Månad: juli 2023

Hotellrummet. Pär sover. Jag längtar hem. Vid den här tiden imorgon har jag varit hemma i nästan 5 timmar förutsatt att inget är försenat. Jag saknar min säng! Vår dusch! Riktigt te!!! Det bästa med att resa bort är att komma hem.

Röd panda.

Jag har sett 2 märkliga serier på Netflix som inte var särskilt bra, men som jag lik förbaskat inte kunde låta bli att se färdigt.

“Celebrity” från Korea handlar om influerare och sociala medier. Den var svår att hänga med i de första 2-3 avsnitten tills jag begrep att det handlade om en influerare som trotts vara död, men plötsligt dyker upp igen och avslöjar mindre smickrande hemligheter. Det fanns inget som förtydligade att månader hade passerat. Det som var svårt var namnen, så jag gick efter nyllena vilket oxå var knepigt. I mina ögon är de väldigt lika precis som vi västerlänningar ser likadana ut för dem. 12 olika långa avsnitt och i slutet var jag dödligt trött på deras nollställda ansiktsuttryck. De enda gångerna som de visade känslor var när någon var förbannad (männen) eller upprörd över sjunkande antal följare (kvinnorna). De gav ett megabotoxat intryck där till och med ögonen var uttryckslösa. Var fanns alla manliga influerare?! Och att se hur varenda korean satt med näsan i sina mobiler var oerhört deprimerande

Jag använder det försvenskade ordet influerare i stället för influencer (innfluääänsser). Influence betyder inflytande eller påverkan. Jag anser att influerare inte har ett existensberättigande. De tillför ingenting av värde. Vad har de inflytande över?! Att ha inflytande kräver ett ansvar som de inte lever upp till. Påverkan på vad?! Ökad konsumtion. Följarnas avundsjuka och mindervärdeskomplex. De skapar orimliga och orealistiska förhoppningar om kändisskap och rikedom. Varför vill någon över huvud taget bli influerare med tanke på hur livet ute bland socialamedier är?! Det kan svänga så pass fort att du den ena timmen hyllas för att timmen efter hatas. Allt, precis allt, bedöms och kommenteras. Det finns inget utrymme för avvikande åsikter eller reflektioner och det leder till att ingen vågar använda sin möjlighet att påverka till något av betydelse. Världen behöver inga fler klädmärken eller hudvårdsserier.

Den andra märkliga serien jag såg var “Insiders” från Spanien. I den beskrivande texten står ingenting om att det är en reality-serie med tävlingsinslag och det gjorde att jag faktiskt vägrade tro att det var det förrän jag sett 3 avsnitt. Egentligen tror jag fortfarande inte på det efter 2 säsonger med 7 avsnitt i varje. Jag är så pass gammal att jag såg de första säsongerna av “Robinson” på svt, “Big brother” på dåvarande kanal 5 och “Farmen” på TV4. På den tiden fanns det valiga människor med bland deltagarna i varierande ålder och utseende. “Big brother” gick in för yngre och mer bildsköna tävlande. Nu för tiden är jag inte intresserad dels på grund av det plastiga utseendet och dels för att jag inte orkar med dramatiken, skitsnacket och sexet (antytt eller inte antytt). Varför såg jag hela “Insiders” då? För att jag inte fattade att det var reality innan jag sugits in i eländet! Kalla mig korkad och naiv om du vill. En av förklaringarna var att proglamledaren, om man kan kalla henne det, var så … futuristisk. Hon skulle passa in i en sci-fi-serie. Tävlingen/spelet var så utstuderat i sitt psykande och eviga “I Iniders är inget vad det verkar vara.” Deltagarna var mellan 22 och 34, men det fanns inga vanliga kroppar. Nä, att se vackra människor göra ingenting för 100.000 euro är inte bra tv. Då är det mer intressant med glasblåsning och annat skapande.

Reseångesten har övergått i den mer hanterbara resfebern. Jag har packat, bestämt vad jag ska ha på mig, laddat ned ljudböcker och e-böcker och handlat matsäck. Det övriga kan jag inte påverka, men jag hoppas på att inte behöva sitta bredvid ett vitlöksstinkande, praktsjukt pucko. Håll tummarna är du snäll! Vid den här tiden imorrn är jag 1 timme från Hässle.

Granna fåglar!

Stubben står nedanför vårt hus. Sommar som vinter, utan och med mössa.

I böckernas värld är det vackert att ha olivfärgad hud. För mig är olivfärgen automatiskt grön även om det finns svarta och brunsvarta oliver (som jag föredrar rent smakmässigt). Man säger aldrig “olivsvart” eller “olivbrun”. Det är “olivgrönt” som gäller. Produkter som innehåller oliv, allt från olja till hudkräm, brukar ha gröna förpackningar. Olivgröna. Är det verkligen så vackert med olivfärgad hud?

Som Nato-motståndare har jag inte varit så angelägen om att Erdogan ska sluta tjafsa och bete sig som en vuxen och han har ju lyckats sätta käppar i hjulet under 1 helt år med uppehåll för sin valkampanj. Nu har han tydligen gett upp förmodligen för att han vill ha USA:s vapen. Snart är Sverige med i en organisation som inte har agerat i proportion till graden av angelägenhet som de, med ojämna mellarum, visat för att få med det lilla, men ack så strategiskt placerade, Sverige. De har haft 1 år på sig att ge Turkiet en åthutning. Varför nu?

Göran Greider, journalist och författare, är oxå Nato-motståndare och igår skrev han en kommentar på kultursidan där han formulerar mina farhågor mycket bättre än jag själv kan.

“Och hyckleriet är fantastiskt att se: för det första Kristerssons djupa bugande för en turkisk autokrat som är så god vän med aggressorn Putin att han inte ens deltar i sanktionerna med Ryssland. Med den autokraten ska Sverige gemensamt bekämpa terrorismen. För det andra visar sig det största hyckleriet i det faktum att organisationen Nato låter ett föga demokratiskt land, Turkiet, avgöra om ett långt mer demokratiskt land, Sverige, ska få bli medlem. Vad fan är det för organisation?”

“Är vi tryggare med tillgång till kärnvapen och med en växande försvarsmakt? Nej. Att en röst för fred och förhandling nu går hädan gör tvärtom världen litet osäkrare. Och jag är rätt säker på att Sverige, liksom de flesta västländer, om kanske tio år kommer att stå där med fullständigt överdimensionerade försvarsmakter som sugit åt sig de resurser som skulle behövts för att häva klimatkris och galopperande ojämlikhet . Pengarna gick till vapen.”

Jag upprepar: “Vad fan är det för organisation?”.

“Kom igen grabben, det svänger ju!”

Jag har inte resfeber inför söndagens tripp till Hässle. Jag har resångest. Ju närmare söndag desto mer ångest. Jag drar mig för att ta Lergigan eftersom jag blir så trött och den här veckan har jag en del att göra och det finns inget utrymme att sova halva dagen.

Igår vaknade jag halv 7 och ångesten slog klorna i mig. Det var varmt trots att jag sovit i läsrummet. Jag hade planer på att promenera både torsdag och fredag och lördag, men jag var så trött och tröskeln att bestämma vilken runda var ohanterligt hög. På den nivån var det. Igår kom jag faktiskt iväg på grund av ångesten. Kvart över 8 drog jag igång i ett tempo som påverkades av ångesten, men det kändes bra, det var skönt och jag fick till andningen. När det var 10 minuter kvar drog jag ned på tempot eftersom ångesten hade släppt och det var som att gå in i en vägg. Pang! Jag hade knappt styrfart den sista biten. Det blev inga ryggövningar eftersom jag blev yr som vid plötsligt blodtrycksfall och yrseln gick över i svimningskänsla. Jag startade fläktarna och lade mig på golvet och blev kvar där. Fy tusan! Det var inte så varmt ute, ca 20 grader och jag drack 7 dl vatten under promenaden på 70 minuter och ännu mer när jag kom hem. Efter en lång dusch kände jag av spänningsvärk i nacken och masserade in Tigerbalsam i hopp om att slippa huvudvärk (jag har tagit värktabletter endast 1 gång de senaste 2 veckorna och ville ogärna bryta sviten), men på eftermiddagen blev 2 Treo nödvändigt.

Sista låten ut var “Walking in my shoes” med Depeche Mode.

Jag väntade en matleverans från Coop (jag har dumpat Mathem efter att förseningar blivit mer regel än undantag och för många misstag i leveranserna) 9-12, så jag kom ur sängen före 9. När maten kommit strax före 10 och jag plockat in allt förberedde jag vardagsrummet för ett styrkepass. Sedan målade jag (diamanttavlan) fram till lunch. Gummipasset var raka motsatsen till gårdagens promenad: perfekt! Det var såååå skönt och roligt och välbehövligt för speciellt ryggen. Den här gången fick armarna pisk. Den träningsvärk i låren som jag fick efter träningen i förra veckan var grrrrräslig. Jag vaggade runt som en anka och det var en plåga att sätta mig och resa mig. Det var inte förrän på torsdagen som jag kunde röra mig som vanligt. Ynkligt.

Sista låten ut idag var “Maybe you’re the problem” med Ava Max.