Boksmälla

Det finns ett välkänt uttryck bland oss som älskar att läsa: boksmälla. En boksmälla infinner sig när du har läst ut en bok som är något utöver det vanliga, en bok som får dig att försjunka i berättelsen timmar i sträck och som gör att du hela tiden längtar tillbaka till nästa lästillfälle. Det kan även innebära att du läser långsammare för att boken inte ska ta slut för du vet att det kommer att bli så svårt att börja läsa en annan bok… Jag lider av boksmälla nu efter att ha läst alla 4 delarna om Lövberga av Göran Redin, den ena efter den andra; “Ett fjärran krig”, “En skärva hopp”, “Ett bräckligt liv” och “En vilsen själ”. I april kommer den femte delen, “En ensam färd”.

Jag har lyssnat på de 4 första delarna 2 gånger inlästa av Anne-Li Norberg som tyvärr avled förra året. Hon har gjort en oerhört proffsig inläsning och det var en njutning att lyssna. Jag kan tänka mig 3 inläsare som kan ta vid och det är Kerstin Andersson, Anna-Maria Käll eller Katarina Ewerlöf. Hoppas innerligt att någon av dem har möjligheten att ta upp stafettpinnen!

Jag har skrivit om de här böckerna tidigare, det är jag medveten om, men nu vill jag skriva om dem som en grupp och jag vill göra det för att de ligger mig varmt om hjärtat så som inga andra böcker har gjort tidigare! De har intagit guldmedaljplatsen bland Historiska Romaner och de är svårslagna!

Navet i berättelsens hjul är den lilla gården Lövberga i Björsäters socken, Bankekinds härad i Östergötland under stormaktstiden och med det 30-åriga kriget ständigt mullrande i bakgrunden. De 3 syskonen Anders, Karin och Erik (de 2 sistnämnda är tvillingar) har sina rötter här, men de kommer att leva 3 helt olika liv.

Göran Redin är en fantastisk berättare som har fått med allt, allt, som jag vill ha av en historisk roman. Det finns gott om kalla, historiska fakta med både platser, händelser och personer. Detaljrikedomen flödar över i både miljöer och kläder, bruksföremål och vapen. Dialogerna flyter och känns trovärdiga både i sitt något uppstyltade sätt gentemot överheten och mellan vanliga “ofrälse”. Han har inte gått i den fälla som så många författare och översättare går i och som har blivit min käpphäst: när en person har en titel, så duas inte den personen utan det är “ni” eller “frun” eller “överstelöjtnanten” som gäller. Hatten av för Göran Redin! Det är den främsta anledningen till att de många dialogerna känns trovärdiga och färgar stämningen i berättelsen. Pricken över i:et är humorn. Det lilla, lågmälda humorn med många fyndiga uttryck och liknelser och det faktum att det fnissas en hel del både bland små flickor och vuxna karlar. Det gillar jag! Det finns en, men endast en detalj som jag hakar upp mig på. Anders, Karin och Erik är så oerhört präktiga. De gör aldrig fel, men blir utsatta för stora oförätter som till och med blir livshotande och det är då, men endast då som de sträcker sig så långt att de hatar. Jag har en viss förståelse för deras motståndare som upplever som gullegrisar. Det är, som sagt, en detalj och det är inget som lägger den minsta sordin över min entusiasm för de här böckerna. Varje gång någon ber om tips på historiska romaner, så vill jag ställa mig och utbrista: “Böckerna om Lövberga av Göran Redin, för bövelen!!”.

Överraskande bra

Elisabet Nemert är en författare som jag försöker tycka om. Hon skriver historiska romaner som är min absoluta favoritgenre och hon har skrivit en hel del, så jag vill tycka om henne, men det går så där. För flera år sedan försökte jag läsa en av hennes böcker, “Bortom stjärnan”, men tyckte att den var för romantisk och söt. Sedan dök hon upp som en av författarna i romanserien “Släkten” med “Ringens gåta”, en serie där jag har läst varje bok, men när jag såg hennes namn blev jag pessimistisk. Boken var bra, men sockrig och svulstig à la Nemert. Mot bättre vetande eller med ett alltför stort sug efter historiska romaner, så lyssnade jag på “Röd måne” med Anna-Maria Käll som uppläsare. Den var överraskande bra! Anna-Maria Käll är ett proffs och så skicklig att hon kan lyfta vilken bok som helst och kombinationen Nemert/Käll fungerade.

I nådens år 1626 hittar läkekvinnan Ingrid ett övergivet spädbarn. Just den kvällen är månen röd och såna kvällar bör man hålla sig inne. Kvinnan ger barnet namnet Indra. Indra har en unik förmåga till inlärning och Ingrid lär henne allt hon kan om läkeväxter och örter. Indra har även helande händer. Okunnighet och vidskepelse var förhärskande då på 1600-talet när Sverige inte varit kristnat särskilt länge. Det faktum att Indra är ett hittebarn samt att hennes hår är flammande rött är tydliga bevis för att hon är en bortbyting, en trollunge. Ingrid blir utpekad som häxa och fängslas. Indra flyr tillsammans med stalldrängen Olof från Skokloster till Stockholm, men hon svär att hon ska komma tillbaka till gården Näs. När kung Gustav II Adolf dör i slaget vid Lützen blir hans dotter Kristina regent blott 6 år gammal. En slump leder till att Indra, som är jämngammal med drottning Kristina, är den enda som har möjlighet att hjälpa till när drottningen blir sjuk och det blir ett möte som får stor betydelse för dem båda.

Det är väldigt lätt att sitta hemma i soffan och himla med ögonen över att de faktiskt, på fullaste allvar, trodde att när någon hade rött hår, så var det ett solklart bevis på att hon var i förbund med djävulen. Betänk då att det finns människor idag, 400 år senare, som är lika övertygade om att en färgad person inte är lika intelligent eller renlig som en vit. Det är ingen skillnad. Allt handlar om okunskap och rädsla. När en kvinna väl blivit utpekad som häxa var det kört. Om hon nekade, så blev hon torterad tills hon erkände och sedan blev hon avrättad. Om hon tog tillbaka sitt erkännande innebar det att hon inte kunde ta emot nattvarden innan avrättningen och det verkade innebära ett större bryderi än att en oskyldig kvinna brändes på bål.

Boken var överraskande bra! Miljöerna och karaktärerna känns äkta och det gör även dialogen. Anna-Maria Käll blir bara skickligare och skickligare! Det var hon, mer än Elisabet Nemert, som gjorde att jag lyssnade på boken. Döm om min förvåning när jag sedan började lyssna på “Vargarnas tid” av samma författare med A-M K som uppläsare och den inte alls höll samma höga standard. I den boken var huvudpersonen så himla präktig och vacker att hon blev ointressant. Dialogerna kändes osmidiga där den ena parten höll små föreläsningar för att få med så mycket fakta som möjligt. Tänk att en författare kan vara så ojämn!

Tajmingen påverkar uppfattningen av boken

“Som ett brev på posten” av Birgitta Bergin med Anna-Maria Käll som uppläsare. Jag är en känslomänniska, en introvert född i fiskarnas tecken och tajming betyder mycket för mig och den här boken var helt rätt för mig just  nu.

Elsa och Thore är båda 81 år när de träffas i ett bridge-sällskap och blir blixtförälskade. Deras respektive dog flera år tidigare och båda saknar den närhet som ett långt äktenskap innebär. De känner att de inte har tid att vänta. Elsa och Thore har vuxna barn och även vuxna barnbarn och de är knökfulla med åsikter om föräldrarnas förhållande.

Det är ett upplägg som är nog så enkelt, men som visar sig ta upp flera känsliga ämnen och fördomar. Man får följa berättelsen ur flera personers perspektiv och ett tag tyckte jag att det blev för många, det blev spretigt och plottrigt, men det visade sig fungera. Alla karaktärer är mycket mänskliga utom möjligen Elsa och Thore som jag upplevde som lite väl präktiga i allt från utseende (“bra gener”) till karaktär. Det är ett åldersfixerat samhälle vi lever i vilket bekräftas av de vuxna barnens upprepande av “… är ju 81 år!!”. Känslor och sex är förbehållet de unga som inte har skrynklig hud eller stela leder. Olika former av beroende finns med: sex, spel, alkohol och bekräftelse. En girighet och en tro på pengars makt som känns helt främmande för mig; att ta för givet att arvet efter föräldrarna ska få en på fötter. Och sedan min käpphäst: att människor inte pratar med varandra. Att kommunicera är det samma som att respektera varandra.

Anna-Maria Käll gör en mycket bra uppläsning! Den här sortens böcker passar henne, tycker jag. Hennes snälla röst gör sig bra till berättelser med mänskliga karaktärer och mycket dialog.

“One small act of kindness”

“När livet börjar om” av Lucy Dillon med Anna-Maria Käll som uppläsare. Lucy Dillons första bok, “Ensamma hjärtan och hemlösa hundar”, slukade jag. Den var bra, mysig och det var många hundar med. Hennes övriga böcker har känts för smöriga och den senaste, “Hundra omistliga ting”, lyssnade jag aldrig färdigt på. Nu har det alltså kommit en ny bok och eftersom det var Anna-Maria Käll som var uppläsare ville jag ge den en chans.

Vad gör man när båda blir av med jobbet och man blir tvungen att sälja huset? Jo, då kan man flytta till en småstad och investera pengarna från husförsäljningen i ett hotell. Jasons föräldrar har drivit ett hundvänligt hotell i nästan 30 år. När pappan dör tar Jason och hans fru, Libby, över i ett försök att hjälpa hans mamma. De vill totalrenovera och förvandla hotellet till en lyxig tillflyktsort. Behöver jag tala om att det uppstår problem med Jasons mamma? En dag inträffar en trafikolycka precis utanför. En kvinna blir påkörd. Hon klarar sig, men minns inte vem hon är och saknar id-handlingar. När Libby hälsar på henne på sjukhuset uppstår tycke. De blir vänner och Libby gör sitt bästa för att hjälpa kvinnan att få minnet tillbaka. Samtidigt visar det sig att det inte är så himla lätt att göra om ett hotell.

Lucy Dillon är en skicklig berättare, inte tu tal om den saken och den här boken var den bästa sedan hennes första. Jag tycker om hennes språk. Karaktärerna är mänskliga även om – framför allt männen – är lite väl snygga. Där finns oxå humor som jag tycker är så viktigt och så hundar… Det måste vara en väldigt skrämmande upplevelse att inte minnas vem man är. Vad heter jag? Hur är jag som människa? Vad tycker jag om? Originaltiteln är “One small act of kindness” och jag tycker att den är bättre för den säger mer om vad boken handlar om. Enkla, vänliga gester som betyder så mycket.