Etikett: koncentrationen

Långsamt

Igår körde jag ett lätt pass med gummibanden efter ett uppehåll på 2 veckor. I början litade jag inte på att knäet skulle hålla plus att jag var oerhört medveten om hur fet jag är. Koncentrationen blev därefter och det krävdes en del för att göra övningarna rätt, för att det skulle bli mindre tungt. Det lossnade så småningom och kändes hyfsat bra. Jag blev åtminstone genomvarm… Jag tog 2 Alvedon direkt efteråt för knäet…

Idag gick en långsam runda på 65 minuter. Kroppen kändes ganska tung efter gårdagens träning, men det var skönt. Jag såg ett svanpar som flög iväg medan de honkade på svanars vis; lite gällare än gässens läte. Jag har flera deviser. En av dem är att långsamt också leder någonstans. Långsamt leder mig alltid hem. Kanske leder det till hälsa.

Lisa Nilsson har gjort en låt som heter just “Långsamt”. Lyssna på texten!

Värk

Risken med att sova gott på eftermiddagen är att nattsömnen inte blir lika bra. Så blev det för mig. Vaknade hur många gånger som helst och vid ett tillfälle fick jag så ont i höften (jag kan få det om jag ligger orörlig på höger sida för länge) att det trängde in i drömmen som en oväsentlig detalj och väckte mig. Jag orkade träna med gummibanden i alla fall även om jag drog gränsen vid ett mediumpass. Det gick bra i början, men efter 3/4 kom tanken: “Varför håller jag på?!” och då smet koncentrationen snabbt som ögat och med den tempot och orken. Jag blev kall och stel och värken kom lite i taget. Först ryggen, sedan handlederna, fötterna, knäna och vristerna. Jag tog en värkkombo och smorde in handlederna med tigerbalsam innan duschen. Det är efter såna här träningspass – när jag bara blir trött och värkbruten och inte får någon positiv energi – som jag börjar fundera varför jag egentligen orkar hålla på …

Det är första dagen på Skärpning Nummer Femtielva och jag är hungrig.

Livstecken

Jag lever. Eller överlever. Förra tisdagen satte jag upp mig på MR:s telefontid på torsdagen. Jag trodde att jag gjorde det. Den här gången var jag beredd på att tiden gällde halv 15 och framåt, men när han inte hade ringt klockan 19, så slutade jag vänta. Det värsta är att jag inte blev vare sig förvånad eller besviken trots att jag hade en hel del att prata med honom om när det gäller den nya medicinen (förstoppning de luxe, trötthet, orkeslöshet, mer avtrubbad än vanligt, yrsel och kortare anfall av illamående). Jaja…. Jag har en tid hos honom den 30:e och jag överlever väl tills dess.

Det blev ett pass gummibanden idag, ett medelpass igen som kändes positivt tungt. Koncentrationen var bättre den här gången.

Jag har hittat en app med avslappnande ljud, Sleepo. Bland det härligaste som finns att lyssna på är regn och åska. Och fågelsång. Och vindens sus. Och vågor. Eller en knastrande brasa. Eller en porlande bäck. Alla de ljuden finns i appen och den kan kombineras på vilket sätt jag vill. Ljudkvaliteten är mycket bra och den är lätt att använda. Igår kväll kombinerade jag regn med åska och satte timern på 20 minuter och så – häpp! – kunde jag somna till mina favoritljud!

Anapulien

“Italienska nätter” av Katherine Webb. Anapulien i Italien 1921. Några år efter första världskriget och innan länderna har hunnit återhämta sig. Clare kommer till Gioia del Colle tillsammans med sin styvson för att förena sig med sin make som har fått arbete hos den rike markägaren Leandro Cardetta. Med i berättelsen finns även Ettore och hans syster som tillhör de allra fattigaste och som börjar bli desperata.

Det här är en halv recension eftersom jag inte läste mer än halva boken. Den här gången. Medan jag läste den hamnade jag i en lästorka då jag hade svårt att koncentrera mig och efter ett uppehåll på flera veckor var det både lätt och ändå svårt att återuppta boken. Det var lätt eftersom jag faktiskt mindes var jag slutade, men svårt eftersom jag aldrig kom in i den, varken före eller efter lästorkan. Det här är inte en av Katherine Webbs bästa böcker, men den får ändå stanna kvar, så kanske jag gör ett försök vid ett senare tillfälle.