen upptäckte jag att det är tänkt att jag ska räkna steg varje dag i ungefär 1 vecka. Ooops! Jag hade ingen stegräknare, men hittade en app som faktiskt fungerade och var enkel att använda. Jag beställde en stegräknare från Tretti.se, en Fitbit Zip som fått högst betyg i testen. Ibland är de sjukt snabba för jag hade den i brevlådan efter 2 dagar. Det är en liten rackare (se bilden).

Fitbit Zip jämfört med ett vanligt cerat.

Den synkas med mobilens Fitbit-app. Överraskande lätt att använda för en teknikfientlig tant som jag. Stegräknaren hakar jag fast i linningen eller bh:n. Egentligen är det inte meningen att jag ska promenera eller träna de dagar jag räknar steg och det är väl för att få fram hur många kalorier jag egentligen behöver förbränna. Häromdagen kom jag inte ens upp i 300 steg. Jag hade ont överallt och föredrog att sitta. Idag däremot har det blivit drygt 5800 steg (det rekommenderade antalet är 10.000) tack vare promenaden som var 3,7 km och det är inte så pjåkigt för att vara den kortaste för det är bara backe upp och backe ned. Antalet aktiva minuter är 52 och det rekommenderade antalet är 30. En bra dag röreslemässigt.

Pär har åkt till Öland över nyår och 13-helgen. Elin är hemma ikväll, men firar nyårsafton med Robin och hans familj. Här hemma blir det den vanliga trion, Bibbi, Selma & jag. Jag kör inte med nyårslöften, men jag måste erkänna att det är psykologiskt att börja hos Itrim måndagen den andra januari 2017. Jag känner mig försiktigt hoppfull.

Den här gjorde jag för 13 år sedan.

Överraskande bra

Elisabet Nemert är en författare som jag försöker tycka om. Hon skriver historiska romaner som är min absoluta favoritgenre och hon har skrivit en hel del, så jag vill tycka om henne, men det går så där. För flera år sedan försökte jag läsa en av hennes böcker, “Bortom stjärnan”, men tyckte att den var för romantisk och söt. Sedan dök hon upp som en av författarna i romanserien “Släkten” med “Ringens gåta”, en serie där jag har läst varje bok, men när jag såg hennes namn blev jag pessimistisk. Boken var bra, men sockrig och svulstig à la Nemert. Mot bättre vetande eller med ett alltför stort sug efter historiska romaner, så lyssnade jag på “Röd måne” med Anna-Maria Käll som uppläsare. Den var överraskande bra! Anna-Maria Käll är ett proffs och så skicklig att hon kan lyfta vilken bok som helst och kombinationen Nemert/Käll fungerade.

I nådens år 1626 hittar läkekvinnan Ingrid ett övergivet spädbarn. Just den kvällen är månen röd och såna kvällar bör man hålla sig inne. Kvinnan ger barnet namnet Indra. Indra har en unik förmåga till inlärning och Ingrid lär henne allt hon kan om läkeväxter och örter. Indra har även helande händer. Okunnighet och vidskepelse var förhärskande då på 1600-talet när Sverige inte varit kristnat särskilt länge. Det faktum att Indra är ett hittebarn samt att hennes hår är flammande rött är tydliga bevis för att hon är en bortbyting, en trollunge. Ingrid blir utpekad som häxa och fängslas. Indra flyr tillsammans med stalldrängen Olof från Skokloster till Stockholm, men hon svär att hon ska komma tillbaka till gården Näs. När kung Gustav II Adolf dör i slaget vid Lützen blir hans dotter Kristina regent blott 6 år gammal. En slump leder till att Indra, som är jämngammal med drottning Kristina, är den enda som har möjlighet att hjälpa till när drottningen blir sjuk och det blir ett möte som får stor betydelse för dem båda.

Det är väldigt lätt att sitta hemma i soffan och himla med ögonen över att de faktiskt, på fullaste allvar, trodde att när någon hade rött hår, så var det ett solklart bevis på att hon var i förbund med djävulen. Betänk då att det finns människor idag, 400 år senare, som är lika övertygade om att en färgad person inte är lika intelligent eller renlig som en vit. Det är ingen skillnad. Allt handlar om okunskap och rädsla. När en kvinna väl blivit utpekad som häxa var det kört. Om hon nekade, så blev hon torterad tills hon erkände och sedan blev hon avrättad. Om hon tog tillbaka sitt erkännande innebar det att hon inte kunde ta emot nattvarden innan avrättningen och det verkade innebära ett större bryderi än att en oskyldig kvinna brändes på bål.

Boken var överraskande bra! Miljöerna och karaktärerna känns äkta och det gör även dialogen. Anna-Maria Käll blir bara skickligare och skickligare! Det var hon, mer än Elisabet Nemert, som gjorde att jag lyssnade på boken. Döm om min förvåning när jag sedan började lyssna på “Vargarnas tid” av samma författare med A-M K som uppläsare och den inte alls höll samma höga standard. I den boken var huvudpersonen så himla präktig och vacker att hon blev ointressant. Dialogerna kändes osmidiga där den ena parten höll små föreläsningar för att få med så mycket fakta som möjligt. Tänk att en författare kan vara så ojämn!

Upprätt gående

Jag har promenerat idag och kroppen befinner sig så smått i chock. En vanlig lunk runt Flaten som tog hela 70 minuter, så inte gick det fort inte. Det kändes tungt och ovant. Det som kändes ovant var att röra mig upprätt och framåt. De senaste veckorna har jag legat hos naprapaten eller i soffan alternativt ränt runt i Crocsen eller dubbelvikt som en fällkniv när jag har målat, gnuggat, slipat och krälat. Ungefär som den där bildsekvensen som illustrerar hur apan rätar på sig för att till sist bli en homo sapiens.

Jag lyssnade på en bok i förra veckan medan jag målade trappan, “Jag är sjuk” av Lisa Jisei med Frida Möller som uppläsare. Den handlar om ortorexi, en ohälsosam inställning till träning som faktiskt kan leda till döden om den inte behandlas. Just det – det går att träna ihjäl sig och det går fort när man, som Lisa Jisei, har en ätstörning (anorexi) i bagaget. Det som var det största hindret i kampen att få vård var att hon inte såg sjuk ut. Hon var vältränad med muskler och noll underhudsfett och BMI visade att hon inte var underviktig trots att hon levde på under 500 kcal/dag trots vansinnigt hård träning. Jag har länge ansett att BMI är en helt felaktig måttstock och den här boken bekräftade det. Mitt vanligaste argument är att Mr Universum som består av 110% muskler och mindre än 0% fett kan ha samma BMI som jag som är uppbyggd på nästan motsatta sättet. Muskler väger mer än fettWHTR som betyder Weight toHeighT Ratio där man mäter runt magen vid naveln och delar det måttet med sin längd i centimeter är betydligt mer korrekt. Det allmänna målet är 0,5 eller mindre. Själv får jag 0,7. Hm. Det är ju inte så helt åt skogen ändå…

En ny favorit

“Stora små lögner” av Liane Moriarty med Kerstin Andersson som uppläsare. Jag tyckte att hennes första bok, “Öppnas i händelse av min död” var väldigt bra med ett driv i berättandet och snyggt pusslande. Den nya är minst lika bra. Det är väldigt många karaktärer med och därmed många namn och jag blir lätt snurrig när det blir många namn. Ett tag kändes det alltför rörigt, men det klarnade och den höll hela vägen.

Det handlar främst om Celeste, Madeline och Jane. Jane och hennes femårige son Ziggy kommer som nya till halvön Pirriwee (vilket härligt namn!). Celeste och Madeline tar Jane under sina vingars beskydd. På skolans introduktionsdag blir Ziggy anklagad för att ha tagit stryptag på en flicka vars mamma har en stark ställning i skolhierarkin och det drar igång en spiral av händelser och känslor som kulminerar när skolan har sin årliga frågesportskväll.

Berättelsen växlar mellan Madeline, Celeste och Jane och vittnesberättelser från frågesportskvällen och i ljudboksformen blir det lite svårt att hänga med. Det är nog lättare när man kan se texten och mellanrummen mellan styckena. Det hänger en hel del på uppläsaren, men Kerstin Andersson gör ett mycket bra jobb. Jag gillar henne! Det är spänning i vardagen, en onödig spänning som uppstår när människor drar förhastade slutsatser och när föräldrar har ett behov av att döma andra föräldrar för att ställa sig själva i bättre dager. Liane Moriarty har en nedtonad, men bitsk humor och kanske missar jag flera poänger i de smått bisarra situationer som dagens föräldrar hamnar i för jag tycker att mycket av det är gräsligt. Skvaller och förtal, hets och fördömanden och småpåvedömen. Samtidigt är jag glad att inte längre ha barn i skolåldern med tanke på alla märkliga och orimliga krav på engagemang.

Jag har fått en ny favorit i Liane Moriarty och jag kommer att lyssna på eller läsa hennes 2 böcker fler gånger.

Sex stjärnor av fem möjliga

Igår läste jag ut “Räfvhonan” av Anna Laestadius-Larsson och jag hamnade i det där vakuumet som en suverän bok alltid lämnar mig i. En suck av lycka och så blir jag sittande med boken i handen. Stryker över framsidan, studerar omslaget. En önskan om att ha den oläst för att kunna upptäcka den igen. Jag ger den det absolut högsta betyget som är att jag verkligen, verkligen tycker om den! 6 stjärnor av 5 möjliga och upp på övervåningen för att läsas igen någon gång. Det är inte omöjligt att jag vill ha den och de 2 övriga i triologin som inbundna för att försäkra mig om att de håller.

I oktober 2015 läste jag den första boken “Barnbruden” och sedan bok nummer 2, “Pottungen”. Del 1 var så bra, del 2 var ännu bättre och del 3 var absolut bäst och knöt ihop den innehållsrika berättelsen om Charlotta, Sophie och Johanna. Historisk skönlitteratur när den är som bäst! I “Räfvhonan” har Sophie en något större huvudroll tillsammans med sin bror Axel von Fersen. De anklagas felaktigt för att ha varit inblandade i kronprins Karl Augusts död i maj 1810. Det är en hätsk stämning i Stockholm och den eldas på av nidvisor och hemgjorda skrifter som sprids lika snabbt som lössen. Johannas son Nils kan inte glömma hur Axel von Fersen slängde åt honom några mynt som plåster på såren efter att ha ridit omkull honom, en olycka som ledde till att Nils miste ena benet. Många års hat och bitterhet som kulminerar i dödsmisshandeln av Axel von Fersen den 20 juni 1810. Trots att man vet hur det kommer att sluta är det oerhört spännande och jag tycker att Anna Laestadius Larsson gör det så snyggt när hon pusslar ihop sin fiktiva karaktär med det som faktiskt hände på Stora Nygatan för 206 år sedan. Ståpäls!

Charlottas och Sophies innerliga vänskap har klarat av många prövningar under de knappt 40 år som vi får följa dem. Förtalskampanjen mot Sophie visar sig bli ett omöjligt hinder då Sophie inte vill att Charlotta ska hamna i onåd då hon har blivit drottning. Johanna har kommit oerhört långt från att ha arbetat med att tömma kungligheternas pottor till att starta egen verksamhet som roddarmadam och sedan bli delägare i krogen Glada tackan. Miljöerna och dräkterna är så tydliga att jag ser de framför mig. Språket och dialogerna har ett flyt och en trovärdighet som jag älskar. Det är stor skillnad på det språk som gäller för Charlotta och Sophie jämfört med det som Johanna talar, men allt känns lika levande. Det är mycket, mycket skickligt!

Jag slänger in en kort recension av “Röda nejlikan” av Emma Orczy med Tomas Löfdahl som uppläsare. Den handlar ju om den engelske adelsmannen Percy Blakeney som räddar flera franska aristokrater undan Mme la Gillotine. Emma Orczy lär har baserat karaktären på just Axel von Fersen som försökte rädda den franska kungafamiljen. Det är en – tycker jag – kort berättelse på dryga 4 timmar. Tomas Löfdahl gör en märkligt ojämn uppläsning. Ibland är den mycket bra, men oftast låter han andfådd och sluddrar nästan.

 

Tajmingen påverkar uppfattningen av boken

“Som ett brev på posten” av Birgitta Bergin med Anna-Maria Käll som uppläsare. Jag är en känslomänniska, en introvert född i fiskarnas tecken och tajming betyder mycket för mig och den här boken var helt rätt för mig just  nu.

Elsa och Thore är båda 81 år när de träffas i ett bridge-sällskap och blir blixtförälskade. Deras respektive dog flera år tidigare och båda saknar den närhet som ett långt äktenskap innebär. De känner att de inte har tid att vänta. Elsa och Thore har vuxna barn och även vuxna barnbarn och de är knökfulla med åsikter om föräldrarnas förhållande.

Det är ett upplägg som är nog så enkelt, men som visar sig ta upp flera känsliga ämnen och fördomar. Man får följa berättelsen ur flera personers perspektiv och ett tag tyckte jag att det blev för många, det blev spretigt och plottrigt, men det visade sig fungera. Alla karaktärer är mycket mänskliga utom möjligen Elsa och Thore som jag upplevde som lite väl präktiga i allt från utseende (“bra gener”) till karaktär. Det är ett åldersfixerat samhälle vi lever i vilket bekräftas av de vuxna barnens upprepande av “… är ju 81 år!!”. Känslor och sex är förbehållet de unga som inte har skrynklig hud eller stela leder. Olika former av beroende finns med: sex, spel, alkohol och bekräftelse. En girighet och en tro på pengars makt som känns helt främmande för mig; att ta för givet att arvet efter föräldrarna ska få en på fötter. Och sedan min käpphäst: att människor inte pratar med varandra. Att kommunicera är det samma som att respektera varandra.

Anna-Maria Käll gör en mycket bra uppläsning! Den här sortens böcker passar henne, tycker jag. Hennes snälla röst gör sig bra till berättelser med mänskliga karaktärer och mycket dialog.

Sekter

I våras visades “Fångad av scientologin på svt.play (den är inte längre tillgänglig). Den var mycket bra! Dokumentären gav en gedigen bakgrund till scientologins uppkomst och dess grundare, L R Hubbard. Flera avhoppare vittnade om det helt vansinniga systemet och förödmjukande bestraffningar. Något som gav extra tyngd var att Mariette Lindstein, som är med i författargruppen på FB, bekräftade att allt var sant. Hon var själv medlem i 25 år och kände flera av vittnena i filmen. 2004 rymde hon och i höstas kom hennes bok “Sekten på Dimön” ut. Den handlar inte om scientologin utan om sektfenomenet som sådant, men scientologins auditering finns med. Jag har lyssnat på boken med Gunilla Leining och Björn Wahlberg som uppläsare.

Sofia Baumann har precis gått ut universitetet och vet inte riktigt vad hon ska göra med sitt liv. Hon går på en föreläsning med den beryktade Franz Oswald och blir nyfiken på Viaterra. Franz Oswald och hans anhängare håller till på Dimön utanför Bohusläns kust. Sofia åker dit på ett studiebesök, provar teserna och blir sedan erbjuden att bygga upp biblioteket. Hon tackar ja. Kraven på arbetsinsatser och engagemang ökar så gradvis att hon nästan inte märker det. Franz Oswald blir allt mer oresonlig och nöjer sig inte med att bara tillrättavisa sin personal utan inför bestraffningar. Sofia inser att hon har begått ett misstag, att hon måste därifrån, men dittills har ingen rymt från Viaterra.

Boken är bra och spännande! Den är väldigt snyggt upplagd och knyts ihop med ett logiskt vis och det fungerar utmärkt med 2 uppläsare. Gunilla Leining har den större rollen och gör det mycket bra. För mig är hon ny och det är alltid roligt att hitta en ny röst att lyssna till. Medan jag lyssnade kom jag på mig själv med att tycka att Mariette Lindsteins svenska är överraskande bra med tanke på att hon levde i USA i så många år. Ordet “botgörelse” vill jag dock byta ut mot “botgöring”. Det måste ha varit både tungt och befriande att skriva om det här och jag tycker att vissa partier sveptes förbi lite för fort. Det här är den första boken i en planerad trilogi. De andra böckerna kommer att handla om hur det är att leva som avhoppare respektive att växa upp inom en sekt. De ser jag fram emot!

 

“One small act of kindness”

“När livet börjar om” av Lucy Dillon med Anna-Maria Käll som uppläsare. Lucy Dillons första bok, “Ensamma hjärtan och hemlösa hundar”, slukade jag. Den var bra, mysig och det var många hundar med. Hennes övriga böcker har känts för smöriga och den senaste, “Hundra omistliga ting”, lyssnade jag aldrig färdigt på. Nu har det alltså kommit en ny bok och eftersom det var Anna-Maria Käll som var uppläsare ville jag ge den en chans.

Vad gör man när båda blir av med jobbet och man blir tvungen att sälja huset? Jo, då kan man flytta till en småstad och investera pengarna från husförsäljningen i ett hotell. Jasons föräldrar har drivit ett hundvänligt hotell i nästan 30 år. När pappan dör tar Jason och hans fru, Libby, över i ett försök att hjälpa hans mamma. De vill totalrenovera och förvandla hotellet till en lyxig tillflyktsort. Behöver jag tala om att det uppstår problem med Jasons mamma? En dag inträffar en trafikolycka precis utanför. En kvinna blir påkörd. Hon klarar sig, men minns inte vem hon är och saknar id-handlingar. När Libby hälsar på henne på sjukhuset uppstår tycke. De blir vänner och Libby gör sitt bästa för att hjälpa kvinnan att få minnet tillbaka. Samtidigt visar det sig att det inte är så himla lätt att göra om ett hotell.

Lucy Dillon är en skicklig berättare, inte tu tal om den saken och den här boken var den bästa sedan hennes första. Jag tycker om hennes språk. Karaktärerna är mänskliga även om – framför allt männen – är lite väl snygga. Där finns oxå humor som jag tycker är så viktigt och så hundar… Det måste vara en väldigt skrämmande upplevelse att inte minnas vem man är. Vad heter jag? Hur är jag som människa? Vad tycker jag om? Originaltiteln är “One small act of kindness” och jag tycker att den är bättre för den säger mer om vad boken handlar om. Enkla, vänliga gester som betyder så mycket.

Ett avsked och en mordbrännare

“Falleri, fallera, falleralla” av Carin Gerhardsen. För 8 år sedan kom den första delen om Hammarbypolisen, “Pepparkakshuset”. Den var bra. Ett år senare kom del 2, “Mamma, pappa, barn” och då var jag ordentligt fast. Jag minns fortfarande hur jag satt i sängen, på morgonen och började läsa och hur jag inte kunde sluta. Sedan dess har jag väntat lika otåligt på varje ny del. Nu har jag läst den åttonde och sista och det är ett avsked, men det är ett bra avsked för jag tror inte att Carin Gerhardsen skulle ha kunnat skriva fler delar utan att kvaliteten hade påverkats till det sämre. Den sjunde och den åttonde delen har inte hållit samma höga nivå som de tidigare.

När “Falleri…” börjar har det gått 9 månader sedan den oerhört dramatiska upplösningen av “Tjockare än vatten” och jag var väldigt nyfiken på hur det hade gått för framför allt Jamal Hamad. Inte så bra visade det sig. Inte bra alls. Överlag är stämningen betryckt och tung i den här boken. Det är i början av  året när alla helgdagar är över då en äldre kvinna samt en skolpojke blir brutalt ihjälslagna på en gata i ett bostadsområde. Det kände inte varandra, det finns inga beröringspunkter över huvud taget. Var båda utsedda offer eller råkade en av dem vara på fel plats vid fel tidpunkt och vem av dem, i så fall? Conny Sjögren måste samla sitt team så gott det går för att lösa fallet.

Även den här delen om Hammarbypolisen är mänsklig och det är det jag har uppskattat mest. Carin Gerhardsen har lyckats undvika fällan att tuffa till den med actionscener eller överdrivet våld. Ändå känner jag inte riktigt igen mig. Det känns ansträngt. Genom hela serien har alla medlemmar i teamet gått igenom privata kriser som har påverkat dem, utvecklat dem samtidigt som de har arbetat som kriminalpoliser, men i den här boken råkar 4 av dem illa ut – mer än halva teamet – och det känns så konstruerat. Jag kände samma sak med “Tjockare än vatten”. För långsökt, för mycket. “…ett avslutande fyrverkeri.” skriver Dagens Nyheter och det kan jag hålla med om, men till saken hör att jag inte är någon större anhängare av fyrverkerier.

“Gryningspyromanen” av Jörgen Pettersson och David Widlund med Mats Eklund som uppläsare. Det här är en faktabok och jag tycker att den är otäck och den är otäckare än vad världens bästa skräckförfattare kan åstadkomma just för att det inte är påhittat.

Ulf Borgström, även kallad Gryningspyromanen, sitter inlåst på Hall sedan några år tillbaka och kommer att vara inlåst i några år till. I nästan 20 år gäckade han polisen genom att slippa undan hårdare straff på grund av brist på bevis. Problematiken med just mordbränder är att bevisen ofta försvinner i branden och det går inte att fälla en brottsling på enbart indicier. Det är både fördelen och nackdelen med den sortens rättssystem som vi har.

Eftersom det här är en faktabok baserad på sådant som redan har hänt behöver jag inte utfärda någon spoilervarning. Som så många av de grovt kriminella hade Ulf Borgström en jävlig barndom och när han väl hade blivit vuxen var han besviken, bitter och hämndlysten. Han har aldrig försörjt sig på ett hederligt vis och även om han aldrig blev mångmiljonär eller kanske just för att han aldrig blev det har han hela tiden känt att samhället inte har gett honom det han förtjänar. Ett jävla humör blandat med paranoida inslag gjorde att han ofta, ofta fick vredesutbrott hos t.ex. socialen där han utslungade okvädningsord och dödshot. De poliser som periodvis punktmarkerade honom fick oxå känna av det. Om skolan hade lyckats fånga upp honom i tid, om någon hade förstått vilka vidriga hemförhållanden han hade och hur mobbad han var – hade allt kunnat undvikas då? Det får vi aldrig veta.

Trots att boken inte är skönlitterär tycker jag att gestaltningen är tydlig. Jag har inga problem att känna polisens frustration när de så ofta är så nära att ta honom på bar gärning vilket nästan var en förutsättning för att kunna sätta dit honom. Paniken hos befolkningen är oxå påtaglig; alla vet vem den skyldige är, alla vet vilken bil han kör, många känner igen honom, men det går inte att förutse vad han kommer att bränna ned nästa gång eller när. Tanken på att bli väckt av att brandmännen står i sovrummet och talar om att bostaden brinner… Det värsta med hela den här historien är att Ulf Borgström med största sannolikhet kommer att fortsätta när han har avtjänat sitt straff.