Jag var till Rosie idag för en mycket välbehövlig snaggning. Hon var inte riktigt sig själv och det var märkligt tomt i hyllorna med hårprodukter. Jag blev misstänksam. “Jag måste berätta något sorgligt.,” sa hon. Jag höll andan. Mitt hårs värsta farhågor besannades: Rosie ska stänga sin salong av hälsoskäl redan efter sommaren, så dagens besök blev mitt sista. Hon var så ledsen att hon hade svårt att möta min blick och jag kände att tårarna tryckte på. Fy, vad tråkigt! Vi har känt varandra i mer än 10 år. 6 gånger om året har vi träffats och lixom fortsatt det samtal vi påbörjade gången innan. Hon är en av de väldigt få personer som jag genuint tycker om. Förutom att hon är den bästa frisör – rent tekniskt – som jag har haft, så beundrar jag henne för hennes ständigt soliga humör. Hon älskar sitt yrke och hon tycker om sina kunder. Vad ska hon göra nu? Jag blir gråtfärdig medan jag skriver det här. Att hitta en hyfsad frisör blir nog inga problem. Stockholm är nedlusad av salonger. Enbart på vägen från t-banan till Rosies salong finns det i alla fall 4 stycken. Jag fick den snilleblixten att Rosie skulle fota mig med min mobil, så att jag kan visa nästa frisör precis hur jag vill ha det.
Precis när jag var färdigfriserad ringde de angående tvättmaskinen. “Vi är där om 1 timme.” Elin var hemma och Pär skulle oxå hinna hem. Han hade valt att skjuta på avresan tills att vi såg att allt fungerade. Det betydde mycket för mig! Jag kom hem mitt i alltihop och tyckte att det var så himla skönt att inte behöva ta det besöket själv. Tvättmaskinen och tumlaren har fått jobba non-stop sedan dess. Handdukar och lakan. Det är så roligt!
Förutom förlusten av min frisör känns allt mycket bättre idag. Pär och jag är sams igen. Tvättmaskinen fungerar. Jag får vara ensam med fyrbeningarna 3 hela dagar. Jag har en ny serie att se (“House of cards” med Kevin Spacey). Mitt långa hår är väck. Jag har choklad och lakrits hemma. Så nära himmelriket man kan komma enligt mig!
