Om jag ska klara mig helskinnad genom den här medicinska övergångsperioden måste jag acceptera att det inte finns några som helst marginaler och jag måste anamma mitt rutinspäckade sätt att leva ännu mer, så vida det är möjligt. Jag måste ta mig ur sängen vid 8-tiden för att inte gå miste om allt dagsljus under förmiddagen. Jag måste äta middag tidigast klockan 17 för att kunna hålla mig mätt resten av kvällen och inte gå i kvällstuggs-fällan. Jag måste ta Stilnoct klockan 9 för att bli lagom trött till 23 och jag måste, måste, måste komma i säng en bra stund före midnatt för att få tillräckligt med sömn. Idag sov jag ända till halv 13 på grund av öronpropparna som gjorde att jag inte hörde mobillarmet och öronpropparna hade jag i för att slippa höra Pär hosta och snora (han är hemma med en förkylning). Den ständigt närvarande ångesten gör att jag inte har någon som helst tolerans för den sortens ljud – nerverna sitter utanpå huden – så när jag såg att klockan var lunch blev jag förbannad och hade kunnat klippa till Pär som precis då valde att komma in och säga “god morgon”. Det planerade gummipasset blev aldrig av och det gav mig ångest. Jag skulle ha kunnat hetsa mig igenom uppvaknandet och någon sorts frukost och sedan träna, men jag vet att det inte hade fungerat – det hade blivit ett träningspass från helvetet. Jag skulle ha kunnat straffa mig själv i piska-fläsket-anda genom att tvinga mig igenom ett pass, men med samma slutresultat. De 2 kilona som jag hade gått ned förra veckan har kommit tillbaka, så straff-stämningen har legat tung här. När jag var yngre kunde jag få ångest av att hoppa över träningen och mitt i all den nuvarande ångesten måste jag se till att inte gå i den i fällan heller. Det är utmattande att leva just nu. Mer utmattande än vanligt och därför måste jag, behöver jag hålla mig benhårt inom marginalerna. Det handlar om överlevnad.
“Att göra det man måste är att göra det man vill.”
Mikael Rickfors “Vingar för pengarna”
Min mobil ger mig oxå ångest. Jag köpte den i maj och redan efter 3 månader började den knasa sig när det hördes knastrande och sprakande ljud i lurarna så fort jag rubbade kontakten. Jag ringde ju Tele2 förra måndagen och har fått ett emballage hemskickat, men det var inte förrän idag som jag äntligen tog tag i den onödigt komplicerade process som det innebär att väcka liv i en gammal mobil som kan vikariera medan den senaste läggs in för översyn. Jag är så jävla okunnig och har svårt att fatta det som ska göras t.ex. att se till att alla mina kontakter följer med när SIM-kortet flyttas över eller att de bilder jag vill ha kvar kopieras över till, i det här fallet, datorn eftersom de riskerar att försvinna annars. En sån sak som att det behövdes en SIM-korts-adapter (???!) eftersom kortet i den här senaste mobilen är mindre än det som satt i den gamla. Om Pär inte hade hjälpt mig och om Tele2 inte hade skickat med en check-lista, så är det inte omöjligt att jag bara stängt av mobilen, packat ned den och skickat iväg den. Jag har aldrig behövt skicka in en mobil för reparation. Inte som jag minns i alla fall. Just den här mobilen har jag valt att ta på avbetalning och det innebär att jag kommer att betala av på den till och med maj 2020. Är det då inte typiskt på ett märkligt och oerhört irriterande sätt att det blir just den här mobilen som behöver läggas in? Det löste sig till sist och nu lyssnar jag igenom en av mina listor hos Spotify på min Samsung Galaxy S5 Mini medan den nyaste Samsung Galaxy S7 ligger inlindad i bubbelplast och sidor från en Gudrun Sjödén-katalog i en igentejpad kartong.
Vi fick en extra Earth Hour här i Rönninge när allt elektriskt ljus slocknade med en suck vid kvart över 19 och kom tillbaka 1,5 timme senare. Innan strömmen kom tillbaka stod jag vid balkongfönstret och tittade ut. Det lyste bara i några enstaka fönster i föreningen, men det var inte svart som i en säck utomhus trots att det är mulet utan mer som den känsla av skymning som infinner sig när ovädersmolnen är riktigt seriösa. Kusligt. Jag var frestad att gå en sväng… Just idag hade jag tänt varenda lampa utom taklamporna för att hålla tröttheten stången och då blir det strömavbrott. Ironin haglar hos oss.
TRISS
Idag är jag tacksam för …
… att Pär hjälpte mig med mobilen utan att bli irriterad på mig.
… att jag är medveten om hur jag agerar, reagerar och hanterar.
… att jag har en mobil som kan vikariera.