Recension

En sekund är jag evig” av Maria Gustavsdotter. Jag började läsa den här boken innan kraschen och lyckades läsa färdigt den igår, trots ett uppehåll på ett par veckor. Naturligtvis påverkar det upplevelsen av boken och det blir väl inte riktigt samma höga betyg som om jag läst den i ett svep.

Vi får följa 2 kvinnor vars olika liv skiljs åt av 300 år. Annika lever i Lund på 1700-talet när Karl XII var kung och Birgitta lever i nutida Uddevalla. När Birgittas mamma dör blir hon tvungen att åka ned till Lund för att städa ur mammans lägenhet. Där finns även pappans släktforskning som Birgitta har oerhört blandade känslor inför, men hon kan inte låta bli att läsa.

Mitt splittrade läsande påverkar betyget och jag tycker inte att den här är en av Maria Gustavsdotters bästa, men visst är den bra. Hon är skicklig med det historiska, men jag fick ingen riktig känsla för någon av karaktärerna.

Anapulien

“Italienska nätter” av Katherine Webb. Anapulien i Italien 1921. Några år efter första världskriget och innan länderna har hunnit återhämta sig. Clare kommer till Gioia del Colle tillsammans med sin styvson för att förena sig med sin make som har fått arbete hos den rike markägaren Leandro Cardetta. Med i berättelsen finns även Ettore och hans syster som tillhör de allra fattigaste och som börjar bli desperata.

Det här är en halv recension eftersom jag inte läste mer än halva boken. Den här gången. Medan jag läste den hamnade jag i en lästorka då jag hade svårt att koncentrera mig och efter ett uppehåll på flera veckor var det både lätt och ändå svårt att återuppta boken. Det var lätt eftersom jag faktiskt mindes var jag slutade, men svårt eftersom jag aldrig kom in i den, varken före eller efter lästorkan. Det här är inte en av Katherine Webbs bästa böcker, men den får ändå stanna kvar, så kanske jag gör ett försök vid ett senare tillfälle.

Essexormen

“Ormen i Essex” av Sarah Perry.  Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om den här boken. Den var tillräckligt bra och lockande för att jag skulle läsa ut den. Ändå är det något jag saknar. Huvudpersonen Cora Seaborne har blivit änka, men sörjer inte eftersom äktenskapet var allt utom lyckligt. Hon tar med sig sin egocentriske son Francis och hyr ett hus i Aldwinter i Essex där det ryktas om att ett stort sjöodjur lurar i vassen. Dr Luke Garrett behandlade hennes man när han blev sjuk och blev sedan en nära vän till Cora efter mannens död. Martha är Coras bästa vän och följer henne över allt även när hon lämnar London för att bosätta sig i Essex (deras vänskap gav mig konstiga vibbar – den var för ensidig). I Aldwinter bor prästen William Ransome med familj och han och Cora finner varandra direkt, men eftersom det här utspelar sig på sent 1800-tal medför det komplikationer.

Det är en trist recension! Endast en uppräkning av de viktigaste personerna, men bättre en så klarar jag inte för jag fick ingen känsla för någon av dem. Det finns ingen tydlig premiss. Nä, det här är inte en bok jag skulle tipsa någon om att läsa.

Recension

“Väggen” av Marlen Haushofer kom ut 1963, på svenska 1988 och nu i en nyöversättning. En kvinna följer med sin kusin med man till en jaktstuga för några dagars semester. När hon går till sängs första kvällen är hon ensam i stugan. Nästa morgon är hon fortfarande ensam och upptäcker en osynlig vägg en bit bort i dalen. På andra sidan väggen är alla människor och djur döda. Det är bara hon kvar. Och en hund, en gammal katt och en ko.

Hur skulle jag själv ha reagerat när jag insåg att det inte fanns en enda levande människa kvar? Det är en insikt som kommer gradvis till kvinnan. Hon är handlingskraftig och ser till att skaffa det hon behöver för att överleva, men humöret och den fysiska orken pendlar och det är den gestaltningen som grep tag i mig. Hon har ingen att tala med. Ingen elektricitet. Definitivt ingen tv eller dator – hon har inte ens tillgång till vettiga böcker. 2 pennor, men nästan inget papper att skriva på. Hon är ENSAM.

Boken passar in i dagens flodvåg av dystopiska berättelser där hela samhällsstrukturen kraschar. Vem överlever? Vill man överleva? Den frågan ställer hon till sig själv och det är en detalj som är självklar för mig, men som sällan finns med i dagens dystopier.

“Det mörka tornet”

Igår läste jag den sista meningen i berättelsen om Roland Deschain och “Det mörka tornet” av Stephen King. Det här är ingen recension. Det går inte att recensera de här böckerna. De innehåller för mycket och de ger för många intryck. Stephen Kings berättarkonst får mig att tappa hakan, som vanligt, och hans gränslösa fantasi får det att svindla och det är ju hela poängen med fantasi – den är gränslös! Det är klart att en berättelse måste hänga ihop, ha ett mått av logik och förankring, men utöver det … Stephen King började skriva den första delen 1970. Efter 4 delar blev det ett uppehåll bl.a. för att han blev illa tilltygad när han blev påkörd 1999. Sedan kom de avslutande 3 delarna och efter det ytterligare en, “Vinden genom nyckelhålet” eftersom han kände att det fanns en berättelse kvar; en berättelse i berättelsen (den delen passar in mellan fjärde och femte delen rent kronologiskt). Det tog 34 år och han säger själv att han inte har arbetat lika hårt med någonting annat som med “Det mörka tornet”. Är det möjligt att inleda och avsluta en så här lång berättelse med en och samma mening? För Stephen King är det det.

“Mannen i svart flydde genom öknen, och revolvermannen följde efter.”

 

Frigående tant

Vägning: 96,3 som innebär att ett helt hekto har försvunnit den senaste veckan. Wow. Med tanke på hur jag har mått är det ett under: choklad, glass och noll träning brukar inte vara någon hit när man ska gå ned i vikt, så jag är lättad.

Jag har gjort mig själv frigående! Stegräknaren har fått semester, likaså matdagboken. Efter 5,5 månad med detaljerade noteringar om vad, hur mycket och när jag har ätit; vilken sorts träning; antalet steg per dag och vattenkonsumtion vet jag nu varför och när det dyker upp diskrepanser. Jag behöver inte det tills vidare. Det känns bra! Jag är mindre bunden.

Idag har jag promenerat 60 minuter. Det var den kortaste rundan (som brukar ta 45 minuter…) och det gick varken fort eller lätt. Usch, vad det tog emot! Jag handlade lite på Konsum oxå.

Pär, Elin och Selma åkte till Öland idag över midsommar och några dagar till. Det är bara Bibbi och jag nu och det är välsignat tyst utom när Bibbi känner sig sällskapssjuk och vill prata. Jag har kommit in i en bokslukarperiod i och med att jag började läsa “Det mörka tornet” av Stephen King som består av 8 böcker. De är helt underbara! Vilken berättelse! Vilken berättare! Numera läser jag medan jag sörplar i min min sopplunch eftersom det inte finns någon serie eller film jag vill se OCH när jag dricker kvällste. Jag har några sidor kvar i den tredje delen och den fjärde delen ligger i vardagsrummet och väntar. De 4 sista böckerna är beställda och på g. Det kommer en recension så småningom och det blir lite av en utmaning att skriva den…

Jag kopierar mig själv

“Minityrmakaren” av Jesse Burton. Inbunden. För drygt ett år sedan recenserade jag ljudboksversionen och jag tyckte så mycket om den att jag bestämde mig för att jag ville läsa den själv som inbunden. Nu har jag gjort det och det är som S.J. Watson säger på omslaget: “Den sorts bok som påminner dig om varför du en gång blev förälskad i att läsa.” Jag tycker att jag fick till en bra recension, så nu gör jag det enkelt för mig genom att kopiera min egen text. Häpp!

Nella Oortman är 18 år och har blivit bortgift med den 20 år äldre Johannes Brandt. Vigseln är mycket enkel varpå Johannes Brandt reser iväg. Nella får ta sig till sitt nya hem i Amsterdam för egen maskin och när hon anländer en höstdag 1686 möts hon, inte av sin man utan av hans syster Marin. Välkomnandet kunde ha varit varmare, om man uttrycker det så. Stämningen i huset är konstig med röster om natten, spänningar och mycket som är outtalat. När Johannes kommer hem igen har han en överdådig bröllopsgåva till Nella i form av ett kabinettskåp som är en exakt kopia av huset. Nella kontaktar en miniatyrmakare för att inreda skåpet och när de små, oerhört välgjorda föremålen börjar anlända visar de sig vara allt annat än opersonliga.

Vilken berättelse! En historisk roman med övernaturliga toner. Jessie Burton har skildrat miljöer och dräkter fantastiskt skickligt och jag hade inga problem att leva mig in i tidsandan med osande talgljus, kalla rum och makalösa, men obekväma, kläder. Den känns som en saga även om 1600-talets Amsterdam är absolut trovärdigt. Jag tror det är den förtäckta stämningen i huset. Systern är inte direkt motvillig till att Nella kommer, men hon vill heller inte förklara något om deras levnadsvanor och hon tycker inte om frågor. Vad gör en kvinna som Nella i den situationen? Jo, hon söker sig tjänstefolket. Kokerskan Cornelia och betjänten Otto som är något så ovanligt som en färgad man. Där blir hon åtminstone vänligare bemött och i köket är det alltid varmt.

Visste ni att man brukade avrätta brottslingar genom att knyta fast en kvarnsten runt halsen på dem för att sedan dränka dem? “Som en kvarnsten runt halsen”. Då vet jag det!

En ny favorit

“Av en annan värld” av Katherine Webb. För ett drygt år sedan läste jag hennes första bok “Carolines arv” som jag blev helt såld på. Även i den här senare boken väver hon samman dåtid och nutid mycket skickligt.

1911. Cat Morley kommer till prästgården i byn Cold Ash Holt för att börja sin tjänst hos kyrkoherden. I samma veva anländer även ockultisten/teosofen Robin Durrant. Cat har tuffa erfarenheter i bagaget och har taggarna utåt från början. Att vara tjänsteflicka är inte ett liv hon strävar efter. Kyrkoherdens fru känner sig väldigt osäker i förhållande till Cat och upplever det som att hon blir genomskådad. Hennes äktenskap är, milt uttryckt, problemfyllt. Kyrkohederns är betydligt mer intresserad av att försöka fånga naturandar på bild tillsammans med herr Durrant.

2011. Leah Hickson är journalist och får tips om en okänd soldat från första världskriget. Han saknar identitet, men har 2 brev i en väl försluten plåtask. Leahs journalistiska nyfikenhet behöver inte mer för att hon ska vilja nysta i mysteriet.

Det skiljer 100 år mellan Cat och Leah, men visst finns det en koppling och det är här Katherine Webbs skicklighet framträder. Hon är en makalös berättare och driver berättelsen framåt med små medel – inga andlösa cliffhangers – för att i slutet knyta ihop säcken med stor elegans. Miljöerna och gestaltningarna får mig att sugas in i boken. Dialogerna känns trovärdiga och karaktärerna är levande även om hushållerskans fetma är av sådana proportioner att hon inte borde kunna gå eller stå, ännu mindre arbeta hårt. Jag är i och för sig oerhört känslig för hur feta personer beskrivs…

PS! Nu läser jag hennes tredje bok, “En sång från havet”. Recension att vänta!

Sex stjärnor av fem möjliga

Igår läste jag ut “Räfvhonan” av Anna Laestadius-Larsson och jag hamnade i det där vakuumet som en suverän bok alltid lämnar mig i. En suck av lycka och så blir jag sittande med boken i handen. Stryker över framsidan, studerar omslaget. En önskan om att ha den oläst för att kunna upptäcka den igen. Jag ger den det absolut högsta betyget som är att jag verkligen, verkligen tycker om den! 6 stjärnor av 5 möjliga och upp på övervåningen för att läsas igen någon gång. Det är inte omöjligt att jag vill ha den och de 2 övriga i triologin som inbundna för att försäkra mig om att de håller.

I oktober 2015 läste jag den första boken “Barnbruden” och sedan bok nummer 2, “Pottungen”. Del 1 var så bra, del 2 var ännu bättre och del 3 var absolut bäst och knöt ihop den innehållsrika berättelsen om Charlotta, Sophie och Johanna. Historisk skönlitteratur när den är som bäst! I “Räfvhonan” har Sophie en något större huvudroll tillsammans med sin bror Axel von Fersen. De anklagas felaktigt för att ha varit inblandade i kronprins Karl Augusts död i maj 1810. Det är en hätsk stämning i Stockholm och den eldas på av nidvisor och hemgjorda skrifter som sprids lika snabbt som lössen. Johannas son Nils kan inte glömma hur Axel von Fersen slängde åt honom några mynt som plåster på såren efter att ha ridit omkull honom, en olycka som ledde till att Nils miste ena benet. Många års hat och bitterhet som kulminerar i dödsmisshandeln av Axel von Fersen den 20 juni 1810. Trots att man vet hur det kommer att sluta är det oerhört spännande och jag tycker att Anna Laestadius Larsson gör det så snyggt när hon pusslar ihop sin fiktiva karaktär med det som faktiskt hände på Stora Nygatan för 206 år sedan. Ståpäls!

Charlottas och Sophies innerliga vänskap har klarat av många prövningar under de knappt 40 år som vi får följa dem. Förtalskampanjen mot Sophie visar sig bli ett omöjligt hinder då Sophie inte vill att Charlotta ska hamna i onåd då hon har blivit drottning. Johanna har kommit oerhört långt från att ha arbetat med att tömma kungligheternas pottor till att starta egen verksamhet som roddarmadam och sedan bli delägare i krogen Glada tackan. Miljöerna och dräkterna är så tydliga att jag ser de framför mig. Språket och dialogerna har ett flyt och en trovärdighet som jag älskar. Det är stor skillnad på det språk som gäller för Charlotta och Sophie jämfört med det som Johanna talar, men allt känns lika levande. Det är mycket, mycket skickligt!

Jag slänger in en kort recension av “Röda nejlikan” av Emma Orczy med Tomas Löfdahl som uppläsare. Den handlar ju om den engelske adelsmannen Percy Blakeney som räddar flera franska aristokrater undan Mme la Gillotine. Emma Orczy lär har baserat karaktären på just Axel von Fersen som försökte rädda den franska kungafamiljen. Det är en – tycker jag – kort berättelse på dryga 4 timmar. Tomas Löfdahl gör en märkligt ojämn uppläsning. Ibland är den mycket bra, men oftast låter han andfådd och sluddrar nästan.