Behandlingsplan

Pär följde med mig till läkaren, AJ, i Södertälje. 2 saker förvånade mig: hon kom ihåg mig trots att det är 1 månad sedan vi träffades och hon hade den utlovade behandlingsplanen. Hon är inte den första läkaren som har uttryckt ett motstånd mot Lyrica och att jag verkligen borde byta ut den, men hon är den första som äntligen har presenterat ett alternativ. Brintellix (som ska ersätta Venlafaxin) och Nozinan (som ska ersätta Lyrica). Jag fick med mig en ned-och-upp-trappningsplan som kändes komplicerad rörig, så pass rörig att jag bad henne skriva ned den, men väl hemma upptäckte jag att den inte var komplett för i vilken takt skulle jag trappa ned Lyrica? Jag mindes att det skulle få ta tid. Det är såna här gånger som det är bra att Pär kan följa med, men tyvärr hade han och jag uppfattat det helt olika. Jag ringde mottagningen på eftermiddagen. Sköterskan som svarade fick (naturligtvis) inte tag i läkaren och anteckningarna från besöket i morse hade inte hunnit journalföras, så hon försökte hjälpa mig genom att lyssna på de dikterade anteckningarna. Hon blev inte så mycket klokare för det var svårt att höra vad läkaren sa (och just det upplever jag när hon pratar sin brutna svenska…), men vi pratade igenom det och enades om att min uppfattning om nedtrappningen av Lyrica och upptrappningen av Nozinan nog stämde, så jag kör på det. Jag kommer att få en ny tid i början av december. De diagnostiska intervjuerna i basutredningen blir fortsatt uppskjutna eftersom jag inte är tillräckligt stabil.

Jag hade tid redan halv 9, så det blev att stiga upp kvart i 7 och då hade Pär varit vaken i 2 timmar och hunnit springa en runda. Efter läkarbesöket åkte han till sin ACT-kurs mot utbrändhet och jag promenerade till stationen. Tillbaka i Rönninge gick jag till skomakaren och bytte batteri ett armbandsur som jag vill börja använda igen och sedan handlade jag på Konsum och släpade mig uppför backar och trappor. Klockan var bara halv 11 när jag klev innanför dörren och jag fick en anings panik över hur jag skulle få dagen att gå. Efter sin kurs kom Pär hem ett par timmar innan han åkte till Arlanda och vidare till München, så nu är jag ensam till sent på torsdag och det känns inte så där jättebra…. I morgon ska det göras OVK-besiktning i alla lägenheter mellan 11 och 17 vilket innebär att jag måste hålla mig hemma, men ändå inte kan ligga och dröna hela förmiddagen. Blä!

Gräsänka

Jahapp. Då är jag gräsänka igen. Pär har åkt till Öland för en kombination av ledighet och arbete och kommer hem på söndag eller måndag. Han har möjlighet att arbeta hemifrån (läs: Öland) och utnyttjar det eftersom arbetsmiljön på Scania inte är den mest hälsofrämjande med öppna kontorslandskap, toalettköer och giftigt kaffe. Inte mig emot – jag tar tacksamt emot alla tillfällen att få vara ensam. Bibbi & jag, vill säga.

Igår promenerade jag 55 minuter inklusive stödhandling på Konsum och det var så skönt att få komma ut! Vansinnigt strålande sol och brinnande höstfärger. Idag blev det gummiband och det passet satt som en smäck: ork och koncentration i skön förening! Jag kommer att öka på flera av övningarna nästa gång.

Idag kom min senaste beställning från Svensk Hälsokost med bl.a. Led Optimal som jag ska prova för ledbesvären. Höften känns bättre utom när jag ligger på sidan för länge, knäsmärtorna kommer och går, men handlederna och höger tumme känns av dagligen. Det blir en hel del tigerbalsam och allt oftare värkkombon. Jag har provat andra liknande produkter som har fungerat en kort period eller inte alls, men jag tänker ge det här en chans eftersom jag inte har haft lika mycket ledbesvär tidigare.

VarmtVarmareHETT

Igår hade vi 32 grader och jag var död. Jag sov till 10, rann ur sängen och hasade runt utan att orka göra någonting. Vallningarna är grädde på moset och orsaken bakom en stor del av mina panikkänslor just nu. Jag tycker egentligen inte om att ha vidöppet precis överallt när jag är ensam hemma eftersom jag vill känna att jag har uppsikt, men igår nåddes gränsen, så jag öppnade även på övervåningen bara för att få luften att cirkulera. Vid 16 kröp jag iväg och lade mig på hallgolvet och så småningom somnade jag där. När jag läste på kvällen somnade jag igen! De senaste kvällarna har jag tagit en sen, men snabb dusch precis innan jag lägger mig och det har känts skönt. Vissa dagar blir det 2 duschar, men av hänsyn till vattenbrist stänger jag av duschen helt medan jag tvålar in mig eller tvättar håret. Idag såg jag en björk som hade blivit helt gul och såg väldigt torr och hängig ut. Inatt sov jag dåligt och var redan vaken när mobillarmet drog igång kvart över 7. Jag promenerade idag igen. Långsamt. Det är för varmt även före klockan 9, men jag behöver röra mig. Styrketräningen gick fetbort igår. Vardagsrummet och sovrummet går knappt att vistas i och jag tillbringar tiden i Lilla rummet, köket och på hallgolvet.

En liten uppdatering om Svärmor: hon är fortfarande med oss och kommer att flyttas med flyg till Nya Karolinska i morgon. Svärfar följer med på flyget. I och med flytten får han närmare till sjukhuset och kan kanske vila ut hemma i lägenheten emellanåt.

Uppdatering

Det är långt mellan inläggen numera. Jag är helt under isen och orkar knappt hasa runt här hemma. Jag känner igen ett beteende från vintern 2011/12: jag vaknar tidigt, tar mina mediciner, lägger mig igen och sover bort förmiddagen. Just nu är det skönt. Jag har ingen ork, jag har ingen lust.

I fredags promenerade jag tur och retur Salem och det var hemskt! Det hände inget på lördag eller söndag, men igår körde jag ett lätt pass med gummibanden och det var skönt! Styrketräning fungerar, men inte kondition.

Idag var jag hos läkaren, MR för uppföljning. Vi kom överens om att jag ska byta medicin till Venlafaxin som har en mer ångestdämpande effekt än Sertralin. I morgon går jag ned från 200 till 100 mg Sertralin under 1 veckas tid och sedan byter jag till Venlafaxin 75 mg. Så småningom kan jag fasa ut Lyrican helt. Vi ska träffas igen den sista juli. Jag åkte buss båda vägarna och det känns konstigt att inte orka….

 

Det surrade en hel del i nyponsnåren. Jag lyckades fånga den här humlan på bild strax efter att den knuffat undan en annan.

Jag fick en snilleblixt förra veckan där Bibbi hade huvudrollen. Hon är fortfarande ensam och hon mår fortfarande bra, men hon börjar bli gammal och ser väldigt dåligt, så av den anledningen tar hon sig inte in i och ut ur buren själv längre. Därför fick hon flytta upp en våning förra söndagen. Buren är likadan, men nu kan vi se henne och höra henne bättre och det är enklare för mig att städa. När hon hade flyttat in var hon skeptisk och osäker. Hon fortsatte vara så i många dagar efteråt och jag fick så dåligt samvete. Tänkte hon trilla av pinn nu?Hon bökade inte med höet och det förekom inga glädjerusningar och hon “hörde aldrig av sig” varken vid frukosten, pelletsen eller kvällsgurkan. Men så i lördags tog jag sovmorgon och blev väckt av henne när hon visste att klockan var pellets! Bibbi var tillbaka! Hon blir sig mer lik för varje dag. Gud ske lov!

Vår lilla choklad-gris.

Rapport

Rapport från ett svart hål del 2

Jag vaknar av att jag behöver gå på toaletten vid 5-tiden. När jag lägger mig igen tänker jag att det är åtminstone 2,5 timme kvar tills mobillarmet går igång. Jag somnar oftast om efter ett tag, men vaknar alltid till flera gånger därför att jag är rädd för att försova mig (trots att jag inte har någon tid att passa) samtidigt som jag inte vill att det ska bli dax att stiga upp. Morgnarna och förmiddagarna är hemska. Hela jag knyter mig i protest över att jag måste få ännu en dag att gå. Jag är trött, alltid trött. Matlusten är väck och det mesta smakar kartong. Lunchen tillbringar jag oftast i köket numera. Det finns ingen film eller serie som jag vill se. Jag lyssnar på en bok och spelar spel medan jag äter (idag blev det yoghurt, 3 knäckemackor med prickig korv och fler muggar te). Jag ska helst inte vara ensam när jag mår så här pass dåligt. Pär kom hem från Öland idag och det har känts lite lättare sedan dess. På måndag ska jag till läkaren.

“En brasiliansk med svans” av Eva Rosengren. Titeln gjorde mig nyfiken och så det faktum att inget av omdömena säger att den är en feel-good bok för den genren är jag sjukt leds på.

Marilyn är 50 nånting och sjukpensionär. Hon lever ensam och hon är ensam. Hon vill ha det så. En dag när hon sitter på sitt vanliga fik vid sitt vanliga bord med sin vanliga kopp kaffe kommer Anna fram till henne och sätter sig med sin egen kopp kaffe. De börjar prata. Stolpigt och trevande, men det behövs inte mer för att en sorts islossning ska starta inuti Marilyn. Marilyn och Anna blir vänner och de drar iväg på den sortens aktiviteter som vänner brukar dra iväg på. I bakgrunden finns en figur som är ute efter Marilyn, som inte vill henne väl. Vem är det?

Eva Rosengren är en bra berättare. Det gick fort att läsa den här boken för den flöt framåt hela tiden med korta kapitel. Hon visar att det är möjligt att leva med både det enkla och det svåra i samma båt. Man har bagage som formar en, men det betyder inte att man inte kan förändras, att man kan ha nytta av sina erfarenheter.  Mycket möjligt att jag vill läsa om den, så den åker upp på övervåningen!

Önskningar

“Allt jag önskade mig” av Lucy Dillon. Jag läste hennes 4 (?) första böcker, men sedan tyckte jag att de blev för gulliga för att jag skulle vilja lägga ut pengar på dem, så då övergick jag till att lyssna i stället. “Allt jag önskade” lyssnade jag på för ett par år sedan och den hade något extra som de tidigare saknade. Det är svårt att sätta fingret på, men den var så bra att jag lade till den som inbunden i min favoritlista hos Bokus. Nu har jag köpt den och läst den som inbunden och den är fortfarande en av Lucy Dillons bästa, men tog mig inte till de höjder där jag hamnade med ljudboken. Det är det knepiga med böcker och filmer: de kan ta mig med storm, men det handlar även om i vilken sinnesstämning jag befann mig, hur jag mådde och vilken genre jag hade dille på vid det tillfället och det är ju inte säkert att de förutsättningarna stämmer den andra gången.

Det handlar om Caitlin och Patric som har beslutat sig för skilsmässa. Deras son Joel – som är så extrovert att det är plågsamt – och Nancy som bara är 4 år. Det handlar oxå om Patrics syster Eva som har förlorat sin man och nu lever ensam i ett jättehus tillsammans med sina mopsar. Hon och Patric har inte så mycket kontakt, men i och med skilsmässan blir det intensivare. Nancy slutar prata från en dag till en annan och ingen kan förstå varför. Joel blir hennes ställföreträdare, men det fungerar ju inte i längden. Till allas stora förvåning tyr sig Nancy till Eva och till mopsarna.

Lucy Dillon är en skicklig berättare. Hennes karaktärer känns mänskliga om än lite väl putsade rent utseendemässigt. Det är aldrig någon som är elak utan att ha blivit riktigt illa behandlad tidigare i sitt liv. Det är aldrig någon som skriker åt jobbiga ungar utan att få oerhört dåligt samvete efteråt eller drar iväg hemifrån utan att sakna sina barn så att ögonen tåras. Det finns inga vassa hörn eller skavanker som inte genast slipas till med ursäkter och förklaringar. Det är därför den här genre känns så platt och otillfredsställande. Nu ser jag att det jag skrivit inte är särskilt positivt med tanke på att jag har köpt boken som inbunden och att jag läser den för andra gången och det är ju där det knepiga kommer in i bilden för allt som är så välputsat och sockrat var precis det jag behövde första gången jag lyssnade på boken, men som gjorde att jag skummade flera partier när jag läste den.  Jojo Moyes är en annan författare i genren och hon har lite mer bett och humor, så hennes böcker känns inte lika utslätade.

Livsrapport

Det går lång tid mellan blogginläggen och de gånger jag skriver är det inte så upplyftande. Mest klagovisor. Mitt liv, min tillvaro känns inte upplyftande. Det är tungt. Det känns torftigt. Mina nitiska rutiner gör att jag känner mig låst, men jag har ingen ork/lust/motivation/mod att rucka på dem. Det som har inverkat mest negativt är hälsporren som jag började känna av redan förra sommaren och som bekräftades under hösten och som blev riktigt jävlig mot slutet av året.  Igår var jag på min 10:e (?) laserbehandling och det går åt rätt håll. Nu kan jag anstränga/irritera hälen utan att få böta för det i flera dagar. I och med att den värsta irritationen har lagt sig kan jag använda MBT igen och det känns oerhört bra. Nu blir det 1 månads uppehåll i behandlingarna, så att det får en chans att läka ut av sig själv eller om det går åt andra hållet, så tar JA i med hårdhandskarna.

Vikten har ökat i stadig takt i och med hälsporren som satte en käpp stock i hjulet för allt vad promenader heter. Det är oxå jäkligt knepigt att se till att äta mindre eftersom jag rör mig mindre och det är det vågen meddelar mig de gånger jag vågar kliva upp på den. 103,7 är det senaste beskedet, så det där Aldrig mer 100!! som jag gapade om för 1 år sedan känns avlägset. Jag hoppade av Itrim och det har jag inte ångrat för jag vet att de inte har möjlighet att hjälpa mig mer än de har gjort. Det är inte på grund av det som jag har gått upp i vikt. Det är på grund av ogynnsamma omständigheter. Jag gör mitt bästa och gör små justeringar för att få läget under kontroll. Visserligen är det senaste viktbeskedet inget att hurra för, men det innebar ändå en minskning med 0,6 kg på 3 veckor. Det är kvällstugget som är och förblir min största stötesten.

Det är 3 månader sedan Elin flyttade hemifrån och 3 månader sedan Mio flyttade hem till henne. Vi har börjat kalla honom för Dyrgripen av 2 anledningar: han är oss – och särskilt Elin – väldigt kär och han har kostat Elin många sköna tusenlappar i veterinärkostnader och Pär har fått köra de  både akut och mindre akut. I dagsläget mår Elin hur bra som helst i sin självständighet och Mio mår oxå bra även om han har levermediciner och Critical Care som han behöver dagligen. Elin och Mio har fått en oerhört nära kontakt till följd av det här och att ge honom medicin och CC går som en dans numera.

Han är en dvärghermelin med betoning på dvärg för han väger mindre än vår knubbis Bibbi.

 

Bibbi, ja… Hon är singel och kommer att så förbli, men för att hon inte ska känna sig alltför ensam – vilket hon inte visar några som helst tecken på – så har vi en kartong där vi bäddat med handdukar där hon får vara tillsammans med ett salladsblad och lite hö och som jag sen tar med mig till vardagsrummet där jag äter lunch och så håller vi varann sällskap.

Övervåningen. Pär har satt upp takpanel helt själv (jag har hjälpt till att hålla vid 2 tillfällen) medan han lyssnar på Metallica. Han har jobbat med det i stort sett varje kväll efter sitt vanliga arbete och hela helgerna. Han har dessutom tapetserat om alltihop helt själv inklusive en fototapet som finns endast i hans NördKårner. Han färdigställer den nu och kommer att återställa hela den delen av övervåningen och efter det är det dax att ställa tillbaka allt som vi packat ned i lådor och där kommer jag in i bilden igen. Jag är bra på att ställa i ordning och på att städa. Han har varit tvungen att arbeta med fullspäckade flyttkartonger staplade upp till öronen som han har roddat runt efter behov. Det är en välsignelse att han faktiskt tycker att det är roligt och tillfredsställande att renovera själv. Han är fantastisk, tycker jag.

Svärmor är döende och har varit det ett tag nu. Hon bor hemma, men åker in akut med ojämna mellanrum. Svärfar lever varje dag med ständig oro och sorg. Svägerskan bor närmare än vi gör och är där så ofta hon kan och orkar. Pär har för vana att åka dit på torsdagar och laga middag åt dem. Elin har följt med ett par gånger, men inte jag. Jag är för feg. Sjukdom på den nivån är mer än jag kan hantera.

Läsrummet. Vilrummet. Min oas. Jag sitter där flera gånger om dagen och definitivt med mitt kvällste. Jag läser eller lyssnar på bok och spelar. Den senaste förkylningen förde med sig att jag sov där i 2 veckor på grund av hostan. Jag har en rullgardin oxå som pricken över i. Nu är vi inne i april, så snart kan jag lyssna till koltrastens sång i stället för Metallica.

Jaha, nu vet ni mer om dagsläget hos familjen Sundbäck i Rönninge.

En bild som Pär tog för flera år sedan och som jag föll för eftersom det ser ut som om haren räcker lång näsa åt fotografen.

Recension

“Väggen” av Marlen Haushofer kom ut 1963, på svenska 1988 och nu i en nyöversättning. En kvinna följer med sin kusin med man till en jaktstuga för några dagars semester. När hon går till sängs första kvällen är hon ensam i stugan. Nästa morgon är hon fortfarande ensam och upptäcker en osynlig vägg en bit bort i dalen. På andra sidan väggen är alla människor och djur döda. Det är bara hon kvar. Och en hund, en gammal katt och en ko.

Hur skulle jag själv ha reagerat när jag insåg att det inte fanns en enda levande människa kvar? Det är en insikt som kommer gradvis till kvinnan. Hon är handlingskraftig och ser till att skaffa det hon behöver för att överleva, men humöret och den fysiska orken pendlar och det är den gestaltningen som grep tag i mig. Hon har ingen att tala med. Ingen elektricitet. Definitivt ingen tv eller dator – hon har inte ens tillgång till vettiga böcker. 2 pennor, men nästan inget papper att skriva på. Hon är ENSAM.

Boken passar in i dagens flodvåg av dystopiska berättelser där hela samhällsstrukturen kraschar. Vem överlever? Vill man överleva? Den frågan ställer hon till sig själv och det är en detalj som är självklar för mig, men som sällan finns med i dagens dystopier.

Parfym

Jag tog bussen till Salem och hämtade ett paket och så promenerade jag tillbaka via Konsum. Det var ett par plusgrader, moddigt och slirigt och så satans tungt att gå!! Det kände som om det var min första promenad på flera år. Blä-hä! Och så fick jag ont i hälen. Jävligt ont. Precis när jag inbillade mig att det var på väg att släppa…

Att köpa parfym kan vara knepigt nog när man går runt i affären och sniffar på provstickor, men att köpa parfym på nätet kan bli ett riktigt vågspel. Jag använder parfym periodvis, oftast inte eftersom jag är doftkänslig och inte gillar när den sätter sig i alla kläder. För några år sedan köpte jag “Eden” av Cacharel i tron att det var en doft jag hade haft tidigare och tyckt om, men där misstog jag mig. Jag lärde mig att tycka om “Eden” oxå. Designen på flaskan var bra och gjorde att den fick plats i badrumsskåpet. Det blev dax att köpa en ny doft igen! Hur 17 väljer jag en doft på nätet?! Det första jag går på är –  ologiskt nog – designen av flaskan. Den ska vara stilren och enkel och den får inte ta alltför stor plats. Sedan läser jag vad som står om de olika “noterna” dvs. det första intrycket och sedan mellanläget och sist basnoten som är det som stannar kvar efter att huden har värmt upp parfymämnena och den kan variera från person till person. Kenzos parfym “Flower” missuppfattade jag fullständigt. Ha! Jag var ute efter en lätt, blommig, fräsch doft (jag avskyr de där tunga vaniljindränkta stankerna), men den visade sig vara mellantung, blommig och ganska fräsch. När jag provsprayade i badrummet gillade jag den inte, jag mådde till och med lite illa och övervägde att ge den till Elin. Men efter duschen sprayade jag lite på handleden och efter att den hade fått sjunka in var jag såld. Den är tung för att vara mig, men den är ljuvlig! Slutet gott, allting gott. Till nästa gång…

Flaskan är vacker med en vallmo på väg att slå ut.

Särskrivning är något som irriterar min inre språkpolis oerhört och jag vet att jag inte är ensam om det. Vem har inte sett skylten med “Skum tomte” när det lackar mot jul? Man kan driva med fenomenet oxå och nu när det lackar mot påsk har det dykt upp skumma höns på Konsum.

Jag älskar dem! Klockrent! De är vansinnigt söta. Nästan så att det gör ont i tänderna.