kilon | Mitt liv i ord

Nypremiär

Igår fick jag massage av Bitte. Nacken, käken, axelpartiet och övre ryggen. Jäklar vad skönt! Mycket lossnade och jag var yrslig efteråt.

2 plusgrader, blåsigt och snöblandat regn och jag promenerade i sammanlagt 55 minuter utan att få ont i foten!! Det var kallt om ansiktet och öronen och kepsen och jackan blev fuktiga, men det var så skönt – skönt att få vara ute en längre stund; skönt att få trötta ut mig med något fysiskt. Nu kan jag äntligen börja promenera igen och öka möjligheterna att bli av med några kilon.

Oväntat stöd

Jag träffade min hälsocoach, IB idag. Jag minns faktiskt inte när vi hade det senaste samtalet. Någon gång i våras. Vi skulle ha träffats i början av juli, men då bröt hon armen och blev sjukskriven. Idag såg hon hel ut och var på hugget till skillnad från mig. Jag sa som det var till henne, att allt känns skit, att lust och motivation är väck, att jag känner mig jävligt misslyckad, att jag är trött, att det hela tiden maler i skallen på mig, att jag dras med tunga tankar. Jag missbedömde henne när jag tog för givet att hon inte skulle kunna möta mina depressioner och ångest med annat än en medkännande blick. Naturligtvis är jag inte den första medlemmen som har de här problemen. Naturligtvis tar hon det på allvar. Naturligtvis är jag inte den enda medlemmen som har gått ned i vikt för att sedan dra på sig några kilon igen. Naturligtvis är jag inte den första medlemmen med klimakteriekaos i bagaget. Samtalet var lika rörigt som tillståndet i mitt huvud; jag hoppade från det ena till det andra. Vi enades om 2 saker: eftersom jag har mått så dåligt efter de senaste träningspassen ska jag sänka ambitionsnivån och ta det lugnare som när jag valde det lätta passet igår. Jag behöver få en tid hos min läkare för att justera medicinerna. Vi ska träffas igen redan nästa vecka. Dessutom fick jag hennes mailadress som hon kan läsa även utanför arbetet.

Depressionen och ångesten har stadigt försämrats i 2 månader nu plus att jag har gått upp vikt. Vilka är de 2 största fienderna till viktnedgång? Stress och dålig sömn. Ett radarpar som göder varann så att det till slut inte går att säga hur det började. Jag sover dåligt => jag är alltid trött => jag orkar inte träna => jag får ångest => jag blir stressad => jag går upp i vikt => mer ångest => mer stress => jag sover dåligt osv. osv. Jag ringde vårdcentralen när jag kom hem och jag fick en tid hos läkaren redan den 8 september. Kors i taket!

Endorfiner

Det var 2 veckor sedan jag tränade med gummibanden, så jag körde ett lätt pass idag och jäklar i min lilla låda vad det gick bra! Den första minuten av uppvärmningen var tung och det kändes inte lovande, men så fick jag plötsligt till rytmen och andningen och armarna var med och då forsade endorfinerna. Vilken kick! Det har nog aldrig inträffat under uppvärmningen. Sedan hade jag ångan uppe och koncentrationen fanns och det var så roligt och skönt! Kroppen kändes lätt – bokstavligt eftersom jag har blivit av med några kilon – och var med på noterna. Ett perfekt pass.

Låtlisterepresentanten är en gammal goding som alltid får fart på livsandarna: “Another one bites the dust” med Queen från tidigt 1980-tal.

Om jag hade vetat hur den dagen skulle bli…

Om jag hade vetat hur den här dagen skulle bli hade jag inte stigit ur sängen. eländet den 21 juni 2016 började redan i natt med att jag inte kunde sova (trots den vanliga Stilnoct) förrän framåt 2 och inte sov jag bra heller. Upp klockan 7 och iväg till naprapaten och idag höll tågen hela vägen. L-O B frågade hur det var och jag svarade att kroppen kändes ok, men att humöret inte gjorde det. Jag vet inte om det var det som avgjorde, men jag fick ligga på rygg idag först med nålar (bl.a. en mitt emellan ögonbrynen och 1 under vardera foten Aj!) och värmelampa och jag kan inte ligga på rygg längre sedan jag skadade ländryggen. Jag fick ont och när jag försökte dra upp benen tog nålarna under fötterna emot. Naturligtvis hade jag kunnat säga något, men både L-O B och L var så snabba med nålar och värmelampa att jag inte hann och det förklarade jag för L när hon kom för att massera magen. När hon tagit bort nålarna kunde jag ligga med uppdragna knän. Efter ett tag kändes det bättre och blev nästan skönt. Jag kunde nätt och jämnt ta mig upp från britsen, men när jag hade varit i rörelse ett tag kändes kroppen lättare och rakare än före behandlingen.

Jag tycker inte om att ligga i bara underkläderna med alla mina kilon blottade för dessa 2 människor. Det är mindre hemskt att ligga på mage. Idag hade jag oerhört svårt att låta bli att undra vad L tänkte om min fettreserv och om hon kunde känna av några muskler över huvud taget. Musklerna på sidan, vid revbenen protesterade lite när hon klämde, men ingen annan muskel hörde av sig. Det går inte att dölja vare sig överflödskilon, smärta eller humör på ett sånt ställe och hon märkte att jag inte var i form efteråt. Hoppas det blir bättre på torsdag.

Tvättmaskinen. Helvete vad det tär på mig!! När jag gjorde min lunch ringde äntligen mobilen och jag fick besked om att de kommer med den nya tvättmaskinen i morgon. Jag fick vara glad i ungefär 1 minut innan det stod klart att de inte kommer att ställa tillbaka tumlaren ovanpå (enligt avtalet var Pär och jag tvungna att lyfta ned den för att underlätta så mycket som möjligt) för det “ingår inte i deras uppdrag”. Det är inte särskilt mycket som ingår i “deras uppdrag” och jag rekommenderar inte att beställa från Mediamarkt om du inte kan forsla hem det för egen maskin. “Du får köpa en ny monteringssats för tvättpelare och be någon annan om hjälp.” Till saken hör att Pär kommer att åka till Öland i morgon och det innebär att tumlaren kommer att få stå kvar i hallen till på söndag utan att jag kan använda den. Då brast det. Jag hade precis tömt vattenkokaren och nu dängde jag den i bänken och svor högt. Sedan smällde jag igen en skåpdörr så porslinet skramlade. Jag svor ännu mer. Jag var inte nöjd och när jag flytt in i sovrummet (eftersom Elin är hemma kunde jag inte vara kvar i köket med mitt gapande) dängde igen sovrumsdörren så väggen skakade och sedan grät jag.

I ett sms till Pär frågade jag för femitelfte gången om han inte kan tänka sig att åka på torsdag i stället, men det kan han inte. Då stängde jag av mobilen och efter lunchen stängde jag in mig i sovrummet igen och sov. “When nothing goes right, go to bed!” Pär och jag har inte pratat med varandra sedan han kom hem från jobbet, så jag vet ärligt talat inte vad han har bestämt sig för och som det känns just nu skiter jag i det. Jag skiter i allt!

Att bli sedd

Våren är en relativ årstid. Det finns de som är klädda i bara shorts och linne – det är ju vår! Andra klär sig efter väderleken. Och så finns det de som inte tycker att 15 plusgrader är tillräckligt för att avstå från vare sig mössan, halsduken eller vantarna. Idag promenerade jag i träningslinne och mjukisbyxor i 15 plusgrader och jag varken frös eller tyckte att det blev för varmt. 70 minuter med vattenflaska. Vätskebältet var en bra investering!

Träd 15

Dagens låtlisterepresentant är ROMES med “Believe”. “You don’t have to believe in me. I know just who I wanna be.” Jag önskar ofta att jag såg riktigt, riktigt bra ut av endast en anledning: jag vill bli sedd. Inte för att jag är snygg utan som en bekräftelse på att jag finns. Sedan jag blev fet har jag – motsägelsefullt nog – blivit osynlig. Idag mötte jag en man med en liten hund. Jag brukar möta de när jag går Ut på landet-rundan som idag och han har alltid hälsat. Han brukar dessutom le mot mig. Idag var inget undantag. Trots att han talade i telefon nickade han mot mig. Vilken kick! Jag fanns! Med alla mina kilon i osmickrande träningskläder. Jag blev sedd.

Solglasögon och rullgardiner

Motsols runt Garnudden tog 80 minuter, men jag tog det lugnt och pausade flera gånger för att dricka vatten. När jag köpte 6-kilos-stavarna i höstas hittade jag äntligen ett vätskebälte som har en tillräcklig räckvidd för att nå runt min kropp och det var en halvliters flaska inkluderad. Bältet har legat oanvänt i garderoben tills idag när det blev så pass varmt att det var nödvändigt att ha vatten med på stavrundan. Nu slipper jag ha en ryggsäck för att kunna ta med vätska! Jag valde motsols eftersom de otäcka uppförsbackarna blir till nedförsbackar. Det kändes ganska tungt, men det var inte samma pina som tidigare i veckan och jag har kommit underfund med varför. En av anledningarna, vill säga.

MBT-skorna som jag köpte för ca 1 år sedan.

De här MBT-skorna är lätta och luftiga och sitter lika precist som en strumpa och de har den bredare Dynamic-sulan, men de saknar stadga och stöd. Kanske kan jag ha dem någon gång i framtiden när jag inte släpar runt på lika många kilon, men nu fungerar de inte. In i garderoben med dem!

De här MBt-skorna, däremot, har stadga och stöd förutom Dynamic-sulan. De är yttepytte tyngre och de är inte lika luftiga, men de är fantastiskt sköna och gör inte promenaden till en plåga. Det var de här jag hade idag!

Kristi himmelfärds dag i kombination med kanonväder. Jag var beredd på att jag inte skulle få vara ensam där ute i skogen trots att klockan inte var mer än halv 10, men det var mer folk i farten än jag tyckte om. Hundägare och joggare, ett par mountainbike-dårar, men ingen annan stavgångare. Meh! En annan anledning till att det kändes tungt är att pollensäsongen har brakat igång och kroppen kämpar mot allergin. Det är solglasögon som gäller ute och rullgardiner ner som gäller inne. Samma känslighet för ljus som varje vår. Efter lunchen lade jag upp en kudde på soffryggen som stöd för huvudet och slumrade en dryg halv timme, lutande som tornet i Pisa. En energilur i en ställning som fick det att kännas som att jag vaknade med bara ett ben eftersom det andra var helt bortdomnat.

2016-05-05_11.29.36

Dagens låtlisterepresentant heter Astrid S med Matoma och låten “2 AM”.

Det kan vara tungt att stå på sig inför sig själv

Jag hade tid hos diabetessköterskan klockan kvart över 8, så idag blev det ingen sovmorgon. Igår tog jag Stilnoct för första gången på en vecka och jag sov gott. Tänk ändå att det inte var svårare än så att sluta med dem! Invägning, med skor (orkade inte ta av isbuggarna), men utan jacka. Drygt 108 kg. “Det stämmer inte.”, protesterade jag lite lamt. “Det stämmer inte.”, upprepade jag mest för mig själv. Jag förklarade för henne att flera kilon har försvunnit det senaste halvåret, men det var 108 kg hon noterade. Det kändes surt! Den vägningen visade ju 4 kg mer än vägningen hemma. “Då vägde du dig på en annan våg?” Den lätt frågande tonen antydde att min personvåg inte är ens i närheten av lika bra som hennes professionella våg. Förra året hade vi en liknande diskussion om blodtrycksmätare (den ska vara från Apoteket ifall en mätning i hemmet ska godkännas). Skit samma, jag vet vad jag väger och det är under 105 nu!! Jag vet det och jag vet oxå att jag gör mitt bästa!

Att fasta 19 timmar innan provtagning hade effekt på fasteblodsockret för det sa hon inget om. Jäss! Långtidsblodsockret var något förhöjt jämfört med förra året. Meh! Det är min sista sockerbastion som är boven i dramat: sockret i teet. I de flesta fall är det bästa att sluta helt och tvärt, “cold turkey”, men jag fixar inte det när det gäller teet. Jag kommer att minska med en halv tesked per vecka. Längre än så kan jag inte sträcka mig. Det känns som att te är det sista goda jag har kvar. Vanlig läsk, juice (åh, vad jag kan sakna apelsinjuice med fruktkött…), kakor, pasta, vitt bröd, vanliga frukostflingor, frukt – allt det har jag känt mig tvungen att ge upp med olika grader av motvillighet. Inte så mycket för att jag bryr mig om min hälsa utan mer för att andra ska sluta tjata. Men jag vill inte få diabetes eftersom det skulle innebära ytterligare en sjukdom med allt krångel det för med sig, så jag drar ned på sockret i teet. Jag ska göra så gott jag kan, mer kan jag inte göra!

Det var faste-hjärnan som var med på dagens besök och den var inte alltför alert för då hade jag haft argument och ork till att argumentera med henne, att fråga varför och om hon hade några råd att ge. Vågen – hennes våg – visade 108 kg, blodsockret är förhöjt, midjemåttet var samma som förra året, jag måste dra ned på sockret i teet och hennes tjänstemobil avbröt oss 2 gånger. Jag blev tvärleds. När hon hade kollat blodtrycket frågade hon vad jag trodde var anledningen till det förhöjda blodsockret. Förutom tesockret visste jag inte. Faste-hjärnan lyckades inte få fram mer än en huvudskakning. Där hade hon ett gyllene tillfälle att tala om det för mig, att föreslå alternativ, men hon sa bara: “Då kallar jag dig om ett år igen.”. Varför ska jag betala 200 kr för ett goddag-yxskaft-besök? I fortsättningen ska jag kolla mitt blodsocker själv och bara väga mig på min personvåg.

Om jag brydde mig mer om min egen hälsa, hade jag då upplevt den här sortens läkarbesök som mindre förnedrande? Varje läkarbesök där jag inte får en klapp på huvudet för att jag har gjort precis som man ska göra för att vara frisk är en besvikelse. När blev det så? Jag gör så gott jag kan! Jag gör mitt bästa!! Det är tungt att stå på sig inför sig själv…

Jag var hemma igen strax före 9 och gick och lade mig och sov till 12. Den här fastan har jag inte mått bra. Hungrig och matt och uppblåst. Och leds. Så jääääävla leds.

Kilon och nya lurar

Vägningen visade 107,4 kg och det innebär en minskning med 1,8 kg. JÄSS!! För 1 månad sedan listade jag punkter på hur jag ska ta itu med viktminskningen de närmaste 6 månaderna. Det är endast punkten med chipsen som jag har ändrat av den anledningen att det enda godis jag aldrig tröttnar på är kombinationen choklad & chips, resten av godisutbudet får vara. Jag har slutat med frukt. Igen. Bara en enstaka banan ibland. Fruktosen funkar inte för mig vare sig när det gäller blodsockret, mättnadskänslan, vikten eller känslan av uppblåsthet. Till frukost äter jag grekisk youghurt och havrefras. Till lunch äter jag 2 kokta ägg, några skedar kvarg och en knäckemacka med ost och paprika. Middag som vanligt, men jag försöker att få med mer grönsaker och det är svårt för jag gillar inte grönsaker och jag gör det för mättnadskänslans skull. På kvällen, före 23, brukar jag äta några skivor kyckling eller kalkon och keso. Det är fritt från socker och kolhydrater och innehåller mättande protein och fett och det är här jag tror att lösningen fanns för mig för det dröjde inte många dagar innan jag upplevde det som att något föll på plats och kroppen kändes mindre uppblåst och lättare. Träningen har ju legat nere mer eller mindre helt den senaste månaden, så det är svårt att säga hur stor effekt den har haft, men just nu känns kosthållningen rimlig och hållbar och jag fortsätter som jag har börjat.

Det blev en tur till Salem idag igen, banken den här gången. Min bankdosa visade “batt 0” igår kväll och jag ringde supporten i morse. Hon berättade att den räknar ned från “batt 5” för att varna om att batteriets dödskamp har inletts och det lät bekant från när jag hämtade ut dosan för några år sedan, men jag måste ha missat alla de varningarna. Hehe. Alltså gick jag till banken och fick en ny. Från felmeddelande till ny dosa på mindre än 12 timmar – jag kände mig oerhört effektiv! En sammanlagd promenadtid på 60 minuter med stavar. Idag fick jag upp tempot ytterligare. Foten gjorde ont i början, men när jag hade fått upp värmen ordentligt gick det över för att komma tillbaka sjufalt efteråt. Skit samma, tänker jag för jag är så kräkleds på att bli hindrad av och av att behöva ta hänsyn till den där förbaskade foten! Voltarensalva, värktabletter och fotledsskydden.

Minns ni fenomenet med de volymsänkande sträckorna? I tisdags gick jag förbi koloniträdgårdarna vid Garnudden, förbi tennishallen och upp för backen, genom tunneln och gångvägen mot Salem. Det var inga problem med volymen i lurarna tills jag kom till tunneln i centrum vid plaskdammen, då sänktes den till noll. När jag gick hemåt fungerade inte volymen många meter i taget, faktiskt inte ens när jag kom in på vår gård. Idag gick jag exakt samma väg både dit och hem, men jag hade bytt till ett par nya lurar och det var inga som helst problem. Jag hade musik varenda meter! Jag fattar ingenting… Det förblir ett mysterium.

#Blogg 100 del 106

Något i kroppen är fel. Jag vägde mig i februari och då visade vågen 104,6. En månad senare vägde jag 104,9. Jag vägde mig igår och då visade vågen 107,9. På 3,5 månad har jag gått upp 3,3 kg och det är ingen jämn fördelning. Det som gör att jag blir rädd trots att det inte är så många kilon med tanke på tidsrymden är att jag inte verkar kunna stoppa ökningen.

Under de här 3,5 månaderna har det inträffat 2 större förändringar i form av att jag började med Simvastatin (den 27 januari) och att jag har dragit ned på ätandet och sockret (sedan diabetesvarningen). Dessutom har jag ofta promenerat med och utan stavar (läs: kondition och fettförbränning). Jag har för vana att notera i almanackan när jag tränar, hur jag tränar och dessutom hur jag upplever träningen och det är guld värt i det här sammanhanget för jag kan tydligt se att efter 3 veckor med Simvastatin blev träningen tung och det blev aldrig lättare. Jag vet oxå att jag har bloggat om det och undrat varför det inte blir lättare, men nu vet jag varför.

Ann Fernholm är vetenskaplig journalist och har en hemsida och när jag googlade efter biverkningar av statiner dök hennes blogg upp. I ett inlägg från maj 2013 skriver hon om en undersökning som visar att statiner försämrar syreupptagningsförmågan och det är det samma som att jag har upplevt det som att träningen blev allt jobbigare. Jag är överviktig och har högt kolesterolvärde (den onda varianten) och mår bra av att motionera och jag tycker om att motionera, men så börjar jag medicinera med Simvastatin som gör att jag blir trött och att träningen blir så pass tung att jag tappar lusten och hellre sitter hemma i soffan och det i sin tur kan leda till att jag går upp ännu mer i vikt vilket försämrar kolesterolvärdet osv. Ett hälsans moment 22.

På Simvastatins egen sida fanns olika topp-listor för biverkningar och bara det är ju hur sjukt som helst. I topp 4-listan (mindre vanliga) finns depression med och eftersom jag har det i bagaget från början ökar risken. Jag har mått dåligt. Jag har haft riktigt Tunga Tankar och känt behov av en samtalskontakt. Försämrat minne stämmer oxå in. Topp 6-listan (de vanligaste) tar upp musklerna, men de har förskonats från. Tror jag. Det är svårt att veta. Jag har ofta haft “ont i kroppen” efter träning. Topp 24-listan (sällsynta biverkningar) innehåller flera träffar: trötthet, stickningar i armarna och klåda.

På tisdag ska jag träffa min nya läkare och då tänker jag säga att jag slutar med Simvastatin. Det handlar inte om att rådfråga henne för jag har redan bestämt mig. Jag har gått upp 3,3 kg och det innebär att jag har ytterligare 3,3 kg att bli av med och eftersom jag redan väger så mycket ger det mig panik. När jag var hos läkaren i januari var jag i dålig form vilket gjorde att jag inte klarade av att opponera mig när hon sa att jag måste sänka kolesterolhalterna. Jag har ätit den här sortens medicin tidigare och jag har, på eget initiativ, slutat med den av samma anledningar som jag tar upp i det här inlägget och jag tänker banne mig inte börja en tredje gång. Om jag ska gå omkring med ännu större övervikt som får mig att må dåligt och sedan ta en medicin som motverkar mina försök att bli av med övervikten kommer det att leda till långvarig stress och psykisk press och hur det slutar… Fy, fan för statiner!

#Blogg 100 del 103

Det här med snarkningar. Jag är en snarkare. Det är möjligt att jag alltid har varit det, men innan jag träffade Pär var det ingen som kunde tala om ifall jag snarkade. Det är tur att vi har en skön soffa… “Det har blivit värre sedan du gick upp i vikt. Du måste gå ned i vikt!” Nu bestämmer jag mig för att gå ned i vikt. Precis just nu! Hur många kilon måste jag bli av med innan snarkningarna avtar? Blir mina snarkningar uthärdligare för att han vet att jag har bestämt mig? Om jag inte har gått ned tillräckligt många kilon om t.ex. 3 månader utan fortfarande snarkar som en skogshuggare, vad händer då? Vems är egentligen problemet? Inte mitt! Det är klart att jag får dåligt samvete (ibland) om det visar sig att Pär fått sova på soffan många nätter i rad, men vems är egentligen problemet? Han vill inte sova med öronproppar för det känns så konstigt och så är han rädd att inte höra väckarklockan (som det går att höja volymen på). För ett par månader sedan nådde vi en av äktenskapets många kompromisser: jag sover på soffan varje söndagsnatt (mot måndag) eftersom han ska upp till arbetet. Sedan är det hans tur och det blir när det blir och sedan är det min tur igen. Jag gör i ordning soffan varje kväll åt mig eller åt honom. Det fungerar. Frid råder trots att jag fortfarande snarkar fast jag har bestämt mig för att gå ned i vikt. Håhjaja.