Intensivbehandling

Igår fick jag massage av Bitte. 3 månader sedan sist och jag var säker på att hon skulle känna att musklerna hade knutit sig fullständigt längs hela ryggen. Hon masserade nacken den här gången eftersom jag har haft spänningsvärk lite för ofta för att jag ska kunna bortse ifrån det. Hon lade ned en hel del tid på det området och det kändes väldigt skönt efteråt. Ryggslutet behövde hon inte jobba med så mycket och det gjorde mig förvånad. Musklerna i övre ryggen och runt nacken däremot… Jag är faktiskt lite öm idag och då är hon ändå mycket försiktigare än de var på AAA-kliniken.

Min hälsporre har kommit tillbaka och den har skaffat sig en polare som bor i vänsterfoten och den är otrevligare än originalet i högerfoten. Jag är oförstående till varför de har dykt upp igen. Övervikt och dåliga skor är 2 anledningar till hälsporre, men jag har gått ned i vikt och jag använder MBT 9 gånger av 10 som jag går ut. Jag har ingen som helst lust att börja pendla för att få stötvågsbehandling. Själv är bäste dräng! Jag har satt in en egen intensivbehandling med medicinboll och Crocs. Jag kom plötsligt ihåg bollen som jag köpte förra sommaren. När jag har min te & lässtund rullar jag den fram och tillbaka över fotbladet, som jag kallar det och växlar mellan vänster och höger fot. Det gör ont, rejält ont, i vänster fot, men det är en skön smärta och det hjälper! Ett par gånger om dagen den senaste 3-4 dagarna plus att jag använder mina Crocs inomhus och jag inte alls lika ont längre, inte ens när jag stiger ur sängen på morgnarna.

Massage och knivhugg

När det var 10 minuter kvar innan min massagetid började, klädde jag på mig och kilade ned till salongen. Wow! Det kändes så lyxigt att bara kunna gå dit utan förberedelser eller planering eller biljettkostnad. Så hade jag det när jag bodde i Kiruna där jag inte åkte buss en enda gång de 22 år jag bodde där. På heder och samvete!

Ett- enligt mig – klassiskt behandlingsrum: ljust och luftigt, levande ljus och väldigt behaglig musik i bakgrunden jämfört med trafikljuden kring Odenplan. En massagebänk som inte var sliten, gnisslade eller knarrade. Generösa, fräscha handdukar. Jag låg på en värmedyna. Det kom jag underfund med först efter ett tag när det fortsatte att vara varmt där jag låg på mage och att det inte handlade om ett värmepåslag. Bitte Alm heter hon som knådade mig och det är hos henne jag får behandlingar fortsättningsvis. Det känns skönt att veta vem jag kommer att träffa. På AAA-kliniken kunde jag visserligen säga till om jag ville att någon speciell skulle massera mig, men jag upplevde det inte som att mina önskemål nådde fram. Bittes händer var inte hårda och kändes inte som om hon nöp sig fram över musklerna. Hon började med att massera nacken medan jag låg på rygg och jag fick lära mig något nytt: i kinden sitter en muskel som hänger ihop med nackmusklerna och påverkas när man spänner käkarna vilket jag är medveten om att gör för det är bland annat därför jag sover med bettskena. Hon tog sig an den muskeln genom att sticka in ett behandskat pekfinger i min mun, trycka det på en punkt och samtidigt dra i mungipan. Intressant! Det kändes betydligt mer i höger kind än i vänster. 700 kr för 1 timme och det var det värt för jag kände mig lättare och smidigare och det pansar som suttit över ryggen som en ryggsäck var borta. Jag ska kila dit igen om 2 veckor.

Ibland undrar jag om jag borde få gå lös. Sedan jag snöade in på charktallrik till lunch har blivit en hejare på att dela avokador och jag trodde att jag hade kommit på ett bra sätt att få loss kärnan de gånger den inte lossnar av sig själv. Jag sticker in kniven i kärnan och vickar loss den och det går finfint bara avokadohalvan ligger på skärbrädan. Idag gjorde jag något som jag, redan innan jag gjorde det, visste skulle gå helt åt fanders. Jag höll avokadohalvan i vänster hand och stack in kniven i kärnan med höger när kniven slant och rände rätt in i handen. Jamenherregudihimlen… “Jag visste att det skulle hända!”, skrek jag. “Jag visste det men ändå gjorde jag det!!” Jävlar vad ont det gjorde! Ett litet, prydligt knivsår i tumvecket som sved som eld och blödde överraskande mycket. Elin var, som tur var, med och kunde hjälpa mig att bandagera samtidigt som jag tryckte mot såret. Ja, kära värld… Jag tröstar mig med att det är den här sortens misstag som jag faktiskt lär mig av.

Massage, tack!

Jag bor i en borgerligt styrd kommun som inte tror på skatter. Det måste bero på det. Varför är de annars är så jäkla dåliga på att ploga trottoarer och gångvägar? Och när de väl har gjort det och vädret slår om, så lämnas dessa trottoarer och gångvägar åt sitt öde och förvandlas till knöliga isbanor där gruset har smält in i isen och gör noll nytta. Höj skatten och förbättra folkhälsan! Man kan inte promenera utan spikskor. Inte om man, som jag, är paniskt rädd för att halka och ramla och bli satt ur trafik i veckor. Jag har promenerat idag och det är därför jag skriver det här. Nu är det plusgrader igen och urtrist. Jag gick längs stigen vid Flaten – som jag vet inte sandas – och det var så isigt och jävligt att det blev en utmaning till och med för isbuggarna. Den första halvan av promenaden, fram till Flaten-stigen, hade jag ett bra tempo, men luften gick ur mig efter att ha trippat och trevat mig fram längs med sjön. 4,8 km på 60 minuter och det var tungt. Träningsvärk och stelhet i övre ryggen från igår, spik i nedre ryggen och ont i knäna. Blä!

Den här skylten såg jag i måndags. Fin, eller hur?

När jag har kämpat mig uppför Talliden-backen, stapplat nedför på andra sidan, så kom jag fram till rondellen vid Stationsvägen och fick syn på det här:

“Hälsokällanirönninge”. Den har legat där i några år. Sommarens behandlingar på AAA-kliniken gav mig mersmak när det gäller massage. Massage av nacke och rygg – ljuvligt! När jag påmindes om det här stället så – ping! – här kan jag ju få massage och det tar inte ens 10 minuter för mig att promenera dit. Jag ringde och bokade en tid och fick en redan i morgon. Halleluja!

Vinterjacka, nålar och nyp

SMHI:s prognos att gårdagens vansinniga ösregn skulle övergå i blötsnö till idag stämde väldigt bra. Den 2 november blev premiär för vinterjackan. Den satt inte fel för det droppade, snöade och blåste. Det var moddigt och småhalt (tyckte jag, men jag är ju paniskt rädd för att halka…) när jag gick ned till tåget vid halv 8 i morse för att åka till naprapaten. Det är 2 månader sedan senaste behandlingen. Jag har helt enkelt haft behov av återhämtning. Behandlingarna tog på krafterna och jag orkade inget annat än att åka fram och tillbaka till AAA-kliniken. Nu har orken kommit tillbaka och jag har äntligen kommit igång med träningen. Jag var oxå sjukt leds på att hela tiden ha blåmärken. Idag ville jag få hjälp med knäna och kanske en ryggmassage. Det blev bara knäna och ryggläge i över närmare 1,5 timme. Inte idealiskt, men ryggen är betydligt bättre, så det var bara den sista halvtimmen med nålar som var jobbig. Tyvärr, väldigt mycket tyvärr, var det A som masserade mig. Jag gillar inte hennes hårda nypor! Det gick an på benen, men sedan gick hon över till magen och nöp, nöp, nöp. Likadant på överarmarna där jag nu har rejäla blåmärken. Hon nöp mig till och med över bihålorna och gick på om att man ska andas genom näsan. Nä, det var inget bra besök och jag bokade inte någon ny tid. Jag ska smörja in knäna med Voltaren-salva och marinera över natten.

Ett grustag i foten

“Allt, precis allt är fel!”, sa jag till L-O B. “Jag vet inte vad vi ska börja med idag.” Han frågade om jag hade fått zonterapi än och det hade jag ju inte. “Då ska du få det. Man kan komma åt många olika saker med zonterapi!”

L var in en sväng oxå. Jag gillar henne. Hon är gullig och kommer ihåg att jag vill ha 4:ans rum (som var upptaget idag) och något under knäna när jag ligger på rygg vilket jag fick göra idag. Jag fick en värmelampa på magen, förmodligen riktat mot njurarna eftersom jag var så satans låg. Sedan kom X (jag vet inte vad han heter) och gick loss på mina fötter. AJ!! Satfläsk vad det gjorde ont!! “Det krasar och knastrar som gruskorn”, förklarade han. “Massor av slaggprodukter som samlas och som måste drivas ut.” Ett helt jävla grustag i varje fot alltså med tanke på hur ont det gjorde. Min lilla piggiga massageboll har samma effekt, men kanske inte lika effektiv. Han förklarade att man inte kan massera sina egna fötter med den kraft som behövs vilket fick mig att komma ihåg att jag har läst att man inte kan killa sig själv under fötterna (de som lider av schizofren sjukdom kan göra det). Efter ett tag blev det skönt. Nästan. Jag är fortfarande öm och massagen hade ingen direkt effekt. Jag bokade in 2 besök nästa vecka.

Han koncentrerade sig på punkterna för mage,  tarm och njurar.
Han koncentrerade sig på punkterna för mage, tarm och njurar.
zonterapi 2
På ovansidan var det punkterna för blodomloppet.

 

105 kg 51-årig tant i mormorstrosor från Sloggi och en rejäl stöd-bh ger inte mig några attraktiva inre bilder. Det jag försöker intala mig själv varje gång jag ligger på en av bänkarna på AAA-kliniken – särkilt när jag ligger på rygg – är att de som arbetar där är proffs och behåller reaktioner och tankar om alla kropparna för sig själva, även min kropp. Jag känner mig asexuell. Oattraktiv. Jag känner mig mest avslappnad minst spänd tillsammans med L-O B och L. Det var jobbigt med X. När jag satt och väntade vid receptionen stod en otroligt smal kvinna där. Så smal att det måste handla om anorexi för hennes lår var som min överarm. Det är ett tecken på sjukdom, men jag blev ändå avundsjuk. Hon var smal. Sjuk, men smal. Anorektiker får mer sympati än överviktiga. Det här får mig att överväga att överge naprapaten.

Jag är rätt leds på alltihop. Det är inte läge för naprapatens vanliga lotus-smajlis.

 

Så dumt att det måste vara sant

Det var inte kul att vakna idag. Jag var trött och ledsen, tänkte mycket på Maja. Ont i knäna och vristerna, tog 2 Treo för ryggen. Jag åkte till naprapaten och när L frågade hur jag mådde svarade jag att det var en dålig dag och förklarade varför. De som arbetar på AAA-kliniken frågar inte hur jag mår på ren automatik och om jag svarar ärligt får jag en behandling som passar just mig, just den dagen och just den problematiken. Hur många vårdinrättningar kan erbjuda det? L gav mig en halv timmes ryggmassage (nacken, ryggen och överarmarna) och det var fantastiskt skönt! Varm, avslappnad och mindre ledsen. Vi pratade lite om alternativa vårdmetoder och jag sa att jag tyckte att den vanliga vården borde kunna hjälpa patienten genom att föreslå alternativa metoder. Då berättade hon att de inte får det. De riskerar att förlora sin legitimation. Whaaat?! Det låter så vansinnigt dumt att det måste vara sant. Det förklarar en hel del oxå. A nålade mig efteråt och lade till värmelampan. Värmelampan fick jag vrida bort efter halva tiden, det blev för varmt. Efteråt var jag väldigt vinglig, ganska länge dessutom. Jag tömde min lilla vattenflaska i 2 stora klunkar. Jag bokade in mig för 2 besök nästa vecka i rummet med blomtaket.

Det ligger en ganska stor Coop på Centralen, nere i gången mot t-banan. Den har funnits där ett par år, men jag har bara varit in där 2 gånger fram till idag då jag gick in där för att lyxshoppa. En smoothie från Brämhult (mums!), en nybakad fralla med aprikoser och pumpafrön (den var inte dum alls) och Yoggi drömyoughurt (fet och sockrig och ljuvlig). Efter lunchen somnade jag halvliggande i soffan och sov i 1 timme. Något som slog mig var att jag inte hade det minsta ont i kroppen efteråt trots den knasiga sovställningen. Jag bara reste mig upp utan stånk, stön eller kvidande. Leve nålar & massage!

Halvvägs

Jag var på fortsatt uselt humör när jag lade mig igår kväll, jag sov dåligt och vaknade på samma dåliga sida som jag somnade. Det här blir inte någon bra dag… Jag hade tid hos naprapaten och kom iväg som planerat. Tåget kom oxå som det skulle, men jag kom inte längre än halvvägs. När tåget skulle åka från Flemingsberg smällde det till som vid ett blixtnedslag, det blixtrade och sedan dog tåget. Det blev tyst på samma sätt som när kylen stannar vid ett strömavbrott. Det smällde en gång till. Kvinnor skrek och någon utbrast “Det brinner!”. Jag satt kvar på min plats, suckade och lade ned boken i väskan för det gick inte att läsa i det oväsendet. En man blev teatraliskt upprörd å allas våra vägnar och ringde trafikcentralen och – mer eller mindre – skällde ut den stackars människan i andra änden. Tåget hade varit dött i mindre än 3 minuter och han gapade om att han minsann inte tänkte ta ansvar för om passagerarna började “spontanevakuera”. När han lagt på vände han sig till alla och ingen. “Skjut politikerna!” Jösses. Han och jag befann oss i motsatt ände av dramatiklinjen. Sedan öppnades dörrarna och alla strömmade ut. Då smällde det till en tredje gång och gnistorna yrde från taket på vagnen jag åkt i. Om jag hade varit på bättre humör och haft mer tålamod hade jag nog väntat ett tag trots att jag hade en tid att passa, men inte idag. Jag ringde AAA-kliniken och det var L som svarade. Jag sa som det var. Pendeltåget hade dött i Flemingsberg och jag ville lämna återbud för jag pallade inte med stressen som ovissheten i väntandet innebar. Jag har tid på tisdag igen. Mindre än 10 minuter efter att vi lämnat tåget norrut kom ett tåg söderut – hem – och när jag klev på det stod fortfarande det trasiga tåget kvar. Skit samma. Det luktade bränt om det här tåget oxå och det lät inte friskt… När jag kom hem var jag leds och visste inte vad jag skulle göra. Klockan var inte ens 10. Jag skulle kunna städa buren och på så sätt kunna somna i soffan efter lunch. Blä. Fila naglarna? Blä. Stryka underläggen. Blä. Det blev soffan. En ljudbok och patiens i mobilen. Jag grät lite. Allt var skit. Sedan somnade jag.Sova

Massage med moderation

Det är trevligt att komma in till AAA-kliniken och direkt mötas av L-B O som på dalmål frågar “Hur känns det idag då?”. Dialekten påminner mig så mycket om min svärmor som kommer från Borlänge. Jag har för vana att verkligen svara när jag får den frågan, så jag sa att det var okej, men att det kändes som om jag hade blåmärken över hela ryggen. Jag fick lägga mig på samma bänk som igår och sedan hände inget. Jag började känna mig bortglömd när han farande med sina nålar. Först klämde han längs med ryggen och jag ackompanjerade det hela med några aj och några stön. Den här gången koncentrerade han nålarna på skuldror och nacke eftersom jag var som mest öm där. Kvinnan i båset bredvid fick oxå behandling av honom och uttryckte det som att han skulle vara snäll och “…sätta dit några glödnålar”. Precis så känns de! Värmen spred sig och jag fick även en värmelampa för extra effekt. Najs! Efter en dryg halvtimme kom han och L (hon som masserade mig i torsdags – min jungfrumassage) och tryckte och klämde. “Är det för att jag är i så usel form som jag blir så öm?”, frågade jag. “Ja.”, svarade L-B O. Kort och koncist. Suck. Jag hade faktiskt en hel del blåmärken över ryggen och jag förklarade att jag har väldigt lätt att få såna (jag har beställt K-vitamin för att rätta till det). “Det är tydligt att vi får ta massagen med moderation.”, sa han och det gjorde L. Hon masserade betydligt försiktigare än damen från igår och efteråt kände jag mig mer uppåt och omhändertagen, ingen pekpinnekänsla. När jag skulle betala passerade L-B O och frågade än en gång hur det kändes (“Det känns bra!”), påpekade att min hållning blivit bättre (jag känner oxå det) och så lade han till: “Du behöver verkligen det här!”. Ja, jag behöver hans hjälp och jag ska tillbaka på torsdag och  ett tag framåt kommer jag att boka in 2 besök i veckan.

I morgon är det äntligen dax för tvättmaskinsteknikerns ankomst!!! 

En introvert nåldyna

Idag var jag hos naprapaten för första gången. AAA-kliniken på Surbrunnsgatan vid Odenplan. I vanlig ordning sov jag uselt inatt eftersom jag var nervös och i vanlig ordning virrade jag runt efter att tagit mig upp från t-banan trots att jag hade gjort en egen karta. För att en karta ska vara till någon hjälp förutsätts det att den hålls åt rätt håll och det gjorde inte jag. Till slut frågade jag en man (med hund) och han bekräftade att jag skulle åt motsatta hållet. Jag hade riktigt gott om tid, så jag var inte stressad, men jag känner mig korkad.

Mitt första intryck av mottagningen var sunkigt. Handtextade upptejpade lappar om skogräns och väntrum. En gammalmodig torkställning som den vi hade på balkongen när jag var liten fungerade som rockhängare. En äldre herre, smått krokig och lätt haltande frågade om jag hade ett kort och när jag sa nej förklarade han att jag skulle fylla i ett i väntrummet. Sedan försvann han. Jag slår vad om att det är honom jag kommer att få träffa, tänkte jag. En panschis som ser ut att vara mer ledbruten än vad jag är. Nåväl… Jag slog mig ned i väntrummet och fyllde i uppgifterna på stämpelkortet. De besvär jag valde att ta upp var värken i rygg och knän, depression, övervikt och den stress som det för med sig och min überslöa sköldkörtel som jag misstänker har checkat ut utan att meddela mig.

Det var den krokige panschisen som tog hand om mig och nu vet jag att det var Lars-Olof Berglöf i egen hög person, klinikens grundare och vansinnigt erfaren och kunnig. Först gick vi in på ett litet kontor som inte hade någon dator (härligt!). Han bad mig inte berätta varför jag var där. Han bad mig inte att rabbla upp alla mediciner. Jag behövde inte redogöra för min vikt, matvanor eller träning. Han ville bara veta hur länge jag har haft de besvär jag skrivit upp. Det kändes befriande! Sedan gick vi till ett av behandlingsrummen.

Akupunktur

Jag fick ta av mig in på underkläderna och lägga mig på mage på en massagebrits. Han klämde och masserade kort utvalda muskelpartier från axlarna ned till vristerna och frågade hur det kändes. Det var bara skuldrorna som gjorde ont – musklerna var stenhårda – och runt höfterna. Han sa att han kände att min energi var väldigt låg och frågade om jag kände mig trött. Duh! Jag måste fråga honom hur han vet det. “Nu ska jag sätta några nålar i dig.”, sa han sedan. “Okej”, svarade jag och tänkte jäss, gör det, hjälp mig!! “Tycker du inte om nålar?” Kanske snappade han upp någon omedveten tvekan. “Jag har inget särskilt förhållande till dem.”, svarade jag och tänkte bara på nålarna som körs in i armvecket för att tömma mig på blod vid provtagningar. Han arbetade fort. Hårbotten, vänster tinning, öronen, axlarna, flera i ryggen, höfterna, låren, knävecken, vaderna, insidan av hälarna och längst ut på tårna (de kändes ordentligt). 18-20 nålar tror jag. Sedan fick jag ligga där. Ensam. I tystnad. Efter kanske 1 minut spred sig en värme över ryggen. Wow! Den den spred sig över hela ryggen och intensifierades tills det kändes som att ligga under en värmefilt. Otroligt fascinerande! L-O B stack in huvudet och frågade om det kändes bra och det gjorde det ju! Jag fick ligga där i 50 minuter. Det blev lite jobbigt för nacken, men det var övervägande skönt. Jag är en introvert nåldyna, tänkte jag. Det finns ingen dopaminjunkie som klarar att ligga still och tyst i 50 minuter. Sug på den! Jag andades, lyssnade på trafiken utanför och ljuden från kliniken och tankarna vandrade. När nålarna var borta kände han igenom samma områden och vi kunde konstatera att de var mycket mjukare. Det var så häftigt! När jag reste mig upp gungade allt. Det snurrade inte utan gungade som om jag försökte stå på en vattensäng. Det kunde vara så i några minuter förklarade han.

Jag ska tillbaka redan på torsdag. Eftersom jag har samlat på mig det här under många års tid kommer det att ta ett tag att “skala löken” som L-O B uttryckte det och det är mest effektivt om det är intensivt i början. Om jag hade orkat skulle jag ha åkt in varje dag. Det kommer att kosta och det får det lov att göra för det känns inte som att någon annan kan hjälpa mig. Förutom avgiften på 500 kr/besök tillkommer SL.

Träd 16