Recension

En sekund är jag evig” av Maria Gustavsdotter. Jag började läsa den här boken innan kraschen och lyckades läsa färdigt den igår, trots ett uppehåll på ett par veckor. Naturligtvis påverkar det upplevelsen av boken och det blir väl inte riktigt samma höga betyg som om jag läst den i ett svep.

Vi får följa 2 kvinnor vars olika liv skiljs åt av 300 år. Annika lever i Lund på 1700-talet när Karl XII var kung och Birgitta lever i nutida Uddevalla. När Birgittas mamma dör blir hon tvungen att åka ned till Lund för att städa ur mammans lägenhet. Där finns även pappans släktforskning som Birgitta har oerhört blandade känslor inför, men hon kan inte låta bli att läsa.

Mitt splittrade läsande påverkar betyget och jag tycker inte att den här är en av Maria Gustavsdotters bästa, men visst är den bra. Hon är skicklig med det historiska, men jag fick ingen riktig känsla för någon av karaktärerna.

Kvinnokung

“Kvinnokungen” av Kristina Sjögren.  En biografi i romanform – den bästa sortens biografi, tycker jag.

Christina föddes 1626 och då hade det trettioåriga kriget redan pågått länge. Jag undrar om hon hann träffa sin pappa någon gång? Han dog i slaget vid Lützen när hon inte var mer än 6 år gammal. Med hjälp av en förmyndarregering styrdes Sverige i ett tiotal år innan Christina började vallas in i regeringsarbetet för att sedan överta ansvaret vid 18 års ålder. Hon var oerhört intelligent och insatt och älskade att studera och det förde med sig att hon inte blev någon nickedocka som rådsmedlemmarna kunde härja med som de fann bäst. Dessutom var hon en skicklig politiker som ofta styrde herrarna – för det fanns inga kvinnor med i bilden utöver hennes hovdamer – utan att de var medvetna om det. Det var alltid planerat att hon skulle gifta sig med sin kusin Carl Gustaf Casimir, i första hand för att regeringsmakten inte skulle falla i utländska händer, men ju äldre Christina blev desto mer övertygad blev hon om att hon inte vill gifta sig över huvud taget. Hon började i stället att arbeta för sin abdikering.

Det här är en av de intressantaste och bästa biografier som jag har läst! Faktum är att jag började med att lyssna på den med Kerstin Andersson som inläsare och tyckte att boken var så otroligt bra att jag bestämde mig för att köpa den som inbunden och ett högre betyg kan jag inte ge en bok. Händelserna i boken har inträffat och till och med de flesta breven och samtalen är relativt autentiska. I Sverige är gamla riksrådsprotokoll inte bara sammanfattningar av tagna beslut, utan även utförliga redovisningar av diskussionerna som ledde till besluten och ofta hade man dessutom 2 vittnen som skrev sammanfattning efteråt. Drottning Christinas och hennes samtidas ibland kvicka och dråpliga repliker och arga gräl (inklusive svordomar!) finns alltså att läsa i original efter nästan 400 år och tack vare det här har Kristina Sjögren kunnat gjuta liv i sina dialoger på ett avundsvärt sätt.

“Jag är inte kvinna, jag är kung. En kung som råkar vara kvinna. En kvinnokung.” Drottning Christina

Jag gillar Christina! Hon var en stark och tänkande kvinna med ett öppet och “spänstigt sinne”. Om hon inte hade varit av kunglig börd hade hon inte fått samma möjligheter att studera och jag kan inte låta bli att undra över hur Sverige, hur världen, hade sett ut om alla flickor och unga kvinnor fått studera i den utsträckning de önskat? Det finns hur många bevis som helst på att studier leder till “spänstiga sinnen” som ifrågasätter och när kvinnor börjar ifrågasätta och upptäcka att de till exempel inte måste gifta sig … ja, det är bara början! Kunskap botar rädsla och utan rädsla kan man inte bli kuvad.

 

Förberedelser

Igår var jag hos frissan och blev av med “…2 kg hår” som Anette uttryckte det. Sedan förra klippningen i juni och särskilt sedan håret började växa ut igen har jag vantrivts med det rent otroligt. Jag har varit väldigt frestad att ta Pärs hårklippningsmaskin och raka av rubbet. S, som ryckte in när Anette hade gipsad arm , lyckades förstöra den fina form som Anette lyckats arbeta fram; en form som höll även när håret vuxit ut. Där S kommer ifrån är det sällsynt att kvinnor har kort hår och det tror jag låg bakom hennes sätt att kapa av mitt hår – snaggat, men formfattigt som det ofta ser ut på snaggade män. Anette, däremot, är svensk och hon är själv riktigt kortklippt och har därmed en helt annan känsla för korta frisyrer hos kvinnor. Igår var jag inte i form, hade ingen ork eller lust att prata och när jag försökte förklara hur jag upplevde den förlorade formen nådde jag inte fram och då slöt jag mig och det blev som det blev. Jag bryr mig inte lika mycket längre (även när jag mår bra). Mitt hår är grått och torrt och inte särskilt roligt att ha att göra med längre och jag är leds på att alltid se likadan ut efter ett frisörbesök… Det viktigaste är att nacken är snaggad, så att hårbotten får tillgång till syre och egentligen skulle jag kunna spara pengar om jag övergick till att klippa mig själv med en hårklippningsmaskin.

I morse, kvart i 9, fick jag massage av Bitte, men det blev inte den förlösning jag hoppats på. Det fanns några punkter vid axlarna och skulderbladen som var hårda, men i övrigt kändes jag inte särskilt stel, som hon uttrycker det. Någonting lossnade i alla fall för yrseln blev värre och jag fick gå långsamt hemåt. Klockan var 10 när jag kom hem och Bibbi ville ha sina pellets och när hon fått dem och allt var tyst igen lade jag mig i läsrummet och sov till efter 12. Överraskande nog har jag haft en spik i ryggen efter massagen, men en värkkombo hjälpte.

I morgon är det dax för begravningen. Den hänger över oss som en våt, mögelstinkande yllefilt . Jag förbereder mig på det sätt jag kan. Kläderna är bestämda (och godkända av Svärfar), skorna insmorda och putsade och allt jag anser att jag behöver ha med mig ligger framme tillsammans med den väska jag ska ha. Ikväll tänker jag ta en extra Lyrica tillsammans med Stilnocten och sova i läsrummet. På så sätt stör jag inte Pär med mina snarkningar och jag får sova ifred ifall det visar sig att han bara ligger och vrider sig.

Vänskap

“Ett litet liv” av Hanya Yanagihara. 4 vänner i New York. En vänskap som sträcker sig över flera årtionden. En arkitekt, en konstnär, en skådespelare och en advokat; Malcolm, JB, Willem och Jude. De träffas i college och trots att alla inte bor kvar i New York och trots – eller tack vare? – att de inte träffas under långa perioder mattas inte vänskapsbanden. Det är kring Jude de cirklar. Han har gräsliga upplevelser i bagaget som påverkar hela hans tillvaro på ett fullständigt genomgripande vis. Det finns en enda person han litar helt och fullt på: Willlem.

Boken är drygt 700 sidor och är absolut läsvärd till största delen, men den hade kunnat kortas med säkert 200 sidor. Den är skriven av en kvinna (namnet i sig gav inga ledtrådar till kön, så jag googlade) och hon har valt att skriva om 4 män – det är över huvud taget få kvinnor med berättelsen och de som är med figurerar bara i utkanten. Trots att det handlar om 4 män är det inte det minsta grabbigt och det är mycket känslor och en hel del navelskådande och jag är kanske fördomsfull eller naiv, men jag har svårt att få ihop just de företeelserna. Det kan vara en anledning till att jag inte föll handlöst för boken som så många andra har gjort. Den känns även väldigt amerikansk då mycket rör sig från ena ytterligheten till den andra; de är så fruktansvärt framgångsrika och prövningarna de utsätts för går inte av för hackor de heller. De 50 sista sidorna skummade jag för då hade det för länge sedan blivit för mycket av allting.

Hanya Yanagihara kan berätta och hon har ett underbart språk och det är en riktigt bra översättning. Jag behåller den här boken, men det är tveksamt om jag kommer att vilja läsa den igen.

Respektlöst

Varning för spoiler! 

Jag har lyssnat på “Kejsaren” av Dan Buthler och Dag Öhrlund som är den nionde och avslutande delen om Christopher Silfverbielke. Den första boken, “En nästan vanlig man” var överraskande bra och det var en brutal fräschör över den psykopatiske Christopher Silfverbielke och hans trogna motståndare Jacob Colt. Samhällskritisk och detaljrik med både sjuka och trovärdiga karaktärer, till och med en gnutta humor. Den andra och tredje boken höll måttet, men i fjärde boken hände något. Det blev plötsligt ett sjukt frosseri i våld och sex med flera utdragna scener som var jobbiga att lyssna på (det är lättare med en fysisk bok där det bara är att bläddra förbi). Den femte, sjätte och sjunde boken kändes allt mer frustrerande: ska han verkligen vara så jävla svår att få bakom lås och bom?! Jacob Colt blev allt pinsammare och klantigare. I den åttonde boken önskade jag att författarna borde ha låtit Silfverbielke och för den delen även Jacob Colt få somna in. Och ja, jag vet att jag inte var tvungen att lyssna på eländet.

Nu kommer jag att avslöja handlingen i sista boken! 

Cliffhangern i åttonde boken pekade på att Silfverbielke nått nya sjuka höjder i och med sin idé om att anordna människojakt på en liten ö i Stilla havet för att på så sätt återfå det sanslösa lyxliv som han tyckte att han förtjänade. Jag blev lite förvånad över att inte hela boken handlade om det. Jacob Colt tog sig till ön med hjälp av sin FBI-vän Vanderaz och när de lyckades smyga sig på Silfverbielkes side-kick, tyske Max, så började jag hoppas att kanske, kanske skulle de lyckas. Men inte då. Både Vanderaz och Colt dödas, men inte nog med det: när människojaktsverksamheten avslutats och packats ihop och alla ska lämna ön, så avrättas naturligtvis personalen – inga vittnen – och så skjuter han Max! Nu var ju Max inte någon mysig typ, men han hade ställt upp på precis alla galna idéer och fixat vapen och droger och så – pang! Svin! Silfverbielke tar sig till Kalifornien där han börjar spendera pengar som bara han kan göra innan han drar vidare till New York och Wall Street. Han har en affär med frun till en Colombia-gangster, men när hon blir gravid och börjar yra om familjeliv, så tar han livet av henne. En inredningsarkitekt är svårfångad, men får på något sätt aldrig in foten i handlingen vilket hon skulle ha fått tidigare i serien. Elin Colt, Jacobs dotter, som blivit våldtagen och misshandlad de luxe av ni vet vem satt på ett mentalsjukhus i ett katatoniskt tillstånd. Senare i boken har en manlig sjukvårdare lyckats nå henne och hon mår plötsligt så bra att hon tar reda på var CS befinner sig, åker dit och kastar sig över honom i ett oerhört lamt försök att sticka kniven i honom. Hon blir arresterad och tar livet av sig i häktet. Nu har vi kommit till slutet av boken och CS börjar må dåligt. ??! Ingenting är kul, drogerna har ingen effekt och det är inte ens kul att “uppfostra kvinnor”. Christopher Silfverbielke är inte längre på ett bra humör och i fyllan och villan “trillar” han över kanten på sin altan till sin penthouse-våning och sedan är det slut. Jätteslut.

I början av “Kejsaren” var stämningen lite mer som i början av serien, men efter 2 tredjedelar kändes allt väldigt trött och uttjatat och det märktes så tydligt att författarna hade tröttnat på sin psykopat. De gjorde ett halvtaskigt försök till en lika genomarbetad berättelse som i fornstora dagar, men kom inte ens i närheten. “Äh, vad fan, nu orkar jag inte längre! Låt honom trilla ned från taket, så vi blir klara nån gång!” Den här serien har sina trogna läsare som i i inläggen på FB citerar CS och alltid längtar till nästa del ska komma. När författarduon lämnar oss med den här antiklimaxen signalerar de en brist på respekt på sina läsare. Jag är besviken på boken som sådan, men jag är även arg på Buthler & Öhrlund. När man tar på sig att skriva en serie så ska man naturligtvis skriva färdigt den, men man ska oxå se till att kvaliteten håller hela vägen. Den här serien började dyka vid femte boken och i och med den nionde kraschade de. De flesta böckerna har känts genomarbetade och genomtänkta, till och med bitvis långrandiga, men “Kejsaren” är ett hafsverk. Som författare måste man respektera sina läsare!

Det finns en sak som har varit genomgående bra i alla böckerna och det är att de har lyckats med konststycket att få en och samma inläsare: Stefan Sauk. Jag kan inte låta bli att undra om inte han blev trött på de ständiga upprepningarna. Om han blev det, så märks det inte det allra minsta. Han är ett proffs! Hatten av för Stefan Sauk!

Fri

“Fri” av Natsuo Kirino kom på svenska 1997. Jag läste den första gången på 2000-talet och jag läste den en andra gång och nu har jag läst den en tredje gång. Elin tog den boken till sig så pass att den följde med i hennes flyttlass hemifrån. Oops. Jag köpte ett inbundet ex från Bokbörsen.

4 kvinnor arbetar nattskiftet med tillverkning av färdiglagade matlådor. Det är olika villkor för dem alla i en kultur där kvinnor äldre än 20 inte göre sig besvär i hopp om att få ett nytt jobb. När en av kvinnorna får nog av sin man eftersom han slår henne och eftersom han har spelat bort alla deras sparpengar, så stryper hon honom. Häpp. Vilket är det enklaste sättet att frakta bort en död kropp? Jo, man styckar den. Ett badrum blir slaktrum och en svag länk i kvinnokvartetten brister och riktiga “yakuzas” får vittring på dem.

På ett sätt är det en kriminalroman eller deckare, visst, men det faktum att den utspelar sig i Tokyo, Japan och att det är 4 starka kvinnor det handlar om ger i alla fall mig en helt ny dimension. Det är den sortens sega, uthålliga kvinnor som inte blir deppiga över vardagens tristess. De gör det de måste göra för att klara sig och sina familjer. Det är männen, de stora starka Männen, som tappar lusten och vänder ryggen till eller blir kär i spelhallens värdinna eller helt enkelt tröttnar och drar hemifrån. Kvinnorna fortsätter hålla kvar ramarna för det liv de är vana vid.

Det finns ingen humor i den här boken. Jag tycker att humor är väsentligt oavsett vad boken handlar om. Den är grå, den är osar av frityrolja, den är varm och kvav, den är driven. Det blir aldrig något jönsigt velande hit och dit utan – pang! – nu gör vi så och den som inte vill vara med är fri att gå. Den stora frågan är ändå: kan pengar göra dig fri?

Natsuo Kirino var den första japanen att få Edgar Allen Poe-utmärkelsen för den här boken. Hatten av!

Infriade förväntningar

Musan” av Jesse Burton. När jag fick veta att Jesse “Miniatyrmakaren” Burton gett ut en ny bok blev mina förväntningar så höga att jag köpte den som inbunden direkt i stället för att fega till det genom att först prova den som ljudbok. Mina förväntningar infriades!

Odelle Bastien i 1967 års version av London och Olive Schloss i 1939 års version av södra Spanien. Odelle är missnöjd med sitt arbete i skobutiken och söker ett arbete på Skelton Institute of Art. Hon får anställning som sekreterare till Marjorie Quick som visar sig vara en svårtolkad kvinna med växlande humör, men hon och Odelle kommer bra överens. På en fest träffar Odelle Lawrie som visar henne en tavla han fått av sin mamma. Odelle tycker att han ska ta med den till Skelton-institutet för värdering. Lawrie följer hennes råd och tavlan framkallar en hel del oväntade reaktioner.

Olive Schloss kommer tillsammans med sina föräldrar till en liten by i södra Spanien där de har hyrt ett hus. Redan första dagen kommer Teresa och Isaac. Teresa får anställning hos familjen och blir snabbt vän med Olive. Isaac arbetar som lärare i Malaga och är även konstnär och det sista fångar Olives intresse eftersom hon själv målar. Familjen vänjer sig vid livet på den spanska landsbygden och till slut trivs de så bra att de inte vill återvända till England trots den turbulenta hösten 1939.

Det är ett populärt berättarknep att knyta ihop två, till synes, vitt skilda personer och perioder på ett sätt som får mig, som läsare, att tappa hakan. Vissa författare är skickligare på det här än andra och Jesse Burton är skicklig. Dessutom skildrar hon kvinnors olika villkor på ett sätt som får mig att vantroget skaka på huvudet; kvinnor kan möjligen kludda lite som hobby, men saknar förutsättningar för att bli konstnärer (ett förhållande som beskrivs ännu tydligare i “Hilma” av Anna Laestadius Larsson). Jag är väldigt svag för det här konceptet när det görs bra och den här boken läste jag på några dagar. Jesse Burton har ett flyt och driv som gör texten lättläst och språket/översättningen är levande. Karaktärerna känns trovärdiga i hur de påverkas av sina miljöer och upplevelser; Teresa är inte fullt så naivt romantisk som Olive samtidigt som hon inte är lika världsvan. Odelle känns en aning kuvad och försiktig. Både temat och stilen påminde mig om Tracy Chevaliers bok “Flicka med pärlörhänge” som är en av mina favoriter.

Gubbigt

“Pestens tid” av Stephen King kom på svenska 1978 och då var den “bara” dryga 800 sidor. 10 år senare gavs den ut på nytt och hade utökats med de 400 sidor som inte fick vara med i den första utgåvan. Jag har läst den första versionen och tycker nog att 800 sidor räcker fint även om jag ibland fick känslan av att “ha missat något”; ett hopp i handlingen som inte förklarades med en sammanfattning eller tillbakablick från karaktärerna. Kan det ha att göra med de 400 sidor som inte kom med?

En superinfluensa slår ut större delen av mänskligheten på bara ett par veckor. De överlevande får märkliga drömmar där antingen Den Goda Sidans Mor Abagail eller Den Onda Sidans Randall Flagg har huvudrollen. Människorna samlas runt de här två som järnfilspån runt magnetpoler och samhällen tar form; de snälla i Boulder, Colorado och skurkarna i Las Vegas. Det drar ihop sig till slutstrid…

Det här är en av Stephen Kings mest uppskattade böcker och räknas väl till de moderna klassikerna. Jag har försökt att läsa den för många år sedan, men gav upp ganska snart. Serien har jag sett, men minns inte mer än att den var dålig. Nu har jag alltså läst den mest för att jag är inne i en King-period och den var helt ok, men inte mer. Överskattad. Jag tycker det kändes gubbig. Inte på något sexistiskt eller ojämlikt sätt utan av den enkla anledningen att det inte finns fler än 3 kvinnor som har någon betydelse för handlingen. Stephen King har skrivit många skildringar av starka kvinnor och det är därför den här känns gubbig. Upplösningen på striden mellan De Goda och De Onda känns slarvig efter att ha byggt upp spänningen så länge och med så många karaktärer. Nä, det här är inte en bok jag rekommenderar för Stephen King är oerhört produktiv, så det finns de som är mycket mer läsvärda.

425 italienska sidor

Jag har läst ut en bok!! En riktig bok och inte någon fuskvariant i manusformat. 425 sidor inbunden bok. “Den som stannar, den som går” av Elena Ferrante, del 3 i Neapelkvartetten. Den var riktigt, riktigt bra och jag tycker att den har varit intressantast hittills.

I den här boken har Elena och Lila blivit vuxna. Lila och hennes son Gennaro lever tillsammans med Enzo. Hon har ett lågavlönat arbete i en fabrik där man tillverkar korv. Arbetsvillkoren är usla och chefen är ett svin. Lila får upp ögonen för den fackliga verksamheten och precis som med allt hon företar sig är det allt eller inget som gäller. Elena är förlovad med Pietro Airota, en ung professor från en akademisk familj som har allt det Elena vill ha: pengar, social status, utbildning och stil. Äktenskapet blir ingen dans på rosor och när Nino, Elenas eviga ungdomskärlek, dyker upp igen blir inget direkt bättre.

I länder som Sverige och Italien skedde stora förändringar under 70-talet. P-piller, skilsmässor, gifta kvinnor som förblev yrkesverksamma. Det gick våldsammare till i Italien och jag tycker att Elena Ferrante skildrar de stämningarna bra. Skillnaderna mellan barndomskvarteren i Neapel och Florens, dit Elena flyttar som gift. Det är fortfarande de mänskliga relationerna som är i fokus. Nu har jag läst 3 böcker och nu har jag bestämt mig: Lila är självisk, elak och mår uselt. Jag har svårt att förstå varför den vänskapen är så viktig för Elena när den är så enkelriktad. Gör slut med henne! “Varför har du studerat så länge? Vad fan var det för mening med att inbilla mig att du skulle leva ett fantastiskt liv åt mig också?” Det är Lila som säger det till Elena, men egentligen tycker jag att deras relation är tvärtom eftersom Elena visserligen har studerat, men hon kommer lika fullt till korta när hon jämför sig med Lila. Elena har ännu inte hittat sig själv fast hon närmar sig 30. Hon speglar sig i sin svärmor och i Lila och söker ständigt bekräftelse på att hon räcker till hos Nino. Bitvis är det plågsamt att läsa om det för sökandet har pågått hela hennes liv.

Den här tredje delen var den bästa. I den andra delen var det väldigt mycket navelskådande och inre monologer. Jag minns hur det var att vara i tonåren (den första delen) och jag minns hur plågsamt det var att vara ung vuxen (den andra delen), men det har varit den tredje delen som jag har kunnat relatera till och det är väl därför jag tycker att den är bäst. Den fjärde och avslutande delen beräknas komma i mitten av juni. Elena Ferrante är en skicklig berättare och det var inga problem att läsa ut boken på några dagar och det är en underbar känsla att läslåsningen har släppt!

Disco-snagg, ryggvärk och 3 bra filmer

I onsdags var jag hos R på Sax & Fön igen. Tredje gången gillt och den här gången klippte hon till ordentligt. Lite för mycket faktiskt, men det är så skönt att inte ha en massa hår som lägger sig som en mössa över huvudet. Hon hade en radiostation på i bakgrunden som spelade mestadels 80-tals musik. Den ena pärlan efter den andra. Så kom “Knock on wood” med Amii Stewart och vi utbrast: “Den här är bra!”. “Den ska spelas högt.”, sade jag. “Det har du rätt i”, sade R och sprang för att höja volymen och sedan diggade vi. R viftade med kam och sax medan jag gjorde mitt bästa sittande i frisörstolen.

Det var vintersolståndet i onsdags. Det har blivit en viktig dag rent psykologiskt för mig. Då vet jag att det vänder, att ljuset kommer tillbaka. På SMHI:s app kan jag se hur solen går ned 1 minut senare för varje dag. Det är upplyftande! Sedan går jag in på FB och ser att de kallar den för “vinterdagjämning” och att de “välkomnar vintern” eftersom de tror att det är den dagen, så behändigt nära julen, som vintern kommer. Det går utför med den svenska hjärntrusten.

På torsdagen promenerade jag iväg och hämtade 3 paket på 3 olika ställen. Ett stort brev (som skulle ha gått ned i vår brevlåda) på ICA. Det var inte så mycket folk, 4 före mig och det gick fort tills det var min tur. Då försvann den ena av 2 personal och hon som blev kvar gick över till spelkassan och betjänade kunder och där stod jag. Jag är inte någon liten späd varelse och hade dessutom min cerise jacka, men hon lyckades ignorera mig fullständigt. Jag blir hellre förolämpad än ignorerad för då kan jag i alla fall ge svar på tal. Efter 3-4 spelkunder var det en annan väntande som undrade om det inte fanns någon i postkassan. När hon äntligen tog notis om mig, mötte hon inte min blick och hon släppte bara paketet ifrån sig innan hon tog nästa. Jag tackade, men önskade henne inte god jul. Sedan var det dax för Filmkedjan. Där var det lugnt, de hade precis öppnat och damen var väldigt trevlig, så utöver mitt tack önskade jag henne en god jul. Sista paketet fanns hos Bamses och han är alltid trevlig! Tack och god jul! Jag bemöter som jag blir bemött. Det är bara när jag känner mig helgonlik som jag är trevlig oavsett hur jag bemöts.

Det blev en rejäl promenad, 75 minuter exklusive alla paketstopp och jag hade mina nya Ecco-kängor som är sköna och rejäla och snygga och jag blev väldigt förvånad när jag fick ont i ryggen senare på dagen. Spik i ryggen, modell mindre och det går inte över. I och för sig har jag inte provat ryggyogan utan bara Treo, men det känns inte bra. Idag har jag inte gjort mycket. Jag har haft ont lite över allt och är trött. Pär och Elin turas om att vara förkyld och jag misstänker att det är min tur nu…

Vinteräpplena hänger kvar och ser ut precis som julgranskulor.

Igår såg Elin och jag “The conjuring 2”. Den var nästan lika bra som den första och är baserad på verkliga händelser i Enfield i slutet av 1970-talet. Idag såg jag en film på Netflix, “Big eyes” som oxå baseras på verkliga händelser och handlar om konstnären Margaret Keane. Hon målade barn med enorma, själfulla ögon. Hon var tillräckligt tuff för att lämna en dominant man 1953 då kvinnor knappt arbetade utanför hemmet för att hamna i klorna på Walter Keane som manipulerade henne till att gå med på att säga att han var konstnären och de tjänade stora pengar på hennes tavlor. Den var riktigt bra! Jag skulle ha velat veta mer om varför hon lät sig manipuleras. Nu ikväll var det dax för kusligheter igen med filmen “Lights out”. Den var riktigt kuslig! Inte äcklig och utan en skrik- & blodfinal. En skräckfilm med ett sorgligt slut och de är lätt räknade.

Elin ska börja plugga i januari. Hon har kommit in på “Förskollärarprogrammet med interkulturell profil” på Södertörns högskola”. Ålrajt!! Hon får garanterat jobb efteråt.