Jag är ledsen. Inte deprimerad eller plågad av ångest utan ledsen. Jag tror jag har varit det sedan jag avslutade hundvaktandet. Självförtroendet är stukat och det blev inte bättre av påskaftonens dramatik. När jag träffar personer som jag inte kommer överens med, där ogillandet är ensidigt eller ömsesidigt är det ingenting jag grunnar på någon längre stund. Jag gillar egentligen inte människor, så det känns inte som någon större förlust. När jag misslyckas i mina relationer till djur – det är en helt annan sak. Det tar jag personligt eftersom djur alltid, alltid är betydligt ärligare och mindre insmickrande än vad människor är. När hunden Selma tydde sig till mig från första stund vi möttes var det en kick för självförtroendet och självkänslan. Jag blev ledsen för att jag inte klarade av ge henne det hon behövde. Kaninen Selma hade jag oerhört starka band till och när jag blev vittne till hur hon, bokstavligen, kvävdes till döds knäckte det mig för lång tid framöver. Jag har haft en nära kontakt med alla våra marsvin genom åren, några blev mina Hjärtegrisar och jag har sörjt alla. När Mio kom in i våra liv blev kontakten inte lika nära eftersom Elin då hade flyttat hemifrån och det är samma sak med Juni, men det betyder inte att jag inte tagit illa vid mig. När det gäller djur vill jag att alla ska tycka om mig. Japp, så är det. Alla djur vare sig det är husdjur eller vilda djur. Även om varken Elin eller Robin anklagar mig för att Juni smet ut tar jag det som ett personligt misslyckande eftersom hon inte upplevde det som att jag kunde hjälpa henne. Jag promenerade idag och när jag kom gående längs trottoaren utanför gymnasiet såg jag någonting längre fram, någonting krökt. “Låt det vara en gren. Låt det vara en gren…” Det var en ekorre. En död ekorre som förmodligen blivit påkörd och flugit åt sidan av farten. 2 kvinnor kom gående från andra hållet, slängde en blick på det döda djuret och rynkade på näsan. De rynkade faktisk på näsan! Är det baciller de rynkade på näsan åt? Jag nöp tag i svanstippen och lyfte den. Den hade stelnat, men hade inte legat så länge att något djur hade varit på den. Jag lade den i diket vid sidan av trottoaren och rev loss gräs som jag täckte den med. Jag blev ledsen, mer ledsen än vad jag redan var. Ledsen och trött.
Ett några år gammalt foto på vår egen ekorre, Kurre.
Jag sov inte bra i natt. Halsbränna och orolig mage. Jag åt för mycket skräp igår. Dessutom precis innan jag lade mig. Jag tillbringade en del tid på toaletten när det kändes som att jag skulle kräkas. Halv 8 gick jag upp och gav Bibbi frukost, tillbringade tid på toaletten, åt lite yoghurt och sedan gick jag till Juni. Det gick långsamt. Jag hade ont över allt och det var varmt. Jag intalade mig att för varje steg kom jag närmare slutmålet och sedan skulle jag ta bussen tillbaka.
Elin och Robin bor på bottenvåningen med fönster mot baksidan som är en enda stor trädgård. Det finns en balkongdörr med möjlighet att bygga en trappa ut till baksidan. Elin brukar öppna upp en glipa för att vädra och Juni brukar sitta där och andas in frisk luft.
När jag kom dit idag fixade jag mat, vatten och kattlådan och gjorde sedan en kopp te medan jag väntade på bussen som bara går 1 gång i timmen på helgerna. Jag var lite nervös för att Juni kanske skulle försöka smita ut och jag hade vridit soffan så att den höll balkongdörren på plats. När jag satt vid köksbordet hörde jag konstiga skrapanden och jamanden. Till min oerhörda fasa såg jag att Juni tagit sig ut och ned på marken och nu gjorde fruktlösa försök att hoppa upp igen. “Nej! Nej, nej, nej, nej, nej det får inte vara sant!!” Jag gapade och skrek och sedan knuffade jag undan soffan, vräkte upp balkongdörren, satte mig på knä och hoppades nå henne när hon hoppade. Det lyckades inte. Då rusade jag ut ur lägenheten i hopp om att kunna fånga henne. Hon är svårflörtad och hade ingen lust att komma till mig. Det stod en kratta, sopborste och lövkorg invid väggen. Jag tog lövkorgen och bad en tyst bön om att kunna fånga henne under den, men hon stack iväg som en pil mot parkeringen och in under en bil där hon satt och jamade. När jag försökte få ut henne med hjälp av en gren smet hon in under en annan bil, men jag kunde inte se henne. Jag hörde bara hennes jamanden. Jag kröp omkring i gruset, kollade från olika håll, men hon syntes inte alls. Vart hade hon tagit vägen?! En kvinna kom förbi och jag frågade om bodde där eller visste något om katter. Hon svarade nekande på båda och föreslog att jag skulle locka henne med leverpastej, men jag förklarade att Juni inte gillar någonting sånt, att hon bara äter torrfoder. Juni fortsatte jama. Paniken ökade hela tiden. Vilken jävla mardröm! Jag som egentligen inte ens hade velat vara kattvakt! Vad skulle Elin och Robin säga om deras katt var borta när de kom hem? Så kom en kvinna gående över gräsmattan och frågade om jag behövde hjälp. “Har du nån erfarenhet av katter?” frågade jag och det hade hon. Det var C från ett av grannhusen. Hon tipsade om att hon kunde ta en planka som Juni kunde använda för att ta sig in. Smart! Min hjärna hade gått i baklås. Vi fortsatte att leta tillsammans och till slut förstod C att Juni hade krupit in under en stor skåpbil och lagt sig ovanpå motordelen (?). C lade sig på rygg i gruset med överkroppen till hälften under bilen och försökte locka fram Juni. Jag skyndade mig in i lägenheten igen för att försöka hitta godis att locka med, men hittade inget och det slutade med att jag tog en näve torrfoder. C kröp tillbaka in under bilen, men Juni var inte intresserad. Förmodligen var hon för rädd för att vilja ha någonting alls. Skulle en domkraft fungera? Om bilen hissades upp kanske larmet skulle gå igång och skrämma henne ännu mer. Jag gick tillbaka till lägenheten och hämtade mobilen för att kunna söka på registreringsnumret, men den stod inte skriven på en privatperson. Jag ringde 11414 för att höra med polisen. Telefonkö. Jag valde möjligheten att de skulle ringa upp mig i stället. Vid det här laget hade jag gråtit flera gånger och C hade tröstat mig och sagt att det skulle ordna sig, att vi skulle få ut henne. Jag trodde henne faktiskt inte. Det vågade jag inte. En bil svängde in på parkeringen och 2 killar klev ur. Visste de vem som ägde bilen? Nej, men den ena svarade att han var där för att hälsa på sina föräldrar som säkert kunde svara på det. Medan vi väntade ringde polisen upp mig och jag förklarade situationen och frågade om det var ok att sätta en domkraft på en bil om ägaren i fråga inte var i närheten, men det kunde hon inte svara på. Då kom killarna tillbaka och vinkade att jag skulle följa med dem. Ägaren bor i uppgången bredvid och under över alla under var han hemma! Det var en kvinna som öppnade, M, och hon höll en katt i famnen. Hon förstod sig alltså på katter. Bra! Jag förklarade allt igen och hon sa att de skulle komma ut. Under tiden hade de 2 killarna gått, så jag fick ingen möjlighet att tacka dem. M kom ut tillsammans med T och de snackade taktik med C. Jag har noll erfarenhet av både katter och bilar, jag har inte ens körkort. C förklarade att hon hade en domkraft modell stor & rejäl hemma som hon kunde hämta. Sagt och gjort. Medan vi väntade berättade T att de hade haft en katt som klättrat högt, högt upp i en lind och sedan inte vågat komma ned – en klassiker. Det hade slutat med att de sågat ned trädet. Bara tanken på att såga ned ett fullt friskt träd på grund av en katt…. T sa också att den här situationen är en mardröm eftersom det inte är första gången en katt krupit in på ett sånt ställe och dött när bilen startats. C kom tillbaka med domkraften och när hon och T fått den plats hissade de upp bilen så pass att hon kunde åla in lite längre och äntligen, äntligen kom Juni ut därifrån. Hon kom inte springande till mig för att få tröst direkt utan smet iväg och in bakom redskapsboden. Vi beredde oss på att valla in henne, men C följde efter Juni och sedan hördes ett högljutt och protesterande jamande. C kom klivande och hade Juni instoppad under sin jacka. Det var nästan så att knäna vek sig av lättnad! Jag tackade M och T så mycket för hjälpen och skyndade mig in och när jag öppnade dörren förklarade C att Juni krupit in under sängen. Det var där hon alltid brukade ligga när hon precis kommit till Elin och Robin, innan hon börjat känna sig trygg. C ville inte ha någon ersättning för sin hjälp utan sa bara att jag skulle stänga balkongdörren ordentligt. Det gjorde jag. Och köksfönstret. Sedan grät jag högljutt och efter det ringde jag Elin. “Jag tänker aldrig vara kattvakt mer! Aldrig!!” Jag nästan skrek i mobilen. Teet jag hade tänkt dricka hade förstås kallnat och fick hällas ut. Eftersom Junis mat och vatten redan var fixade samlade jag ihop mina saker och gick ut till bussen. Det hade tagit 1 timme och 15 minuter från det att jag upptäckte att hon smitit ut. En av mitt livs längsta timmar. Glad jävla påsk. Typ.
Behöver jag beskriva hur jag mådde när jag kom hem? Genomsvettig, smutsig, trött, huvudvärk och rödgråtna ögon. Tårarna låg på lut. Jag tog värktabletter och 1 Lergigan. Sedan satte jag mig i soffan och sms:ade en kort, men mer sammanhängande redogörelse till Elin. Efter det blev jag sittande. Jag djupandades och kände mig helt färdig. Med mycket möda och stort besvär duschade jag och gjorde sen lunch. Halvvägs in i andra avsnittet av Downton stängde jag av allt, lade mig ned i soffan och somnade. Jag sov i 2 timmar. Varken Elin eller Robin anklagar mig för det som hände, men mitt självförtroende när det gäller djur har fått sig en törn, en knäck som kommer att ta tid att återställa. Först orkade jag inte vara hundvakt och sedan gick kattvaktandet åt helvete. Jag älskar marsvin!! De kan bli sjuka och de kan dö, men de smiter inte, de fräser inte åt en, de skäller inte, de kräver inte flera promenader om dagen.
I tisdags började jag ta en extra Lyrica varje dag oavsett ångestnivå och sedan dess har jag sovit hela nätterna. I natt somnade jag svimmade jag av vid halv 1 och sedan märkte jag inget förrän mobillarmet igång halv 8 och jag hade inga problem att stiga upp. Inget toalettspring, inga vallningar; endast sömn, välsignad sömn 3 nätter i rad. Jag känner mig inte tung i huvudet dagen efter, men jag är lite yrslig på kvällarna. Idag promenerade jag i 55 minuter (första promenaden sedan i lördags) och det fanns inget behov av att ha ett lägre tempo. Kroppen var med på noterna och det var så skönt! Höstsvalka i luften, sol på näsan och stuns i stegen!
Det går framåt!
Den krassa verkligheten är att det förmodligen är pengar som kan få mig att låta bli att äta på kvällarna. Det är pengar som kan motivera mig. Cold hard cash.Min motivationshöjande text har haft noll inverkan. Jag “ser” den inte längre. Jag lämnade ett förslag till Pär, eftersom vi har gemensam ekonomi, som går ut på att jag får 25 kr för varje kväll jag inte äter något efter kvällsteet dvs. en kväll utan kvällstugg. De pengarna kan jag använda till Wrendale-porslin (det finns en mugg med MARSVIN!!!) eller något annat jag känner att jag inte kan leva utan. Det är billigare än KBT och det innebär inget förbud mot kvällstugg. Om den här metoden fungerar och jag får igång viktminskningen igen, så är det inte helt otroligt att motivationstexten kommer att fylla sin funktion. Allt är värt ett försök. Alla sätt är bra utom de dåliga.
… ett marsvin som bor ensamt blir mindre stressat av att inte hanteras/gosas med? Marsvin som lever med en flock får en grundtrygghet och klarar hantering bättre. Bibbi har bott ensam i 1 års tid och mår faktiskt prima! Hon är pratig och nyfiken, matglad och – överraskande nog – mindre skygg. När jag sitter på golvet för att städa buren håller hon mig alltid sällskap jämfört med hur hon såg till att hålla sig i motsatt ände på den tiden hon bodde med Mimmi. Vi pratar med henne och handmatar med diverse godsaker, men det är sällan vi gosar med henne.
Elin kände sig frusen, så hon lyfte upp Bibbi och stoppade nästan in henne under tröjan. Bibbi var helt lugn och det syns på hennes blick.
Bibbis fina tryne.
Jag var ute med stavarna idag. 60 minuter, 4,2 km (5,3 utan stavar). Jag tog de nya MBT-skorna och det var knivhugg i hälen de första 10 minuterna, men sedan gick det riktigt bra. Det var en ganska skön runda och nu verkar kroppen ha vant sig vid stavarna för jag blev inte alls trött i armarna. Den långärmade nya tröjan från Àhkka var väldigt skön!
Panik. Ångest. Jag känner mig fet igen och har faktiskt – helt ärligt – svårt att tro på att jag verkligen har gått ned 7 kg för det känns inte så längre. På måndag ska jag träffa IB för den första uppföljningen dvs. inte stödsamtal. Målet med de 3 första månaderna var att gå ned 10 kg och det målet kommer jag inte att nå, men då räknade vi i och för sig med att jag skulle genomföra 3 veckors rivstart med enbart måltidsersättning och det vet vi ju hur det gick… Jag försöker att inte fundera så mycket på det här just nu utan väntar till på måndag och då kan förmodligen IB ge mig råd och peppa mig. Och väga mig och mäta midjemåttet…
PS. Jag gjorde Högskoleprovet ordförståelsetest och fick 19 av 20. Jag missade “deduktion” som tydligen är det samma som “härledning”. Har aldrig hört det ordet, inte på svenska.
Michael Bond är mest känd som författaren till böckerna om björnen Paddington (han som förvarar marmeladmackor i hatten), men han har skrivit om marsvin oxå. Han har själv haft ett flertal marsvin, men det var dotterns, Karen, marsvin som inspirerade honom att skriva om Olga da Polga.
Min favoritbild i boken. “That’s the one! The one with the cheeky look and the oats sticking to her whiskers”
Jag läste den i en sittning. Det är inte mycket text, engelskan är enkel att förstå och det finns många, härliga illustrationer av Catherine Rayner. En bok att läsa när man behöver piggas upp.
Jag hade planerat det så att jag skulle stänga alla fönster och dörrar mot gården för att slippa ljudet av motorsågen och så skulle jag städa i den andra delen av lägenheten. Jag började vid halv 10 med att skaka mattor och kuddar på balkongen och iakttog hur Trädslaktens Vänner förberedde genom att sätta upp avspärrningar. En extra Lyrica. Sedan flyttade jag in i badrummet. Det blev ofokuserat för jag kunde inte låta bli att ta reda på hur skövlingen framskred. Klockan 9.48 föll det första trädet, en tall. Jag grät. Faktiskt. Jag grät. Flydde tillbaka till badrummet. Vid ett av tillfällena när jag stod vid fönstret såg jag hur Trädslaktens Vänner och trädfällarna cirklade runt Den Stora Granen. Det är den jag bryr mig mest om. Det känns som att jag vill vara med när den fälls. Ett nödvändigt ont på samma sätt som att det aldrig skulle falla mig in att inte vara med när något av mina marsvin har avlivats.
Den kommer att innebära problem, så vida de inte fäller den genom att kapa den uppifrån och ned. Om blickar kunde döda, så hade det legat 8 döingar på gården och då är trädfällarna inte inräknade för de gör bara sitt jobb. De fällde 2 andra träd. Vid 12 försvann alla och jag antog att det var lunchpaus, men de kom inte tillbaka. Enligt ett mail från ordföranden avbröts arbetet pga. byiga vindar. Jaha. Resten av dagen har det ösregnat och enligt SMHI kommer det att fortsätta i morgon. Moahahaha!
Efter min egen lunch gjorde jag ett sista ryck och städade klart. Vardagsrummet har blivit välsignat lättstädat sedan jag rensade i samband med renoveringen. Halv 16 var jag färdig och då var jag trött i ryggen och fötterna. Jag fräschade till mig, gjorde en kanna te (lunch-teet blev inte bra eftersom tiduret inte startade) och dunsade ned i soffhörnan. 2 muggar senare och med den 3:e muggen orörd sov jag sittande. Jag vaknade 10 i 18. Joråsåatt … Middagen, Findus Wallenbergare – gott!! – var inte färdig förrän efter 19. Idag blev det ingen te & lässtund. Hela dagen har känts splittrad och ofokuserad.
Jag hasade runt Flaten idag igen. Det tog 75 minuter och det var tungt. Ohemult tungt. Inte det minsta skönt. Ont i ryggen, men det var inte lika jävligt som igår. Undrar om MBT-skorna har tappat stunsen? När jag kom hem lade jag mig på golvet med benen mot väggen i en kvart. Det var ett bra tag sedan jag gjorde den övningen. Sedan flyttade jag över till kuddarna och filten i soffan och sov i 2 timmar. Något är fel.
Jag tycker att den här skylten är fin!
På flera meters håll såg jag att det låg något på vägen som inte var ett löv eller en kvist eller en överkörd groda. Jag saktade ned och närmade mig lite försiktigare tills jag såg att det var en mus. Den bara låg där. Ett par centimeter lång, om man inte räknar med svansen och helt stilla. Uppburrad på samma sätt som ett marsvin som inte mår bra. Levde den? Jag var så krass att jag fotade med mobilen. När musen hörde ljudet från kameran reagerade den, så den var vid liv. Jag började gå därifrån, men vände om igen. Jag kunde inte bara lämna den! Tänk om det var en unge som tappat bort sin mamma? Med händerna i sidan frågade jag högt: “Har du ingen polare med dig? Typ.”. Det var ingen som anmälde sig. Jag klarade inte av tanken på att den skulle ligga kvar där och bli mosad under en bil, så jag flyttade över den i min hand och den vägde ju ingenting! Det var som att hålla en bomullstuss i handen. Jag kände de pyttiga, kalla tassarna mot handflatan, men ingen tyngd. Märkligt. Jag placerade den försiktigt i gräset vid sidan av vägen. Den mådde inte bra. Kanske var den i chock av någon anledning och jag hoppas att jag inte förvärrade något genom att ösa människolukt över den. Lilla kraken…
Dagens låtlisterepresentant blir Adele med låten “Send my love (to your new lover)”.
Vi har ju bara ett enda marsvin kvar nu och vi kommer inte att skaffa fler. Det är Bibbi som lever ensam i en bur lika stor som presidentsviten på ett lyx-hotell. Hon har alltid varit oerhört skygg, men ända sedan hennes mamma (Mimmi) dog i februari har hon faktiskt tuffat till sig. Bibbi och jag bondar för fullt. Hon har vant sig vid mig och ligger kvar i närheten till och med när jag städar buren! Det är en dryg månad sedan som jag fick avliva Maja och Bibbi blev helt ensam, men hon mår bra. Över förväntan bra. Hon är nyfiken även om hon är försiktig, hon äter som en mindre häst och kan vara rätt högljudd. Jag gillar henne mer och mer och hon är ju så söt, 70%-arn. Söt som choklad!
Den här bilden tog jag samma dag som Bibbi och hennes syrra Vera kom till oss, drygt 2 år sedan.
Den här bilden lyckades jag ta när jag städade buren igår. Bibbi ser så misstänksam ut.
Ping! Något väckte mig. Jag blev klarvaken. Klockan på mobilen visade 03.19. Jag hade sovit i nästan 4 timmar. Ibland fungerar hjärnan trots att den väcks plötsligt och jag noterade att mobilen inte blivit laddad trots att den varit ikopplad. Laddaren, modell äldre, hade lagt av. Jag insåg att jag måste hämta den “riktiga” ladd-sladden som låg i köket. Jag passade på att gå på toaletten. Sedan somnade jag om och vaknade igen klockan 6, 1 timme kvar till väckning. Somnade om och var naturligtvis äckeltrött när mobilklockan ringde. Jag gav Bibbi frukostgrönsakerna och sedan ringde jag naprapaten och lämnade återbud. Jag var så trött att jag mådde illa, jag skulle ha knäckt mig själv om jag hade åkt hela vägen tur och retur. Det skulle ha varit ljuvligt att få ryggmassage… Med proppar i öronen svimmade jag av och sov till halv 12. Det var så skönt att bara ligga utsträckt. Ingen belastning på vare sig ryggen eller knäna eller handen. Det är torsdag idag och då är det burstädning och det är snabbt gjort med bara ett enda marsvin. Förutom det har jag inte gjort någonting idag och jag hoppades på en Treo-fri dag, men handen – fingerlederna – värkte ohemult.
Har ni tänkt på vilken låg status begrepp som naiv och godtrogen har? De har blivit synonymer till idiot. Vem vill bli klassad som idiot? Inte jag, men för att slippa undan det måste jag bli mer misstänksam, visa större misstro och vara skeptisk och ifrågasättande till allt. Det är slitigt och det får mig att må dåligt. Jag blir deprimerad av att vara negativ. Duh! Jag vill vara positiv och ha tilltro till mina närmaste medmänniskor (även om jag inte har det till Människan).
Igår eftermiddag ringde 2 unga killar på dörren. De representerade Oxfam och raggade bidragsgivare som vill skänka pengar för att fler familjer Långt Borta ska få rent dricksvatten. De hade neongröna västar med Oxfam tvärs över bröstet och de hade ID-brickor och de hade massor av information. Mitt misstänksamma introverta jag ville säga att jag inte var intresserad, men hjärnan kortslöt sig och jag fick inte fram ett ljud och det utnyttjade den ene killen genom att prata på. Just igår hade jag turen att Pär var hemma och hans hjärna fungerade och medan han ställde frågor lyssnade jag. Det slutade med att killarna satt i vårt kök medan Pär försedde de med de nödvändiga uppgifterna för bidrag via autogiro. Mitt misstänksamma jag som inte vill bli kallad för idiot funderade på om jag inte borde fota deras ID-brickor med mobilen uti fall att och “Pratar den andre killen alltid så där otroligt mycket för att distrahera?!”. Varken Pär eller jag kände dåliga vibbar, men om vi trots allt blev lurade, så tar vi den smällen. De är alla oärliga typer i legitima uniformer som sabbar för alla de som faktiskt är ärliga. “Du läser väl tidningarna? De bryter sig in och rånar gamlingar hela tiden!” Jag kan helt ärligt säga att om jag hade varit ensam hemma hade jag inte släppt in dem. Idiot eller ej.
Samma dilemma uppstod när jag var tvungen att beställa reparation av tvättmaskinen (6 år gammal, 5 års garanti – meh!). Den sjukskrev sig för en vecka sedan och det var ingen överraskning. Den hade visat tecken på utbrändhet ett bra tag genom att inte orka centrifugera eller tömma ut vattnet. De paranoida tankarna gällade herr Reparatör tog sig uttryck i om jag skulle kräva att få se ID-handling innan jag släppte in honom och om jag skulle undvika att avslöja att jag var ensam med stort E (Pär har åkt till Öland och Elin bor hos Robin). “Oj, ett sms från MIN MAN som kommer hem på lunch om 10 minuter och oj, igen – han har med sig VÅR DOTTER!” Jag skulle ta en kurs i självförsvar om det inte var för att jag är så introvert att jag hellre tampas med bovarna själv (jag har ju 2 marsvin med vassa tänder och klor) än konfronteras med en grupp människor. 20 över 11 ringde herr Reparatör på dörren och sa: “Tvättmaskin?”. Han presenterade sig inte utan klev på och raka vägen in i badrummet, försäkrade sig om att han hade fattat vad felet var och så satte han igång. Det tog 1,5 timme med liten assistans från mig. Diagnosen blev inte utbrändhet utan förstoppning. Avlagringar, förmodligen bestående av hö och marsvinspäls hade korkat igen slangen så till den milda grad att han fick byta den helt. “Nu ska den fungera igen.”, sa han innan han samlade ihop sina verktyg och den gamla slangen och gick lika tvärt som han kom. Det kommer en faktura, men jag hann inte fråga på hur mycket. Jag hann heller inte fråga var i maskinen han hittade 3 av Elins små, vita strumpor som har varit efterlysta i evigheter och som låg kvar på badrumsgolvet täckta av ingrodda dammtussar. Det är ingen myt att tvättmaskinen äter strumpor, men det krävs en obduktion för att få tillbaka dem.
Jag har tvättat 3 maskiner, så den fungerar och är åter i aktiv tjänst!
