“Stora små lögner” av Liane Moriarty med Kerstin Andersson som uppläsare. Jag tyckte att hennes första bok, “Öppnas i händelse av min död” var väldigt bra med ett driv i berättandet och snyggt pusslande. Den nya är minst lika bra. Det är väldigt många karaktärer med och därmed många namn och jag blir lätt snurrig när det blir många namn. Ett tag kändes det alltför rörigt, men det klarnade och den höll hela vägen.
Det handlar främst om Celeste, Madeline och Jane. Jane och hennes femårige son Ziggy kommer som nya till halvön Pirriwee (vilket härligt namn!). Celeste och Madeline tar Jane under sina vingars beskydd. På skolans introduktionsdag blir Ziggy anklagad för att ha tagit stryptag på en flicka vars mamma har en stark ställning i skolhierarkin och det drar igång en spiral av händelser och känslor som kulminerar när skolan har sin årliga frågesportskväll.
Berättelsen växlar mellan Madeline, Celeste och Jane och vittnesberättelser från frågesportskvällen och i ljudboksformen blir det lite svårt att hänga med. Det är nog lättare när man kan se texten och mellanrummen mellan styckena. Det hänger en hel del på uppläsaren, men Kerstin Andersson gör ett mycket bra jobb. Jag gillar henne! Det är spänning i vardagen, en onödig spänning som uppstår när människor drar förhastade slutsatser och när föräldrar har ett behov av att döma andra föräldrar för att ställa sig själva i bättre dager. Liane Moriarty har en nedtonad, men bitsk humor och kanske missar jag flera poänger i de smått bisarra situationer som dagens föräldrar hamnar i för jag tycker att mycket av det är gräsligt. Skvaller och förtal, hets och fördömanden och småpåvedömen. Samtidigt är jag glad att inte längre ha barn i skolåldern med tanke på alla märkliga och orimliga krav på engagemang.
Jag har fått en ny favorit i Liane Moriarty och jag kommer att lyssna på eller läsa hennes 2 böcker fler gånger.
