Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
Jag har promenerat idag och det var oerhört skönt att komma ut! Strålande sol och iskalla vindar och så in bängen isigt. Jag väger modiga 101 kg och jag hade isbuggarna, men inte ens den kombinationen var en garanti för att jag skulle få fäste. Sanslöst! Det var jobbigt och luften gick ur mig när jag var 15 minuters väg hemifrån. Ont i hela kroppen efteråt. Sammanlagt 90 minuter och 6,4 km.
Idag hade jag tid för massage redan halv 9 och jag hade sett fram emot det länge. Nacke och rygg i 60 minuter och som vanligt kändes det som ett hårt skal över ryggen knäcktes, lossnade och försvann. Ljuvligt! Något som var på den absolut motsatta änden av ljuvlighetsskalan var väglaget. Gårdagens vatten och snö frös till under natten och det var sinnessjukt knöligt och halt. Inte ens mina isbuggar hjälpte särskilt mycket. Fotlederna tog stryk av den korta promenaden. De (läs: kommunen) gör ingenting för att få bort isen utan öser bara ut grus ovanpå. Det går dessutom en osynlig gräns precis nedanför trapporna som innebär att inget gjordes åt gångvägen mellan den övre trappan och de 2 nedersta. Jag ser människor utan spikskor som stolpar på som det var torr asfalt de går på och undrar om de vet något jag inte vet. Om jag skulle ramla, så vete 17 om jag skulle kunna ta mig upp igen för att inte tala om återhämtningen… När jag kom hem gjorde jag te och satt i soffan och läste ett par timmar innan jag föll åt sidan och somnade. Jag sov inte bra i natt heller, vaknade 20 över 5 och kunde inte somna om. Pär är hemma pga. vad jag har börjat kalla för Kollaps Modell Mindre som beror på en illasinnad kombination av långvarig stress, frustration över jobbsitutionen (läs: omgiven av idioter) och att han inte orkar träna. Han är hemma och sover, helt enkelt. Han sover 12 timmar i stöten – eller mer – och sedan återvänder han till livet. Det är ett sätt att hantera det hela. Problemet är att KMM slår till allt oftare… Elin pluggar och trivs. Klarade den första (lilla) tentan med VG. Dessutom arbetar hon hos Nannyakuten med 2 familjer dvs. hon har 2 små herrar som hon hämtar på dagis och är hemma med tills föräldrarna kommer hem. Det är en enorm lättnad att det har vänt för min snorpa och hon ska ha all heder över att ha gjort jobbet själv.
Vägning: 101,0 kg som innebär en minskning med ett hekto. Jag åt en hel del extra under helgen och får nog vara taxam att jag inte har gått upp i vikt.
Trött, håglös och leds. Jag sov dåligt. Var på toaletten vid 2 och vid 4 och sedan vaknade jag kvart över 7. Vad skulle det vara bra för?! Det blåste och snöade igår och det har blåst och snöat idag med, men idag bestod snön mestadels av regn. Efter en hel del inre debatterande besparade jag mig den planerade promenaden eftersom jag skulle iväg till en workshop senare. Efter handduksbyte hos Bibbi, frukost och dusch gjorde jag en kanna te och satt i soffan och läste (JA – jag kan läsa igen!!). Teet var inte gott, men boken är bra. En dryg timme senare gick jag över till ljudbok och spel; andra boken i “Game of thrones-serien”, på engelska med Roy Dotrice, men de böckerna är oerhört sega och uppläsaren var jobbig. Jag blev trött och var inställd på att sova en stund. Trots att det närmade sig lunchdax hade jag ingen matlust. Tvärstopp i magen. Elin kom hem från skolan vid halv 14 och jag åt en sen lunch med henne, men det var inte särskilt gott. Jag var oerhört frestad att stanna hemma från workshopen. Skitväder och att allt med Itrim känns som att kasta pengarna i sjön. Jag känner inte att jag har fått särskilt mycket stöd från min hälsocoach och jag ska inte träffa henne förrän i april. Det enda jag gör är att betala en månadsavgift och för måltidsersättningar som är svindyra. Men jag pallrade mig iväg och jag passade på att fylla på mitt “skafferi” (12×2 portioner soppa och 3×4 bars för 695 kr). På vägen hem blev jag på dåligt humör bara för att det var så satans blött, halt och vidrigt!! Och så upptäckte jag att min isbuggar läcker. Förbannadejävlaskit.
Workshopen då. Idag handlade det om målbilden. Itrim kör en variant som kallas NÖRAH: Nuläge, Önskat läge, Resurser, Agerande, Hinder.
Vi fick fylla i det lite grand och jag ska göra det noggrannare hemma och det är väl tänkt att jag ska gå tillbaka till den här “kartan” vid behov. Det var en aning mer givande än förra veckan och jag kände igen 3 av damerna medan de andra var nya. Att börja varje workshop med att prata 2 och 2 om varför, hur länge och målbilden tar oerhört mycket tid från de 45 minuter som planerats in och känns meningslöst eftersom vi sedan fortsätter med att presentera oss kort för hela gruppen. Whaaat… Nu har jag en “obligatorisk” workshop kvar i mitten av mars och sen får jag se om jag ska gå på fler. Det är tveksamt om alla är upplagda på samma sätt.
Dagens rubrik syftar inte på margarinet med samma namn utan på dagens pass med gummibanden. Förra veckans urjobbiga pass gjorde att jag inte hade lust att träna idag. I och med att det passet var tungt behövde jag vila länge mellan övningarna och det, i sin tur, ledde till att jag aldrig fick upp värmen ordentligt. Jag är över huvud taget mer frusen numera. Min kompromissande röst gjorde sig hörd (den blir mer högljudd ju mer jag tränar på att kompromissa…): “Kör ett lätt pass då! Lätt och lagom är bättre än inget och det är ett himla bra sätt att få tiden att gå.”. Så blev det! Jag äter färre kalorier och det är inte så märkligt om det sätter sig på styrkan i armar och ben. Anledningen till att Itrim betonar lätt styrketräning ett par gånger i veckan (på deras gym), särskilt när man äter enbart måltidsersättningar, är att kroppen ska ta av fettet i stället för muskelmassan. Ju mer muskelmassa du har desto fler kalorier förbränner kroppen även i vila. Idag körde jag den lätta varianten och det var väldigt skönt! Koncentrationen var på topp och gjorde att jag hade ett bra tempo. Den lätta varianten gjorde att jag inte behövde vila så länge efter varje övning, så jag höll mig ordentlig varm hela vägen fram till stretchingen. Lätt och lagom! Musiken fungerade oxå och det blir en låtlisterepresentant: Du Tonc med “Keep movin'”.
5 km på 60 minuter och jag tror att jag kortade tiden med 5 minuter (för just den rundan)! Jösses, vilket tempo jag lyckades med! Jätteskönt!
Jag gick Landet Runt idag och när jag kom fram till vägbygget vid Heliodal kunde jag konstatera att dagens Landet Runt-sväng blir den sista på ett bra tag. Nu är vägen ett enda stort hål, så jag fick gå över en av tomterna och även hoppa över ett dike och jag är ju så lätt och graciös… Det tog 75 minuter, 5,8 km och det gick ganska tungt. Jag var trött och efteråt fick jag ont i vristen. Kan det bero på mitt flodhästhopp, tro? I morgon tänker jag vila. Sovmorgon och ingen promenad.
Svägerskan med familj (minus dottern som pluggar i Örebro) var här på middag. Det var trevligt och det är alltid skönt när vi inte är så många. Pär hade gjort tjälknöl av lamm som blev väldigt bra, otroligt mört och jag modifierade en Itrim-sallad (spenatblad, sparris, tomater, röd lök och persilja) som oxå var smaskens. Jag gjorde en matigare sallad eftersom jag valde bort potatisgratängen. Lite bröd och smör. Till efterrätt hade vi varsin Napoleonbakelse. Både igår och idag har varit ersättnings-fria och det känns bra. De var här i 4 timmar och efter 3 timmar kände jag mig frestad att säga att om ingen av er tänker fråga mig någonting om Itrim, så tycker jag att ni kan åka hem! Jag funderar starkt på att sluta vara väluppfostrad. Jag frågade Elins kusin hur det var att bo själv (han har flyttat hemifrån för ett par månader sedan) och jag frågade svägerskan om hennes kommande operation av benet (kompartmentsyndrom) och önskade att jag inte hade gjort det… Ingen frågade mig om någonting personligt. Är jag ointressant? Är jag skrämmande – vågar de inte fråga?! Nu vill jag inte se röken av någon av dem på ett tag och i fortsättningen tänker jag inte fråga dem någonting.
Promenad på 5 km som tog 65 minuter. Jag höll på att stå på öronen på grund av osynlig is. Gångvägen lutade och snöhögarna vid kanten hade smält och runnit tvärs över och så frös det till i natt, men jag fick upp farten där det var grusigt.
Jag installerade Itrim-appen i alla fall. På workshopen i onsdags snappade jag upp att mina hälsouppgifter som IB registrerar vid våra träffar dyker upp där. IB tog mitt midjemått på vårt första möte den 2 januari, men jag fick aldrig veta det. Idag mätte jag själv midjan och förde in resultatet i appen och fick då se att det har minskat med 8 cm. Ja jävlar i min lilla låda…
Vägning: 101,1 kg som innebär en minskning med 1,2 kg sedan igår och 1,6 kg under den senaste veckan. Och ja, jag vägde mig idag igen eftersom jag var så missnöjd med gårdagens resultat. Nu märker jag en skillnad när det gäller hur kläderna sitter. Jag har ett par chinos som är de byxor jag använder när jag ska ut bland folk och vill se hyfsat anständig ut. Idag märkte jag att de sitter lösare runt midjan. Så pass mycket lösare att jag kan dra ned dem utan att knäppa upp knappen eller gylfen. Det är inte resår i linningen. Sug på den!
Pakethämtarpromenad, 6 km på 70 minuter. Det var skönt! Min ork blir allt bättre, jag är uthålligare och benmusklerna är starkare. Sedan jag bestämde mig för att bli en trapptämjare, i somras, har jag inte använt rulltrappa eller hiss. På något enstaka ställe har det inte funnits annat än rulltrappa eller hiss, men det har varit undantag. Det går av sig själv och när det går av sig själv, så fungerar det. Tack vare att jag åkte till Itrim nu ikväll lyckades jag få ihop 10,000 steg.
Jag var på min första av tre (obligatoriska/rekommenderade) workshops på Itrim i Huddinge. Jag och 7 damer plus min egen hälsocoach IB. Det var mest information och småprat, de som ville fick berätta hur de tyckte att det fungerar. I vanlig ordning fanns det en som gärna berättade och kommenterade, en som gav mig intryck av att vara vettig, en som inte sa något förrän i slutet och så jag som bara ville hem. Jag som inte kände att någon annan delade min problematik: att inte tycka om mat, att ha gått upp i vikt för att jag har ätit, inte för mycket utan fel. Jag har noll behov av gruppstöd. Jag får ingen energikick av att prata i grupp eftersom det alltid stannar på ytan. I övningsboken som jag fick vid tillfället för kontraktskrivandet i december finns “Workshop 1” med flera frågeställningar och övningar, men IB tog inte upp något av det. Jag har en känsla av att jag inte kommer att få så mycket användning av boken trots att jag inte använder Itrims app (jag kunde välja mellan de alternativen). Min stegräknare och Fitbit-appen plus en anteckningsbok där jag skriver vad jag äter, hur mycket jag tränar och vad jag väger fyller samma funktion.
“Effekten av Susan” av Peter Hoeg. Inte ens 50 sidor. Det går inte. Jag kan inte säga om det handlar om läslåsning eller om att jag inte gillar boken. Jag gillade inte “Fröken Smillas känsla för snö” heller trots att den blev så hyllad. Misströstan: tänk om jag aldrig mer kommer att läsa en hel bok??! Förtröstan: jag har läst 2 böcker, visserligen 2 manusböcker, men jag har läst och jag kommer att läsa igen.
Vägning: 102,3 kg som innebär en minskning med 0,4 kg. Misströstan: inte ens ett halvt kilo! Tänk om det är på väg att stanna av?! Förtröstan: även om det inte är så stor minskning, så är det en minskning. Jag har inte gått upp!
Efter lunch umgicks jag med mina gummiband i nästan 2 timmar och det var inte en av de bästa träffarna direkt. Jag körde ett fullt program och det var tungt. Armmusklerna verkade ha försvunnit från en vecka till en annan och det var mer än en övning där armarna var som kokt sparris och jag gav upp. När jag hade kommit knappt halvvägs tappade jag lusten. Misströstan: varför håller jag på?! Det är bara jobbigt och tråååkigt… Förtröstan: det är endast ett träningspass och inte varje träningspass. Det går bättre nästa vecka.
Det var inte lika påfrestande att lyssna på musik den här gången och när det var dax att stretcha kom jag på att jag ju kunde byta till min lugna spellista. Misströstan: jag kommer aldrig att njuta av musik igen… Förtröstan: tänk om och använd spellistorna annorlunda! “Work” med Charlotte Day Wilson blev den första låten ut och den var som balsam för själen. Lugn, nästan som en vaggvisa. Lyssna och njut!