Fullständigt vilsen och snurrig i huvudet

Kvart över 5 igår steg jag upp och sade hejdå till Pär och Elin när de drog iväg till Norge och Grövelsjön. Ingen känsla av övergivenhet den här gången, men inte heller någon glädje över att få vara ensam. Jag lade mig för att sova ett par timmar till innan jag skulle upp igen för att åka till tebutiken. Att ligga i sängen och försöka övertala kroppen att somna är dödfött, men när jag började tänka att det inte gjorde något om jag förblev vaken – för så var det ju – dröjde det inte länge innan jag domnade bort. Och så var jag såååå trött när det var dax att stiga upp…

Det var 3 månader sedan jag köpte te senast och jäklar i min lilla låda vad det hinner hända mycket när jag vänder ryggen till! För 8 år sedan inleddes bygget av Citybanan i syfte att minska trafiktrycket runt Stockholms Central (det har varit trängsel som har lett till ständiga tågköer och förseningar). Jag är ju så förbaskat ointresserad och därmed oinsatt och har inte tänkt närmare på det här mer än de gånger som tågtrafiken har varit avstängd mellan Älvsjö och Centralen och de senaste åren har jag åkt pendeltåg alltmer sällan. Och så – pang! – är allt klart och 2 nya, stora stationer står färdiga bl.a Stockholm City (som ersätter Centralen för mig som åker kommunalt). “Jaa! Då får du se den nya stationen!!”, utbrast både Pär och Elin när jag sa att jag skulle in och köpa te. Min reaktion blev “Ok…”. Ointresse gör min oinsatt och även trög för det var inte förrän på tåget in som det slog mig: finns den gamla uppgången mot Klarabergsvägen kvar? Hur ska jag hitta till Kungsgatan?! Jag följde det råd som jag ger andra som är osäkra och nervösa inför en ny destination: andas, ta det lugnt, läs skyltarna och det finns alltid någon att fråga. Vilket gräsligt plejs det visade sig vara! Stationen ligger djupt ned och det tog 7 evigheter att för mig att komma upp till Vasagatan med hjälp av skyltar och rulltrappor, rulltrappor, rulltrappor. (Hur blir det vid strömavbrott? Flera av rulltrapporna är väldigt långa och branta och fruktansvärt tuffa att gå uppför och hur går det för de med rörelsehinder och barnvagnar om hissarna inte fungerar?) Jag har inga anlag för klaustrofobi, men jag fick inga positiva vibbar. Glas, blankpolerad sten, metall och kallt ljus och eftersom det inte är mer än 2 veckor sedan stationen togs i bruk, så är allt så väldigt nytt. Och hårt. När jag kom upp till t-banespärrarna tog det många långa sekunder innan hjärnan hade slutat snurra och greppat var jag befann mig och hur jag hade kommit dit. Ganska obehagligt. Jag såg förmodligen lika snurrig och vilsen ut som jag kände mig. Jag kom, så småningom, ut på Vasagatan under det nybyggda urfula Scandic-hotellet och vägen till tebutiken är numera enklare. Jag behöver inte korsa Vasagatan längre utan kan kila fram på “rätt sida” och sedan svänga höger in på Kungsgatan. Alltid nåt!

Perrongen för södergående tåg. Den nedre bilden riktar sig söderut. Det finns plattformsväggar som förhindrar att man ramlar ned på spåret. Som i Tokyo.

Jag hade bara fötter i sandaler, men det var inget bra val. Jag hade ont i vristerna, knäna och ryggen när jag kom hem och dessutom har jag börjat få ont av hälsporre igen. I båda hälarna. Väl hemma duschade jag och sedan åt jag en fralla med prickig korv till lunchtet – första gången det här året! Det var ingen bra dag och den enda fördelen med uschliga dagar är att de tar slut. Sömntabletten slog hårt, men jag hade inte förstånd att gå och lägga mig där och då, så när jag väl kom i säng strax före midnatt tog det tid att somna och jag sov uselt.

När jag lyckades släpa mig ur sängen kvart i 8 i morse hade jag redan bestämt mig för att inte tvinga mig ut på någon promenad. I stället segade jag runt och gav fyrbeningarna frukost och även mig själv, plockade in disk, lyssnade på några lugna favoritlåtar för att kväsa ångesten och gjorde en kanna te som jag sedan sörplade på medan jag spelade Candy Crush där jag kom in i ett makalöst flyt med idel belöningar och evigt liv. Resten av dagen har varit bra. Nu är jag mitt uppe i alla de sysslor som jag skrev om härom dagen. Det går i ett och jag hinner inte tänka så mycket.

Stimmigt och stressigt

Nu är det åter igen stimmigt hos oss. Grövelsjöveckan är i faggorna och för första gången på flera år ska Elin följa med, så nu är både hon och Pär fulla av resfeber och det planeras och packas högt och lågt. De kom hem från Öland i onsdags (det känns som de har varit hemma i flera veckor…) och på onsdag åker de igen. På lördagen, veckan efter, åker Elin hem medan Pär fortsätter till Sarek där han ska fjällvandra i härlig ensamhet. 1,5 vecka helt ensam igen (närmare 3 veckor utan Pär), men den här gången är jag inte pirrig av förväntan. Jag är stressad och jag har ångest. Det är den stimmiga stämningen som stressar mig och att jag ska vara kaninvakt den här svängen. Ångesten gör att jag har svårt att koncentrera mig och få ihop vettiga meningar, så jag skriver som det kommer:

Jag kommer inte att få någon sovmorgon eftersom Pärs frånvaro innebär frukostjänstgöring för mig plus att Selma kommer att vara här. Bibbis bur städas ordentligt på torsdagar (min uppgift) och fräschas till på söndagarna (Pärs uppgift) och nu blir det mina uppgifter plus att Selmas bur behöver fräschas upp varje kväll och storstädas ordentligt minst en gång medan Elin är borta. Selma ger mig dåligt samvete. Hon är så fin och go och förtjänar det bästa i form av stimulering och sällskap, men när Elin inte är här får hon inte uppmärksamhet mer än vid mattillfällena och när hon är ute på kvällarna. Hon sitter där och verkar övergiven… För att Selma ska hinna få åtminstone ett par timmars tid i frihet kortar jag av min te & lässtund (de dåliga dagarna gör stressen att jag inte alls kan ta till mig det jag läser). När jag är ensam veckor i stöten blir det ett jäkla rännande i affären och släpande på kassar (en online-best måste vara på minst 500 kr och det kommer jag sällan upp till) och kan kännas slitigt.

Just den här solo-svängen kan jag lägga till att tankarna hela tiden maler kring viktminskningen och det förestående besöket hos terapeuten som är obehagligt kostsamt… Vallningarna kommer tätare och blir varken färre eller svalare när jag är stressad. Jag sover dåligt, men jag tror att jag kan få bukt med det med hjälp av  “Lätt att sova och somna om”. Efter ett 2-3 lyssningar vaknar jag inte riktigt lika ofta.

Som stress-prick över stress-i:et är det bra om jag fortsätter att träna som vanligt dels för viktminskningen, dels för att jag behöver det för att hantera stress. En släng av moment 22, tror jag.

Just i detta nu har jag inget att se fram emot. Inget att lyxa till tillvaron med utan att det ger mig dåligt ekonomisamvete. Inget som gör att jag kan andas ut och utbrista: “JÄSS!!”. Det enda jag ser i den närmaste framtiden är trötthet. Kanske inte så mycket under tiden, men efteråt. Idag har jag tagit 1 extra Lyrica.

Det skulle aldrig falla mig in att be vare sig Elin eller Pär att stanna hemma. Aldrig! I det stora hela är den här stressen hanterbar. Jag är fullt medveten om att det handlar om hur jag förhåller mig till den, att Selma-delens dåliga samvete inte är befogat för 5 öre. Problemet är att tröttheten riskerar att slå in dörren som håller Depressionen ute. Ångesten har redan tagit sig in via brevinkastet…

Överdriven

I morse, före 7, åkte Pär, Elin och Selma till Öland. Pärs semester har börjat och Elin har sommarlov från både skola och Nannyakuten. Det har varit en veckas diskuterande, planerande och packande som jag har upplevt som stressande samtidigt som en omvänd resfeber har smugit sig på: jag får vara helt solokvist med Bibbi i minst 10 dagar!! Jag var uppe när de gav sig iväg och stod – för ovanlighetens skull – och tittade tills jag såg bilen svänga ut från carporten och iväg och jag kände mig övergiven. Det var tyst och morgonstilla och jag kände mig ensam. Jag blev stående. Det där med tidiga morgnar har aldrig varit min grej. Morgontrött, morgonångest och svårt att äta frukost och det var förmodligen det som bidrog till att Gräsänka-polkan uteblev. Jag sov i soffan i natt och jag sov inte bra och för att bryta den överraskande förlamningen återställde jag soffan till ursprungligt skick, tog mina mediciner, gick på toaletten och såg till att Bibbi hade hö innan jag lade mig i sängen. Jag var trött och håglös. Jag somnade efter ett tag och sov till 10. Låg kvar och drog mig trots Bibbis tjoanden om att hon tyckte att klockan var pellets. Efter frukost tog jag hand om orkidéerna, plockade in tvätten från torkställningen, fyllde på mina dosetter och tog en snabbdusch och efter det kickade livsandarna in och känslan av att vara övergiven förvandlades till lättnad över att få vara ensam. När Elin var liten och inte ville sova brukade hon ligga i sängen och ropa: “Jag känner mig alldeles överdriven!”. Jag känner mig inte överdriven längre. Nu njuter jag!

 

Greta Garbo

För 1 år sedan hittade jag en ljudbok som heter “Blekingegatan 32” och är skriven och inläst av Lena Einhorn. Den fokuserar på hennes år i Sverige när hon gick teaterutbildningen på Kungliga Dramatiska och sedan fick rollen som Elisabeth Dohna i “Gösta Berlings saga” i samarbete med Mauritz Stiller som sedan fick henne med sig till Amerika och Hollywood. Det handlar även om hennes vänskap/förhållande med Mimi Pollack. Jag tycker om den här boken och har lyssnat på den 2 gånger. Det finns de som har synpunkter på Lena Einhorns research, att de inte får hennes bild av Garbo att gå ihop med andra biografiers. Jag kan jämföra den med “Greta Garbo – divine star”  (på engelska) av David Bret och David Bret täcker in en större del, men han nuddar bara vid Gretas år vid Dramatiska teatern, så jag tycker att böckerna kompletterar varandra.

Blekingegatan 32 i Stockholm där Greta Gustaffson växte upp.

Jag tänker skriva om David Brets bok, en biografi som täcker Greta Garbos hela karriär, som inte var lång, men produktiv. Kontrakten med MGM hade lite löpande band över sig. När en film var färdig började man med nästa. På, på, på! Gretas allra första filmroll, i Sverige, var i “En lyckoriddare” 1921, stumfilm. Hennes första stora filmroll var den som Elisabeth Dona i “Gösta Berlings saga” med Mauritz Stiller som regissör. I “Blekingegatan 32” framgår det att inspelningen var arbetsam, den drog ut på tiden och att Greta var uppriktigt rädd för slutscenen med vargarna (som egentligen var vanliga hundar). Mauritz Stiller var krävande, elak och sadistisk och jag förstår inte hur Greta kunde dyrka honom, för det gjorde hon. Han verkade alltid kunna pressa ur henne ytterligare blod, svett & tårar och de fungerade tillsammans och var nära vänner ända till hans död. Det var han som fick henne över till Amerika. Stiller kunde flera språk flytande: ryska, tyska, svenska och polska, men av någon oförklarlig anledning fixade han inte engelskan och var sällan regissör av hennes filmer eftersom han inte kunde göra sig förstådd hos de övriga i teamet. Märkligt.

Greta Garbo kallades alltid för mystisk och hon bedömdes ofta som sjukligt blyg, men hon var helt enkelt introvert. Hon föredrog att vara ensam, gärna nära naturen och hon hade vänner som hon umgicks med några i taget. Däremot avskydde hon folksamlingar och hon hatade, verkligen hatade, journalister. I “Blekingegatan 32” fick jag uppfattningen att hon drogs till skådespelaryrket som en fluga till socker, att hon gick in i sina roller så mycket att hon närapå hamnade i trans – hon var en naturbegåvning! Den teknik som senare kom att förknippas med Stanislavski och Strasberg (“method acting”) var en teknik som Greta Garbo behärskade till fullo utan att ha studerat den. Genom att ändra kroppshållning, ansiktsuttryck, tonfall eller röstläge ändrades hela karaktären. Det var inte många skådespelare som överlevde övergången från stumfilm till ljudfilm, men tack vare utbildningen på Kungliga Dramatiska Teatern med röstövningar och artikulation blev övergången knappt märkbar för henne. Hennes integritet, hennes självförtroende i förhållande till MGM visar att hon inte var någon blyg viol. Hon hotade ofta med att åka tillbaka till Sverige när hon inte fick som hon ville (divatendenser de luxe), så pass ofta att det hotfulla mattades ur, men MGM behövde henne mer än hon behövde dem…

Kungliga Dramatiska teatern. Om jag har förstått det rätt låg lektionssalen i tornet högst upp på byggnaden.

Jag har inte sett någon stumfilm med Greta Garbo, men jag fick tag i en box med 4 av hennes talfilmer: Anna Christie, Mata Hari, Queen Cristina och Anna Karenina. Mata Hari har ju faktiskt funnits i verkligheten. I början av filmen utför Mata Hari en exotisk 6 minuter lång dans, men i den version jag såg var dansen nedklippt till 2 minuter, så efter knappt 2 minuter kommer ett klipp och så ligger hon där, nästan naken medan en meddansare täcker henne med en cape. “The Breen office” hade slagit till, en form av moralisk censur som försvårade för filmmakare och som överbeskyddade biobesökarna. Breen office ansåg att biopubliken inte klarade att se en kvinna avrättas (Mata Hari dömdes till döden genom arkebusering), så i filmens slutscen ser man hur hon leds ut ur fängelset, men inte mer. Stumfilmsversionen av “Anna Karenina” fick en ny titel, “Love” och ett nytt slut eftersom det riktiga slutet var för dystert och förmodligen omoraliskt då en mor överger sitt barn. Den andra inspelningen, talfilmen från 1935, är som den ska vara med både titel och självmord. I “Queen Cristina” spelar Greta Garbo den svenska drottningen som föredrog kunskap, vetenskap, litteratur och skönhet framför krig och erövringar. Hon var lesbisk och hade ett långt och nära förhållande med Ebba Sparre. Hon ville inte gifta sig och gjorde aldrig det utan abdikerade till förmån för sin kusin Karl som hon var förlovad med. Breen-office kunde naturligtvis inte hantera en lesbisk kvinna utan skrev in en spansk diplomat som får Kristina på rätt spår och de rymmer tillsammans. Tyvärr, blir han dödad i en duell, så plusminusnoll. Kristina seglar ut i världen för att aldrig återvända till Sverige. När jag såg filmen kände jag att rollen som Kristina låg närmare Greta Garbo än de tidigare förförerskorna som hon alltid fått spela. Däremot är miljöerna inte särskilt svenska utan mer av alperna med timmerstugor och spetsiga trätak. MGM valde bort att spela in vinterscenerna i Sverige. Istället slängde de ut ofantliga mängder vetemjöl där fotspår inte syntes.

Greta Garbo som drottning Kristina i färd med att abdikera.

Under andra världskriget arbetade Greta Garbo som spion för det brittiska MI6. Hennes kändisstatus gav en unik chans att ta kontakt med t.ex. Wenner-Gren som fraterniserade med tyskarna. Vid ett tillfälle hjälpte hon till med att få ett tusental judar ut ur Köpenhamn över till Sverige.

Trots återkommande hot om att flytta tillbaka till Sverige blev det i New York hon bosatte sig när filmandet var över. Hon levde tillbakadraget, umgicks med få vänner, samlade på konst och var fortsatt misstänksam mot de som ville vara hennes vänner. Hon blev sviken och förrådd gång efter annan oftast genom att personen gav sken av ett intimare förhållande eller att de släppte uppgifter om henne till pressen. När Greta fick reda på sanningen bröt hon kontakten, rakt av, skoningslöst. Cecil Beaton var en skicklig fotograf som hade jagat Greta länge och när hon äntligen gick med på att bli fotograferad avkrävde hon honom ett löfte om att bilderna inte skulle säljas, de skulle inte få komma ut. Jag tycker att hans bilder av Greta är fantastiska! Hon är avslappnad, långt från det konstgjorda Hollywood. Hon är äldre och hon är så vacker. Bilden nedan är en av mina favoriter. Han sålde bilderna till tidningen Vogue…

Greta Garbo 1946 när hon hade lämnat Hollywood och kunde vara sig själv, avslappnad och inte så mystisk som hon hela tiden framställdes.

Själva biografin av David Bret innehåller mycket fakta och den var intressant, men han är genomgående inkonsekvent med stavningen av svenska namn och har lyckats med att få med ett fel i den allra första meningen där han skriver att Greta Gustaffson föddes den 8 september 1905 när det är den 18 september. I slutet av boken, ca 1988 åkte tydligen den svenska kungen och drottningen på besök hos Greta Garbo. “Gustav XVI and his queen Sophia.” Författaren har inga problem att vid många tillfällen skriva både Selma Lagerlöf och Gösta Berlings saga med det korrekta ö:et. Vid ett besök i Sverige besöker Greta “…Skargarden, a small island off the coast of Stockholm”. Skärgården är nu inte någon liten ö utanför Stockholm… Södertälje får han inte till bättre än “Sodertaje” och biografen Röda Kvarn får heta Roda Kvam. Han påstår även att en av Stockholms finaste teatrar heter Lorensberg, men den ligger ju i Göteborg. Genomgående slarv och nonchalans som förtog en stor del av nöjet att läsa boken. Men Greta Garbo förblir gåtfull, svenskfödd, med integritet och självförtroende och slutligen begravd på Skogskyrkogården.

En introvert påsk

Solen har strålat från en klarblå himmel och ljuset har reflekterats i snön. SNÖN! Det vräkte ned större delen av gårdagen och det var flera minusgrader inatt och när jag gick ut med soporna var det halt i trappan! Igår kväll, vid 20-tiden när solen var på väg ned och vädret hade klarnat upp, tänkte jag “Vilken härlig vintereftermiddag i december!”. Det påminde mig om Kiruna som ju får allt längre kvällar samtidigt som snön ligger kvar. Vårvintern. Jag har promenadstrejkat både igår och idag. Jag tänker inte ta fram vinterskorna igen och jag tänker inte ta fram vinterjackan heller. Jag vägrar! Jag sitter hellre inomhus, dricker te och läser. Promenera kan jag göra någon annan dag. Problemet är att jag får ont i ryggen av att inte röra på mig, men jag tar 2 Treo och inväntar bättre väder. Pär och Elin tillbringar påsken på Öland tillsammans med svärisarna och svägerskan och det är ljuvligt att få vara ensam. Vila öronen från prat och krav på uppmärksamhet. Jag känner mig extra introvert eftersom jag läser en biografi om Greta Garbo som nog kan beskrivas som introvert de luxe. Jag beställde från Lakritsroten för att ha påskgodis redo och jag tjuvstartade redan i onsdags och igår och idag har jag verkligen svullat. Lakrits är bra för min mage eftersom den är lätt laxerande. Nu ska jag hänga lite med familjens alldeles egna påskharekanin, Selma!

Visste ni att …

… ett marsvin som bor ensamt blir mindre stressat av att inte hanteras/gosas med? Marsvin som lever med en flock får en grundtrygghet och klarar hantering bättre. Bibbi har bott ensam i 1 års tid och mår faktiskt prima! Hon är pratig och nyfiken, matglad och – överraskande nog – mindre skygg. När jag sitter på golvet för att städa buren håller hon mig alltid sällskap jämfört med hur hon såg till att hålla sig i motsatt ände på den tiden hon bodde med Mimmi. Vi pratar med henne och handmatar med diverse godsaker, men det är sällan vi gosar med henne.

Elin kände sig frusen, så hon lyfte upp Bibbi och stoppade nästan in henne under tröjan. Bibbi var helt lugn och det syns på hennes blick. 
Bibbis fina tryne.

Jag var ute med stavarna idag. 60 minuter, 4,2 km (5,3 utan stavar). Jag tog de nya MBT-skorna och det var knivhugg i hälen de första 10 minuterna, men sedan gick det riktigt bra. Det var en ganska skön runda och nu verkar kroppen ha vant sig vid stavarna för jag blev inte alls trött i armarna. Den långärmade nya tröjan från Àhkka var väldigt skön!

Panik. Ångest. Jag känner mig fet igen och har faktiskthelt ärligt – svårt att tro på att jag verkligen har gått ned 7 kg för det känns inte så längre. På måndag ska jag träffa IB för den första uppföljningen dvs. inte stödsamtal. Målet med de 3 första månaderna var att gå ned 10 kg och det målet kommer jag inte att nå, men då räknade vi i och för sig med att jag skulle genomföra 3 veckors rivstart med enbart måltidsersättning och det vet vi ju hur det gick… Jag försöker att inte fundera så mycket på det här just nu utan väntar till på måndag och då kan förmodligen IB ge mig råd och peppa mig. Och väga mig och mäta midjemåttet…

PS. Jag gjorde Högskoleprovet ordförståelsetest och fick 19 av 20. Jag missade “deduktion” som tydligen är det samma som “härledning”. Har aldrig hört det ordet, inte på svenska.

Pulshöjande pulsande

Swoosh! Det ramlade ned 10 cm snö i natt och det fortsatte att snöa med varierande intensitet fram till lunch. 20 i 10 sopade jag mig nedför trappan och promenerade sedan runt Flaten. Promenerade är inte rätt ord. Pulsade och slirade är mer korrekt. Det var knappt att bilvägarna var plogade och jag var ensam om att använda apostlahästarna. Snön på gångvägarna låg helt orörd. Trottoarerna var gångbara några meter här och några meter där. Uselt! Jag fick gå i vägbanan 90% av sträckan. Det var provocerande att se hur traktorn åkte fram och tillbaka för att få bort snön från parkeringen vid pendeltåget – den bortre som sällan utnyttjas under helgerna! – medan jag slirade framåt i vägbanan. Bortsett från det var det en skön promenad. 5 km enligt stegräknaren. Enligt Itrim räknas promenader som vardagsmotion dvs. inte egentlig träning. IB frågade mig om min puls ökar när jag promenerar och det tolkar jag som att det är där skillnaden ligger. Ökar min puls?! Tacka tusan för det!! Jag är inte ute och fingår direkt och en översnöad dag som den här fick ben och hjärta jobba duktigt. Dessutom skottade jag snö när jag kom hem, så nog ökade pulsen alltid. Fnys!

Juldagsfunderingar

Julen kan vara mysig. Julen kan vara en prövning. Julen är inte likgiltig. Varje år skrivs det och tycks det om alla som är ensamma just kring jul. Det finns de som är ofrivilligt ensamma och som mår dåligt av det och så finns det de – vi – som väljer att vara ensamma och som inte mår dåligt av det. Jag kan inte låta bli att undra om de som mår dåligt under julen, mår dåligt för att det är en prövning eller för att de upplever det som att de inte lever upp till omvärldens förväntningar och märkliga krav på hur julen ska upplevas? Det anses bättre att fira jul tillsammans med fullständiga främlingar än att sitta ensam. Ensam är ett fult ord så här års.

Jag har upplevt några olika konstellationer genom åren. När jag bodde hemma rådde rutiner och traditioner. Utomhusgranen tändes på lucia, inomhusgranen kläddes dagen före dopparedagen medan “Beatrix Potters jul” gick på tv:n i bakgrunden med dansande grisar och möss. Storhandlingen på Obs! (det heter Stora Coop numera) klarades av någon vecka innan jul och skinkan griljerades en viss dag. När Elin var liten firade vi jul hemma på Fornbacken med svärisarna som kom ned från Luleå. Det var nog ungefär när vi flyttade hit till Rönninge som vi började fira med Vårat Gäng hos svärisarna på Klara Östra och det har vi fortsatt med. Julen 1999 dog pappa och det var några jular efter det som var extra tunga. Julstämningen har allt svårare att infinna sig. Jag mår dåligt av att det börjar julhetsas redan i oktober och som motreaktion har jag tvingat fram en allt mer nedtonad jul här hemma. De senaste åren har vi inte ens haft en gran utan bara en bordsgran från Clas Ohlson. Det är knappt att nyårsfyrverkerierna har tystnat innan jag river ner de få juldekorationerna. Äntligen vardag igen!! Jag mår illa av frossandet vid julbordet. Svärmors julmat är den godaste utan konkurrens, men mängden… Det är äckligt när man tar om både 2 och 3 gånger av sillen & potatisen innan man ens har kommit till varmrätterna som det oxå äts flera portioner av. Lite senare blir det fikabröd och julgodis. “Ät mer annars får vi äta julmat fram till påsk!” Hur lite mat svärmor än gör, så är det ändå för mycket. Ingen annan gång under hela året äts det så mycket mat och jag undrar varför?! Urgamla traditioner som hänger i sedan jordbrukssamhället när man arbetade hårt, slaktade djur under hösten och verkligen unnade sig till jul. Den här julen talade jag om för Pär, en månad i förväg, att jag inte hade för avsikt att följa med. Han blir inte lika upprörd längre, har väl resignerat, men han fick ur sig något om att det kanske inte vore för mycket begärt om jag följde med därför att han och de andra ville det. Varför skulle någon vilja ha mitt motvilliga sällskap? Jag har firat både julaftnar och nyårsaftnar med hjälp av flera extra Lyrica som har gjort mig behagligt avtrubbad och sedan dödstrött och så vill jag inte ha det. Jag har aldrig bett någon göra något/följa med på något “för min skull”. De ska vilja det själv, annars gör det hellre ensam. Så igår var jag ensam hemma med Bibbi och Selma. Lugnt och skönt. Sov ett par timmar i soffan. Jag åt lasagne av märket “Familjen Dafgårds” och det var gott. Ingen julmusik. Ingen Kalle Anka. Ingen alkohol. Inget prat. Det är en god jul för mig.

Promenad, socker, fett & kolhydrater

Den här dagen har varit bättre. En anledning att komma ur sängen klockan 8 är att Bibbi – och för tillfället Selma – måste få frukost och idag var det mitt ansvar eftersom Pär och Elin åkt till Öland över helgen. Jag kom upp och jag stannade uppe. 20 över 9 gick jag ut och påbörjade ett hasande runt Flaten som tog 70 minuter. Det var gruvligt tungt, men ganska skönt. Solen brakade ned från en illande blå himmel och vid den tiden på dagen var det “jacksvalt” i skuggan och det uppskattade jag.

Så stilla. Endast lätta krusningar runt näckrosorna.
Så stilla. Endast lätta krusningar runt näckrosorna.

Medan jag lufsade framåt bestämde jag att jag skulle kika in hos Kaffestugan och köpa en tomatfralla till lunchen. Och ett wienerbröd. Det var sjukt länge sedan jag åt ett wienerbröd! Medan jag stod i kön (det var full rulle där idag) såg jag bitar med morotskaka. Det var ännu längre sedan jag åt morotskaka och jag älskar morotskaka. Morotskakan delar favoritbakverkens första plats med Napoleonbakelsen (som de oxå hade idag). Jag blev så salig att jag valde att inte välja utan att köpa både wienerbrödet och morotskakan.

Den dekorativa moroten bestod av koncentrerat socker. Själva morotskakan skickade mig tur & retur till himlen. Glasyren var tjock med en spröd yta och kakan var så mjuk och saftig att jag blev gråtfärdig av salighet.
Den dekorativa moroten bestod av koncentrerat socker. Själva morotskakan skickade mig tur & retur till himlen. Glasyren var tjock med en spröd yta och kakan var så mjuk och saftig att jag blev gråtfärdig av salighet.

Jag var inte ensam om att avsluta promenaden på Kaffestugan. Jag hade mött en kvartett äldre damer med en hund som gick runt Flaten åt andra hållet och de dök upp igen på fikets uteservering. Socker, fett & kolhydrater är mumma för en deprimerad själ.

Nu under hösten inleds etapp 2 av byggandet av nya Rönninge centrum. Det för med sig att även pendeltågsstationens trapphus och gångtunnel piffas upp och det protesterar jag inte emot.

Nya träpaneler och vitmålade väggar. Nu gäller det bara att alla IQ-befriade ligister låter bli att klottra ned det första de gör när ställningarna tagits bort.
Nya träpaneler och vitmålade väggar. Nu gäller det bara att alla IQ-befriade ligister låter bli att klottra ned det första de gör när ställningarna tagits bort.

När vi flyttade till Rönninge för 17 år sedan fanns det en delfinmålning på väggen till vänster (väggen kom inte med på bilden). Jag älskar delfiner och det gjorde jag redan då och såg det som ett tecken på att det skulle bli bra att bo här och det stämde ju.

Jag är såld!

De 2 senaste veckorna har jag befunnit mig i bokälskarens himmel för jag har hittat en ny författare i en genre som jag vanligtvis inte läser mycket av. Författaren heter Patrick Rothfuss och genren är fantasy. Han har skrivit 2 böcker uppdelade i vardera 2 delar som handlar om Kvothe, en magiker. Den första boken heter “Vindens namn” 1 & 2. Innan jag hade läst 20 sidor var jag fast! Inte så mycket tack vare handlingen för 20 sidor in i en bok bör man inte veta alltför mycket, tycker jag utan tack vare att Patrick Rothfuss visade sig vara en Berättare i klass med JK Rowling och Stephen King.

Kvothe tillhör edema ruh, en kringresande folk och just hans familj reser runt med sin teater. En arkanist, Ben ansluter sig till truppen och han börjar undervisa Kvothe som är kunskapstörstande och intelligent. Ben berättar om universitetet där det finns tusentals och åter tusentals böcker och där man kan utbilda sig till magiker. Universitetet blir Kvothes dröm, hans mål, men när han i ett slag förlorar hela sin familj känns målet ouppnåeligt. Ensam i världen fortsätter han ändå att kämpa för att nå sitt mål. Den första delen av första boken slutar när han blivit antagen till universitetet. Den andra delen utspelar sig medan Kvothe får sin utbildning, träffar sitt livs kärlek, skaffar sig ett rykte som musiker och magiker.

Varför tycker jag inte om fantasy, men har blivit fullständigt såld på berättelsen om Kvothe? Jag klurade en del på det innan jag kom på det. Många fantasyberättelser t.ex. “Game of thrones” eller “Sagan om ringen” handlar om maktkamp. Det blir många och långa släktled med förorättade medlemmar som antingen klamrar sig fast vid makten eller intrigerar för att få makt. Det är mord och lömska intriger, taktiska giftermål, hämnd högt och lågt och krig, krig, krig. Det blir så oerhört tjatigt. I böckerna om Kvothe finns inget sådant och det känns nytt och är uppfriskande. Patrick Rothfuss har ett ledigt språk som flyter fram, det är lustfyllt och rikt på bilder. Han har humor! Det är så viktigt, tycker jag. Varken han eller Kvothe tar sig själv på blodigt allvar. Kvothes värld är inte lika intrikat som JRR Tolkiens, men den känns heller inte överarbetad.

Nu har jag hunnit halvvägs i den första delen av andra boken, “En vis mans fruktan”. Patrick Rothfuss jobbar för fullt på den tredje och avslutande boken om Kvothe. “Vindens namn” kom ut 2008 och det är hela 8 år sedan, så jag antar att jag får vänta ett bra tag innan den tredje boken kommer på svenska, men den som väntar på något gott…