Medicinbytet

Vår chokladgris fyller 5 år idag! Grattis, Bibbi, vår pantertant!

Trött. Trött. Trött. Ångesten gör tappra försök att slå igenom barrikaderna och till följd av den ständiga tröttheten blir sprickorna allt bredare… Jag vet att ångesten kan bli värre i samband med medicinbytet och även om all ångest är gräslig känns den inte lika hotfull i och med att jag vet varför den dyker upp och att det är under en övergående period.

Jag vaknar trött, frusen och stel. Varje morgon nu för tiden. Den redan långa startsträckan har blivit längre. Idag kom jag ur sängen vid kvart i 10 och tvivlade på att det planerade gummipasset skulle bli av. Vid halv 12 gjorde jag i ordning lunch och då kändes det bättre, då var jag vaken, fortfarande frusen, men mindre stel. Närmare 14 var jag ombytt och körde igång ett medium-pass som gick riktigt bra! Armar och skuldror fick sig en omgång. Det var skönt att få bli varm och mjuk och det är ett av de bättre sätten att fördriva en eftermiddag. Det var medan jag varvade ned, innan stretchingen som jag upptäckte att det finns en rackarns smal nisch för vallningar där de kan fylla en funktion i stället för att bara vara plågsamma. Jag har lätt att känna mig frusen och börja stelna i samband med stretchingen, men att då få en vallning passar bra; den sprider värme i hela kroppen. Vallningarna kommer väldigt tätt numera. Förmodligen har även det med medicinbytet att göra.

TRISS

Idag är jag tacksam för …

… att jag orkade träna.

… att jag faktiskt kan ha användning av de där satans vallningarna.

… sängen i Lilla Rummet som har fastare madrass än den i sovrummet.

 

Trötthet

En förhärskande trötthet råder hemma hos Pär, Bibbi och mig. En trötthet med rötterna i långvarig, gnagande ångest. Efter röntgenutflykten i onsdags har jag inte gjort nåt. I torsdags hade jag inga planer på att komma ut & iväg. I fredags hade jag såna planer och förhoppningar, men jag kunde inte vakna. Det gick inte! Jag bara somnade om hela tiden och så plötsligt var klockan kvart i 11 (i torsdags sov jag till halv 12…). Litanian kan utökas med daglig huvudvärk  och ett lätt illamående mer eller mindre hela tiden. Men idag! Idag kom jag iväg tack vare att ångesten sparkade mig i röven och ut & iväg. Jag ville bort, bort, bort, så jag gick långt, långt, långt nämligen Landet Runt de luxe som är inklusive svängen vid Sjövretsvägen. Vid 9-tiden en lördag är det inte mycket folk ute och det uppskattade jag. Jag valde ett långsamt tempo, lyssnade på musik och lät tankarna bara flyta förbi. En tanke fastnade och den handlade om mina odubbade IceBugs som jag hade på mig för att få lite omväxling. “Vanliga plattfotsskor” som jag kallar dem och att det är en större utmaning att gå med dem än med MBT för med MBT kommer hållningen utan att jag behöver tänka på det. När jag går med IceBugs måste jag aktivt använda magmusklerna för att jag inte ska gå dubbelvikt som en fällkniv mot slutet av promenaden. 90 minuter tog det och låren kändes dubbelt så stora som vanligt. Jag var grymt trött i fötterna och jag fick ont i höften. Håhåjaja.

Längs Sjövretsvägen.

Jag tog inte min vanliga 2-timmars-lunch med Netflix utan åt lite yoghurt och müsli innan jag gick och lade mig i sängen igen. Pyjamasklädd och med öronproppar. Avskärmad. I tystnad. I fred. Jag låg där och fokuserade på andningen och kände hur tröttheten kom smygande, men precis när den ska till att göra mig sällskap, så rusar en jävla vallning in i stället och förstör allt av avslappning som finns. Jag låg i sängen i över 2 timmar, men jag sov inte så mycket. Höften värkte och till slut kunde jag inte ligga kvar.

Ångesten som har krävt en extra Lyrica på 50 mg kunde jag hålla i schack genom att läsa. Det kan bli så för mig och idag utnyttjade jag det. “Över näktergalens golv” av Lian Hearn, en pocket som jag har haft i 14 år och aldrig läst och som har gulnat och som inte finns att köpa längre utom hos Bokbörsen. Att läsa kan oxå fungera som avskärmande, tystande och göra att jag lämnas i fred.

Skit

Igår promenerade jag i 2 plusgrader och snöbyar. Den tunna jackan, men med mössa och handskar. Jag gick runt Flaten och kilade förbi hos Elin med klosaxen. Promenaden tog 65 minuter och det var blä i början, blä i mitten och blä hela vägen. Jag hade nog knutit en av kängorna för hårt och blev trött i fötterna.

Från vinterkänsla till 10 plusgrader, halv storm och ett sanslöst regnande. Idag tränade jag med gummibanden. Jag sänkte ambitionsnivån från fullt program, förbi medium och ned till lätt för jag ville inte hoppa över helt eftersom jag inte vill tillbaka till ruta ett igen. Pauserna mellan övningarna blev korta eftersom jag knappast körde slut på mig, jag blev varm, men inte svettig. Inte lika blä-igt som igår, men inte långt ifrån.

Jag växlar hela tiden mellan att frysa och att bli för varm på grund av en vallning. Törstig, huvudvärk, trött, ångest, illamående och hela kroppen känns uppblåst och motsträvig. Jag mår skit!!

Eftersom jag har tänkt röntga tummen i morgon, så har den knappt känts av idag. Inga kommentarer.

Massage

Igår promenerade jag 60 minuter och det var väldigt skönt! Jag slapp den där svackan med matthet och vallning.

Idag fick jag en underbar ryggmassage av Bitte. Hon tog i ordentligt och jag njöt i fulla drag. Den stillsamma musiken rann i bakgrunden och plötsligt hör jag den första takten av “Air on G string” av Bach. Endorfiner, gott folk. Endorfiner!

Från Acer till Lenovo

En promenad på 70 minuter som var riktigt skön större delen av tiden. Precis som vid de senaste promenaderna kom det ett tillfälle när jag gått drygt halva sträckan då mattheten ramlar över mig i kombination med en vallning som gör att jag tvivlar på att jag ska orka hela vägen. Det jag kan göra och har gjort vid de här tillfällena är att sänka tempot, dricka vatten (jag har alltid vatten med mig nu för tiden oavsett temperatur) och djupandas. Det verkar inte bättre än att det här med konditionsträning inte kommer att fungera så bra för oöverskådlig tid.

Det här inlägget skriver jag på min nya dator! En liten Lenovo som är så tyst och oerhört snabb och lätt jämfört med min gamla Acer. Den teknikrädda sidan av mig har gjort att jag har dragit mig in i det längsta med att köpa en ny eftersom det inte finns någon dator som inte har Windows 10 och både Elin och Pär har klagat en del på det. Min gamla Trotjänare har fått flera nya batterier och ett par ominstallationer genom åren för att hålla igång den, men grafikrutinerna gjorde att den ofta hängde sig/frös när jag ville se korta klipp eller till och med när det blev för många bilder eller om jag skrollade för snabbt. Jag känner mig lite elak nu när allt jag behövde har flyttats över till den här med hjälp av Pär och jag bara ställde undan Trotjänaren på en hylla. Jag vet inte hur länge jag har haft den. 7-8 år kanske. En lång tid.

 

Regnterapi

Det har regnat större delen av dagen. Jag promenerade till apoteket (20 minuter, rask) och hämtade ut alla mina recept innan den kostnadsfria tiden går ut. Sedan gick jag hem igen (25 minuter, långsam). Den här gången var jag mentalt förberedd på fukt & svett. Jag hade med mig vatten, som vanligt, men även min “svettduk” och medan farmaceuten gjorde i ordning medicinerna fokuserade jag på djupandning (in genom näsan hela vägen ned i magen och uuuuuuut genom munnen) när jag kände hur en vallning var på g. Jag drack vatten och torkade ansiktet med svettduken. Det fungerade. Jag fick ingen panik trots att tröjan, under jackan, satt som klistrad mot kroppen.Jag började lyssna på en bok som jag hade svårt att koncentrera mig på och till slut stängde jag av den, stoppade lurarna i jackfickan och lyssnade på regnet i stället. Sommarregn är ett av de härligaste ljud som finns! Det stilla susandet som avbryts när dropparna träffar löven. Ljuset var väldigt vilsamt för ögonen och luften var härlig. På hemvägen sänkte jag farten, tog in all grönska och den härliga frånvaron av tvåbeningar. Regnterapi.

 

Utmattande kaos

Jag såg att jag inte har skrivit sedan i tisdags, men det har inte hänt något. Jag promenerade i onsdags och det gick bra om jag minns rätt. Tigerbalsamet har haft effekt. Särskilt när jag har smort in på kvällen och knäet har fått vila över natten. Det är förmodligen på grund av hur jag sitter när jag läser, så nu gör jag mitt bästa för att variera ställningarna.

Det är kaos i mitt huvud och jag blir så fruktansvärt fysiskt utmattad av det. I morgon är det vägning igen och jag fasar för om jag har gått upp i vikt och passerat 98 kg kommer jag att få riktig satans panik. JAG ÄR SÅ VANSINNIGT LEDS!!! Jag har ingen lust längre. Ingen ork. Ingen motivation. Det är fasan som knuffar mig framåt en dag i taget. Tankestriden står mellan att ge fasen i allt och bara äta MEN om jag ger vika för alla impulser och går upp till 107 kg igen kommer jag att ta livet av mig. Det är den fasan som hela tiden kämpar för att jag inte ska ge efter. Det är den fasan som gallskriker att jag måste komma ihåg den positiva känslan viktminskningen faktiskt har fört med sig. Fasan är en Fet Kärring som väger 109 kg. Hon står bredbent med utsträckta armar och vrålar att det är säkrast för mig att jag kommer ihåg hur det kändes att väga 109 kg – ett drygt tiondels ton – och att jag ska titta på henne och se hur äckligt fet hon är. “Kom ihåg mig, kom ihåg allt det här fettet när du bara vill frossa i kakor och chips!! Det är så jävla lätt att dra på sig och så satans svårt att bli av med! Är det värt det? ÄR DET DET??!!” 

Jag har ingen lust att träna. Att promenera gör bara att jag får ont i ryggen och hälsporrarna. Kanske har skorna pajat igen. Gummipassen har varit deprimerande tunga och jag har fått ont i ryggen efteråt. Varför ska jag hålla på? Jag har tappat sugen förut och det har inte skrämt mig för jag har känt att det varit tillfälligt, men den här gången … Terapeuten som jag ska träffa om 2 veckor får kanske hjälpa mig med betydligt tuffare problem än kvällstugg. 1000 spänn. Det tar emot och jag har övervägt att avboka, men Pär och jag enades om att jag ska gå på ett första samtal, så får vi se. KBT är ju ändå en tidsbegränsad terapiform till skillnad från psykoanalys.

Sommaren 2017 är sommaren när vallningarna började. Jag trodde faktiskt att jag skulle slippa lindrigt undan med bara värmepåslag. En vallning börjar alltid runt midjan. En värme ungefär som man kan känna när man rodnar som  sprider sig upp och över ryggen, bröstkorgen och överarmarna. Jag brukar inte göra något utan bara vänta på att den ska avta. Möjligen att jag djupandas. Välbehaget som infinner sig när vallningen har slutat är lika stort som när magknip går över. Vissa dagar är vallningarna fler och intensivare och även om svetten inte bokstavligen rinner så känner jag mig ofräsch. Vädret hittills har varit på min sida eftersom jag har kunnat ha bara linne utomhus när jag har promenerat, men den här veckan har det varit riktigt ostadigt. Häftiga regnskurar som ger hög luftfuktighet och bara tanken på att ha en jacka på har faktiskt gett mig ångest. Jag kan känna hur jag bli svettig och sedan kommer en vallning plus att det är fuktigt ute och jackan klibbar fast vid armarna och ryggen och till slut är jag så varm att jag får panik och sliter av mig kläderna så fort jag kommit innanför dörren. Det känns lika lockande som att ta bort tandsten. Jag mår inte bra av att inte träna. Jag får ont i ryggen av allt sittande och så får jag panik förstås. “Jag måste gå ned i vikt! Aldrig mer 98 eller 99 och definitivt inte 100!!” Den Feta Kärringen gapar och hetsar. Men jag orkar inte. Vill inte. Kan inte. Tunga tankar.

En mardröm

Är det vallningarna som triggar ångesten eller ångesten som triggar vallningarna? Oavsett känns det som en vaken mardröm. Ångesten kommer och går och jag har tagit en extra Lyrica. Några gånger har jag lyckats bekämpa den genom att bara andas, men jag känner att jag även spänner käkarna hela jävla tiden och har haft huvudvärk hela dagen trots avslappningsövningar. Jag får panik!!

Jag promenerade 70 minuter idag, men det var ingen höjdare.

Jag kände för att straffa mig själv idag eftersom jag känner i hela kroppen att jag har gått upp i vikt, så jag vägde mig nu på kvällen och bestämde att om jag väger mer än 98,5 kg, så blir det inget fredagsgodis för mig. Vågen visade 101 kg. Ångest, vallning och mer ångest.

Sjöblöt

Ett medium-pass med gummibanden. Det var flåsigt och vissa övningar var riktigt tunga, men det var skönt och det finns ork kvar att öka på till ett fullt pass nästa gång. Jag blev så svettig! Över hela kroppen – sjöblöt. Jag brukar svettas mycket i nacken och ryggen, men idag svettades jag över hela rackarns kroppen. Kanske var det en vallning inblandad oxå.

Det blir en låtlisterepresentant idag: “Movement” med Club 8. “I’m still walking!”

Blåsbälg utan muskler

Åh, fy för den lede vilket vidrigt pass med gummibanden!! Bendelen var så tung att jag fick ta långa flåspauser. Jag var så fokuserad på att få i mig syre att jag blev yr. Armdelen var lite lättare, men jag tog några genvägar och tröstade mig med att färre repetitioner är bättre än inga alls. Det var tänkt att jag skulle köra fullt program idag, men jag kände mig mest som en blåsbälg utan muskler. Som pricken över i kom en vallning som jag motade undan med PhysiCool-sprayen. Jag undrar om det är 2 nätters dålig sömn som gjorde att orken inte fanns?

Dagens låtlisterepresentant är Molly Pettersson Hammar med låten “I’ll be fine”. Det var det jag upprepade för mig själv: jag kommer att må bra, jag överlever…