Etikett: recension

Sex stjärnor av fem möjliga

Igår läste jag ut “Räfvhonan” av Anna Laestadius-Larsson och jag hamnade i det där vakuumet som en suverän bok alltid lämnar mig i. En suck av lycka och så blir jag sittande med boken i handen. Stryker över framsidan, studerar omslaget. En önskan om att ha den oläst för att kunna upptäcka den igen. Jag ger den det absolut högsta betyget som är att jag verkligen, verkligen tycker om den! 6 stjärnor av 5 möjliga och upp på övervåningen för att läsas igen någon gång. Det är inte omöjligt att jag vill ha den och de 2 övriga i triologin som inbundna för att försäkra mig om att de håller.

I oktober 2015 läste jag den första boken “Barnbruden” och sedan bok nummer 2, “Pottungen”. Del 1 var så bra, del 2 var ännu bättre och del 3 var absolut bäst och knöt ihop den innehållsrika berättelsen om Charlotta, Sophie och Johanna. Historisk skönlitteratur när den är som bäst! I “Räfvhonan” har Sophie en något större huvudroll tillsammans med sin bror Axel von Fersen. De anklagas felaktigt för att ha varit inblandade i kronprins Karl Augusts död i maj 1810. Det är en hätsk stämning i Stockholm och den eldas på av nidvisor och hemgjorda skrifter som sprids lika snabbt som lössen. Johannas son Nils kan inte glömma hur Axel von Fersen slängde åt honom några mynt som plåster på såren efter att ha ridit omkull honom, en olycka som ledde till att Nils miste ena benet. Många års hat och bitterhet som kulminerar i dödsmisshandeln av Axel von Fersen den 20 juni 1810. Trots att man vet hur det kommer att sluta är det oerhört spännande och jag tycker att Anna Laestadius Larsson gör det så snyggt när hon pusslar ihop sin fiktiva karaktär med det som faktiskt hände på Stora Nygatan för 206 år sedan. Ståpäls!

Charlottas och Sophies innerliga vänskap har klarat av många prövningar under de knappt 40 år som vi får följa dem. Förtalskampanjen mot Sophie visar sig bli ett omöjligt hinder då Sophie inte vill att Charlotta ska hamna i onåd då hon har blivit drottning. Johanna har kommit oerhört långt från att ha arbetat med att tömma kungligheternas pottor till att starta egen verksamhet som roddarmadam och sedan bli delägare i krogen Glada tackan. Miljöerna och dräkterna är så tydliga att jag ser de framför mig. Språket och dialogerna har ett flyt och en trovärdighet som jag älskar. Det är stor skillnad på det språk som gäller för Charlotta och Sophie jämfört med det som Johanna talar, men allt känns lika levande. Det är mycket, mycket skickligt!

Jag slänger in en kort recension av “Röda nejlikan” av Emma Orczy med Tomas Löfdahl som uppläsare. Den handlar ju om den engelske adelsmannen Percy Blakeney som räddar flera franska aristokrater undan Mme la Gillotine. Emma Orczy lär har baserat karaktären på just Axel von Fersen som försökte rädda den franska kungafamiljen. Det är en – tycker jag – kort berättelse på dryga 4 timmar. Tomas Löfdahl gör en märkligt ojämn uppläsning. Ibland är den mycket bra, men oftast låter han andfådd och sluddrar nästan.

 

Outgiven, men läst

Den 29 februari så jag ett FB-inlägg från Bokus där de efterlyste 5 frivilliga till att läsa en bok som är översatt till svenska, men som inte har kommit ut än (den släpps i övermorgon). Jag läste vad en handlade om, blev intresserad, anmälde mig och fick ett manus hemskickat. Mitt uppdrag var att läsa den och lägga upp en recension på Bokus sida och då skulle jag få ett inbundet exemplar av boken gratis. Det var en riktigt bra bok och jag läste den ut den på 6 dagar. “Min fantastiska väninna” av Elena Ferrante. Här är min recension och den är något längre än den som Bokus fick eftersom jag var tvungen att korta ned den innan jag kunde publicera den.

Det är inte ofta jag läser böcker av italienska författare, men nu har jag läst ”Min fantastiska väninna” av Elena Ferrante. Det är den första boken av fyra i ”Neapelkvartetten”. Elena Ferrante är en pseudonym och hon debuterade 1992 och räknas till en av Italiens viktigaste författare.

Handlingen utspelar sig i Neapel på 1950-talet där Elena och Lila växer upp i arbetarkvarteren. De är olika i allt från kroppsbyggnad och hårfärg till läggning och självförtroende. Det enda de verkligen har gemensamt är att intelligensen. Elena är en student med stort S och lever för skola och utbildning. Lila är självlärd och kunde läsa och skriva innan hon började första klass. Flickorna blir vänner, nära vänner. Det uppstår ett visst mått av tävling när det kommer till skolan och när Elena får möjlighet att gå vidare med studierna, men inte Lila, så uppstår ett vägskäl som påverkar vänskapen. Maffiabossen Caracci har den outtalade makten i området. När han blir mördad tar sonen Stefano vid där han slutade. Stefano förälskar sig i Lila och lyckas med att få igenom ett giftermål genom att stötta hennes fars skomakarverksamhet ekonomiskt.

Elena är romantisk och naiv och vill gärna tro att kärleken är som i romanerna. Hon längtar efter en pojkvän, efter att bli förälskad. Hennes tvivel, grubbel och osäkerhet känner jag igen från min egen tonårstid. Det är inte ett behagligt igenkännande och det är förmodligen därför som jag blev irriterad på Elena och tyckte att hon skulle sluta tänka så mycket. Lila har en helt annan självsäkerhet och verkar inte bry sig om vad någon annan tycker och det är kanske de som gör att de unga männen blir förälskade i henne. I början av deras vänskap är Elena helt okritisk i sin beundran av Lila och följer henne på ett hundaktigt sätt. Det blir en ständig jakt där Lila hela tiden ligger ett steg före.

Den italienska arbetarklassens vedermödor under efterkrigstiden är inte helt olika den svenska, men medan det svenska folkhemmet låg i stargroparna fanns inga sådana planer i Neapel. När boken slutar under 1960-talets första år hade varken Elenas eller Lilas familj rinnande varmvatten i sina bostäder. Den tidens värderingar var desamma som i Sverige. En ung kvinna skulle i första hand sträva efter att bli gift och skaffa familj. Det var där hennes främsta värde fanns, så när Lila gifter sig som sextonåring har hon nått målet även om det kanske inte var det hon personligen strävade mot.  Elenas känslor är blandade inför att hennes bästa vän ska gifta sig. Naturligtvis vill även hon skaffa familj, men hon vill studera så länge som möjligt. Frågan är vad hennes studier kan leda till? Är det värt att fortsätta?

Bokens karaktärer känns tydligare än miljöerna. Italienska stereotyper med macho, muskler och högljudda känsloyttringar. Författaren har förmodligen inte avsett att framställa karaktärerna på det viset; det är min svenska standarduppfattning av italienare. Inget ljummet mitt emellan. Våldet är vardag och de gemytliga middagarna där stora, hjärtliga familjer samlas saknas helt. Elena Ferrante är en skicklig berättare. Det flyter och lockar till läsning med en bra balans mellan dialog och text. I början av boken finns ett persongalleri och det var inte helt fel för jag har alltid haft dåligt minne för namn och här finns det flera likartade namn som bitvis gjorde mig förvirrad. Jag tycker att boken var bra och jag ser fram emot att få läsa om Elena och, framför allt, Lila som vuxna. Däremot tyckte jag inte om sättet som boken slutade på. Det gav mig en känsla av kapitelslut i stället för en avslutning på barndoms- och tonåren.

Åsikter och tolkningar

Jag är inne i ett bokflyt nu. Varje bok jag läser har varit bra eller tokbra, varje ljudbok har oxå var bra med suveräna uppläsare. Det är som att flyta med strömmen i en behagligt tempererad flod där jag bara kan sträcka ut en arm för att fånga in nästa bok för att sedan flyta vidare. Jag njuter. Lycka! Den 26 januari i år skrev jag den första recensionen för SkrivaSidans bokblogg. Det är så roligt och givande och jag jobbar på att få fram en egen stil för mitt förhållande till bokrecensioner har varit kluvet. När jag gick i skolan och fick i uppgift att läsa och recensera en bok protesterade hela mitt inre för jag avskydde att läsa på kommando. Som vuxen läser jag aldrig recensioner innan jag själv har läst boken och särskilt inte på någon kultursida. Recensioner handlar om åsikter och tolkningar. Åsikter är relativa, de kan aldrig egentligen vara felaktiga medan tolkningar faktiskt kan visa sig vara helt uppåt väggarna för hur många recensenter har verkligen frågat författaren om vad hon/han velat få fram med sin text? Jag tycker man ska vara försiktig med att pådyvla andra läsare sin tolkning som om den vore fakta. Jag har precis läst “Väckelse” av Stephen King och i vanlig ordning finns ett par utdrag från recensioner t.ex. Dagens Nyheter. “… övertygelsen om att det finns en stor godhet, och skräcken för att monstren kanske vinner till slut.” En tolkning som recensenten gör, men som jag inte fick uppfattningen om när jag läste boken. På omslagets framsida står att läsa att det är “en mörk roman om att förlora dem man älskar.” Jag tycker inte att det stämmer heller. Min egen tolkning kommer längre fram i den här recensionen. Det knepigaste med att skriva bokrecensioner är att få med handlingen och det jag tycker om alternativt ogillar utan att avslöja för mycket.

Jamie Morton är sex år när han möter pastor Charles Jacobs för första gången. Då är Charles Jacobs en lycklig man med fru och barn och har blivit tilldelad en ny församling. Han har oxå ett brinnande intresse för elektricitet och anser att det finns outforskade användningsområden bl.a. inom medicinen och Jamies äldre bror Con blir den förste som han kan prova sina teorier på. När en tragedi slår till försvinner pastorn efter att ha hållit en domedagspredikan som Jamie för alltid kommer att minnas. Åren går. Jamie och pastorn möts igen av en slump. Jamie är då en neddrogad musiker som är en hårsmån från att ta död på sig själv. Charles Jacobs har en möjlighet att bota honom med hjälp av elektricitet eftersom en stor del av beroendets problematik sitter i hjärnan. Deras vägar skiljs åt än en gång. Jamie arbetar som musiker och studiotekniker medan Charles Jacobs blir en turnerande pastor som helar människor på väckelsemöten. När de åter möts behöver Charles hjälp av Jamie med att väcka liv i universums dolda krafter.

Jag har sagt det förr, men jag säger det igen: Stephen King är en gudabenådad berättare! Vilket driv! Vilket flyt! Och så ett och annat lågmält skämt för att ta udden av det hela. Så vilken är då min tolkning av det han skriver om i “Väckelse”? Människans rädsla för det okända och för döden samtidigt som vår nyfikenhet gör att vi inte kan låta bli att undersöka. Eller så är det så att människan har svårt att hantera att inte veta. Vad finns på andra sidan? Himmel eller helvete? Hur kan vi få veta om de vi har förlorat har det bra i livet efter detta? Charles Jacobs är troende och samtidigt vetenskapsman och det är en ovanlig kombination. Han citerar bibeln medan han gör elektriska experiment. Hans intresse övergår sakta men säkert i besatthet. Småskaliga experiment känns inte tillfredsställande, han får inte de svar han vill ha och han siktar på experimentet med stort E. Det är hans sätt att bearbeta sin sorg. Jag tycker ju inte att det är riktigt friskt, men varje sorgearbete är unikt.

Åskväder har en särskild plats i den här berättelsen. Jag älskar åska! Tyvärr, har jag inte varit med om särskilt många rejäla åskväder. Suck. I boken finns ett berg med en metallstolpe som fungerar som en sorts åskledare. En beskrivning av hur ett åskväder närmar sig med mörka moln och kraftiga vindar. Strax innan blixten slår ned i stolpen blir den elektriska laddningen i luften så stark att håret på Jamies armar reser sig. Det hörs ett klick och sedan slår blixten ned. Ljuset är bländande och stolpen får samma glödröda färg som hett järn som smids. Det skulle jag vilja vara med om!