Etikett: Anna Laestadius Larsson

Nutidshistoria

Historia är ett stort intresse hos mig och har alltid varit det även i skolan om man bortser från när jag var tvungen att lära mig namn och ordning på Sveriges kungar för det finns, banne mig, ingen som helst logik där! Gustav, Oskar och Erik i en salig röra och när man upptäcker att Erik den XIV (han som gifte sig med den vanliga Karin Månsdotter) medvetet hoppade över XIII (13) eftersom det kunde betyda otur, så … ja, det var ju det där med logiken. Jag sitter inte med näsan i historieböcker eftersom de alltid är så faktaspäckade så att det dammar torrt om dem utan jag föredrar när litteratur och film skildrar flydda tider och allra helst lägger till en och annan autentisk person. Det svenska kungahuset är inte riktigt lika intressant som det brittiska. I alla fall inte dagens svenska kungahus och nej, jag läser varken Hänt, Svensk damtidning, Expressen eller Aftonbladet. För några hundra år sedan var de svenska kungarna nog så maktgalna, giriga och blodtörstiga. Som pricken över i finns det numera kvinnliga författare t.ex. Anna Laestadius-Larsson och Philippa Gregory som skildrar kvinnornas villkor i en värld som tillhörde männen i en utsträckning som vi inte ens kan föreställa oss.

När det kommer till nutidshistoria får jag mitt lystmäte i The Crown på Netflix. Det finns 4 säsonger och jag blev lite förvånad över att jag inte har tagit upp den i bloggen tidigare vilket en sökning avslöjade. Det är en av de bästa serien som England har producerat! Den är storslagen och välspelad och vacker på det sätt som endast engelska serier kan vara. Jag fick inte upp ögonen för serien förrän i andra säsongen. Den fjärde säsongen har hunnit fram till 1979 och framåt och då var jag 14 år. Det var när Margaret Thatcher försökte få Storbritannien på fötter genom att driva igenom nedskärningar på 4 miljarder pund det första hon gjorde när hon blev premiärminister. Det var då Irland slogs för att bli fria från brittiskt välde och IRA tog på sig ansvaret för många attentat. Det var då prins Charles förlovade sig och gifte sig med Diana och det är det här som är så fascinerande med nutidshistoria: jag sitter med facit i hand, men det blir inte mindre spännande eller intressant för det. Samma sak med Titanic eller familjen Tudor eller hur Hitler kom till makten. Jag suktar alltid efter att få veta hur och varför. Det finns ett litet smolk i glädjebägaren när det gäller The Crown och det är att producenterna egentligen inte har fått ett godkännande från kungahuset, så dramatiseringen av vissa händelser får jag ta med en nypa salt och kungafamiljen är tydligen inte alls intresserade av serien. Men det är jag! I maj släpps säsong 5 och nu repeterar jag säsong 4. Det är plågsamt att se hur Diana slängs in i den lejonkulan utan några som helst förberedelser, stöd eller ens hjälp och de som är infödda, som lever och andas traditionerna skrattar åt hennes misstag och till och med hånar henne. Hur hade hennes liv sett ut idag om hon brutit förlovningen, om hon gått på magkänsla och instinkter när hon fick veta att Charles och Camilla fortsatte att ha tätare kontakt än vad hon fick med sin blivande man?

Jag har oxå sett en av många dokumentärer om Diana och den gick oxå på Netflix. Jag minns inte vad den hette, men den var gjord efter hennes död och innehöll många intervjuer och vittnesmål. Efter skilsmässan från Charles fick hon en annan sorts uppsving. Det går inte att förneka att hon vid det laget visste hur hon skulle utnyttja sin ställning och pressen, men den brittiska pressens rykte som världens värsta är inte ogrundat. Där kan man använda ordet kränkt i sin rätta bemärkelse! Fy fan! “Det ligger i allmänhetens intresse.” eller “Vanligt folk har rätt att få veta.” är deras främsta argument. Äckligt är bara förnamnet! Nu är det nog läge att tala om och betona att jag absolut inte är rojalist! Jag tycker att Sveriges kungahus borde avskaffas. De kostar bara pengar och att dra fram argumentet att de gör fantastisk reklam för Sverige är inte hållbart. Om man frågar folk från andra länder vad de tänker på när man nämner Sverige (och det är när de har insett att vi inte är samma land som Schweiz), så är det inte kungahuset. ABBA, Ikea, Volvo, midnattssol, jämställdhet, socialism och förbud mot barnaga är väl de vanligaste svaren.

Kurtisanen

Anna Laestadius Larsson har blivit en av mina absoluta favoritförfattare! Tillsammans med Göran Redin skriver hon om svensk historia på ett sätt som är beundransvärt. Jag har läst alla böcker av Laestadius Larsson. De 3 böckerna om Hedvig Elisabeth Charlotta: Barnbruden, Pottungen och Räfvhonan. Jag har även läst hennes bok om Hilma af Klint som jag inte tyckte lika mycket om, men det berodde mest på att jag inte tyckte att Hilma var särskilt intressant utan mest flummig.

“Kurtisanen” utspelar sig under Gustav III styre precis som böckerna om HEC. Beata Charlotta Eckerman är knappt 20 år och är skådespelerska på den tidens stora teaterscen Bollhuset. Hon kämpar för sin och familjens överlevnad samtidigt som hon tampas med konkurrenter på teatern och då främst Charlotte Slottsberg (det kryllar av Charlottor i Larssons böcker – ett vanligt namn på den tiden). Det fanns inga möjligheter för en kvinna att försörja sig om hon inte gifte sig, men det innebar inga garantier heller ifall maken dog eller valde att överge familjen. En period blir Beata Charlotta försörjd av överståthållare Carl Sparre, hennes “sockerpappa”. Det var han som fick in henne på kurtisanbanan. Hertig Karl, Gustav III:s yngre bror fick upp ögonen för Beata Charlotta och var fast besluten att få henne som sin mätress. Flera baksluga turer och förräderier ledde till att Gusav III landsförvisade Beata Charlotta. Hon hamnade, mer eller mindre lottlös, i Paris. Efter några år där beslöt hon att åka på den sortens bildningsresa som endast var förunnad välbärgade unga män. Hon tillbringade flera månader i Italien och kom i kontakt med det italienska hovet. Till slut fick hon återvända till Sverige och blev snart inlurad i spionverksamhet.

Det här är en härligt tjock bok på 466 sidor fyllda av historiska fakta invävda i en delvis påhittad berättelse om en, för sin tid, omtalad kvinna – en mamsell av den bättre sorten. Miljöerna är tydliga och mustiga för det luktade inte gott i Stockholm på den tiden och det här med dagliga bad såg man misstänksamt på. Den värld vi lever i nu på 2000-talet är fortfarande männens värld, men inte som då. Kvinnorna hade inte en chans att klara sig utan åtminstone en man i sitt liv. Det sociala nätverk som vi tar för givet fanns inte då och jag citerar ett stycke ur boken: “Alla hade sin uppgift att fylla. Lika obestridligt som adeln skötte sina ämbeten och förvaltade sina ägor, prästerna stod för den andliga spisen, borgerskapet ansvarade för handeln och bönderna tog hand om jordbruket behövdes de ståndslösa tjänarna och arbetarna för att landets hushåll, gårdar och industrier skulle fungera. Sysslolöshet och arbetslöshet var inte acceptabelt, det var envars ansvar att visa att den hade laga försvar. För män innebar det att de kunde försörja sig med ett hyggligt arbete, för kvinnor detsamma eller att de var försörjda genom äktenskap. De som inte kunde påvisa det var försvarslösa och straffades genom att tvångsvärvas till soldater eller med straffarbete som här på spinnhuset. “

Beata Charlotta var inte frisk. Periodvis led hon av kraftiga magsmärtor och hosta som gjorde henne sängliggande. Efter flera år kom det fram att hon led av spolmask som hon ådragit sig när hon satt i spinnhuset där förhållandena var vedervärdiga. Hon dog 1790 vid 31 års ålder.

Infriade förväntningar

“Musan” av Jesse Burton. När jag fick veta att Jesse “Miniatyrmakaren” Burton gett ut en ny bok blev mina förväntningar så höga att jag köpte den som inbunden direkt i stället för att fega till det genom att först prova den som ljudbok. Mina förväntningar infriades!

Odelle Bastien i 1967 års version av London och Olive Schloss i 1939 års version av södra Spanien. Odelle är missnöjd med sitt arbete i skobutiken och söker ett arbete på Skelton Institute of Art. Hon får anställning som sekreterare till Marjorie Quick som visar sig vara en svårtolkad kvinna med växlande humör, men hon och Odelle kommer bra överens. På en fest träffar Odelle Lawrie som visar henne en tavla han fått av sin mamma. Odelle tycker att han ska ta med den till Skelton-institutet för värdering. Lawrie följer hennes råd och tavlan framkallar en hel del oväntade reaktioner.

Olive Schloss kommer tillsammans med sina föräldrar till en liten by i södra Spanien där de har hyrt ett hus. Redan första dagen kommer Teresa och Isaac. Teresa får anställning hos familjen och blir snabbt vän med Olive. Isaac arbetar som lärare i Malaga och är även konstnär och det sista fångar Olives intresse eftersom hon själv målar. Familjen vänjer sig vid livet på den spanska landsbygden och till slut trivs de så bra att de inte vill återvända till England trots den turbulenta hösten 1939.

Det är ett populärt berättarknep att knyta ihop två, till synes, vitt skilda personer och perioder på ett sätt som får mig, som läsare, att tappa hakan. Vissa författare är skickligare på det här än andra och Jesse Burton är skicklig. Dessutom skildrar hon kvinnors olika villkor på ett sätt som får mig att vantroget skaka på huvudet; kvinnor kan möjligen kludda lite som hobby, men saknar förutsättningar för att bli konstnärer (ett förhållande som beskrivs ännu tydligare i “Hilma” av Anna Laestadius Larsson). Jag är väldigt svag för det här konceptet när det görs bra och den här boken läste jag på några dagar. Jesse Burton har ett flyt och driv som gör texten lättläst och språket/översättningen är levande. Karaktärerna känns trovärdiga i hur de påverkas av sina miljöer och upplevelser; Teresa är inte fullt så naivt romantisk som Olive samtidigt som hon inte är lika världsvan. Odelle känns en aning kuvad och försiktig. Både temat och stilen påminde mig om Tracy Chevaliers bok “Flicka med pärlörhänge” som är en av mina favoriter.

Inte lika bra eller intressant

“Hilma – en roman om gåtan Hilma af Klint” av Anna Laestadius Larsson. Det här är en roman och inte en biografi. Jag behövde påminna mig själv om det med jämna mellanrum medan jag läste boken. Hilma af Klint valde medvetet att inte lämna privata dokument eller foton efter sig. Det som fanns kvar var drygt 1000 målningar och 124 anteckningsböcker. Vad har Anna Laestadius Larsson egentligen byggt berättelsen på? Det var författaren som fick mig att läsa boken för jag hade aldrig hört talas om Hilma af Klint. Jag hade heller inte hört talas om Hedvig Elisabeth Charolotte som Anna Laestadius Larsson skrev om i tre böcker och de är bland det bästa jag har läst! Den här boken nådde inte samma höjder. Den kändes spretig. Perspektivet hoppar mellan första person och tredje person och dessutom varvas dåtid med “nutid” (hennes sista år i mitten av 1940-talet) och författaren gör det utan tydliga övergångar. Hilma fick slåss för sin plats som kvinnlig konstnär – till och med där har det varit mansdominerat och förtryckt -, men i övrigt fick jag inte samma känsla för kvinnornas levnadsvillkor. Det blev mest själviskt flummande för att behaga De höga. Boken var tillräckligt bra och lättläst för att jag skulle läsa ut den, men inte mer än så. Du missar inte mycket om du inte läser den.

Hedvig Elisabeth Charlotte

Jag fick en väldigt fin bok när jag fyllde år; “Hedvig Elisabeth Charlotte – hertiginna vid det gustavianska hovet” och den har jag läst ut nu. En lyxigt inbunden faktabok om en kvinna som var intelligent och modig och som sparade sina dagböcker och brev som nu finns bevarade och kan ge oss en mycket tydlig bild av hovlivet hos Gustav III. Charlotte var endast 15 år när hon giftes bort med hertig Carl, yngre bror till Gustav III. Kungen hade inte lyckats få en tronarvingen i sitt äktenskap med Sophia Magdalena mycket beroende på att han föredrog män, men i och med Carls gifte med Charlotte skulle väl oddsen bli bättre. Så var planerna i alla fall.

Charlotte blev vän med Sophie von Fersen, syster till Axel von Fersen. En vänskap som förblev stark resten av deras liv. Charlotte skrev månatliga sammanfattningar av aktuella händelser, politiska strömningar och stämningar som Sophie fick ta del av, men av säkerhetsskäl valde Charlotte att förstöra alla svar. Vi får följa Charlotte fram till att Gustav III blir skjuten på maskeradbalen och hon tillsammans med hertig Carl får ta över i väntan på att kungens son ska bli myndig.

Anledningen till att jag ville läsa den här boken var att jag blev fullständigt såld på böckerna som Anna Laestadius Larsson skrev om Charlotte: “Barnbruden”, “Pottungen” och “Räfvhonan”.

Sex stjärnor av fem möjliga

Igår läste jag ut “Räfvhonan” av Anna Laestadius-Larsson och jag hamnade i det där vakuumet som en suverän bok alltid lämnar mig i. En suck av lycka och så blir jag sittande med boken i handen. Stryker över framsidan, studerar omslaget. En önskan om att ha den oläst för att kunna upptäcka den igen. Jag ger den det absolut högsta betyget som är att jag verkligen, verkligen tycker om den! 6 stjärnor av 5 möjliga och upp på övervåningen för att läsas igen någon gång. Det är inte omöjligt att jag vill ha den och de 2 övriga i triologin som inbundna för att försäkra mig om att de håller.

I oktober 2015 läste jag den första boken “Barnbruden” och sedan bok nummer 2, “Pottungen”. Del 1 var så bra, del 2 var ännu bättre och del 3 var absolut bäst och knöt ihop den innehållsrika berättelsen om Charlotta, Sophie och Johanna. Historisk skönlitteratur när den är som bäst! I “Räfvhonan” har Sophie en något större huvudroll tillsammans med sin bror Axel von Fersen. De anklagas felaktigt för att ha varit inblandade i kronprins Karl Augusts död i maj 1810. Det är en hätsk stämning i Stockholm och den eldas på av nidvisor och hemgjorda skrifter som sprids lika snabbt som lössen. Johannas son Nils kan inte glömma hur Axel von Fersen slängde åt honom några mynt som plåster på såren efter att ha ridit omkull honom, en olycka som ledde till att Nils miste ena benet. Många års hat och bitterhet som kulminerar i dödsmisshandeln av Axel von Fersen den 20 juni 1810. Trots att man vet hur det kommer att sluta är det oerhört spännande och jag tycker att Anna Laestadius Larsson gör det så snyggt när hon pusslar ihop sin fiktiva karaktär med det som faktiskt hände på Stora Nygatan för 206 år sedan. Ståpäls!

Charlottas och Sophies innerliga vänskap har klarat av många prövningar under de knappt 40 år som vi får följa dem. Förtalskampanjen mot Sophie visar sig bli ett omöjligt hinder då Sophie inte vill att Charlotta ska hamna i onåd då hon har blivit drottning. Johanna har kommit oerhört långt från att ha arbetat med att tömma kungligheternas pottor till att starta egen verksamhet som roddarmadam och sedan bli delägare i krogen Glada tackan. Miljöerna och dräkterna är så tydliga att jag ser de framför mig. Språket och dialogerna har ett flyt och en trovärdighet som jag älskar. Det är stor skillnad på det språk som gäller för Charlotta och Sophie jämfört med det som Johanna talar, men allt känns lika levande. Det är mycket, mycket skickligt!

Jag slänger in en kort recension av “Röda nejlikan” av Emma Orczy med Tomas Löfdahl som uppläsare. Den handlar ju om den engelske adelsmannen Percy Blakeney som räddar flera franska aristokrater undan Mme la Gillotine. Emma Orczy lär har baserat karaktären på just Axel von Fersen som försökte rädda den franska kungafamiljen. Det är en – tycker jag – kort berättelse på dryga 4 timmar. Tomas Löfdahl gör en märkligt ojämn uppläsning. Ibland är den mycket bra, men oftast låter han andfådd och sluddrar nästan.

 

Pottungen

“Pottungen” av Ann Laestadius Larsson. Den fristående fortsättningen på “Barnbruden” . Det har gått några år och hunnit bli 1792 strax efter att Gustav III blivit skjuten. Kungens son är för ung för att ta över tronen när kungen dör och i stället blir hertig Karl förmyndarregent. Tillsammans med Gustaf Reuterholm inför de flera drastiska förändringar bl.a. inför de tryckfrihetslagen. I Frankrike pågår revolutionen och adeln halshuggs effektivt med den nya giljotinen. Den upproriska stämningen sprider sig även till Sverige där protesterna mot regimen växer, mycket tack vare att censuren försvunnit.

Hur har det gått för Charlotta, Sophie och Johanna? Charlotta och Sophie är fortsatt nära vänner även om Sophie känner sig sliten mellan hovet och sin familj. Charlottas äktenskap med hertig Karl går upp och ned som en berg- och dalbana. Ena stunden ser de knappt varandra för att i nästa stund försonas och gör det ena försöket efter det andra att få en son. Tillsammans med Sophie startar de en kvinnosalong, Blåstrumporna i syfte att ta reda på om kvinnor verkligen är så befriade från förstånd och sunt förnuft som de uppfostras till att tro. Johanna har en son, Nils, arbetar på en krog och drömmer om att bli självständig, fri. Hon får en möjlighet att starta en egen verksamhet som roddarmadam.

Vad är frihet? Charlotta och Sophie har alla möjliga ekonomiska privilegier, men hålls tillbaka av konventioner. De slipper gå hungriga och slita hårt, men är de fria? Johanna är ogift och har inga rättigheter över huvud taget tills hon får möjlighet att bli egen företagare, men även lever på männens villkor. Jag är kvinna år 2015 och är friare än vad de här kvinnorna var trots att jag är ekonomiskt beroende av min man, men jag har lagliga rättigheter och det finns ingen som ifrågasätter mitt förstånd. “Kvinnans begränsade skallmått jämfört med mäns beror på hennes breda bäcken. Mannen är aldrig bara man men kvinnan är och förblir sitt kön. Det är därför av vikt att hon har en därmed överensstämmande kroppskonstitution. Hertiginnans är med förlov sagt mer av manlig karaktär, därav svårigheterna hon tvingas genomlida.” (Ett samtal mellan kungen och hovläkaren vid en av Charlottas förlossningar.)

Det här är en bra bok, en väldigt intressant bok och jag kommer att läsa om den! Anna Laestadius Larsson har ett fantastiskt trovärdigt språk och jag kan utan problem leva mig in i miljöerna och villkoren. I efterordet tar hon upp en några år gammal undersökning som visar på att antalet kvinnor i läroböcker i historia är skrämmande få jämfört med antalet män och att det alltid skrivs om kungar, men aldrig om drottningar. Genom att skriva den här trilogin bidrar hon till att sätta ljuset på kvinnorna och det behövs.

 

 

 

 

“En lyckad blandning av siden och löss”

“Barnbruden” av Anna Laestadius Larsson handlar om, i första hand, Hedvig Elisabeth Charlotta som är utsedd att bli gift med hertig Karl, bror till Sveriges kung Gustav III. Det är juni 1774 och Charlotta är bara 15 år. Ombord på fartyget finner hon en vän i Sophia von Fersen, syster till den beryktade Axel von Fersen. Sophia hjälper Charlotta att komma in i hovlivet runt Gustav III. Trots att kung Gustav III har varit gift i närmare 10 år har han ännu ingen tronföljare och flyttar över ansvaret på sin bror hertigen i hans äktenskap med Charlotta. Längst ned i tjänstefolkets hackordning finns Pottungen som tar hand om kungligheternas nattkärl och rövdukar. Pottungen kan inte tala, men Charlotta får upp ögonen för henne och börjar undervisa henne sakta men säkert.

1770-talets Stockholm med Slottet och Den kungliga operan som navet i hovets alla intriger. “En lyckad blandning av siden och löss, allvar och underhållning.” enligt tidningen Amelia. Jag håller med. Det är en historisk roman när den är som bäst med trovärdiga karaktärer och dialoger och miljöbeskrivningar som får mig att transporteras dit varje gång jag öppnar boken för att läsa. Det fanns en mening som gav mig tydliga bilder av hur det förmodligen såg ut. “Klick, sade det när samtliga hovfröknar fällde upp sina solfjädrar och gömde sig bakom dem. Ovanför plirade deras ögon ogenerat nyfikna.” Det skulle göra sig snyggt på film.

Hedvig Elisabeth Charlotta skrev dagbok i brevform som hon hoppades kunde bli hennes arv till eftervärlden och så blev det. Hösten 2013 doktorerade historikern My Hellsing med en avhandling som lyfter fram Hedvig Elisabeth Charlottas politiska ambitioner. Anna Laestadius Larsson har planerat en trilogi och den andra delen, “Pottungen” läser jag just nu.