Tag Archives: ensam

Greta Garbo

Posted on by 0 comment

För 1 år sedan hittade jag en ljudbok som heter ”Blekingegatan 32” och är skriven och inläst av Lena Einhorn. Den fokuserar på hennes år i Sverige när hon gick teaterutbildningen på Kungliga Dramatiska och sedan fick rollen som Elisabeth Dohna i ”Gösta Berlings saga” i samarbete med Mauritz Stiller som sedan fick henne med sig till Amerika och Hollywood. Det handlar även om hennes vänskap/förhållande med Mimi Pollack. Jag tycker om den här boken och har lyssnat på den 2 gånger. Det finns de som har synpunkter på Lena Einhorns research, att de inte får hennes bild av Garbo att gå ihop med andra biografiers. Jag kan jämföra den med ”Greta Garbo – divine star”  (på engelska) av David Bret och David Bret täcker in en större del, men han nuddar bara vid Gretas år vid Dramatiska teatern, så jag tycker att böckerna kompletterar varandra.

Blekingegatan 32 i Stockholm där Greta Gustaffson växte upp.

Jag tänker skriva om David Brets bok, en biografi som täcker Greta Garbos hela karriär, som inte var lång, men produktiv. Kontrakten med MGM hade lite löpande band över sig. När en film var färdig började man med nästa. På, på, på! Gretas allra första filmroll, i Sverige, var i ”En lyckoriddare” 1921, stumfilm. Hennes första stora filmroll var den som Elisabeth Dona i ”Gösta Berlings saga” med Mauritz Stiller som regissör. I ”Blekingegatan 32” framgår det att inspelningen var arbetsam, den drog ut på tiden och att Greta var uppriktigt rädd för slutscenen med vargarna (som egentligen var vanliga hundar). Mauritz Stiller var krävande, elak och sadistisk och jag förstår inte hur Greta kunde dyrka honom, för det gjorde hon. Han verkade alltid kunna pressa ur henne ytterligare blod, svett & tårar och de fungerade tillsammans och var nära vänner ända till hans död. Det var han som fick henne över till Amerika. Stiller kunde flera språk flytande: ryska, tyska, svenska och polska, men av någon oförklarlig anledning fixade han inte engelskan och var sällan regissör av hennes filmer eftersom han inte kunde göra sig förstådd hos de övriga i teamet. Märkligt.

Greta Garbo kallades alltid för mystisk och hon bedömdes ofta som sjukligt blyg, men hon var helt enkelt introvert. Hon föredrog att vara ensam, gärna nära naturen och hon hade vänner som hon umgicks med några i taget. Däremot avskydde hon folksamlingar och hon hatade, verkligen hatade, journalister. I ”Blekingegatan 32” fick jag uppfattningen att hon drogs till skådespelaryrket som en fluga till socker, att hon gick in i sina roller så mycket att hon närapå hamnade i trans – hon var en naturbegåvning! Den teknik som senare kom att förknippas med Stanislavski och Strasberg (”method acting”) var en teknik som Greta Garbo behärskade till fullo utan att ha studerat den. Genom att ändra kroppshållning, ansiktsuttryck, tonfall eller röstläge ändrades hela karaktären. Det var inte många skådespelare som överlevde övergången från stumfilm till ljudfilm, men tack vare utbildningen på Kungliga Dramatiska Teatern med röstövningar och artikulation blev övergången knappt märkbar för henne. Hennes integritet, hennes självförtroende i förhållande till MGM visar att hon inte var någon blyg viol. Hon hotade ofta med att åka tillbaka till Sverige när hon inte fick som hon ville (divatendenser de luxe), så pass ofta att det hotfulla mattades ur, men MGM behövde henne mer än hon behövde dem…

Kungliga Dramatiska teatern. Om jag har förstått det rätt låg lektionssalen i tornet högst upp på byggnaden.

Jag har inte sett någon stumfilm med Greta Garbo, men jag fick tag i en box med 4 av hennes talfilmer: Anna Christie, Mata Hari, Queen Cristina och Anna Karenina. Mata Hari har ju faktiskt funnits i verkligheten. I början av filmen utför Mata Hari en exotisk 6 minuter lång dans, men i den version jag såg var dansen nedklippt till 2 minuter, så efter knappt 2 minuter kommer ett klipp och så ligger hon där, nästan naken medan en meddansare täcker henne med en cape. ”The Breen office” hade slagit till, en form av moralisk censur som försvårade för filmmakare och som överbeskyddade biobesökarna. Breen office ansåg att biopubliken inte klarade att se en kvinna avrättas (Mata Hari dömdes till döden genom arkebusering), så i filmens slutscen ser man hur hon leds ut ur fängelset, men inte mer. Stumfilmsversionen av ”Anna Karenina” fick en ny titel, ”Love” och ett nytt slut eftersom det riktiga slutet var för dystert och förmodligen omoraliskt då en mor överger sitt barn. Den andra inspelningen, talfilmen från 1935, är som den ska vara med både titel och självmord. I ”Queen Cristina” spelar Greta Garbo den svenska drottningen som föredrog kunskap, vetenskap, litteratur och skönhet framför krig och erövringar. Hon var lesbisk och hade ett långt och nära förhållande med Ebba Sparre. Hon ville inte gifta sig och gjorde aldrig det utan abdikerade till förmån för sin kusin Karl som hon var förlovad med. Breen-office kunde naturligtvis inte hantera en lesbisk kvinna utan skrev in en spansk diplomat som får Kristina på rätt spår och de rymmer tillsammans. Tyvärr, blir han dödad i en duell, så plusminusnoll. Kristina seglar ut i världen för att aldrig återvända till Sverige. När jag såg filmen kände jag att rollen som Kristina låg närmare Greta Garbo än de tidigare förförerskorna som hon alltid fått spela. Däremot är miljöerna inte särskilt svenska utan mer av alperna med timmerstugor och spetsiga trätak. MGM valde bort att spela in vinterscenerna i Sverige. Istället slängde de ut ofantliga mängder vetemjöl där fotspår inte syntes.

Greta Garbo som drottning Kristina i färd med att abdikera.

Under andra världskriget arbetade Greta Garbo som spion för det brittiska MI6. Hennes kändisstatus gav en unik chans att ta kontakt med t.ex. Wenner-Gren som fraterniserade med tyskarna. Vid ett tillfälle hjälpte hon till med att få ett tusental judar ut ur Köpenhamn över till Sverige.

Trots återkommande hot om att flytta tillbaka till Sverige blev det i New York hon bosatte sig när filmandet var över. Hon levde tillbakadraget, umgicks med få vänner, samlade på konst och var fortsatt misstänksam mot de som ville vara hennes vänner. Hon blev sviken och förrådd gång efter annan oftast genom att personen gav sken av ett intimare förhållande eller att de släppte uppgifter om henne till pressen. När Greta fick reda på sanningen bröt hon kontakten, rakt av, skoningslöst. Cecil Beaton var en skicklig fotograf som hade jagat Greta länge och när hon äntligen gick med på att bli fotograferad avkrävde hon honom ett löfte om att bilderna inte skulle säljas, de skulle inte få komma ut. Jag tycker att hans bilder av Greta är fantastiska! Hon är avslappnad, långt från det konstgjorda Hollywood. Hon är äldre och hon är så vacker. Bilden nedan är en av mina favoriter. Han sålde bilderna till tidningen Vogue…

Greta Garbo 1946 när hon hade lämnat Hollywood och kunde vara sig själv, avslappnad och inte så mystisk som hon hela tiden framställdes.

Själva biografin av David Bret innehåller mycket fakta och den var intressant, men han är genomgående inkonsekvent med stavningen av svenska namn och har lyckats med att få med ett fel i den allra första meningen där han skriver att Greta Gustaffson föddes den 8 september 1905 när det är den 18 september. I slutet av boken, ca 1988 åkte tydligen den svenska kungen och drottningen på besök hos Greta Garbo. ”Gustav XVI and his queen Sophia.” Författaren har inga problem att vid många tillfällen skriva både Selma Lagerlöf och Gösta Berlings saga med det korrekta ö:et. Vid ett besök i Sverige besöker Greta ”…Skargarden, a small island off the coast of Stockholm”. Skärgården är nu inte någon liten ö utanför Stockholm… Södertälje får han inte till bättre än ”Sodertaje” och biografen Röda Kvarn får heta Roda Kvam. Han påstår även att en av Stockholms finaste teatrar heter Lorensberg, men den ligger ju i Göteborg. Genomgående slarv och nonchalans som förtog en stor del av nöjet att läsa boken. Men Greta Garbo förblir gåtfull, svenskfödd, med integritet och självförtroende och slutligen begravd på Skogskyrkogården.

En introvert påsk

Posted on by 0 comment

Solen har strålat från en klarblå himmel och ljuset har reflekterats i snön. SNÖN! Det vräkte ned större delen av gårdagen och det var flera minusgrader inatt och när jag gick ut med soporna var det halt i trappan! Igår kväll, vid 20-tiden när solen var på väg ned och vädret hade klarnat upp, tänkte jag ”Vilken härlig vintereftermiddag i december!”. Det påminde mig om Kiruna som ju får allt längre kvällar samtidigt som snön ligger kvar. Vårvintern. Jag har promenadstrejkat både igår och idag. Jag tänker inte ta fram vinterskorna igen och jag tänker inte ta fram vinterjackan heller. Jag vägrar! Jag sitter hellre inomhus, dricker te och läser. Promenera kan jag göra någon annan dag. Problemet är att jag får ont i ryggen av att inte röra på mig, men jag tar 2 Treo och inväntar bättre väder. Pär och Elin tillbringar påsken på Öland tillsammans med svärisarna och svägerskan och det är ljuvligt att få vara ensam. Vila öronen från prat och krav på uppmärksamhet. Jag känner mig extra introvert eftersom jag läser en biografi om Greta Garbo som nog kan beskrivas som introvert de luxe. Jag beställde från Lakritsroten för att ha påskgodis redo och jag tjuvstartade redan i onsdags och igår och idag har jag verkligen svullat. Lakrits är bra för min mage eftersom den är lätt laxerande. Nu ska jag hänga lite med familjens alldeles egna påskharekanin, Selma!

Visste ni att …

Posted on by 0 comment

… ett marsvin som bor ensamt blir mindre stressat av att inte hanteras/gosas med? Marsvin som lever med en flock får en grundtrygghet och klarar hantering bättre. Bibbi har bott ensam i 1 års tid och mår faktiskt prima! Hon är pratig och nyfiken, matglad och – överraskande nog – mindre skygg. När jag sitter på golvet för att städa buren håller hon mig alltid sällskap jämfört med hur hon såg till att hålla sig i motsatt ände på den tiden hon bodde med Mimmi. Vi pratar med henne och handmatar med diverse godsaker, men det är sällan vi gosar med henne.

Elin kände sig frusen, så hon lyfte upp Bibbi och stoppade nästan in henne under tröjan. Bibbi var helt lugn och det syns på hennes blick. 

Bibbis fina tryne.

Jag var ute med stavarna idag. 60 minuter, 4,2 km (5,3 utan stavar). Jag tog de nya MBT-skorna och det var knivhugg i hälen de första 10 minuterna, men sedan gick det riktigt bra. Det var en ganska skön runda och nu verkar kroppen ha vant sig vid stavarna för jag blev inte alls trött i armarna. Den långärmade nya tröjan från Àhkka var väldigt skön!

Panik. Ångest. Jag känner mig fet igen och har faktiskthelt ärligt – svårt att tro på att jag verkligen har gått ned 7 kg för det känns inte så längre. På måndag ska jag träffa IB för den första uppföljningen dvs. inte stödsamtal. Målet med de 3 första månaderna var att gå ned 10 kg och det målet kommer jag inte att nå, men då räknade vi i och för sig med att jag skulle genomföra 3 veckors rivstart med enbart måltidsersättning och det vet vi ju hur det gick… Jag försöker att inte fundera så mycket på det här just nu utan väntar till på måndag och då kan förmodligen IB ge mig råd och peppa mig. Och väga mig och mäta midjemåttet…

PS. Jag gjorde Högskoleprovet ordförståelsetest och fick 19 av 20. Jag missade ”deduktion” som tydligen är det samma som ”härledning”. Har aldrig hört det ordet, inte på svenska.

Pulshöjande pulsande

Posted on by 0 comment

Swoosh! Det ramlade ned 10 cm snö i natt och det fortsatte att snöa med varierande intensitet fram till lunch. 20 i 10 sopade jag mig nedför trappan och promenerade sedan runt Flaten. Promenerade är inte rätt ord. Pulsade och slirade är mer korrekt. Det var knappt att bilvägarna var plogade och jag var ensam om att använda apostlahästarna. Snön på gångvägarna låg helt orörd. Trottoarerna var gångbara några meter här och några meter där. Uselt! Jag fick gå i vägbanan 90% av sträckan. Det var provocerande att se hur traktorn åkte fram och tillbaka för att få bort snön från parkeringen vid pendeltåget – den bortre som sällan utnyttjas under helgerna! – medan jag slirade framåt i vägbanan. Bortsett från det var det en skön promenad. 5 km enligt stegräknaren. Enligt Itrim räknas promenader som vardagsmotion dvs. inte egentlig träning. IB frågade mig om min puls ökar när jag promenerar och det tolkar jag som att det är där skillnaden ligger. Ökar min puls?! Tacka tusan för det!! Jag är inte ute och fingår direkt och en översnöad dag som den här fick ben och hjärta jobba duktigt. Dessutom skottade jag snö när jag kom hem, så nog ökade pulsen alltid. Fnys!

Juldagsfunderingar

Posted on by 0 comment

Julen kan vara mysig. Julen kan vara en prövning. Julen är inte likgiltig. Varje år skrivs det och tycks det om alla som är ensamma just kring jul. Det finns de som är ofrivilligt ensamma och som mår dåligt av det och så finns det de – vi – som väljer att vara ensamma och som inte mår dåligt av det. Jag kan inte låta bli att undra om de som mår dåligt under julen, mår dåligt för att det är en prövning eller för att de upplever det som att de inte lever upp till omvärldens förväntningar och märkliga krav på hur julen ska upplevas? Det anses bättre att fira jul tillsammans med fullständiga främlingar än att sitta ensam. Ensam är ett fult ord så här års.

Jag har upplevt några olika konstellationer genom åren. När jag bodde hemma rådde rutiner och traditioner. Utomhusgranen tändes på lucia, inomhusgranen kläddes dagen före dopparedagen medan ”Beatrix Potters jul” gick på tv:n i bakgrunden med dansande grisar och möss. Storhandlingen på Obs! (det heter Stora Coop numera) klarades av någon vecka innan jul och skinkan griljerades en viss dag. När Elin var liten firade vi jul hemma på Fornbacken med svärisarna som kom ned från Luleå. Det var nog ungefär när vi flyttade hit till Rönninge som vi började fira med Vårat Gäng hos svärisarna på Klara Östra och det har vi fortsatt med. Julen 1999 dog pappa och det var några jular efter det som var extra tunga. Julstämningen har allt svårare att infinna sig. Jag mår dåligt av att det börjar julhetsas redan i oktober och som motreaktion har jag tvingat fram en allt mer nedtonad jul här hemma. De senaste åren har vi inte ens haft en gran utan bara en bordsgran från Clas Ohlson. Det är knappt att nyårsfyrverkerierna har tystnat innan jag river ner de få juldekorationerna. Äntligen vardag igen!! Jag mår illa av frossandet vid julbordet. Svärmors julmat är den godaste utan konkurrens, men mängden… Det är äckligt när man tar om både 2 och 3 gånger av sillen & potatisen innan man ens har kommit till varmrätterna som det oxå äts flera portioner av. Lite senare blir det fikabröd och julgodis. ”Ät mer annars får vi äta julmat fram till påsk!” Hur lite mat svärmor än gör, så är det ändå för mycket. Ingen annan gång under hela året äts det så mycket mat och jag undrar varför?! Urgamla traditioner som hänger i sedan jordbrukssamhället när man arbetade hårt, slaktade djur under hösten och verkligen unnade sig till jul. Den här julen talade jag om för Pär, en månad i förväg, att jag inte hade för avsikt att följa med. Han blir inte lika upprörd längre, har väl resignerat, men han fick ur sig något om att det kanske inte vore för mycket begärt om jag följde med därför att han och de andra ville det. Varför skulle någon vilja ha mitt motvilliga sällskap? Jag har firat både julaftnar och nyårsaftnar med hjälp av flera extra Lyrica som har gjort mig behagligt avtrubbad och sedan dödstrött och så vill jag inte ha det. Jag har aldrig bett någon göra något/följa med på något ”för min skull”. De ska vilja det själv, annars gör det hellre ensam. Så igår var jag ensam hemma med Bibbi och Selma. Lugnt och skönt. Sov ett par timmar i soffan. Jag åt lasagne av märket ”Familjen Dafgårds” och det var gott. Ingen julmusik. Ingen Kalle Anka. Ingen alkohol. Inget prat. Det är en god jul för mig.

Category: Allmänt | Tags: , , , , ,

Promenad, socker, fett & kolhydrater

Posted on by 0 comment

Den här dagen har varit bättre. En anledning att komma ur sängen klockan 8 är att Bibbi – och för tillfället Selma – måste få frukost och idag var det mitt ansvar eftersom Pär och Elin åkt till Öland över helgen. Jag kom upp och jag stannade uppe. 20 över 9 gick jag ut och påbörjade ett hasande runt Flaten som tog 70 minuter. Det var gruvligt tungt, men ganska skönt. Solen brakade ned från en illande blå himmel och vid den tiden på dagen var det ”jacksvalt” i skuggan och det uppskattade jag.

Så stilla. Endast lätta krusningar runt näckrosorna.

Så stilla. Endast lätta krusningar runt näckrosorna.

Medan jag lufsade framåt bestämde jag att jag skulle kika in hos Kaffestugan och köpa en tomatfralla till lunchen. Och ett wienerbröd. Det var sjukt länge sedan jag åt ett wienerbröd! Medan jag stod i kön (det var full rulle där idag) såg jag bitar med morotskaka. Det var ännu längre sedan jag åt morotskaka och jag älskar morotskaka. Morotskakan delar favoritbakverkens första plats med Napoleonbakelsen (som de oxå hade idag). Jag blev så salig att jag valde att inte välja utan att köpa både wienerbrödet och morotskakan.

Den dekorativa moroten bestod av koncentrerat socker. Själva morotskakan skickade mig tur & retur till himlen. Glasyren var tjock med en spröd yta och kakan var så mjuk och saftig att jag blev gråtfärdig av salighet.

Den dekorativa moroten bestod av koncentrerat socker. Själva morotskakan skickade mig tur & retur till himlen. Glasyren var tjock med en spröd yta och kakan var så mjuk och saftig att jag blev gråtfärdig av salighet.

Jag var inte ensam om att avsluta promenaden på Kaffestugan. Jag hade mött en kvartett äldre damer med en hund som gick runt Flaten åt andra hållet och de dök upp igen på fikets uteservering. Socker, fett & kolhydrater är mumma för en deprimerad själ.

Nu under hösten inleds etapp 2 av byggandet av nya Rönninge centrum. Det för med sig att även pendeltågsstationens trapphus och gångtunnel piffas upp och det protesterar jag inte emot.

Nya träpaneler och vitmålade väggar. Nu gäller det bara att alla IQ-befriade ligister låter bli att klottra ned det första de gör när ställningarna tagits bort.

Nya träpaneler och vitmålade väggar. Nu gäller det bara att alla IQ-befriade ligister låter bli att klottra ned det första de gör när ställningarna tagits bort.

När vi flyttade till Rönninge för 17 år sedan fanns det en delfinmålning på väggen till vänster (väggen kom inte med på bilden). Jag älskar delfiner och det gjorde jag redan då och såg det som ett tecken på att det skulle bli bra att bo här och det stämde ju.

Jag är såld!

Posted on by 2 comments

De 2 senaste veckorna har jag befunnit mig i bokälskarens himmel för jag har hittat en ny författare i en genre som jag vanligtvis inte läser mycket av. Författaren heter Patrick Rothfuss och genren är fantasy. Han har skrivit 2 böcker uppdelade i vardera 2 delar som handlar om Kvothe, en magiker. Den första boken heter ”Vindens namn” 1 & 2. Innan jag hade läst 20 sidor var jag fast! Inte så mycket tack vare handlingen för 20 sidor in i en bok bör man inte veta alltför mycket, tycker jag utan tack vare att Patrick Rothfuss visade sig vara en Berättare i klass med JK Rowling och Stephen King.

Kvothe tillhör edema ruh, en kringresande folk och just hans familj reser runt med sin teater. En arkanist, Ben ansluter sig till truppen och han börjar undervisa Kvothe som är kunskapstörstande och intelligent. Ben berättar om universitetet där det finns tusentals och åter tusentals böcker och där man kan utbilda sig till magiker. Universitetet blir Kvothes dröm, hans mål, men när han i ett slag förlorar hela sin familj känns målet ouppnåeligt. Ensam i världen fortsätter han ändå att kämpa för att nå sitt mål. Den första delen av första boken slutar när han blivit antagen till universitetet. Den andra delen utspelar sig medan Kvothe får sin utbildning, träffar sitt livs kärlek, skaffar sig ett rykte som musiker och magiker.

Varför tycker jag inte om fantasy, men har blivit fullständigt såld på berättelsen om Kvothe? Jag klurade en del på det innan jag kom på det. Många fantasyberättelser t.ex. ”Game of thrones” eller ”Sagan om ringen” handlar om maktkamp. Det blir många och långa släktled med förorättade medlemmar som antingen klamrar sig fast vid makten eller intrigerar för att få makt. Det är mord och lömska intriger, taktiska giftermål, hämnd högt och lågt och krig, krig, krig. Det blir så oerhört tjatigt. I böckerna om Kvothe finns inget sådant och det känns nytt och är uppfriskande. Patrick Rothfuss har ett ledigt språk som flyter fram, det är lustfyllt och rikt på bilder. Han har humor! Det är så viktigt, tycker jag. Varken han eller Kvothe tar sig själv på blodigt allvar. Kvothes värld är inte lika intrikat som JRR Tolkiens, men den känns heller inte överarbetad.

Nu har jag hunnit halvvägs i den första delen av andra boken, ”En vis mans fruktan”. Patrick Rothfuss jobbar för fullt på den tredje och avslutande boken om Kvothe. ”Vindens namn” kom ut 2008 och det är hela 8 år sedan, så jag antar att jag får vänta ett bra tag innan den tredje boken kommer på svenska, men den som väntar på något gott…

Bibbi

Posted on by 0 comment

Vi har ju bara ett enda marsvin kvar nu och vi kommer inte att skaffa fler. Det är Bibbi som lever ensam i en bur lika stor som presidentsviten på ett lyx-hotell. Hon har alltid varit oerhört skygg, men ända sedan hennes mamma (Mimmi) dog i februari har hon faktiskt tuffat till sig. Bibbi och jag bondar för fullt. Hon har vant sig vid mig och ligger kvar i närheten till och med när jag städar buren! Det är en dryg månad sedan som jag fick avliva Maja och Bibbi blev helt ensam, men hon mår bra. Över förväntan bra. Hon är nyfiken även om hon är försiktig, hon äter som en mindre häst och kan vara rätt högljudd. Jag gillar henne mer och mer och hon är ju söt, 70%-arn. Söt som choklad!

Den här bilden tog jag samma dag som Bibbi och hennes syrra Vera kom till oss, drygt 2 år sedan.

Den här bilden tog jag samma dag som Bibbi och hennes syrra Vera kom till oss, drygt 2 år sedan.

Den här bilden lyckades jag ta när jag städade buren igår. Bibbi ser så misstänksam ut.

Den här bilden lyckades jag ta när jag städade buren igår. Bibbi ser så misstänksam ut.

Avsked och tvätt

Posted on by 0 comment

Jag var till Rosie idag för en mycket välbehövlig snaggning. Hon var inte riktigt sig själv och det var märkligt tomt i hyllorna med hårprodukter. Jag blev misstänksam. ”Jag måste berätta något sorgligt.,” sa hon. Jag höll andan. Mitt hårs värsta farhågor besannades: Rosie ska stänga sin salong av hälsoskäl redan efter sommaren, så dagens besök blev mitt sista. Hon var så ledsen att hon hade svårt att möta min blick och jag kände att tårarna tryckte på. Fy, vad tråkigt! Vi har känt varandra i mer än 10 år. 6 gånger om året har vi träffats och lixom fortsatt det samtal vi påbörjade gången innan. Hon är en av de väldigt få personer som jag genuint tycker om. Förutom att hon är den bästa frisör – rent tekniskt – som jag har haft, så beundrar jag henne för hennes ständigt soliga humör. Hon älskar sitt yrke och hon tycker om sina kunder. Vad ska hon göra nu? Jag blir gråtfärdig medan jag skriver det här. Att hitta en hyfsad frisör blir nog inga problem. Stockholm är nedlusad av salonger. Enbart på vägen från t-banan till Rosies salong finns det i alla fall 4 stycken. Jag fick den snilleblixten att Rosie skulle fota mig med min mobil, så att jag kan visa nästa frisör precis hur jag vill ha det.

Precis när jag var färdigfriserad ringde de angående tvättmaskinen. ”Vi är där om 1 timme.” Elin var hemma och Pär skulle oxå hinna hem. Han hade valt att skjuta på avresan tills att vi såg att allt fungerade. Det betydde mycket för mig! Jag kom hem mitt i alltihop och tyckte att det var så himla skönt att inte behöva ta det besöket själv. Tvättmaskinen och tumlaren har fått jobba non-stop sedan dess. Handdukar och lakan. Det är så roligt!

Förutom förlusten av min frisör känns allt mycket bättre idag. Pär och jag är sams igen. Tvättmaskinen fungerar. Jag får vara ensam med fyrbeningarna 3 hela dagar. Jag har en ny serie att se (”House of cards” med Kevin Spacey). Mitt långa hår är väck. Jag har choklad och lakrits hemma. Så nära himmelriket man kan komma enligt mig!

En introvert nåldyna

Posted on by 2 comments

Idag var jag hos naprapaten för första gången. AAA-kliniken på Surbrunnsgatan vid Odenplan. I vanlig ordning sov jag uselt inatt eftersom jag var nervös och i vanlig ordning virrade jag runt efter att tagit mig upp från t-banan trots att jag hade gjort en egen karta. För att en karta ska vara till någon hjälp förutsätts det att den hålls åt rätt håll och det gjorde inte jag. Till slut frågade jag en man (med hund) och han bekräftade att jag skulle åt motsatta hållet. Jag hade riktigt gott om tid, så jag var inte stressad, men jag känner mig korkad.

Mitt första intryck av mottagningen var sunkigt. Handtextade upptejpade lappar om skogräns och väntrum. En gammalmodig torkställning som den vi hade på balkongen när jag var liten fungerade som rockhängare. En äldre herre, smått krokig och lätt haltande frågade om jag hade ett kort och när jag sa nej förklarade han att jag skulle fylla i ett i väntrummet. Sedan försvann han. Jag slår vad om att det är honom jag kommer att få träffa, tänkte jag. En panschis som ser ut att vara mer ledbruten än vad jag är. Nåväl… Jag slog mig ned i väntrummet och fyllde i uppgifterna på stämpelkortet. De besvär jag valde att ta upp var värken i rygg och knän, depression, övervikt och den stress som det för med sig och min überslöa sköldkörtel som jag misstänker har checkat ut utan att meddela mig.

Det var den krokige panschisen som tog hand om mig och nu vet jag att det var Lars-Olof Berglöf i egen hög person, klinikens grundare och vansinnigt erfaren och kunnig. Först gick vi in på ett litet kontor som inte hade någon dator (härligt!). Han bad mig inte berätta varför jag var där. Han bad mig inte att rabbla upp alla mediciner. Jag behövde inte redogöra för min vikt, matvanor eller träning. Han ville bara veta hur länge jag har haft de besvär jag skrivit upp. Det kändes befriande! Sedan gick vi till ett av behandlingsrummen.

Akupunktur

Jag fick ta av mig in på underkläderna och lägga mig på mage på en massagebrits. Han klämde och masserade kort utvalda muskelpartier från axlarna ned till vristerna och frågade hur det kändes. Det var bara skuldrorna som gjorde ont – musklerna var stenhårda – och runt höfterna. Han sa att han kände att min energi var väldigt låg och frågade om jag kände mig trött. Duh! Jag måste fråga honom hur han vet det. ”Nu ska jag sätta några nålar i dig.”, sa han sedan. ”Okej”, svarade jag och tänkte jäss, gör det, hjälp mig!! ”Tycker du inte om nålar?” Kanske snappade han upp någon omedveten tvekan. ”Jag har inget särskilt förhållande till dem.”, svarade jag och tänkte bara på nålarna som körs in i armvecket för att tömma mig på blod vid provtagningar. Han arbetade fort. Hårbotten, vänster tinning, öronen, axlarna, flera i ryggen, höfterna, låren, knävecken, vaderna, insidan av hälarna och längst ut på tårna (de kändes ordentligt). 18-20 nålar tror jag. Sedan fick jag ligga där. Ensam. I tystnad. Efter kanske 1 minut spred sig en värme över ryggen. Wow! Den den spred sig över hela ryggen och intensifierades tills det kändes som att ligga under en värmefilt. Otroligt fascinerande! L-O B stack in huvudet och frågade om det kändes bra och det gjorde det ju! Jag fick ligga där i 50 minuter. Det blev lite jobbigt för nacken, men det var övervägande skönt. Jag är en introvert nåldyna, tänkte jag. Det finns ingen dopaminjunkie som klarar att ligga still och tyst i 50 minuter. Sug på den! Jag andades, lyssnade på trafiken utanför och ljuden från kliniken och tankarna vandrade. När nålarna var borta kände han igenom samma områden och vi kunde konstatera att de var mycket mjukare. Det var så häftigt! När jag reste mig upp gungade allt. Det snurrade inte utan gungade som om jag försökte stå på en vattensäng. Det kunde vara så i några minuter förklarade han.

Jag ska tillbaka redan på torsdag. Eftersom jag har samlat på mig det här under många års tid kommer det att ta ett tag att ”skala löken” som L-O B uttryckte det och det är mest effektivt om det är intensivt i början. Om jag hade orkat skulle jag ha åkt in varje dag. Det kommer att kosta och det får det lov att göra för det känns inte som att någon annan kan hjälpa mig. Förutom avgiften på 500 kr/besök tillkommer SL.

Träd 16